Mompis enkelgadd....

 ...kallade min Far mej när jag var i sexårsåldern och tappade en av mina framtänder. Det hände de facto två gånger. 

Den första - då var jag väl lite yngre -  var när Syster tvingade mej att gunga trots att jag inte ville, vilket ledde till att jag hoppade av i farten och fick gungan i ansiktet och mjölktanden rök. Jag vill minnas att jag då fick hålla den i munnen fastknuten i ett snöre och så åkte vi till tandläkaren som limmade fast den.

Andra gången var i förskolan, eller nollklassen som det hette på den tiden. (Det var långt innan det gjordes analyser av hur förskolan påverkar individens akademiska utveckling.) Vi kröp runt under bordet och i mitt försök att pussa J på rumpan så slog jag tanden i Rs huvud och där rök den. Den gången fick jag väl klara mej utan den tills en permanent växte ut och det var väl den gången jag fick öknamnet Mompis Engelgadd.

Mompis var alltså vad jag kallades tills Lillebror började prata och förvrängde det till Bopo.

Hursomhelst kom jag att tänka på det här när jag häromveckan var hos tandhygienisten som fann att en av mina tänder har en märkbar spricka. Hon kallade på tandläkaren från rummet bredvid och han tittade in och sa "Sidu sidu, jo jo, förr eller senare går den mitt i tu. Du kan vänta på det eller låta dra ut den."  

Modfälld gick jag hem och värmde en soppa som jag åt med vänster mun.

Efter ett par dagar av soppätande bokade jag tid annorstädes för second opinion och kom i skrivande stund precis från ett betydligt mindre dramatiskt besök där jag fick lite förstahjälp som vi hoppas håller ihop tanden en tid till. Jag borde kanske ha tagit den tandläkaren på allvar som ordinerade mej en (skitdyr) bettskena för över tio år sedan, eftersom jag tydligen biter ihop tänderna av alla krafter under nätterna*. Jag använde skenan plikttroget i några månader - det var INTE hyvä - och glömde den sen på stugan där den torkade och sprack och sagan var all.

Smile while you can!

* Den som vet hur mitt drömliv ser ut förstår säkert varför jag är sammanbiten om nätterna. (T ex Ziti och maskingeväret)

Laszlo och lastbilen

Efter att ha varit på gymet två gånger i veckan sedan början av januari och yogat tjugofyra gånger utöver det samt varit nästan en hel månad utan vin* så har jag sovit som en stock. Därmed även drömt så tusan.

***

En natt sprang jag ikapp med en främmande karl av orsaker som drömmen inte förtäljde, mot en parkeringsplats där min Volkswagen väntade. När jag nådde fram hade TRocen förvandlats till en Sunbeam. Nå, det brydde jag mig inte om och inte heller det faktum att min nyckel samtidigt öppnade dörrarna till fyra andra bilar däromkring på vid gavel. Körde iväg i Sunbeamen och lämnade den främmande mannen och de gapande bilarna på parkeringsplatsen. 

En bit in på skogsvägen jag körde immade plötsligt alla fönster igen och airbagen aktiverades. Den var dock i trasor, så jag körde vidare med sjok av lakan flaxande kring öronen och såg därmed inte ett dyft. Det hela slutade ändå tryggt med att jag var ute på motorvägen och min Sunbeam hade förvandlats till en enorm lastbil. Jag hängde hack i häl på en ungersk långtradare som jag körde om precis innan vi svängde in på små, snöiga skogsvägar igen. Min glädje över att jag kört om ungraren dämpades av att min lastbil fastnade i första uppförsbacken och ungraren satt alltså också fast bakom mig. Uppe på toppen av backen låg av någon outgrundlig anledning ett litet flygplan utan pilot. Tillsammans med ungraren, som föga oväntat presenterade sig som Laszlo, kom vi fram till att vi båda kommer vidare om vi kan skuffa planet en bit åt sidan. Jag fick i uppdrag att fästa ett rep runt flygplanskroppen och dra allt vad jag orkade. Ungraren tittade på. 

Efter en stunds kamp med repet rasade både jag, planet, lastbilen och långtradaren ner längs backen i en enda villervalla och allt hopp om att någon av oss någonsin skulle komma vidare var förlorat.

Vi ryckte på axlarna och Laszlo dukade upp en läcker måltid under trädkronorna i skenet av några stearinljus. 

***

Lite fatigt att det enda jag kan komma med efter en månads skrivpaus är en dröm utan huvud och fötter. Men bättre det än ingenting. Kanske nästa gång något ur mitt riktiga liv.

