"Jag vet faktiskt inte", sa jag, "kanske jag inte har tålamodet?"
Men det är eventuellt en trosföreställning jag har om mig själv, som inte är sann, för hur länge kan jag inte sitta och titta på fågellivet i mitt vasshelvete eller klippa gräs och buskar eller sortera fotografier eller bära ved till bastun. När man vet vad man vill och behöver göra, så har man tålamodet till det också.
Vem hade trott det, om mig, den besvärliga och argsinta. Att jag skulle sitta ensam här dag ut och dag in och se och höra allt detta härliga som grönskar och kvittrar och plaskar och pynja och läsa och fixa och njuta och inte vara det minsta arg och besvärlig eller ens särskilt otålig.
(Alltså JAG tycker ju inte jag är det minsta besvärlig. Tvärtom jättefoglig. Jag gör ju nästan hela tiden som jag vill ju!)
Och nej, inte helt ensam ändå. Jag har tärnor och gräsänder (utöver skrakarna) och nu är också hägern tillbaka. Den är skygg av sig så jag får knappast några riktiga närbilder ens med min zoom, men den är fin och mäktig och tyst när den flyger. Och så har jag hackspetten som krafsar sig upp längs trädstammarna och så var det en hare som knallade över backen och en annan framför bilen i två kilometer i full paniksprång, men dem hann jag inte få på bild.
Vädret har varit fantastiskt och solnedgångarna likaså. Blir helt enkelt inte mätt på det här stället.
Har nog jobbat också, men ett styrelsemöte här runt hörnet gjorde att det blev distansarbete idag. Vilken lycka, det också.
Solnedgången är från i förrgår. Färgerna!
