tisdag 29 november 2016

noch hier; alles in ordnung

Alltså - ibland händer ingenting och sedan händer allt på en gång. 

Förra onsdagen satte jag mig tillsammans med väninna på ett flyg mot Berlin och använde fyra dagar till helt regelrätt semester. Åt (mestadels italienskt) och drack (mestadels skumppa, glühwein och rödvin), såg konst (Salvador Dali), såg fotografier (Helmut Newton), shoppade (kläder), badade bastu med nakna tyska farbröder, lyssnade på klassisk musik (berlinska filharmoniker) och dansade euforiskt till funkig soulig pop (Funk Delicious). 

Landade hemma söndag kväll, sov närmare tio timmar, packade upp mina prylar ur en väska och in i en annan och fick skjuts till flygfältet, igen, denna gång på regelrätt arbetsresa. Där stod jag i kön till ombordstigningen och läste i allsköns ro de sista kapitlen i Hans Falladas sprit- och galenskapsdrypande bok när en ex-kollega knytnävade mig på överarmen. Det visade sig att han bor på samma gata som jag här i München så är precis tillbaka från gemensam läcker sushimiddag runt hörnet. 

Världen är liten. Allt är bra.


måndag 21 november 2016

on y va!

Hur en kväll ser ut när båda sönerna är hemma?

Jag kommer hem vi matbutiken, placerar femtonåringen på en stol med sin bok i samhällslära och knallar iväg till gymet. "Kom ihåg din parkour klockan sju", säger jag. Hemma igen aderton femtio och femtonåringen har inte rört en fena. Jag lyckas på någon vänster få iväg honom fast han käbblar emot. Medan han är borta lagar jag mat och hjälper på ett hörn sjuttonåringen som skriver textanalys av en norsk novell. Senare lägger han sig på MIN soffa ( - jag läste nyligen en artikel om att mammor absolut behöver ligga på soffan en kvart när de kommer från jobbet - gee, how funny! - ) och läser i en norsk bok som han ska diskutera i skolan imorgon.  "Den handlar om en helt random kille", berättar han. 

Senare försvinner sjuttonåringen ut genom dörren för att hälsa på sin kusin och jag vaknar plötsligt upp till att jag medan jag städat undan, suttit och lappat kläder (!) och tittat på Good Wife helt har missat att coacha femtonåringen i provläsning. Det tar mig närmare fyrtio minuter att få honom från datorn till samhällsläraboken i köket. Är rätt hes och uppgiven vid det laget. 

Min övertalningsmetod har eventuellt efter en hyfsad och lågmäld inledning övergått till högljudda fraser som "Ska du verkligen ge upp? Ska JAG ge upp? Har du verkligen tänkt flippa burgers resten av livet? Du inser att det är ditåt det barkar!"

Femtonåringen har till synes vissa problem med koncentrationen men är på lysande humör trots mina ukaser. 

"Har du hunnit titta på Netflix efter att du fick mitt konto?" undrar han medan han knaprar på några pepparkakor och sörplar glögg ovanför boken.
"Nej, faktiskt inte en enda gång. Inte vet jag vart tiden går"
"Nå men du fick ju det först efter att du börjat jobba, så att..."
"Ja men knappast hade jag tittat före det heller, för jag täcktes ju inte titta på film på dagarna när jag var arbetslös."
"Vad GJORDE du alla de där dagarna då, hela året?"
"That is a really good question."*
"Typ surfade på Facebook och drack vin?"
"Läs nu."

Han läser koncentrerat i fem minuter.

"Kan vi flytta till Frankrike?"
"Varför i all världen?"
"Jag läste på 9GAG att franska presidenten planerat banna all homework."
Jag googlar.
"Det var tydligen redan tvåtusentolv. Vet ju inte om..."
"Close enough", säger femtonåringen. "Let's go!""

* Nej men jag gick ju faktiskt en kurs i illustration och en annan i grafisk design och nådde min målsättning med en egen portfolio (www.bopo.fi) samt flyttade ut ur mitt hem och koordinerade en renovering i det samt flyttade in igen. Kunde ha varit värre? Men nej, jag tittade inte på Netflix.

lördag 19 november 2016

...qué haya más sábados.

Femtonåringen är bortrest på prao som isjaktsfunktionär och sjuttonåringen och jag samsas om hemmet. På onsdag ringde väckarklockan halv fem och jag reste iväg på teamdag till Stockholm där vi ledda av en spansk kock tillredde diverse läckerheter som vi hävde i oss som lunch tillsammans med några glas vin.


När jag kom hem sent på kvällen i kolmörkret möttes jag av ett diskberg och en diskmaskin full med rena kärl.

