Att "bara titta"

Promenerade till Galleria Duetto för att se Esa Riippas grafik. Kom hem med Uusi kevät och Valo herää. Så kan det gå. Julklappar åt mig själv, kanske? De ska hänga på stugan är det tänkt.

 

Onepiece-janarin

Under natten mot lördagen ösregande alla snö bort. Jag sov som en stock men vaknade till en gnutta solsken tidig förmiddag. Fick gjort mina återstående chores för vintern; simtrappan upp, utetuppen tömd, fyrhjulingen övertäckt, ruttnande somarblommor uppstädade och utemöblerna i skydd. 

Gjorde detta iförd vinterns favoritplagg och stekte mig sedan en omelett innan jag körde mot stan där jag nästan sprang till gymet och gjorde av med en veckas stillasittande. Note to self: tre dagar orörlighet är absolut maximum för både kropp och huvud. 

Spenderade kvällen med syssling från närliggande ö och vi skrattade så vi grät. Gjorde gott. När jag steg upp tidig förmiddag såg det ut så här. Nöjet var tyvärr över innan jag hann ut med min kamera.

Efter regnet

Livet som distansplånbok

Efter att tonåringarna huserat hos mig i två och en halv vecka körde jag dem till sin Far ( - eller sin Fars hem, ingen aning om Faren själv vistas där -) och tog mig själv ut till stugan under lunchrasten på torsdag.

Bliss!

(Nästan blizzard, faktiskt.)

 Under fredagen började det regna in whatsapp-meddelanden från sönerna.

"Kan du köra mig till Verkkokauppa?" undrade sextonåringen. 
"Jag är på landet", skrev jag. "Din pappa kanske?"

"Jag har inssin 7.12.", skrev artonåringen. "Kan du betala?"  

"Har er faija rymt?" skrev jag argt. "Jag är på landet. Din bror bad mig just köra till Verkkokauppa och du ber mej peja det ena och det andra. Grrr! Men jag fixar såklart."

"Han bad också mig köra till Verkkokauppa", tröstade artonåringen. "Så ta det inte personligt."

Jag svarade med en gråtskrattande smiley och konstaterade att artonåringen snart faktiskt KAN köra sin lillebror till Verkkokauppa. (Om jag bara betalar hans inssi först.) (Och lånar ut min bil.)

I skrivande stund har jag betalat inssin och artonåringens busskort ( - efter att ha fått ytterligare ett WA-meddelande där det stod: "sen köpte ja muute igen busskort fö 30, nä vi nu en gång e på samtalsämne betalning" -)  samt beställt en Black Friday-monitor* åt sextonåringen (till hans andra hem). Även slagit en signal till fadern och förskjutit litet ansvar därhän.

Nu välförtjänt av lite glögg och en brasa. 

* Den betalar han i alla fall själv. Om nu någon undrade.

50 shades of grey

Veckan har varit olika nyanser av grått. Söndagen inspirerade till denna skiss:

 

Idag började jag morgonen hos tandläkaren och promenerade sedan från Skillnadsbacken till metrostationen för att inviga rutten till jobbet. Mycket smidigt om man bortser från att resan tog dubbelt så länge som med bil och kostade flerdubbelt mer. Någon rusning kan man inte tala om i alla fall på Kägeluddens station, där det såg ut så här när jag åkte hemåt i eftermiddag:

Medan jag företog mig irrfärder i underjorden tog sig artonåringen till Braheplan på uppbåd. Om lite på ett år rycker han in:

(P.S. Och innan min Far - som igår skrev ett blogginlägg om fyrtio nyanser av grått - anmäler mig för plagiat, så kan jag dels säga som han brukar; great minds think alike och dels att jag faktiskt publicerade bilden överst på sociala medier med rubriken "50 shades of grey" redan i söndags; bara att klicka på Instagramikonen till höger för bevis.)

den satans pälsjanarin

Igår eftermiddag stod jag i tamburen iklädd min fuskpälsjacka och drack upp min vinglögg innan jag drog iväg på jobbets lillajulsfest. Under tiden hade artonåringen hittat min i Prag köpta fuskpälsväst så han kom släntrande runt hörnet iklädd den och ett spretigt Movemberskägg. Han lutade sig lojt mot dörrposten.

"Vad har du blivit för en satans pälsjanari?" frågade han roat. 

"De är fake!" sa jag. "Och vad vet jag, kanske jag blivit mjukare i själen?"

Fick inget samtycke där. 

Senare under kvällen fick laget där undertecknad medverkade silver i en frågesport. Mitt bidrag bestod väl mest av att skriva ner svaren med proper handstil samt minnas namnet på tidningen Playgirl och filmen Mies ja Alaston Ase. Kanske inget att stoltsera över men hjälpte i alla fall till att vinna dessa sjukt coola brillor som kom väl till pass så här dagen efter.

En läjäplänkkäre, tack.