* Detta ovanliga tillstånd åtgärdade jag igår kväll med att dricka champagne och äta blinier med kolleger ur mitt förflutna, numera vänner. Sov uruselt och drömlöst inatt. 

Granskottskameleonten

Inatt drömde jag att ett vidunderligt djur dök upp i mitt hem. Det rörde sig smidigt och hotfullt in och ut under sängar och möbler och hade ett krokodilliknande gap med vassa tänder. Hela kroppen var täckt av granskott. 

Jag försökte komma undan det genom att förflytta mig från rum till rum, men när jag tog skydd på sängen så hoppade den upp efter mig och lade sig platt. När jag ifrågasatte vad i all världen det var för en varelse, visade det sig naturligtvis att den kunde tala. Den berättade för mig att den var en granskottskameleont, så jag frågade om den trivs i skogar. När den bekräftade att så var fallet, föreslog jag att jag skulle föra ut den i mina stugskogar och släppa lös den där. 

"Det låter som en utmärkt idé", sa granskottskameleonten. "Men å andra sidan trivs jag ganska bra med att chilla här också."

Den lade sig på rygg och ville att jag skulle klia den på magen, som var mjuk och inte täckt av stickiga skott. 

Precis som jag skulle förhöra mej om var den kom ifrån - hade den vuxit ur ett skott eller ett ägg - så vaknade jag av att snöplogen började skurra runt på sjukhusets gård utanför mitt temporära sovrum, som jag flyttade till när mitt balkongbygge började i september. 

Inte heller google kunde svara på hur granskottskameleonter kommer till. 

Däremot visste ChatGPT berätta följande:

Jag är ledsen, men det finns ingen sådan art som "granskottskameleonten". Kameleoner är en grupp av ödleliknande reptiler som är kända för sin förmåga att ändra färg och anpassa sig till sin omgivning. De föds på liknande sätt som andra ödlor eller reptiler, genom äggläggning.

Isbrytare, hissar och "bara Ken"

Min Far rekommenderade absurda noveller av Mircea Cărtărescus, som tydligen påminde honom om min dröm Ziti, maskingeväret och hunden. Vet inte om jag har behov av dem dock, eftersom mina drömmar fortsättningsvis är absurda nästan till ansträngning. Har lyckligtvis glömt de flesta, men en natt reste tjugoettåringen och jag omkring med en isbrytare som var döpt efter en kändis vars namn jag har glömt. Vi blev erbjudna att ta emot frivilliga arbetsuppgifter för att få tiden att gå. Föga överraskande tackade tjugoettåringen nej medan jag erbjöd mig att mäta vattenmotståndet. Det gjorde man man genom att sticka ner en lång stav i vattnet genom en lucka i båtens botten och försöka hålla den på plats. Det var ganska tungt som ni kan föreställa er, och naturligtvis fylldes fartyget också med vatten, så det var svårt att nå resultat. Minns inte hur det slutade, men knappast bra.

En annan natt åkte jag hiss och fick välja att stanna i våningarna "Sista anhalten" eller "Kalahari". Jag valde den sista anhalten och när dörrarna gick upp och jag steg ut var det bara ett kliv ut i tomma luften. Jag fortsatte färden med långa flygkliv ut över staden - ni vet, avstamp och ett jätteflygkliv typ över en hel stadsdel, sen avstamp igen, det är är det bästa som kan hända i en dröm -  men var jag till sist hamnade förtäljer inte berättelsen.

Det om drömlivet. (Man behöver inte vara drömtydare för att förstå att jag verkar leta efter lite ny riktning.)

I riktiga livet tog jag ex tempore tjugoettåringen på Barbie-filmen igår. Det var mest för att hållas "på pulsen", men det var en överraskande positiv, ironisk och intelligent upplevelse. Kan varmt rekommendera, som en tankeställare, eller för att få sig ett gott skratt - eller bådadera. 

Barbie & "Bara Ken"

Innan bion på Maxim var vi på Olivia och åt pasta. Försökte där komma ihåg vad jag sett på bio senast. Jag hade absolut inget som helst minne av det. Efter att ha gått igenom alla mina Instagramstories och mina Finnkino-biljettköp i bankappen och lyckats identifiera tidpunkten för filmen till januari 2023, så klev jag in här på bloggen och hittade en anteckning om att det var Bränn alla mina brev. 

Tjugoettåringen skakade långsamt och dömande på huvudet. 
"Hur kan man INTE minnas vad man sett på bio senast?" 

Ja, det kan man fråga sig. Mitt minne lär knappast bli bättre, så lösningen är väl att återuppta bloggandet. Det här är ju faktiskt min tjugofemte bloggpost i år, så redan en mera än 2022!