"Ett litet tips", sa jag åt sjuttonåringen som låg och läste finska. "Om du försöker sätta dina kippor och kappor i diskmaskinen och märker att den är full av ren disk så kan du faktiskt tömma den." 
"Inte har jag försökt sätta något i diskmaskinen", sa han.

För övrigt har vi haft långa och trevliga diskussioner, studerat spansk subjuntivo, lyssnat på topplistor och franska poplåtar samt  diskuterat framtidsplaner. Visar sig att till och med en självgående, självständig, ansvarstagande ung man behöver uppmärksamhet då och då.

Efter några alldeles för korta nätter och hormonrubbningar och fan och hans mormor kom jag på fredag hem med avsikten att gå till gymet och skaka av mig veckan för att sedan varva ner på bastulaven. Möttes av insikten om att vattnet som borde har varit avstängt bara till klockan tretton på grund av servicearbeten fortfarande inte hade återvänt. Tog inte detta med något större zenlugn men kapitulerade och löste slutligen situationen med att duscha på gymet och på hemvägen släpa med femton liter källvatten för olika tänkbara ändamål. Hann knappt sätta mig ner med middagssalladen så var vattnet tillbaka vid halvniosnåret. 

Hur typiskt?

Lånade systers bastutur idag, som plåster på såren. Har även hunnit dricka te med en bok (På Livstid av Hans Fallada) på ett café - en länge bortglömd vana värd att återupptas i denna digitaliserade värld - och träffa väninna över ett glas vin och tapas.

tisdag 15 november 2016

Me? I'm good.

När jag levt ett vanligt* liv i en månad, kan jag konstatera följande:

Dagarna känns fortfarande ofattbart långa och fulla av aktivitet. Där jag för några månader sedan knappt hann upp ur sängen och ut genom dörren under en och samma dag, hinner jag nu städa, arbeta, äta, betala räkningar, läsa läxor och gå på gymet och ändå öppna en bok i sängen på kvällen. Dagarna känns fullspäckade och meningsfulla. Samtidigt är det ju oundvikligt att vissa aktiviteter har lidit. Ni ser uppdateringstakten på min blogg. (Eller nej, det gör ni ju inte.) Kameran har jag inte hållit i på flera veckor. En ynka illustration har jag fått till under veckorna som gick och IKEA kassarna med rent byke sparkar jag omkring från rum till rum. Men ändå.

Mest påtaglig är känslan av harmoni och närvaro. Eller avsaknaden av krypande oro över framtiden och dåligt samvete över att inte vara till nytta någonstans. Det betyder att för första gången på månader och ytterligare månader har jag njutit av mina lediga stunder. Njutit av promenader, soffa, tv-serier, kramar, böcker, snöflingor, regn, kaffedoft, morgonens ljus. Allt detta är nu tillåtet, förstår ni. Jag har förtjänat allt detta fina som livet erbjuder hela tiden. Livet har en jämn puls, en rytm och rutin som är livsviktig för mig helt enkelt.

Så jo, allt är bra. Jag gastar visserligen på sönerna, frustar över borttappade saker, sliter mig motvilligt ur morgonnattens drömmar om albinoälgar, björnar och turkosblåa kanaler när väckarklockan ringer, klagar över klibbiga jugurttölkar, fräser åt nära och kära för att de lägger sig i och sliter mig i håret över obegripliga saker och blir gråtfärdig av att min tonåring tilltalar mej som vore jag en bananfluga med spetälska och bankar näven i bordet men jag dricker också glögg och bakar pepparkakor och går på a cappellakonsert och håller hand och badar bastu med damtidningar och radar ved på stugan och värmer fötterna vid brasan och går på scifi-bio med mina söner och lyssnar på musik i bilen när jag kör till jobbet och skriver in saker i kalendern och inser, för det mesta och trots krus på ytan, att allt är riktigt bra.

* med "vanligt" menar jag väl ett normativt liv, ni vet; med jobb och barn och karl och hela faderullan. Ingen Volvo och ingen hund men nog en Volkswagen och kennlar av dammhundar i hörnen, ha-ha.


onsdag 9 november 2016

"Life just ain't the same without you, Harambe"

Kampen kring femtonåringens skolgång fortsätter. Jag känner mig inte riktigt utrustad med de redskap och egenskaper som behövs i ett läge där min minsting plötsligt blivit en tvär tonåring som säkert har noll koll på vad som pågår i kropp och huvud och som samtidigt borde rycka upp sig ur sin prestationssvacka för att ha valmöjligheter efter nian. 

