Loftbygge och sånt

Blev "tvungen" att köra ut till stugan på torsdag och arbeta fredagen distans. Vilken uppoffring. Detta alltså för att jag beställt nya sängar från IKEA som skulle levereras under torsdagen samt för att rådgöra med snickaren som bygger på mitt loft.

Sängleveransen som skulle infinna sig innan fyra men dök upp närmare halv sju. 

"Et sitten keksinyt vaikeampaa paikkaa", förebrådde den unge chauffören mig när han väl hittade fram. Min Mor tittade in på vin och efter det fick jag ut de gamla sängarna och in de nya. Sov som en stock, men vaknade av någon anledning med fötterna stickande långa vägar ut över fotändan.

Loftprojektet fick sin början när jag  blev trött på att årligen om våren pulsa omkring i rasslande musbajsdrivor efter att mössen haft gulej där uppe hela vinterhalvåret. Artonåringen som sovit däruppe fick ju också nog den vintern när mössen ätit upp skumgummit på hans hörlurar medan han sov. Kallade alltså hit snickaren för att täppa till mössens farleder och beslöt att i samma veva låta bygga ett skilt rum där uppe för att ge övernattaren lite intergritet.

Förr var ju loftet helt öppet, så här:

 

Ljust och fint visserligen, men nattgästen sov praktiskt taget i köket/vardagsrummet vilket kan vara lite obekvämt i synnerhet om man är en tonåring som vill sova till lunchdags eller spela Pleikka halva natten.

Nu blir det vägg med fönster för att släppa igenom lite ljus. På grund av snedtaket blev det en skjutdörrslösning. Nu återstår bara att stänga musfarlederna i stockvägshörnen samt få fönster och karmar på plats. 

Bäddade nog redan provisoriskt åt artonåringen som borde dyka upp idag tillsammans med sin lillebror. De får skjuts med en styvkusin, förutsatt att de kommer upp i tid. Jag väckt dem nyss, tjugo minuter innan kusinen skulle dyka upp. Artonåringen var på OhiOn-festligheter igår kväll och femtonåringen har väl sovit ut efter en tung ICT-vecka och nattspel.

Och nu ska jag försöka mig på lite golf efter nästan två månaders paus. På min sista runda i början av augusti sänkte jag mitt handikapp, varpå jag i euforin stängde bakluckan på min driver så den gick av. 

Nå, den slog ju åt vänster i alla fall, så att.

Herrn i mitt badrum.

Häromdagen köpte jag en ny handtvål utan att pröva den. Visar sig vara en mycket maskulin doft vilket resulterar i att jag varje gång jag kommer ut ur badrummet för en sekund eller två tror att jag nyss haft ihop det med en ytterst väldoftande karl.

Där gräset är grönare.

Fredag kväll mycket lyckad husuppvärming hos Syster med sambo. Catchup med gamla bekantskaper och chitchat med nya. Eftersom jag planerat att eventuellt åka till stugan på lördag funderade jag på att bryta upp vid midnatt. Men sedan var det någon som serverade mig en gin tonic och innan jag visste ordet av var klockan fem på morgonen. 

(Varför alltid frågan om varför jag är singel? Jag går ju inte omkring och frågar främmande folk varför de är gifta, fastän det med facit på hand ofta är en mycket mer berättigad fråga. Efter några gin tonic slängde jag ur mig logiska förklaringar som att varför köpa en gräsklippare om man inte har någon gräsmatta, men vill minnas att jag korrigerade att det nog växer gräs, men bara i ett hörn av min gårdsplan.) 

(Sen kanske just inte de gräsklippare jag hörnmärkt är intresserade av min gräsplätt, men så långt kom vi aldrig i diskussionen.)

Det såg lite risigt ut med landefarandet på lördag morgon, men jag uppviglade en enorm viljestyrka och körde iväg under eftermiddagen. Det var värt kraftansträngningen. Vem kan motstå septemberlandskap, bastu, höstens fågelliv och trattkantareller? 

