fredag 21 februari 2020

När jag nobbade Dennis.

Den oskyldiga halsflussen höll i sig i en hel vecka och jag var hör och häpna sjukskriven i fyra dagar förra veckan. När rösten började komma tillbaka fick jag i stället huvudet fullt av gudvetvad och dessutom hosta och ögoninflammation och fan och hans mormor. Ingen feber men helt däckad. Var redan i färd med att avboka min Stockholmskryssning förra weekenden, men det var såklart försent och efter att jag tagit en Duact torsdag kväll blev min mådd så pass mycket mer uthärdlig att jag åkte iväg som planerat. 

Hade sällskap av två väninnor på ditvägen så vi slängde i oss en massa skumppa och rödvin och jag tappade rösten igen innan klockan nio. I säng vid tvåtiden. På lördagen övergav jag vännerna som skulle vända tillbaka samma dag och checkade i mig på Scandic Haymarket, väldigt gemytligt och trendigt. Särskilt mycket hann eller orkade jag inte med - lite shopping, promenader, caféer och bokhandlar. Till kvällen bokade jag en trevlig italiensk restaurang där jag aldrig behövde öppna min medhavda bok, för det gamla svenska paret vid bordet bredvid konverserade med mig hela middagen om sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn och om maten och kvarteren och ditt och datt. Angenämt, och sånt som  bara händer då man reser ensam.

Lördag kväll fattade jag också beslutet att jag inte ville resa hem ensam sjövägen med stormen Dennis. Bokade alltså hux flux Norwegian som kostade nittio euro, dvs samma eller mindre än vad jag hade gjort av på mat och dryck på hemresan. (Den maten hade knappast hållits på tallriken eller i magen heller för den delen). Flygresan hem gick i ett huj med Dennismedvind och tjugoåringen mötte mig på flygfältet. Jag var ganska nöjd över beslutet då jag natten mot måndagen sov nio timmar i ett sträck i min egen säng.

Hela denna vecka fortfarande helt utmattad och har somnat på soffan efter jobbet vilket så gott som aldrig händer. Återupptagit dagliga yogan sen förra söndagen men tjugo minuter känns som sextio. Utgår från att jag är back on track efter weekenden.

Under tiden klarade artonåringen sitt körprov. Köra vill han ju trots detta inte men en liten tur tvingade jag honom på i alla fall. Tjugoåringen har plötsligt fått keikkajobb turvis på dagis och turvis som Infoassistent på Arcada. 

"Allt ordnar sej som du ser", chattade han, "fast du tycker att jag bara drischar hela tiden."
"Jo det verkar så", sa jag, "men studieplats får du ju nog inte utan att göra något så DET får jag fortsättningvis joma om 😂."
"Vänta bara", svarade han, "snart ringer de antagligen från Harvard."


lördag 8 februari 2020

Den plikttrogna arbetstagaren....

... blir sjuk till weekenden såklart. Hade planerat en oplanerad helg med motion och utevistelse, men därav blev intet. Började få halsont och torrhosta någon gång i mitten av veckan och på torsdag började rösten lida. Var trots detta på inplanerat teaterbesök och tapas på torsdag kväll. Hostade mest hela natten därefter och var ganska glad att jag hade bokat distansdag till fredag. Vaknade upp mer eller mindre utan röst. Lyckades på någon vänster genomföra en telefonkonferens med fransoserna på förmiddagen genom att muta mikrofonen för att skallhosta mellan mina knappt hörbara repliker.

Besökte Terveystalo igår på eftermiddagen för att få någon hostmedicin så jag kan sova på nätterna. Det fick jag - den hjälper föga - och en diagnos på laryngit (kurkunpääntulehdus) och uppmaning att vara tyst. Så det har jag varit; läst i Eira Mollbergs Villahousuhäpeä och tittat på några avsnitt av Ferrante-serien på Arenan. Prövat rösten mellan varven för att konstatera att den fortfarande lyser med sin frånvaro.

Imorse vaknade jag lite efter sju och hade fått meddelande av artonåringen som varit på Lan-party på Prakticum övernatten och ville bli avhämtad med sitt pick och pack. Eftersom Far hans skött ditkuskandet och jag ändå var vaken så drog jag på mej några plagg och åkte iväg. Kom dock inte långt, för någon hade igen parkerat framför porten. Fick delegera avhämtningen och lägga mej på soffan, där jag varit mer eller mindre sen dess. Förutom en sväng till butiken där jag köpte soppor och honung och vad det nu var.

"E tust ny"!, som min mattelärare - med finska som modersmål -  i högstadiet brukade säga.

måndag 3 februari 2020

Biljakter

Sushi med båda sönerna ikväll; den äldre något utmattad efter att ha tittat på SuperBowl hela natten och kört hem sina vänner klockan sex på morgonen. 

Han berättade om en sensommarkväll då han kört ikapp med någon sjukt cool bil på Mechelingatan på väg mot Obbnäs. Sida vid sida stannade bilarna i trafikljuset; min 195 centimeter långa drasut i sin lilla VW Polo med knäna i öronen och - vilket visade sig när han vred på huvudet - bredvid honom Cheek i sin vita Rolls Royce.

Tjogoåringen la i en växel - eller nej, det gjorde han inte, för hans tjugoåriga bil är ju faktiskt automatväxlad - och lämnade Cheek långt bakom sig.


Så löd åtminstone historien.