Igår tummade jag för en artikel på Facebook som berättade om hur man ska handskas med tonåringar och hur viktigt det är att man inte själv beter sig som en pubertetsgalning. Jag hummade och nickade och höll med. Körde från jobbet genom snögloppet och via matbutiken bara för att komma hem och hitta femtonåringen framför datorn trots att han borde ha läst på prov. Snart stod jag där med matkassarna i näven och mössa på huvudet och skrek som en pubertetsgalning så att spottet yrde och svetten rann längs tinningarna.

Jepp, jepp.

Senare - när vi alla lugnat ner oss ett par hekto - försökte jag fråga femtonåringen om han eventuellt kunde tänka sig att använda ens en ynka timme av dygnet på skolarbete, om detta skulle föra honom mot olika valmöjligheter som i sin tur kan leda till arbete inom  till exempel IT eller finans eller något annat han är intresserad av. (Dessa två är teman och områden han ständigt pratar om.) 

Femtonåringen tog fram sin mobil och googlade "Finance or IT salary".

Jag skissade en bild för att illustrera vilken minimal insats detta är i relation till alla timmarna i dygnet. Och att denna enda timme kanske kan göra skillnaden mellan en lysande framtid och ett liv på gatan bland tomflaskor och flugor.



"Är det där du?" undrade han. Om figuren bland flaskorna.

Senare bläddrade jag igenom hans prov från den här terminen. På baksidan av fysikprovet hittade jag följande illustration:

 Framgång eller inte, who cares <3. 

Idag mindes jag att istället för att skrika och gnata förmedla det som är allra viktigast - för alla och envar av oss: att bli sedd, hörd och älskad, precis som den vi är.

söndag 6 november 2016

Sanning eller konsekvens

Inatt drömde jag att jag befann mig någonstans mitt i mörkaste Kina. Där promenerade jag omkring och tittade på små miniatyrhus samt drack den sista slurken ur en rödvinsflaska. På en terrass där jag satt och åt landade det plötsligt en skruvmejsel bredvid mig. När jag tittade upp såg jag en man och en kvinna som stod på balkongen och grälade. Var gång kvinna öppnade munnen slängde mannen ner en pryl på gatan. En träbit med spikar i, en hammare. "Cuidado, señor!" ropade jag argt. Han slängde ner flera verktyg och jag promenerade över floden längs med bron. Senare lade jag mig på mitt hotell och lyssnade till havet. (Mitt i Kina, men ni vet, drömmar.) När jag gläntade på gardinen insåg jag att vågorna var höga som hus och tvärbranta och mitt hotell låg precis på sandstranden. Jag undrade om jag skulle våga sova en endaste blund.

I verkliga livet har jag 
- druckit skumppa som saft och dansat på jazzklubb
- med anledning av femtonåringens födelsedag bjudit mina ex-släktingar på vad som tydligen var alldeles för lite godsaker
- sorterat mitt rena byke, äntligen
- vandrat i snöväder, bland annat till mitt gym dit endast två andra individer hade hittat
- ätit delikat rostbiff
- sett de tre sista avsnitten av Strandhotellet

Over and out.

 

fredag 4 november 2016

Korruptionen finns närmare än vi tror

Vitsorden femtonåringen håvar in för sina prov och kurser är hårresande. Vi har upprepade diskussioner om vad som bör och kan göras.

Häromdagen vände jag mig till femtonåringen och frågade:
"Har du själv några tankar om hur vi kunde lösa den här situationen? Hur ska du få upp så gott som alla dina vitsord minst ett steg under de närmaste sex månaderna?"
"Vet inte", sa femtonåringen.
"Tänk efter nu. Vad finns det att göra?"
 Han ryckte på axlarna.
"Muta lärarna?"

onsdag 2 november 2016

Snö och ekvationssystem

Har sommardäck under bilen. På grund av diverse kommunikationsmissar anländer mina vinterdäck inte förrän nästa vecka. 

"Snöstorm, sa de", sa jag åt femtonåringen imorse och tittade ut genom fönstret. "Hah!"
"Famous last words", sa han.

Glad i hågen körde jag längs torra vägar till jobbet. Mot eftermiddagen tog jag mitt förnuft till fånga, lämnade bilen att sova i det varma garaget och fick skjuts hem med en kollega.

Tillbringat kvällen med att tillsammans med femtonåringen äta vad vi hittade i kylskåpet - avokado, parmesan, citron, spaghetti och tomatsoppa i olika kombinationer - samt lösa ekvationssystem. En slet sig i håret (that would be me) och en annan bankade pannan i bordet (bokstavligen). Vi övervann oss själva till sist och tänker belöna oss med en tripp till närbutiken för lite kvällsmål.