 

Det blev lite av en blixtvisit eftersom jag stämt sen lunchträff med en väninna på Brasserie Kämp söndag eftermiddag. Åt en läcker laxsoppa och utbytte senaste nytt. Tog därefter ett varv på stora varuhuset och plockade med mig fjärde och sista delen av Ferrantes bokserie eftersom jag läste ut tredje delen igår och slutet var en så romantisk cliffhanger att jag inte kunde låta bli.

Eget fel.

Oj, några timmar till skulle jag vilja ha i dygnet. Igår flyttade sönerna till sin far och jag hann med gym (som jag avbröt på mitten på grund av ryggskott) och bastu. Ett tomt, tyst hem, vilken lycka. Tiden har dock trots barnledigheten runnit iväg till omständliga chattsessioner med artonåringen om hans skrivningar ( - okej okej, jag frågade såklart - ) och hans planerade bastukväll på stugan och jag har även hyggligt nog tvättat hans fotbollskläder. En gång mamma, alltid mamma. Idag blev det kaffe hos Mor och när jag väl hann hem var jag tvungen att springa ett varv runt Brunnsan medan - (herregud, lagar jag mat!) - en aubergine-tomaträtt tillreddes ugnen. Jogging trots att asfalt och kalluft kanske inte bästa medicinen mot ryggen; den blev dock oväntat mycket bättre. Keep on moving.

Kalendern fylls med oroväckande hastighet, jag får väl titta i månen efter mina rit- och skrivkvällar.

"Eget fel", som systersonen skulle säga.

Paparazzimaterial.

Otippat nog gick artonåringen med på att promenera i mitt sällskap till barberaren och på lite klädshopping. Efteråt skrattade vi åt att man alltid när man kommer ut från frissan känner sig så förändrad att man typ förväntar sig horder med paparazzi och wow-rop utanför, men i själv verket är det ingen annan som ens märker att man blivit klippt.

En trevlig kväll.

Hemma hittade jag mina pennor. Skissade försiktigt; lite som att cykla första gången efter vintern.

writer's block, painter's block, kids on the block

Helgen rann som sand genom mina fingrar. Varför det känns så; jo för att jag inget fick gjort. Det är inte ens sant! Jag var på gymet i fredags, jag har läst i stearinljusens sken, jag träffade en väninna i lördags i några vevor över några glas vin, jag köpte nyttiga kläder åt min femtonåring och mindre nyttiga åt mig själv och ikväll sprang jag runt Brunnsparken i blå höstbelysning.

Men ändå. Jag ville rita och skriva, men därav blev intet. Totalblockerad. Kanske sedan om och när mina kvällar och dagar blir ensammare och längre och innehåller lite mindre byke och matlagning och vinsessioner och tonårsmobbning. ("Lyssna hur du andas! Förstår du inte att om du går omkring på gatan med en tom Sodastream-gasflaska och dessutom låter sådär så tror ju fan folk att du är helt psycho!" Efter detta fick femtonåringen bära gasflaskan helt själv och jag hasade efter, svimfärdig i mina försök att andas ljudlöst.)

Kirja vieköön

Eilen kävin ruokkimassa luovuusvajettani Baba Lybeckin vetämässä kirjallisuusillassa Savoyssa. Kirja Vieköön-tapahtumassa haastatellaan ajankohtaisia kirjailijoita ja jutustelun välissä näyttelijät esittävät kirjoista valittuja kappaleita.

