Stillheten

Efter att jag levt två veckor som 24/7 mamma flyttade mina söner nu runt hörnet till sin far som är tillbaka från misslyckad jakt på glanskis i norr. Under de senaste två åren har min yngre dykt upp hos mig varje eftermiddag, nästan utan undantag, för att grabba en karelsk pirog och ett glas kakao och slå sig ner vid sitt livs medelpunkt, sin speldator. Detta även när han bott hos sin far. För min del har det betytt att ständigt hålla kylskåpet fyllt, påminna om läxor, byka hans kläder, kanske laga middag, ta ut honom på promenader och sen med dåligt samvete köra iväg honom mot kvällskvisten. Nog så trevligt att ha honom här, men samtidigt inte riktigt som vi tänkt oss. Nu fyllde han fjorton och fick en dator även till sitt andra hem vilket betyder att han inte kommer att kliva in här efter skolan längre. 

Må vara att detta inte var det mest pedagogiska beslutet man kan ta som förälder när man annars också är orolig för barnets skolgång och spelvanor, men vissa - inga namn nämnda - behöver struktur i sin vardag, och lite andrum från skuldtyngdheten och ansvaret. (Fullt medveten om att föräldrar i kärnfamiljer aldrig får "andrum" från föräldraskapet i sådan här skala, men kanske kan de i alla fall dela på ansvaret i vardagen. För ensamstående föräldrar lyfter jag bara hatten, det vete fan hur de orkar.)
 

Och så har han ju faktiskt en förälder på den andra adressen också, vilket jag ibland glömmer.

Nu är stillheten här öronbedövande och det kan ta en tid att vänja sig. Torde ändå inte ha problem att få tiden att gå fortfarande heller. Räknade veckorna i kalendern igår och insåg att flytten hem närmar sig med stormsteg. Måste koordinera köksinstallation och nytt golv samt titta in på renoveringen dagligen för att upptäcka eventuella missar - som fel kakel, igen, korrigerat, igen - i tid. Borde även rensa skåpen här på det som jag inte använt på ett halvår och knappast någonsin mer behöver och också fundera vilka möbler jag ska ha med tillbaka och vad jag gör med resten. Har också illustrationsuppgifter för både Berghs och Helsinki Design Shool att jobba på. Never a dull moment, bra så.

På tal om  det andra hemmet: Jag längtar efter riktigt dagsljus. Jag längtar efter bra belysning. Man blir sömnig av att jobba i skenet av en bordslampa med skärm och i köket sitter vi under skolsalslysrör och dricker vårt morgonkaffe. Och fy fan vad jag längtar efter en diskmaskin! 

First world problems som man knappt täcks yttra i dagens läge när världen ser ut som den gör. Om terrordåden och det som händer sedan säger jag bara: när mina barn ger sig på varandra brukar jag säga sluta puckla på varann, ni är ju nästan vuxna. 

Lyckligtvis behöver jag inte ta mer ställning än så.