Kan den här horribla skrivkrampen ha något att göra med koronan? Med det, att livet blivit så mycket mindre innehållsrikt helt enkelt? Det finns liksom mycket mindre inspiration omkring en i det här lådlivet. Inga resor, mycket färre restaurangbesök, nästan inga kulturupplevelser, väldigt lite socialt liv. (Inte som att jag var yltiösocial innan det här heller, men ändå.)
Ärligt talat så har koronan fört med sig en hel del mycket bra. Distansarbete passar mej utmärkt och ökar livskvaliteten enormt mycket, i synnerhet som jag får leva halva tiden på landet. Jag tror inte jag någonsin mera klarar av att gå till ett kontor fyra fem dagar i veckan som förr. (Min största farhåga om att gå till kontoret utan behå förverkligades förresten häromveckan när jag hade kontorsdag. Lyckligtvis märkte jag detta först på eftermiddagen efter alla mina viktiga möten, annars hade jag väl klappat ihop av om inte skam så åtminstone känslan av halshuggen professionalism.)
Men fy fan vad jag saknar att resa! Upptäcka nya platser, känslan av flygfält, känslan av verklighetsflykt, känslan av inkognito. Allra mest längtar jag efter känslan av sandstrand och badkarsvarmt saltvatten, lunchvinglaset i solen. Tänk hur lite man förstod att uppskatta att allt det där var möjligt, då när det ännu var möjligt. Oj så jag väntar på den dag när jag kan öppna Booking.com och börja drömma och boka igen!
Medan jag väntar springer jag på diverse bolagsstämmor, övervakar rörrenrovering i min Drumsöetta, försöker komma igång med mitt ritande med hjälp av Inktober-Challenge, intalar mig själv att jag nog förtjänat min befordran på jobbet i stället för att sitta och undra när de inser att de gjort ett gravt misstag, tar ut nittonåringen på promenader i kvarteren, återupptar dagliga yogan, aktiverar mitt gymkort i hopp om att ta mig dit någon dag, pimpar landehuset så gott jag kan (och med hjälp av Far som spenderade ett dygn där förra weekenden och installerade bastu-ugn och byggde fotstöd och sågbockar och elskåp och you name it), frågar min från karantän frisläppta tjugoettåring om vi ses någon gång och får svaret nej, läser, fotograferar höst och försöker gilla läget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar