tisdag 28 juni 2016

Ombytta roller

Sextonåringen packade en väska igår morse och steg på bussen till landet. Jag vinkade av honom på plattformen och stannade själv i stan. Känns lite bakvänt. Där fiskar han i ösregn med kusinen, tittar på fotbolls-VM och värmer köttpiroger i mikron och njuter av sin ensamhet. Rapporterar att getingarna invaderat taket i farstun.

"Jag kan spreja på dem sen när jag kommer", skriver jag.
"Ingen fara. Ja spreja ren lite. Ja o A fixar de no", chattar han tillbaka.

måndag 27 juni 2016

Tie pohjoiseen

Viime torstaina pakattiin seitsemän henkeä matkatavaroineen ja golfbägeineen VW Caddyyn ja ajettiin kohti pohjoista. Perillä odotti reilunkokoinen mökki, kaunis maisema, grilli, mölkkypelit, sauna, hyttyset, viinit, skumpat ja yöttömät yöt.

Lauantain scramblekisassa kysyttiin sukunimestämme ja olemmeko niitä  kuuluisia. Ei vielä, todettiin kälyni kanssa ja lisättiin itsevarmasti; mutta ehkä tämän kisan jälkeen. Kaatosade, valkoviini ja lisäksi epätoivoinen, uupunut nauru yllättivät kierroksen aikana ja päästiin kuin päästiinkin kylminä ja märkinä ja kisan viimeisinä maaliin asti. Vastaanotettiin läjä golfpalloja lohdutukseksi ja meitä kannustettiin jatkamaan kohti parempia tuloksia.

Näin ollen olemme nyt Paltamon kentällä niitä kuuluisia.

Emme antaneet tämän häiritä vaan nautittiin täysin siemauksin pohjoisen kauneudesta ja vaihtelevasta golfista eri vuorokauden aikoina. Kun on pelannut golfia keskiyöllä sumun tanssiessa järven pinnalla ja nauru raikunut iltaisin mökillä, ei muulla ole niin väliä.
















torsdag 23 juni 2016

måndag 20 juni 2016

The Afghadoodle

Igår eftermiddag bytte jag den planerade sommarklänningen mot kavaj och byxor och satte mig på ett  tåg västerut. Lillebror och Svägerska plockade upp mig med bil men bara på den korta vägen från tåget och senare in på restaurang Vista där stormen välte terasstolarna hann paraplyet vända sig ut och in och regnet frisera om mig till en Afghadoodle (afghan-pudel). 


Tillställningen startade lite segt men när vi fick i oss mat och vin och Jean S börjat spela var det ingen hejd på oss längre. Närapå så att värdarna fick kasta ut oss vid elvasnåret. Fann mig någon timme senare på en av stadens nattklubbar. Visheten i det beslutet kan eventuellt ifrågasättas eftersom kvällen börjat vid fyratiden, men när man väl börjat dansa är det svårt att sluta. När vi dansat färdigt närmare halv tre hade jag så ont i fötterna att det blev taxi hem.

Människan kan i och för sig knappast dansa för mycket; det finns ju en hel del värre laster man kan eller åtminstone borde få nog av. 

Trots den sena timmen ryckte jag upp mig tillräckligt för en halvrunda golf med sextonåringen på eftermiddagen. Lite som jag befarat piggnade jag till så mycket på kvällskvisten att här sitter jag nu, alldeles för sen söndag kväll eller okristligt tidig måndag; veckodagen som är den arbetslöses fasa. Beslöt dock ikväll att jag kanske kan starta min mentala semester från och med midsommar när mången annan påbörjar sin riktiga semester. Vi får väl se.

fredag 17 juni 2016

det eviga sökandet

Hämtade fjortonåringen från finskalägret. Han var vildvuxen, knappast särskilt fullärd eller nöjd men inte heller traumatiserad. En dag hade han fått brownies till mellanmål; kanske var det räddningen.

"Skönt att ha dej här igen", sa jag och drog handen genom hans vildkalufs. "Jag har saknat dej".
"Vet du vad som är skillnaden på mej och och en jude?" undrade han.
"Han är ännu snålare än du?" föreslog jag, medveten om att det inte är möjligt.
"Jag kommer hem från mitt läger." 

Ja. Thank God (- or whoever whatever -) for that.


För övrigt har jag tvingats fundera en del på mina värderingar och mitt själslandskap och hur jag vill ha det här i livet. Inte säker på att jag tycker om vad jag ser i (den mentala) spegeln, men reflekterar vidare.  

När jag satt på balkongen med fötterna på räcket och drack kaffe och hade boken av Jojo Moyes i knät utan att kunna koncentrera mig och undrade om det skulle börja droppa på mig ur molndiset fick jag sällskap av en granne som liksom jag nyligen upptäckt vår gemensamma trappbalkong. Vi berättade varandra våra livshistorier medan vi såg ut över taken och kyrktornen och det blev svalare i luften.

Livet, värderingarna; det viktiga: Barnen, kreativiteten, hemmet, kaffet, vinet, regnet och mörkret och svalkan till natten och mycket mer därtill.



onsdag 15 juni 2016

Catch & Release

Intensiv dag på Helsinki Design School där vi presenterade våra portfolios i tur och ordning. Min egen - som ständigt lever och som fokuserar på illustration; rita bör man annars dör man - hittar ni i högra kanten av bloggen eller här: www.bopo.fi. Sista kursdagen är imorgon och sen borde jag styra kosan mot nya utmaningar. Mest av allt önskar jag att ett jobb flyger in genom mitt öppna fönster någon solig morgon så att jag kunde tillåta mej en mental semester. Fysisk eller konkret semester har jag ju hela tiden men håller på att bli knäpp av frustration och dåligt samvete när jag dillar omkring på stan dagarna i ända utan målsättningar. Hört detta förr?

Vill inte bli påmind om dessa tankar om och när jag någon gång igen sitter med axlarna vid öronen under ett lysrör i någon överluftkonditionerad kontorsbyggnad och beaebetar Excel-filer och önskar att jag kunde dilla omkring på stan utan målsättningar.

Tidiga kvällen spenderade jag på trappbalkongen i gassande värme och slutet av kvällen i soldis på Cock's terrass med Syster samt Bror och Svägerska som dök upp från ingenstans. Catching up, as we had not met for days. Staden är liten. 

Här hemma är det så tyst att jag hör bara klockan ticka.



tisdag 14 juni 2016

Det tomma boet

Förde igår morse fjortonåringen till Karis på finskaläger. Utan att gå in på detaljer skedde det här inte helt utan dramatik. (Läs: introvert, trött finskahatande tonåring placerad på motbjudande läger när sommarlovet knappt hunnit börja plus otålig, trött, lätt oroad Mor i mental tvåårsålder och med gnagande dåligt samvete för tidigarenämnda = explosiv kombo). Ringde sonen på kvällskvisten och brast efteråt i gråt då insåg att denne hungrig, ensam och övergiven och ledsen, sur och sårad till på köpet. Talade med lägerledningen imorse och är nu lugnare till sinnet när inser att sonen kanske inte helt ensam i alla fall; är ju trots allt inte placerad i en björnhåla i västnyländska skogar utan omringad av mat och vänliga människor (vilket dock kan uppfattas som björnhåla och mörka skogar, men det är en annan femma.)

Sextonåringen packade sin ryggsäck och flyttade till sin far för några dagar och kommer att hjälpa sin Morfar på bygget under resten av veckan. 

Jag lutar mig tillbaka och låter mig övertygas om att mina barn har det bra och växer till sig lite medan jag förbereder mig för de sista dagarna på Helsinki Design School och fortsätter fundera på vad jag ska bli som stor.

söndag 12 juni 2016

Kvoter och skott

Spenderade fredag kväll på väninnans disputationsfest med sittande middag, band och dans. När man märker vad andra människor hinner med och klarar av - fostrar barn av olika storlekar och åldrar, opererar ihop folk och doktorerar vid sidan om - så känner man sig som en förhållandevis onyttig individ, looking back at the year that passed. Men kvällen var rolig och dans- och vinkvoten väl fylld, för stunden. 
 