Vaikka koin että juontaja oli yllättävän hermostunut eikä ihan saanut toivomaansa otetta kirjalijoista tai keskustelusta, oli ilta tunnelmallinen, mielenkiintoinen, antoisa ja hauskakin sekä välillä jopa henkeäsalpaavan koskettava. Minuun teki odotetusti syvän vaikutuksen Selja Ahava, joka oli silminnähden järkyttynyt ja kenties traumatisoitunut kokemastaan. Kirjansa käsittelee miehensä sukupuolenvaihdosta ja sitä seuraavaa eroa ja tuntemansa ihmisen ja todellisuuden menetystä. Vaikkei moni ole joutunut ihan sellaista järktystä läpikäymään, uskon että moni meistä on menettänyt kuvittelemansa totuuden ja ehkä siinä yhteydessä myös tuntemansa läheisen sellaisena kuin häntä tunsimme. Tunnistin myös itse sen kauhun ja ehkä häpeänkin jota kokee, kun joutuu uudestaan ja uudestaan kertomaan kokemastaan järkytyksestä ääneen. Kuitenkin joka kertomalla tuska hälvenee ja lopulta siitä tulee osa omaa menneisyyttä ja persoonaa. Ahavan kirja tarttui tietysti mukaan, mutta saa nyt odottaa hyllyssä kunnes saan Ferranten sarjan loppuun.

Hieman yllättäen myös piispa Eero Huovinen teki suuren vaikutuksen minuun. Kaikessa miltei ärsyttävässä hitaudessaan hän laukoi nasevia ja yllättäviä kommentteja ja sain jopa sen käsityksen, ettei hän edes usko Jumalaan. Ehkä hän liioitteli kun sanoi, että elämä on lähinnä jatkuvaa painia ja kärsimystä, mutta siihen yhdyn että ilman näitä ei kehitystä tai kasvua tapahdu. (Tapahtuuko sittenkään, mutta ilman vastoinkäymisiä ei ainakaan.) Ja vaikka hän kärjisti että lukeminen voittaa elämisen anytime, en sanoisi niinkään, mutta kylläpä kirjat toimivat itsetutkiskelun ja itsetuntemuksen työkaluina - ainakin minulle. 

Illan ehkä tärkein anti oli jonkinlainen oivallus siitä, ettei elämää tai tapahtumaketjuja voi aina jäsennellä tai ymmärtää, vaikka kuinka niin haluaisimme. Mutta voimme hyväksyä että näin on ja yrittää hellittää otetta siitä tarpeesta ja saavuttaa sillä jonkinlaista rauhaa. Jäin myös pohtimaan anteeksiantoa ja armoa ja sitä, miten paljon kevyempi kantaa on anteeksianto kuin viha ja kauna. Entä onko toisen petos sittenkän sitä, vai onko olemassa toisenlainen totuus. 

Tässä ei sinänsä mitään uutta, mutta jälleenherätys. 

Tapahtuman aikana heräsi myös nukuksissa ollut luovuus; olisin piirtänyt ja kirjoittanut heti kotiin päästyäni, jos olisi vain ollut aikaa. Luovuutta pitää muistaa ruokkia. Syksy vie minua tässä aina oikeaan suuntaan.

Ja taas jäivät uutiset katsomatta, kun piti näköjään kirjoittaa. Siitä - kirjoittamisesta - voisin kirjoittaa paljonkin lisää, mutta ehkä joskus toiste.

En ole muuten pitkään aikaan kirjoittanut suomeksi, enkä tiedä oliko tämäkään sitä. Kirjain vieköön.

Streckgumman som löpte runt parken.

Det var ett konstigt väder idag. På vägen till jobbet kom det sådana kaskader med vatten att jag tvingades tvärbromsa eftersom osäker på huruvida jag alls befann mig på vägen. 

Efter jobbet och kaffeträff på stan sprang jag ett varv runt Brunnsparken i ljummet soldis och hade fruktansvärt varmt pga mössa som jag måste ha för att hörlurarna - som är ett lappverk av olika funna i hemmet - ska hållas i öronen. Ikväll skonade jag ändå grannarna i kvarteret genom att inte gå genomsvettig till matbutiken vilket jag gjorde igår i slutändan av min löprunda. Då är det bara att glida fram sakta längsmed väggarna och se ursäktande ut.

Jag har inte ritat ett streck på flera månader, slog det mig idag.

Men läst har jag. Inga enorma mängder, men tillräckligt för att minnas att det är det jag ska göra om kvällarna innan läggdags i stället för att panikartat scrolla upp och ner längs facebookväggen. 