Ziti, maskingeväret och hunden

I mitt riktiga liv tycks det inte hända något värt att rapportera, men annat är det i min drömvärld syns det. Inatt hände det så mycket fasligheter att det var en lättnad att vakna.

Natten började med att jag klagade på vedleveransen jag beställde häromveckan - den var ynka liten och dålig blandved. Jag har inte vågat klaga IRL, men i drömmen gjorde jag det och blev följaktligen jagad med mönkijä och maskingevär i timmar. Det sista jag minns är att jag tog skydd i barndomshemmets badkar medan leverantören körde av och an i korridoren utanför och fyrade av smattrande kulregn mot badrumsdörren.

Vaknade till och fick hjärtslagen att lugna sig efter nån kvart, vände mig på andra sidan och somnade om.

Befann mig på en stor gård där vi tydligen hade fest med syskonen och några andra. Jag var ute och bar ved eller vatten då en enorm, lurvig vildhund dök upp ur skogen. Den sprang rakt fram till mig och hälsade våldsamt med att hoppa upp och försöka nafsa mig i fejan. Jag ropade på de övriga som kom ut och tittade på avstånd. Vi förundrades över detta vilddjur. Samtidigt fick jag syn på en stor handväska som hängde runt hundens hals. Den var full av prylar, block, pennor och en plånbok.

Efter en stunds dividerande beslöt vi att det var okej att gräva igenom plånboken. Där hittade vi telefonnumret till en Ziti, som sades vara hundens ägare. Jag ringde och han som svarade hette ingalunda Ziti, ej heller kände han till hunden. Jag grävde fram visitkortet igen och konstaterade att där stod något helt annat, Harald Krusman eller dylikt. Innan jag tytt kortet färdigt åt vildhunden upp det. Sen bet han sig fast i min lediga hand så att blodet rann och när jag fick loss honom hade jag en lång rad tandmärken i handflatan.

Ziti som inte hette Ziti utan kanske Harald Krusman lovade komma efter vildhunden trots allt. Medan vi väntade flippade vildhunden ur totalt, den varvade frenetiska påhopp mot mig med hopp upp på hustaket, därifrån den rutschade ner och landade platt på gräsmattan,  gång efter gång.

Natten slutade med att jag var på roadtrip med en blandad skara och när de plockade upp mej från hotellet där jag övernattat insåg jag att jag GLÖMT ATT ÄTA MORGONMÅL. Ni som känner mej vet, att det här var nattens värsta. 

Jag vågar kanske aldrig mer gå och sova. Tröstar mej med kaffe på säng.

Back on track

Tillbaka hemma efter en lång weekend i London med sönerna* och en dryg solovecka på Gran Canaria och Teneriffa.  Planerade en bloggpost med grundläggande reserapport med massvis med bilder, men det får bli till en annan dag, om det ens blir av. Tiden rinner iväg som den brukar. Kan summera att det var en härlig resa med massvis av nya intryck; fotbollsmatch, tunnelbanor, museer, bonding med och mellan sönerna, sol, vin, cava, skrynkliga potatisar, gambas al ajillo, sand, saltvatten, långa promenader och lite trevande övning av spanska. 

Hem kom jag tidig onsdag morgon och har sedan haft butiksjobb torsdag-lördag och försökt acklimatisera mig i samråd med min post-travel-blues. Igår tog jag mig till mitt nya gym för andra gången i år - gör vågen - och har nu ont i varenda muskel i hela kroppen.

Eftersom jag inte tidigade hade tillräckligt att göra (krhm) så anmälde jag mig i en svag stund innan resan till en foto-instagram-brand-kurs som jag nu försökt komma ikapp med. Har ju även en illustrationskurs på gång och min spanska (som förresten börjar om en halvtimme, måste hinna äta också, så det här blir kort.)

Bilden från Santa Cruz får illustrera mitt liv som halvalkoholiserad singelpensionär på Teneriffa om tio år eller så.

*23-åringens resa blev lite kortare än våra andras, då han på Arlanda insåg att hans pass trillat ur väskan hemma i Örebro. Som den fyndige unge man han är, bokade han om sitt flyg och körde hem till Örebro efter passet och dök upp i London sju timmar efter mig och tjugoettåringen.

Tjugoettåringen å sin sida flög ensam hem från London - första ensamflyget. Hur det nu kom sig så blev hans dator i säkerhetskontrollen på Gatwick. Detta trots att vi alla checkade in samtidigt och allt gick lugnt till. Som den fyndige unge man han är hade han kontaktat fältets hittegodsbyrå och fått hem sin dator med kurir några dagar senare. Det kostade honom nittio pund, men slutet gott allting gott.