Lördagen var mindre produktiv men lyckades i alla fall vandra ett antal kilometer på stan, äta första (tredjedels) pizzan på vad jag tror måtte vara flera år samt föra fjortonåringen på hans LAN-party. När vi anlände och bar upp hans attiraljer satt redan fem av hans vänner uppkopplade och där lär de ha suttit hela natten, utan en blund i ögonen. Fjortonåringens humör idag är helt i linje med antalet timmar av nattsömn. Föreställ er hans förtjusning när han insåg att han ska transporteras till ett läger i finska imorgon bitti? 
 
Körde själv i förmiddags iväg för att fira en nybakad student - sönernas styvkusin blir det väl - med en delikat buffet som avrundades med aderton hål golf på Gumböle. Studenten kronade sin dag med ett hole-in-one på hål nummer två. Det firades naturligtvis med champagne och tur i turen var att klubben var förhållandevis folktom. Jag kronade min dag med ett ryggskott som infann sig någonstans efter de första nio hålen när jag böjde mig ner och grävde i min golfbag. Golfkvoten därmed fylld, för stunden.
 

torsdag 9 juni 2016

Fyndet

Med jämna mellanrum minns jag kolla in Shazamlista - vad jag hört på radion och känt mig tvungen att spara för senare avlyssning. Det här nygamla fyndet är perfekt för att komma i stämning med ett glas vin och fuldans i vardagsrummet. (Inte nu, för nu kommer jag precis från gymet och är euforisk av enbart musik och endorfiner och ju dessutom seriös, arbetssökande mor i övre medelåldern som inte skulle komma på tanken att dricka vin mitt i veckan, men konceptet väl beprövat förra lördagen när det var helg och jag var betydligt yngre.)



 

Vaniljsåsmysteriet

Min Far med hustru var här igår och vi åt bland annat rabarberpaj med vaniljsås. Sedan gav jag mig ut på stan för att panikshoppa kläder till morgondagens disputationsfest och när jag kom tillbaka var vaniljsåsen slut. Frågade sextonåringen om han kände till dess öde och han fnissade generat.

"Du drack typ två deciliter vaniljsås till kvällsmål?"
"Inte kvällsmål",
korrigerade han. "Mellanmål. Det fanns ju ingen rabarberpaj kvar att äta den med."
 

det tomma pappret

Dygnsrytmen åt skogen, skrivlusten borta, pengarna rinner iväg mellan fingrarna, annars allt ganska bra.

måndag 6 juni 2016

home alone

Min Far ringde och undrade om jag insett att det är en havsörn jag fotograferade här om dagen. Att det borde jag väl ha gjort lite mera väsen av än att bara nämna att jag fotograferat rovfåglar? Kanske det, men helt säker var jag ju inte plus att jag inte har för vana att göra så stort väsen av saker och ting. (Vet att ett flertal personer i mitt förflutna inte håller med, men nu talar vi inte om den ilskna eller frustrerade sortens väsen.)

Fick hem två söner med sommarlov. Båda två kom upp från klassen; somliga med mera marginal än andra. (Sextonåringen hade färdigt räknat ut hur mycket pengar jag är skyldig honom för medeltalet.) Vid middagsbordet informerade jag lite på min vakt fjortonåringen om att hans finskaläger börjar redan om en vecka. Konversationen löpte förvånansvärt smärtfritt.

"Datum?" frågade han. 
"Trettonde till sjuttonde", ville jag minnas.
"Det är okej. Men den elfte är jag på LAN-party*, sa han förnöjt.**

Sextonåringen å sin sida slängde i sig mängder av mat och såg på det stora hela lite medtagen ut. Tydligen hade han lagt sig först vid tretiden igår. Jag hade glömt hur tonåringars dygnsrytm ser ut när de får fastslå den själva. Nu sitter han i sitt rum och samlar sig för att träffa fotbollsgänget på Brändö. Vid halv tio snåret.

Moderskapet kan nuförtiden likställas med att hålla kylskåpet fyllt till bristningsgränsen och dela ut buntvis med pengar. 

*A LAN party is a gathering of people with computers or compatible game consoles, between which they establish a local area network (LAN), primarily for the purpose of playing multiplayer video games. Källa: Wikipedia
** Tji fick hans bror som brukar säga att man alltid vet var fjortonåringen finns; är han inte hemma så är han i skolan eller på tåget till eller från densamma.
 

lördag 4 juni 2016

Vad hon gör

Hur hon får tiden att gå på stugan?