 

who would have thought och den som lever får se

Femtonåringen flyttade tillbaka in idag efter en helg hos sin far. Mycket har han inte berättat om sin skolgång men förra veckan fick de sina verktygsbackar och utöver teori - ICT, elteknik, datasystem, material, verktyg, förbindninglära m m på läsordningen - hade de fått löda, kom det fram när jag nyfiknades.

"Hur var det i skolan?" frågade jag idag.
"Helt bra."
"Vad gjorde ni?"
"Vi koda."
"Aj ja? Var det kiva?"
"Jo."

Detta är ett utmärkt betyg från denna kille. Plus att jag hörde honom skryta på Skype förra veckan; "Let me help you, I am an ICT, well only five days so far, but anyway". Liksom det faktum att han åtminstone tillsvidare tagit sitt eget ansvar för läggdags om kvällarna och vaknandet på morgnarna. ("Han var uppe före sju imorse 😵!" skrev hans far). 

Hösten för säkert med sig skoltrötthet och motgångar av olika slag, men just nu kan jag bara lättat konstatera: tänk att saker och ting alltid ordnar sig; att det går som det ska.

Artonåringen stack sig in och hämtade "sin" mjölk och annat ur kylskåpet och stannar hos sin far några dagar. Imorse började hans skrivningar med hörförståelse i engelska och i eftermiddag var han på sin första körlektion. Mitt kylskåp är fullt av hans och hans vänners olika alkoholhaltiga drycker och han hade spenderat större delen av helgen här medan jag var på stugan.

"Du är alldeles för stor för att bo hemma", suckade jag halvt på skoj. 

"I know", sa han.

"Flyttar du hit nån dag denhär veckan?"

Han ryckte på axlarna: "Få se".

 

Hösthelg

Skränande tranor, otaliga älgflugor, gräsklippning, timtals bastubad, rödvin, knastrande brasa, regnsmatter, stearinljusens sken.

Sin söndagskväll kan man lämpligtvis spendera med att dansa omkring på stugan till reggae medan mörkret faller.

Peter Tosh - Johnny B Goode

When some things never change.

Klev in genom dörren idag och sa åt den andra vuxna i hemmet, det vill säga artonåringen:

"Jag är helt satans hungrig. När blir det mat?"

Han bara skakade på huvudet och gick ut för att äta med en kompis. Jag insåg att mitt liv trots allt fortsätter som förr och slängde ihop en makaronilåda. 

Tidigare under dagen hade jag meddelat sönernas far att hans avkomma valt att stanna en natt till hos mig innan de byter hem. "Du är väl hemma denna vecka?" tillade jag som en pur artighetsfras eftersom veckan är hans. Han svarade sent omsider att han är på resa tills fredag. Mina söner klarar sig (numera) utmärkt oberoende av deras föräldrars varande eller icke-varande. Men ändå. Detta med kommunikation, alltså? 

Livets fråga: Are my expectations really too high? 

"Jaha, ok", svarade jag och sprang ut i blåsten. Detsamma gjorde jag igår kväll eftersom höstluften har så mycket syre att jag bara måste. Huvudbonaderna främst till för att hörlurarna ska hållas i öronen, men var ganska tacksam över dem i blåsten nere vid havet där det gick gäss på vågorna.

18

Tidens gång, äpplet och trädet.

"När vi ses nästa gång är jag aderton", sa sjuttonåringen med en kram när han klev ut genom dörren nyss. 

Hans plan är att grunda med några kompisar hos far sin där det är KäTy (Kämppä Tyhjänä, lärde jag mig idag) och därefter ta sig till Brunnshuset vid tolvsnåret då han fyllt år. Hans efterforskningar visar att chansen att han blir insläppt är fifty-fifty eftersom "bardagen" fortfarande är 2.9. även efter midnatt. Jag sa att nog vore det lite helvetes småpetigt att inte släppa in honom och sa att han kan berätta åt portsaren att han gick tio dagar över beräknad tid så egentligen är han nog redan långt över aderton.