"Hela världen luktar skit", sa han som hade skit i mustaschen.

Igår kväll tillredde jag pasta bolognese för flera dagar framåt. Annars allt bra, men trots att fläkten var på för fulla muggar ( - även om jag AVSKYR ljudet och helst skulle strunta i den - ) och jag hade dörren stängd till tamburen och sovrummet så luktade alla mina kläder och hela mitt hem matos så till den grad att jag vaknade av det på natten. När jag kom hem från jobbet ikväll var det som att kliva in i ett italienskt restaurangkök under rush hour.

Tar gärna emot tips. (WOLT känner jag redan till.)

På tal om att vakna på natten, så hade jag på morgonen en så spännade dröm när väckarklockan ringde att jag ställde den en halv timme framåt för att få se hur det gick. Tills min stora förargelse har jag nu inget som helst minne av drömmens innehåll, eller om den fortsatte när jag somnat om.

Använde arbetsdagen främst till att försöka komma underfund med nya verktyg för web och sociala medier, bland annat Bitly och Google Analytics. En djungel, och jag är lite för gammal för att svinga mig i lianer. Men skam den som ger sig.

Väl hemma lyssnade jag på ett webinar med Hanna Brotherus om hennes skrivande. Det var så där lagom inspirerande, men jag var kanske inte i rätt sinnesstämning. Slängde mig sedan på yogamattan - dag 20 av 30 stod i turen. Det var en mycket kort och avkopplande Restore-session, till skillnad från många andra. Det känns nästan som att det hänt något positivt med huvud och kropp under de här tjugo dagarna, men kanske jag inbillar mig. Tjugo minuter yoga per dag kan väl knappast räcka för att hålla en i form? Men skadar gör det ju knappast heller och till min  stora förvåning har jag ofta börjat dagen med yogasessionen redan innan morgonmålet. Vem skulle ha trott det? De dagarna har blivit de allra bästa, känns det som.

Hämtade förresten mina ungerska tavlor från inramningen. Jag måtte snart vara stamkund hos Life Art på Fredriksgatan. När jag förde de här senaste fick till min stora fasa ett mummukuume-skov av värsta sorten precis när jag klev in genom dörren och måste klä av mig alla ytterkläder och stå och torka mig i fejan med en näsduk samtidigt som jag vände försäljaren ryggen och låtsades titta på hans tavlor för att tillståndet skulle undgå honom. I samma ögonblick som jag fick en känsla av att exakt samma sak hände senast jag var där, så utbrast han: 

"Taisit käydä tässä jokin aikaa sitten?"

Min tavla fick sin plats i arbetsrummet. Beklagar den dåliga bildkvalitén, men det var lite mörkt när jag knäppte den och jag orkar inte fixa till den.

Pojkarnas tavlor ser ut så här:

Den vänstra "Digital Comedy of the Universe" är åt tjugoettåringen - tyckte den var precis han - och den högra är åt tjugotreåringen, som var i Budapest för några år sedan.

Nu ska jag gå och sätta min huppare från igår i tvättmaskinen, för får kväljningar av att sitta här med den på mig.

Recap av sommarens början (Del 1 - Örebro)

Hade inatt en dröm vars innehåll påminde mej om drömmen med slalomhunden - bland annat för att den avslutades med att jag sicksackade omkring mellan små rykande bränder med min lilla Kuplafolkare - varför jag plötsligt mindes min blogg och beslöt titta in här.

På basen av mitt bloggande händer det ingenting, men i själva verket händer det ju en massa hela tiden. Måste väl referera lite, för att nästa sommar minnas hur jag spenderade den här.

I maj reste jag med tjugoåringen till Örebro för att hälsa på tjugotvååringen, där hans tusderar film & media på universitetet. Vi bodde tre nätter på Scandic och hann med en hel del:

• en och en halv golfrunda (en nia på City Golf Örebro och en runda på Nora Golf) 
• cykeltur med avrundande lunch i vattentornet Svampen
• biokväll på Filmstaden med tjugoåringen, där vi såg filmen om Zlatan, medan tjugotvååringen roade sig på en studentfest i 12 timmar
• en kväll på Prison Island, där jag insåg att varken kropp eller hjärna är riktigt på samma nivå som ungdomarnas, varför jag till sist blev ombedd att stanna i Escape-rummens tambur, för att inte sabotera hela uppgiften med min tantighet (= töntighet)
• några rundor biljard och några rundor bowling
• middagar på olika terrasser

Mycket angenäm vistelse och vacker och gemytlig stad, där tjugotvååringen föga oväntat känner typ alla.

PS. Under denna resa blev jag även bekant med uttrycket Karen, som ni kan läs mer om på Urban Dictionary.

Slalomhunden

Inatt drömde jag att jag var och skidade slalom med en gammal flirt. Precis när vi skulle kliva i liften insåg jag att jag saknade stavar. Köade till en massa olika diskar för att låna eller köpa ett par, men alla kundbetjänter stod bara oh pratade i telefon. När jag väl kom fram till en ledig disk hittade jag ett par stavar för hundratjugo euro, som jag köpte. Vid samma disk var en överviktig golden retriever till salu. Jag passade på att köpa honom också, och ett koppel som var alldeles för kort, med tanke på att han skulle springa bredvid mig i liften. Försäljaren berättade först efter mitt köpbeslut att hunden var nittiofem år gammal och led av en personlighetsstörning.

"Så det kan bli lite jobbigt då?"

"Det kan det."

Min flirt hade försvunnit under tiden, och eftersom kopplet var för kort placerade jag hunden bredvid mig i liften, vars konstruktion var så invecklad att jag inte går in på den här. När vi åkte upp passerade vi ett nedbrunnet område där det ännu rök om trädstumparna och lågorna slickade fortfarande marken. Hunden bad att få låna min systemkamera, men jag litade inte riktigt på att han kunde använda den. Medan jag fumlade med kameran för att ställa in automatinställningarna hann vi passera branden, så det blev inget fotografi.

Medan resan fortsatte funderade jag på vad hundar egentligen äter och att jag kanske skulle bli allergisk. 

"Pappa är i Kemi och köper pengar"

Häromnatten drömde jag att jag packade min paketbil full med grejer för att fly den fruktade kartellmördaren Nelson. Han lyckades ändå genskjuta mig och tvinga mig ut ur bilen just som jag trodde jag hade mitt på det torra. Var redan beredd på att sätta livet till, då två av "mina egna" dök upp som från ingenstans och klubbade ner kartellmördaren så att jag kunde fortsätta min resa.

För likande dröminspiration, titta här: https://www.netflix.com/fi-en/title/80117552

A financial adviser drags his family from Chicago to the Missouri Ozarks, where he must launder $500 million in five years to appease a drug boss.

P.S. Citatet är Storasysters, då min Far var på arbetsresa någon gång på sjuttiotalet.

Den nattliga studentskrivningen och huliganerna.

Det tråkigaste som finns är väl att lyssna på vad andra drömt. Men det här är min blogg så jag berättar ändå, haha. Du kan ju alltid sluta läsa här.

För ett par nätter sedan - precis efter mina truckövningar - drömde jag att jag fjärrstyrde en långtradare uppe på en bro. Sjäv stod jag långt nedanför och manövrerade med en fjärrkontroll tills långtradaren med god fart körde ut över räcket och landade någonstans långt ner där den exploderade.

(Jobbstressdrömmarna fortsätter alltså, men de innehåller inga Excel.)

Inatt drömde jag att jag skulle skriva studenten. Jag försökte gå på toaletten innan, men de båda jag hittade var fulla till brädden så det fick vara. Först skulle man leta rätt på sin egen skrivplats i en jättesal. Min var numrerad 119 visste jag, men kunde inte hitta den någonstans. Var tvungen att fråga en patrullerande studentskrivingsvakt som pekade på ett enormt träskåp där det faktiskt stod 119 på en liten plåtskylt uppe i hörnet. Jag öppnade skåpet och där vecklade ut sig ett enormt sekretärlikande skrivbord med hyllor och fack och mappar och pennor oh papperslappar.

"Där finns allt du behöver", sa vakten, "bara att sätta igång."

Jag hade visst fyra timmar på mig och skulle läsa en tjock mapp med verksamhets- och årsberättelser och räkenskaper för ett företag som jag inte minns vad det gjorde, men hade visst något att göra med fossila bränslen, och sedan skriva en summering av allt det jag läst. Blev något stressad och kallsvettig redan i det här skedet. Precis när jag skulle börja slog sig min ex-svåger ned vid bordet bredvid och började prata som en kvarn. (Inte helt oväntat, om än själva uppdykandet var en överraskning.) Jag försökte få tyst på honom, men då satte sig en av hans halvbekanta vid hörnet av mitt bord och började joppla och satte dessutom på en gammal kassettbandspelare med rappakalja. Jag försökte få tyst på allihopa och sprang även iväg och stängde av ytterligare en kassettbandspelare längre bort i salen. Försökte förgäves ta in informationen ur mappen samtidigt som det olidliga oväsendet fortsatte.

