"Vill ni komma till landet?" frågade jag mina söner. "Det skulle vara kiva."
"Nå kanske kiva fö DIG", skrev sjuttonåringen. "Men ja ha iaf planera att planera någo."
"Ja ha kanske LAN-party", skrev femtonåringen. "Soooo...."
Senare på kvällen när jag badar bastu tänker jag att detta skede måtte var mycket svårare för fulltidsföräldrar än för oss halvtidsföräldrar som övat på denhär lösgörningprocessen redan i åratal. Det kommer att finnas år, inom en väldigt snar framtid, då jag knappast ser röken av de här två.
Jag minns själv - vagt - min studietid, där mina föräldrar knappast såg mycket av mig och det de såg, hade de väl knappast velat se. Men minns också helger där jag kanske gått hem med fel kille i fel stund för att rätt kille* hade ringt och meddelat att "vi kanske ses någon gång, ha det bra" och svårmodet fick mig att sätta mig i Fiaten och köra österut till stugan och föräldrarna för någon form av trygghetstankning. (På vägen var jag också oftast tvungen att tanka vatten i kylaren då Fiaten, "ATA", kokade, vanligtvis ungefär vid Borgå.)
När jag kom fram lagade min Mor säkert mat åt mig medan min Far - som kanske förstod mer än man trodde - höjde ett ögonbryn och frågade vad som nu hade hänt, när jag plötsligt bevärdigade dem med ett besök.
(Minns för övrigt den första gången jag körde till landet själv när jag nyss fått körkort. Mitt lokalsinne är och har alltid varit uselt och min yngre son - som inte hittar från Kaserngatan till Femkanten - har tyvärr ärvt det av mig. Hursomhelst, jag körde gladeligen mot Lahtis i stället för Kotka/Kouvola och stannade till slut på en bensinstation i Mäntsälä och köpte en vägkarta, med vilken jag navigerade ner till stugan via Monninkylä.
One of those Moments worth sharing.)
* som också var fel, givetvis
* som också var fel, givetvis