onsdag 31 maj 2017

"Momit" eller Vid det laget är jag hundraåtta år gammal

Arbetade hemifrån idag och runt mig vimlade det av tonåringar, prylar, stuff, disk och rådd. Sjuttonåringen försvann till skolan vid tiosnåret men var tillbaka innan ett. 

"Får man aldrig vara ifred här?" morrade jag.
"Jag skulle just fråga samma", sa han surt. "Vad gör du här, du ska vara på jobb."
"Jag ÄR på jobb", väste jag tillbaka.

Femtonåringen hade meddelat att han skulle vara i skolan mellan ett och fyra. Senare specificerade han att han ska lämna in en uppgift någong gång mellan mellan ett och fyra. 

Den episoden tog tretton minuter, sedan var han tillbaka och gastade över Skype. Det var dessutom närmare tjugosju grader i lägenheten kändes det som och luften stod stilla trots öppna fönster.

Så vad gör då Mor i huset när arbetsdagen är slut? Hon får för sig att göra "Momit", det vill säga möblera om. Att möblera om hjälper alltid, mot allting. Så och idag.





 
Senare föreslog jag att sjuttonåringen kanske borde flytta hemifrån, förhållandevis snart. Så fort som möjligt! kontrade han. Du betalar hyra, sa jag. Minst sexhundra, kanske sju! Jag betalar ingenting, sa den bortskämde drasuten. Jag tänker bo hemma tills jag är åtti!


 

tisdag 30 maj 2017

Räddharen





Diskussioner runt ett middagsbord

"Har du varit utomhus idag?" frågade jag förvånad femtonåringen.
"Jo. Hurså?"
"Det syns, du har fått färg", sa jag.
"Rasist!" 

 

lördag 27 maj 2017

Do it and it's done.

Har blivit en hel del jobb under denna minisemester. Inga cykelturer eller golfrundor behövs minsann för att hålla linjerna under den här sortens ledighet. Dagens hjältedåd var att dissekera en bryggponton nere vid vasskanten. Annars mest smått städande och pynjande i hörnen och som avslutning på dagen lite familj kring skumppa.












I skrivande stund tillredning av kvällsmål, försök att hållas vaken samt tändande av brasa, för hrrr vad kallt det plötsligt blev.

fredag 26 maj 2017

"Fear is obviously not a factor for you."

Fick för några veckor sedan nog av allt "roina" på stugan och beställde ett flak (eller vad nu vaihtolava heter på svenska) nu till helgen. Bokade in semester till fredagen, det vill säga idag, för att kunna städa i lugn och ro. 

Igår tömde jag skjul, stuga och knutar på större prylar; gamla bord, bänkar, tillplattade katsor, barnsängar, gamla fönster och en massa annat som jag under senaste storstädning tänkte att jag kanske skulle behöva eller fixa i skick någon gång. Detta har inte förverkligats, alltså är det dags för soptippen. 



Efter och under detta dök min Far upp för att försöka reparera fyrhjulingen som sjuttonåringen dragit av en backvajer på. Jag lämnade honom i fred att svära med kadavret och inte dröjde det länge så var den fixad.




Fortsatte  mitt arbete sen eftermiddag med att hissa ner en resårsäng från loftet, börja snickra ihop ett nattduksbord åt femtonåringen, bära upp soffmaddrasser från bastukammaren och planera nya. Innan jag visste ordet av hade jag ett begynnande ryggskott och klockan var halv nio. 

Bastubad, te, bok....snark.



Idag upp med tuppen för att möta snickaren som renoverat här i tiderna och som nu hoppeligen kan hjälpa mig med loftbygge, trappor och fönsterrestaurering. Blev efter detta planerande galet hungrig och slängde i mej en halva youghurt med mysli tills jag insåg att portionen kryllade av sockermyror som invaderat mysliasken. Spottade min sista tugga på gräsmattan och försökte förgäves hosta upp en myra som kravlade omkring i högersidan av min hals.

Dess öde trots allt värre än mitt.

Sedan en sväng till blomgården med Mor för att införskaffa sommarblommor. 


Planterade dem efter lunch och fick sedan för mig att kvickt tömma skåpen uppe på loftet. Kvickt var ju lite av en utopi, för det här var skåpen där mössen valt att dansa alla de år katten varit borta. Föreställ er förvaringsskåp med mattor, julprydnader, hushållspapper, handdukar och påskpynt och en enorm mus-klan med hoarding-syndrom och ingen tillgång till klosett. (Vid något tillfälle hade de vallfärdat till kylskåpet ute i mitt skjul för att proviantera; tji fick de.)



Jag spenderade timmar på loftet med Tolu, rotborste, sopskyffel, pripelhandskar och do-it-and-it's-done-mentalitet.

Efter allt detta öppnade jag fönster och dörrar för att vädra och slog mig ner i en solstol på verandan för sträcka på benen och surfa på nätet. Stötte på en artikel som påstod att det är rädsla för förändring som får folk att krampaktigt hålla i saker, prylar och relationer. Artikeln uppmanade till att fråga sig: 
"Vad är det värsta som kan hända om jag gör mig av med den här?"