Till sist ryckte jag en patrullerande vakt i ärmen och sa med gråten i halsen att han måste göra sig av med de två huliganerna och stänga av oljudet; det hade redan gått fyrtiofem minuter och jag hade inte skrivit en endaste en rad och så här kunde det ju inte gå till under skrivningarna! Vakten ryckte på axlarna och sa att det är bara att stå ut och jobba på, inget han kan göra.

Vid det här laget vaknade jag lyckligtvis av ett evinnerligt fågelkvitter utanför mitt öppna fönster. Steg upp och skyndade mig iväg till utetuppen.

"Accept what you can't change and change what you can't accept."

Häromnatten drömde jag att min Far ringde och undrade om allt är okej, när jag inte skrivit på bloggen. I verkliga lifvet träffades vi under en skidtur i barndomens skogar förra weekenden, så läget är under kontroll.

Tänkte ändå att det kunde vara bra att plita ner en rad eller två för att hålla ångan uppe. (Ganska patetiskt litet pysande, men ändå.)

Inte mycket att rapportera. Arbetsdagarna består mest av statiskt stirriga Hangout- och Teamsmöten som avlöser varandra och problemlösning som får till och med en inbiten problemlösarjunkie att blekna. 

På fritiden yogar jag fortfarande så gott som varje dag, får lust att måla möbler och väggar och vända upp och ner på hemmet, läser böcker, promenerar runt kvarteren samt smider olika planer om hur andra halvan av mitt liv ska se ut. (Som om man kan planera livet, men man gör så gott man kan.) (Vadå annalkande femtioårskris.)

Kom till stugan torsdag kväll och här är allt frid och fröjd. Nåväl, att utetuppens innehåll frös till is innan jag hann tömma är lite utmanande och att ta sig in i huset likaså eftersom enorma frusna snövallar blockerar infarterna. Men annars hur mysigt som helst och trevligt umgänge runt skumppa igår med "grannarna". 

Tjuogettåringen var faktiskt här helt ensam i början va förra veckan och hade eldat brasa, slagit golfbollar i snön på Rönnäs och av mitt överblivna virke byggt sig ett snofsigt bord att fästa Pleikka-ratten vid. Uttråkning leder till kreativitet lite hos alla och en  var.

Serietips:Den som inte sett EXIT på Arenan, se den (säsong 2 som bäst). Efter det känns ett förhållandevis händelselöst liv rätt så välkommet.

Att ha slängt ut Råttan

Inatt hade jag vansinniga drömmar. De första -  i början av natten - går jag inte in på, de var för personliga och innehöll en del våld och ohemult beteende. Men närmare morgonkvisten drömde jag att en mus rumsterade i mitt arbetsrum, som av någon anledning var fullt med kläder och bråte. Musen fnattade omkring så att kläder och prylar yrde. 

"Var i helvete ÄR du?" ropade jag till sist och till min stora förvåning kom musen fram. Hen visade sig vara en råtta, stor som en kanin, och med en stympad svans. Hen verkade samarbetsvillig så jag tog hen under armen och låtsades att vi skulle chilla tillsammans fastän jag hade enorma obehag. Framme vid ytterdörren tvekade jag en stund, eftersom två enorma hundar stod utanför och skällde. Övervägde ett ögonblick men öppnade sedan dörren och slängde ut råttan och stängde blixtsnabbt igen. Hundarna hölls utanför men in rumlade tjugoettåringen och hans vänner. Jag lovade fixa dem något att äta precis innan väckarklockan ringde.

Det absurda med den här drömmen är att när jag idag googlade kinesiska horoskop visade det sig att 2020 var Råttans År. Som jag då bokstavligen slängt ut under nyårsnatten. 

Tecknen från ovan

Jag fick överraskande ett platt paket med posten. Mindes inte att jag beställt något vilket gjorde mej lite kallsvettig, men lyckligtvis var det ingen beställning jag glömt bort utan en julgåva från föreningen Kuvittajat Ry dit jag hör (inte som registerad illustratör naturligtvis, utan som kannatusjäsen).

Hursomhelst fick jag ett superfint skissblock i present och tänkte att kanske detta är ett tecken från ovan, att jag borde hoppa ur ekorrhjulet och sätta mej i någon mysig atelje slash butik och rita postkort hela dagarna.

En stund senare hade jag suttit två timmar vid min dator och gjort jobbrapporter och hjälpt en kollega över först chat och senare även telefonledes. På min semester*.

Man undrar.

* Inser förstås att om jag skulle vara min egen skulle jag aldrig ha riktig semester för att inte tala om alla andra förmåner som till exempel lön. Nittonåringen har som tur förmågan att ta ner mej på jorden när jag börjar lalla i de här banorna. 

"Inser du hur många postkort du skulle måsta sälja per dag för att det skulle gå runt? För att inte tala om hurdan drawer's block du skulle lida av; du vet ju aldrig nu heller vad du ska rita."