Hon cyklar med vild fart på sin mountainbike och med senaste Spotify-listan i öronen. Hon skapar illustrationer med kort varsel. Hon slåss med yxa mot stubbar. Hon badar bastu med cider och damtidningar som lämnar trycksvärta på magen. Hon grillar höna och sparris och äter riskakor med tsatsiki. Hon skriker till vid åsynen av en enorm huggorm men fotograferar den lyckligt när hon inser den är en snok. (Kameran saknar dock minneskort och ormen är snabbare än hon.) Hon dricker kaffe i stekande solsken och hon ringer människor hon tycker om. Hon slår ut kottar i skogen med golfklubba. Hon fotograferar rovfåglar och sjöfåglar och blommor. Hon dricker rosévin vid solnedgången. 

Hon tänker, hon känner. Hon landar, hon andas. Så får hon tiden att gå, ensam på stugan.






torsdag 2 juni 2016

Tinca tinca

Har blivit tillfrågad om hur jag får tiden att gå här på stugan helt ensam. Hade planerat ett blogginlägg om detta men inte säker på att energin räcker till. Eller tiden heller för den delen; tji fick du som undrade. 

Börjar därför med ett inlägg om fiskarna i mitt grannskap.

Trodde jag hade uttrar eller andra intressanta däggdjur i vassen, så vilt gick det till, men insåg efter en stunds observation att det är ett gäng sutare som hoppar i de grundaste vattnen vid min strand. 

Sutaren (Tinca tinca) är de näringsrika sjöarnas fisk, men den finns även i lugnt rinnande vattendrag. En bronsfärgad, säsongsvis sotsvart fisk med små, fina fjäll, grönaktiga fenor, en skäggtöm vid var mungipa och röda ögon. Ibland uppträder den i en gyllene varietet, s k guldsutare. Den kan bli 70 cm lång och nå 4,8 kg i vikt. Vegetationsrika, rätt grunda sjöar, gölar och åar med gyttjig botten och hög temperatur är dess hem. Den lever också i bräckvatten i Östersjön och går på kontinenten upp i bergen till ca 1.600 m ö h. Sutaren döljer sig nere vid botten bland det grumliga vattnets växter, där den huvudsakligen under natten i smärre sällskap och med loja rörelser söker sin näring. Ibland kan den gå i ytvattnet, över vilket den kan göra smärre hopp under jakten. Vintern tillbringar den i dvalliknande tillstånd nere i dyn. Sutaren är förvånansvärt härdig, tolererande både låga syrehalter och höga vattentemperaturer. Den överlever länge efter att ha tagits ur vattnet. (Källa: http://www.fiskbasen.se/sutare.html)


Minns med en rysning den gången pojkarna och jag fick åtta slemmiga sutare i katsan. 

Happy swimming.

onsdag 1 juni 2016

counting my blessings

Längtan till stugan, den går ju bara inte att beskriva. 

Lugnet kom över mig så fort jag körde över krönet. Gräset och maskrosorna frodades långt över anklarna och bakom skjulet skuttade en harpalt iväg. Falkarna pep på himlen och luften stod stilla på verandan, stugan doftade solvarm stock och flugorna surrade i hörnen. Jag klippte gräset iklädd endast minimala shorts och när gräsklipparen gång på gång kvävdes och jag fick rycka igång den igen stod svettpärlorna som en fontän omkring mig. Sol, värme, fysiskt arbete, synligt resultat. Kan människan bli lyckligare? Senare satt jag mig på cykelryggen och pedalade iväg ringvägen runt och ner till stranden. Det doftade blommor och nysommar hela vägen och var grönare än jag minns det någonsin förut. Vid sjusnåret var det ännu trettiofyra grader i solen på havssidan. Tände eld i bastun och bar ner några ämbar vatten och när jag lade mig på laven hörde jag mig själv säga å fy faaan så härligt. Havsvattnet var lågt och varmt och lerigt och jag klev i det fyra gånger. Innan solen gick ner satte jag mig på verandan med mozzarellasallad, sashimi och ett glas kallt vittvin. När solen gick ner blev himlen först rosa och sedan blålila.