Mycket användbart.

Skönt efter allt detta att landa vid färdigeldad bastu och ett dukat bord hos Mor. 

Kan också säga mig själv som de säger åt vinnaren i tv-serien Fear Factor där gästerna tvingas inmundiga insekter, klättra på otillgängliga platser och vänslas med skadedjur i små utrymmen: "Congratulations! Fear is obvioulsy not a factor for you."

Avslutar detta milslånga inlägg med det senast fyndet till min Spotify-lista.  

Ben Howard - The Fear. 
"I've been worrying, that we all live our lives in the confines of Fear...."


onsdag 24 maj 2017

Kyllä routa porsaan kotiin ajaa.

"Vill ni komma till landet?" frågade jag mina söner. "Det skulle vara kiva."
"Nå kanske kiva fö DIG", skrev sjuttonåringen. "Men ja ha iaf planera att planera någo."
"Ja ha kanske LAN-party", skrev femtonåringen. "Soooo...." 

Senare på kvällen när jag badar bastu tänker jag att detta skede måtte var mycket svårare för fulltidsföräldrar än för oss halvtidsföräldrar som övat på denhär lösgörningprocessen redan i åratal. Det kommer att finnas år, inom en väldigt snar framtid, då jag knappast ser röken av de här två. 

Jag minns själv - vagt - min studietid, där mina föräldrar knappast såg mycket av mig och det de såg, hade de väl knappast velat se. Men minns också helger där jag kanske gått hem med fel kille i fel stund för att rätt kille* hade ringt och meddelat att "vi kanske ses någon gång, ha det bra" och svårmodet fick mig att sätta mig i Fiaten och köra österut till stugan och föräldrarna för någon form av trygghetstankning. (På vägen var jag också oftast tvungen att tanka vatten i kylaren då Fiaten, "ATA", kokade, vanligtvis ungefär vid Borgå.) 

När jag kom fram lagade min Mor säkert mat åt mig medan min Far - som kanske förstod mer än man trodde - höjde ett ögonbryn och frågade vad som nu hade hänt, när jag plötsligt bevärdigade dem med ett besök.

(Minns för övrigt den första gången jag körde till landet själv när jag nyss fått körkort. Mitt lokalsinne är och har alltid varit uselt och min yngre son - som inte hittar från Kaserngatan till Femkanten - har tyvärr ärvt det av mig. Hursomhelst, jag körde gladeligen mot Lahtis i stället för Kotka/Kouvola och stannade till slut på en bensinstation i Mäntsälä och köpte en vägkarta, med vilken jag navigerade ner till stugan via Monninkylä. 

One of those Moments worth sharing.)

* som också var fel, givetvis

måndag 22 maj 2017

Om våren och vädret och fågellivet och tålamodet

"Varför jagar inte DU?" blev jag tillfrågad idag.
"Jag vet faktiskt inte", sa jag, "kanske jag inte har tålamodet?"

Men det är eventuellt en trosföreställning jag har om mig själv, som inte är sann, för hur länge kan jag inte sitta och titta på fågellivet i mitt vasshelvete eller klippa gräs och buskar eller sortera fotografier eller bära ved till bastun. När man vet vad man vill och behöver göra, så har man tålamodet till det också.

Vem hade trott det, om mig, den besvärliga och argsinta. Att jag skulle sitta ensam här dag ut och dag in och se och höra allt detta härliga som grönskar och kvittrar och plaskar och pynja och läsa och fixa och njuta och inte vara det minsta arg och besvärlig eller ens särskilt otålig. 
 
(Okej, okej, det är väl just för att jag är själv, som de säger i Sverige. Men i alla fall. Bara man hittar sig själv och sitt element, så.)


(Alltså JAG tycker ju inte jag är det minsta besvärlig. Tvärtom jättefoglig. Jag gör ju nästan hela tiden som jag vill ju!)

Och nej, inte helt ensam ändå. Jag har tärnor och gräsänder (utöver skrakarna) och nu är också hägern tillbaka. Den är skygg av sig så jag får knappast några riktiga närbilder ens med min zoom, men den är fin och mäktig och tyst när den flyger. Och så har jag hackspetten som krafsar sig upp längs trädstammarna och så var det en hare som knallade över backen och en annan framför bilen i två kilometer i full paniksprång, men dem hann jag inte få på bild.







Vädret har varit fantastiskt och solnedgångarna likaså. Blir helt enkelt inte mätt på det här stället.


Har nog jobbat också, men ett styrelsemöte här runt hörnet gjorde att det blev distansarbete idag. Vilken lycka, det också. 

Solnedgången är från i förrgår. Färgerna!


lördag 20 maj 2017

Det glamorösa strandlivet på Östra Rivieran.


Det finns folk som badar i isvakar och tror sig vara något.




Sen finns det de som är ett strå vassare.



De badar i vassvakar.



fredag 19 maj 2017

The Bucket List

Elämä on kyllä eriskummallinen. En nyt tarkoita mitään tiettyä, vaan kaiken kaikkiaan. Ne kaikki pienet ja suuret asiat joista päivät ja elämä rakentuu.

Kuten se, että tämä kirjoitus jyskytti päähäni suomeksi vaikka en ole kirjoittanut kuukausiin toisella kotimaisella. Ylipäätään se, että tulin saunasta ja tuli niin pakottava tarve kirjoittaa; jotain, tätä, mitä tahansa - että kompastuin ovimattoon kiirehtiessäni.

Kaikkeen on syynsä; joskus tiedän, usein en. 

Eräänä iltana juuri ennen nukahtamistani näin edessäni oman piirrustukseni, jota en ole koskaan kyllä piirtänyt: Muodoton, ruma, harmaa otilus kulki vähän sivuttain, panta roikkuen kaulasta pitkin jalkakäytävää. Alla oli teksti "Tänään kadulla tuli vastaan lihava, hymyilevä koira joka oli kadottanut isäntänsä."

Joskus, kun suunta on hukassa, rakennan elämälleni kehykset. Harvemmin pysyn niiden sisällä, mutta kuvitelma antaa minulle sisäistä rauhaa. Sitten herään jonakin kauniina päivänä siihen että kaikki on loksahtanut kohdilleen, kuin huomaamatta, ja kehykset unohtuneet. Ehkä tämä on juuri se, mikä kutsutaan elämäksi.

Tänään yllättäen mieleeni tullut kehyksen tapainen oli oman elämäni bucket list. Tosin bucket listin ei tarvitse olla mahtipontinen: nyt siihen ei laiteta kirjan kirjoittamista tai lastenkirjan kuvittamista tai pientä takorautaparvekkeellistä asuntoa eteläaurinkoon päin, vaikka sellaiset kenties löytyvätkin salaisista haaveistani. 

Tämä bucket list on sellainen, johon kirjaan ne pienet arkeen mahtuvat haaveet; paikat joissa käydä, elokuvat joita katsoa, kirjat joita lukea, ravintolat joissa syödä. Nämä jotka tulevat vastaan päivittäisissä dialogeissa tai somevirrassa mutta unohtuvat helposti samantien. Jos kirjaan ne ylös, voin aina klikata itseni omaan bucket listiin ja poimia siitä jonkun kohdan toteutettavaksi.

Tämän päivän bucketlist bongaus on kirja, joka tuli netissä vastaan: Geir Gulliksen: Kertomus eräästä avioliitosta.

Mutta ennen sitä luen loppuun tarinan Ernest ja Hadley Hemingwaysta. Nyt se on vasta aluillaan; vain kutkuttavaa ihanuutta; mikään ei ole heidän väliltään ehtinyt vielä kuolla.

måndag 15 maj 2017

Doing the multitasking Mom-thing.

Igår, på morsdag, väckte jag min femtonåring med morgonmål på sängen. Detta för att överhuvudtaget få honom att vakna i tid till tennistalkot.

"Kan jag få en kram på morsdagen?" tiggde jag senare.
"Nej."
"Hej på riktigt", sa jag. "Jag har faktiskt fött dej!"
"Eget fel", sa han och duckade.

Väl tillbaka i stan påminde jag sönerna om att de skulle till sin far på måndagen.
"Jag sticker ingenstans imorgon", meddelade sjuttonåringen. 
"Nehe, och varför det?"
"För att jag ska vara här och göra min spanska presentation." 

Jaha?

Min far (- som upplyste mig om att vattenfåglarna jag fotograferade igår är skrakar, inte gräsänder, som jag själv hade trott, genant.... -) tyckte att jag borde ha kört iväg sönerna med citatet: "Är ni här fortfarande, era jävla lorvar!" Men hur kör man iväg någon som man har fött? Eget fel. I stället dammsög jag argt och ställde dammsugaren utanför pojkarnas rum och gav dem i uppdrag att städa under kvällens lopp. Sedan gav jag mig av för att springa ett varv runt Brunnsparken och sprang på hemvägen via matbutiken och köpte en låda hönsben. 

Nu står en parkourad femtonåring i duschen sedan närmare trettio minuter, ett matbord står belamrat med tallrikar och fat, på soffan ligger en hög nytvättat byke, en dammsugare står fortfarande utanför sönernas rum och en sjuttonåring skriver presentation om Ecuador.

Joder que pena. Nytt försök imorgon.

På vägen hem från jobbet stannade jag för rött ljus och passade på att läsa den finska översättningen av dikt av Edith Södergran som av en anledning som gick mig förbi hängde på en kvartersvägg i Sandviken. Såpass berörd blev jag - här i mitt eget, självbyggda och välbevakade lilla torn - att jag googlade fram den svenska ursprungsversionen.

Min framtid

Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.


Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.

söndag 14 maj 2017

fredag 12 maj 2017