Vad är det med den här flickan ikväll?

Några lediga dagar och genast börjar fantasin och inspirationen flöda; jag vill inreda, möblera om, skriva en bok, öppna en butik. Som om en helt avstängd del av mej vaknar till liv när jag får avstånd till jobbet som har varit minst sagt dränerande om än givande de senaste månaderna, halvåret; åren kanske till och med.

Någon gång borde man kanske lyssna på den intuitionen på riktigt?

Har semester hela veckan och är närapå lyrisk. Gick omkring på stan och använde mina julklappspresentkort och åt luddag på restaurang. Spanade också in en fiffig skoställning till Drumsö-lägenheten; den är utdragbar men tillräckligt smal i sitt minsta läge.

Om ni tar ett varv på det konkurshotade varuhuset så får ni kanske se hur den ser ut när man drar ut den till max. (Om inte någon expedit hunnit bygga ihop den igen efter att jag dissekerade den och flydde runt hörnet.)

En Facebook-sida för (aspirerande) författare gav mig följande prompt idag: "Slå upp sida tjugotre i närmaste bok och läs första meningen. Den ska avsluta dagens berättelse." Jag slog upp Ferrante - som jag förresten redan avslutat och ersatt med bok nummer fyrtiofyra, Tommi Kinnunens Ei kertonut katuvansa, som jag fick av Far i julklapp och likt Ferrante verkar sluka i ett nafs - och avslutar såhär:

"Vad är det med den här flickan ikväll?"

Älgen

Inatt drömde jag att jag målade magen på en livslevande älg vit. Älgen sov och vände sig lagom när jag målat halva, så att jag kom åt andra halvan. Men det var svårt att få färgen att fastna på pälsen. 

Sen gick jag och simmade och det var väldigt grunt och kallt och jag krockade med något som kan ha varit en valfisk. Jag buffade iväg den med hälen.

Återvände efter detta till min föreläsning där en kille promenerade omkring och berättade att han precis hade insjuknat i korona. Sen satte han sig bakom mig. Det var en lättnad att vakna och inse att jag inte var omringad av mystiska djur och sjuklingar.

***

Min app visar 97% sömnkvalitet inatt. Är trots det så sömnig att det är en kamp att jobba. Det är något med att man vet att man blir ledig som gör att kroppen börjar slappna av och inse hur den kämpat de senaste månaderna. Längtar som attan efter min långa julledighet. 

Gigantti avhämtade tvättmaskinen som utlovat igår kväll! Efter det gick jag och köpte flaskvis med vin och glögg och några sistaminuten-presenter. Pojkarna kommer på middag och julklappsutdelning ikväll; aftonen firar de med sin Far.

REM-sömnen

Dagens inspirational quote: "Börja innan du är redo. (Steven Pressfield)"

Ja, det är ju det som är hela grejen med den här Bokstember-utmaningen. Har inte en jäkla aning om vad jag ska skriva när jag slår mej ner här och inte finns här precis något att rapportera heller. På lunchpausen hann jag ta en bild av den vackra och soliga utsikten och tyckte mig se en tunn isskorpa på havet. Hann tyvärr inte kontrollera om  det stämmer och nu är det redan kolmörkt igen. 

Mörkret på morgnarna är så kompakt här att det är inte klokt. Jag sover som en stock den här tiden på året, och timmarna just innan väckarklockan är den allra bästa sömnen. Drömmer dessutom som en besatt! En natt åkte jag hiss, som de facto bara var en tunn skiva som jag satt på och seglade omkring högt uppe och försökte låtsas att jag inte var höjdrädd. En annan natt tog jag mej framåt över havet genom att simma från isblock till isblock. Ingen av dessa irrfärder tycks ha något mål, gäller liksom bara att klara sig. Berättar kanske något om min vardag och mitt jobb?

Inatt drömde jag att tvättmaskinen plötsligt började gå omkring av sig själv. Jag häll på att få hjärtslag. Just innan dess hade min Bror försökt förklara några komplicerade processer för mig, förgäves. Frustrerad och med en känsla av totalt misslyckande och förlorad kontroll lämnade jag honom ensam med tvättmaskinen. Jag hörde från rummet bredvid hur han förklarade för den att den nog bara var övertrött och borde gå och lägga sig.

 

Om ej om i vägen vore.

Idag missade jag min spårvagnshållplats då jag scrollade beachbilder på Instagram. 

Don't get me wrong, jag gillar faktiskt november, men herregud vad jag saknar sol, hav och sand mellan tårna.