Tidigare ikväll när vi åt pre-födelsedagsiddag på Central frågade jag om hans studieplaner. "Vad som helst utom Hanken", sa han först, varefter hans specificerade att det nog lutar mot psykologi eller journalistik. 

Jag drog en nostalgisk suck.

Få saker ångrar jag. Det är ju inte lönt, gjort är gjort och hänt är hänt och man gjorde väl sitt bästa i stunden då, precis som nu. Men detta tänker jag på ibland - tänk om jag valt helt annorlunda inrikting då, hur skulle livet se ut? Tänk om jag lyssnat på den i mig som använde dagar, timmar, veckor och år till att rita och skriva och fundera över människans nycker, i stället för att välja den "vettiga och trygga" vägen? Fast detta lönar sig knappast att älta. Hellre fundera vad jag kan göra idag, för att slippa ångersucka i framtiden.

Och framförallt hoppas jag ju att sönerna hittar sitt, så att de slipper titta tillbaka och undra.

Livet är en fest....

...eller som min exmake hade för vana att säga: "Livet är inte bara en dans på rosor, ibland måste man också supa och knulla."

Tiden har gått med rasande fart, jag tycks inte ha varit här inne på över en vecka. Förra torsdagen blev jag utlurad av gamla kollegor till Löyly på konsert och burgare och skumppa och en nostalgitrippad senkväll på Kalle. Det var så fullt med folk i baren att mina ljusa mockastövletter var närapå förstörda av öl, vin och fotspår. Desperat tvättade jag dem med Fairy och tvättsvamp och fönade dem torra; de blev så gott som nya. Dagen efter var det drinks och middag med ännu äldre kollegor på Sköne och Shelter. Undertecknad som knappast repat mig från förkylningen använde därefter helgen till att återsamla mina krafter samt mundera femtonåringen inför tisdagens skolstart på Prakticum.

Själv reste jag på arbetsresa till Tyskland måndag morgon. Trettio grader varmt, evigt bilande, tyska och engelska men inte enbart tungt.

Sönerna valde att inkvartera sig hos mig på tumis medan jag var borta. Jag oroade mig i onödan för att femtonåringen skulle försova sig från skolstarten; han tycks äntligen ta sitt ansvar, åtminstone tillsvidare. Hur studierna känns har jag inte riktigt ännu lyckats lista ut, svaren efter tre dagar är mest i stilen jo-nej-farfars byxor, men början verkar bra. 

Tillbaka från Tyskland sent onsdag kväll kunde jag konstatera att sönernas matvanor under min frånvaro kanske kan ifrågasättas och de hade inte heller fyllt diskmaskinen ("Vad är felet med diskmaskinen när ni inte kunnat fylla den?" - "Nå den är ju full med ren disk.") men annars klarade de sig självklart bra. 

Igår morse körde jag sjuttonåringen till Noux för en friluftskurs i form av vandring och två nätters tältning.  (För "vitut att jag börjaa ta någå tåg och bussar me den hä rinkkan").

Själv till kontoret varefter hem för att delta i husbolagets gårdsfest; en gemytlig tradition med mat och vin och grannar medan regnet smattrade på tälttaket. Vid tiotiden bytte jag sällskap och anslöt mig till jobbteamet som firade sommarhjälpens sista dag. Vi hamnade på Kalle, igen, och där trivdes vi tills småtimmarna, igen.

Mycket händer här i trakten, som vi brukar säga. Har troligen haft min mest sociala sensommar i mannaminne. Angenämt. Välkommen höst.

Och dagens bästa:

 

1) Jag skrev till Prakticum och undrade om det finns något alternativ till den vanliga finskaundervisiningen för femtonåringen, så att han äntligen skulle ha möjlighet att komma ikapp eller ens lära sig något. Redan samma dag fick jag svar och förslag på specialundevisning i minimal grupp och med anpassat innehåll. Detta efter att i tre år förgäves ha försökt få högstadiet att engagera sig i detta problem. Döm och min lycka och lättnad?

2) Femtonåringen hittade tjugofem euro på gatan.