Resfebern och skrivkrampen

Kan den här horribla skrivkrampen ha något att göra med koronan? Med det, att livet blivit så mycket mindre innehållsrikt helt enkelt? Det finns liksom mycket mindre inspiration omkring en i det här lådlivet. Inga resor, mycket färre restaurangbesök, nästan inga kulturupplevelser, väldigt lite socialt liv. (Inte som att jag var yltiösocial innan det här heller, men ändå.)

Ärligt talat så har koronan fört med sig en hel del mycket bra. Distansarbete passar mej utmärkt och ökar livskvaliteten enormt mycket, i synnerhet som jag får leva halva tiden på landet. Jag tror inte jag någonsin mera klarar av att gå till ett kontor fyra fem dagar i veckan som förr. (Min största farhåga om att gå till kontoret utan behå förverkligades förresten häromveckan när jag hade kontorsdag. Lyckligtvis märkte jag detta först på eftermiddagen efter alla mina viktiga möten, annars hade jag väl klappat ihop av om inte skam så åtminstone känslan av halshuggen professionalism.)

Men fy fan vad jag saknar att resa! Upptäcka nya platser, känslan av flygfält, känslan av verklighetsflykt, känslan av inkognito. Allra mest längtar jag efter känslan av sandstrand och badkarsvarmt saltvatten, lunchvinglaset i solen. Tänk hur lite man förstod att uppskatta att allt det där var möjligt, då när det ännu var möjligt. Oj så jag väntar på den dag när jag kan öppna Booking.com och börja drömma och boka igen!

Medan jag väntar springer jag på diverse bolagsstämmor, övervakar rörrenrovering i min Drumsöetta, försöker komma igång med mitt ritande med hjälp av Inktober-Challenge, intalar mig själv att jag nog förtjänat min befordran på jobbet i stället för att sitta och undra när de inser att de gjort ett gravt misstag, tar ut nittonåringen på promenader i kvarteren, återupptar dagliga yogan, aktiverar mitt gymkort i hopp om att ta mig dit någon dag, pimpar landehuset så gott jag kan (och med hjälp av Far som spenderade ett dygn där förra weekenden och installerade bastu-ugn och byggde fotstöd och sågbockar och elskåp och you name it), frågar min från karantän frisläppta tjugoettåring om vi ses någon gång och får svaret nej, läser, fotograferar höst och försöker gilla läget.

Passiv-AgrEstrid och andra berättelser.

Jag älskar att få post.

Igår fick jag en liten låda där det stod "Hej, jag är Estrid, du har väntat på mej!" Estrid är en rakhyvel som jag beställde som ett reklamens offer på nätet. Nu prenumererar jag på rakblad. Allt detta för att jag på Madeiraresan i höstas hade glömt att ta med mig en rakhyvel. Skrev ett chatt på vår WA-grupp och frågade: "Någon som har engångsrakhyvlar, glömde mina hemma?" Syster svarade blixtsnabbt: "INGEN använder engångsrakhyvlar."

Lite ignorant, kan man tycka, för jag hade ju just berättat att jag gör det.

Hursomhelst, kände en viss klimatångest och ett socialt tryck efter detta och nu dök Estrid upp i mitt flöde och vi blev redan goda vänner.

***

Inatt drömde jag att jag satt och åt middag i en gränd i ett främmande land. Hamnade i gräl med mannen jag åt med så han steg upp, kastade sin serviett och sa att sånt här orkar han inte med, och så gick han. Jag tog upp min telefon för att ringa nästa, men ångrade mig och åt vidare i min ensamhet. Plötsligt satte sig en kvinna med ett litet barn vid mitt bord. De såg helt enkelt inte mig. Jag spillde ut min smoothie på bordet i uppbragtheten.

***

En man uttryckte sitt intresse via en dejtingapplikation genom att skicka mig ett virtuellt leende. Jag ögnade igenom hans profil och fann bland annat följande (och inte mycket mer): 

Haen parisuhteesta: Suhteen.

Minut saa nauramaan: Huumori.

Näistä asioista pidän: Urheilu.

Jag besvarade inte hans leende.

Följande dag fick jag ett meddelande av honom: "Ilmoja pitelee".

***

Fragment ur min vardag med artonåringen.

"Godmorgon."

"......"

*

"Har du FISIT?"

"Nej,va! Hurså?"
"Vad är det som luktar?"

"Jag åt just ett kokt ägg."

*

"Ketchupen, kanske?" ber jag när jag dukat och han hasar mot matbordet.

"WTF, passive-aggressive!"

*

"Godnatt!"

"......"

*

Men: han frågade också vad jag lyssnat på senast på Spotify och så lade han Texas till sin lista. We're good 💗