Stora Robertsgatan har väl under de senaste årtiondena kunnat beskrivas bäst som Rödbergens pissoar. Den surluktande gågatan befolkades av mer eller mindre udda individer och den ena baren var skummare och hemligare än den andra. Ville man förr ta sig något att äta där så kunde man på sin höjd beställa en läjäplänkkäre* i Tuomaksen Grilli. 

Nu har gatan fått ny stenbeläggning och med ens ser den både bredare och lyxigare ut än tidigare. På noll tid har det dykt upp små, gemytliga kaffeshoppar, en barber shop, Espresso House, vin- och tapasbarer samt restauranger och lifestylebutiker. 

Jag åt min middag på en ny sushirestaurang där ikväll.  Moshi Moshi kanske? En hyfsad buffet och lugnt och trevligt.

McDonald's på hörnet har ersatts av McCormick's vegerestaurang Yes Yes Yes. Är rätt så nyfiken på denna.

Är mycket glad över detta gemytlighetstillskott i mina kvarter; hoppas gatans ansiktslyftning håller i sig.

*på nittiotalet gick jag hem från krogen med en kompis som tagit sig en eller två för mycket. Hen försökte beställa en lihis kahdella nakilla hos Tuomaksen Grilli men det blev "yks läjäplänkkäri, kiitos".

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut*

Inatt drömde jag inte bilder, utan i text, i tredje person. Som att läsa en bok. Jag har inget minne av något visuellt, och det var så märkligt att jag minns att jag ännu inne i drömmen tänkte att jag borde vakna och stiga upp och skriva ner alltihop, men det gjorde jag ju inte. Jag vaknade sent omsider av att jag torrhostade så jag steg upp och drack ett glas vatten, tog en halstablett och somnade om. 

Imorse kom jag ihåg en endaste mening ur drömmen, som under det att den pågick kändes väldigt lång.

"Hon hann aldrig ens märka, att kärleken redan tagit slut."

Kanske drömmer jag så här för att jag läst Kjell Westös Den svavelgula himlen om kvällarna innan jag somnat. Det är en bok som jag inte vill att ska ta slut och som dessutom får mig att vilja skriva en själv. En del böcker bara är sådana. 

***

Vet ni vad man blir lycklig av? 

Av att få svaret "jo" (helt utan tvekan) av sin sextonåring när man frågar 1) om parkouren varit rolig och 2) om finska undervisningen känns bra. Och av att han när man frågar vad som varit det roligaste med dagen inte med mörk uppsyn svarar "att komma hem" utan säger: "Hmmm, låt mej fundera. Det var nog när vi gjorde nåt slags kretslopp och det blev kortslutning och började ryka."

Man blir också lycklig av att det ser ut så här när man kör upp ur garaget från matbutiken i Sandviken. Typ tiden-stannar-lycklig.

***

Om jag fick önska mig något idag? Det skulle vara två timmar till i dygnet och de skulle få infalla efter klockan elva på kvällen, när jag precis börjar bli inspirerad men vet att jag borde gå och lägga mig.

Jag skulle skriva och läsa och rita och ordna papper och städa garderoben och elda brasa och dricka glögg medan det är knäpptyst och kolmörkt. Så skulle jag liksom kunna gå och lägga mig klockan ett och stiga upp klockan sju och ändå ha sovit åtta timmar. Tänk er det, ni.

***

*Cornelis Vreeswijk sjöng:

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut
Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut

Jag drömde om en jätte sal där stadsmän satt i rad
Så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa

"Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär
Och ingen känner längre till, det ordet militär"

På gatorna gick folk omkring och drog från krog till krog
Och alla drack varandra till, och dansade och log

Fattiga riddare

Fredag kväll sökte syskonen och jag oss via Kämps terrass till Riddarhuset för att fira släktens trehundratrettioårsdag med pompa och ståt. Fint värre. Efter en stunds minglande blev jag placerad i bortre ändan av ett bord i bortre ändan av salongen med andra udda individer. Det var riktigt trevligt. Efteråt blev det mera mingel och dans och ginen var slut långt innan bandet - Spruce, varm rekommendation - slutade spela. 

Man uppmanades ta med sig av blomsterdekorationerna hem och även om jag var sent ute lyckades jag mygla till mig en bukett. Syskonskaran och några av våra nyfunna släktingar klämde in oss i en taxi som jag tror att ingen av oss beställt.

"Heität meidät nyt vaan äkkiä Teatteriin, voit sitten hakea ne alkuperäiset tilaajat", tror jag att jag sa. Ber härmed om ursäkt av de släktingar som eventuellt måste ta nattbussen hem. I kön till Teatteri blev vi plötsligt oroliga att våra buketter - som redan i taxin lämnat efter sig högar av kvistar och kronblad - inte skulle komma in på krogen. Vi skapade en sorglig separationshistoria som vi levde oss in i till fullo och jag vill minnas att vi kom in utan motstånd. "Nämä ovat meidän erokimppuja", grät vi i garderoben och buketterna lyftes med stort medlidande upp på hatthyllan.

Inne på krogen frågade folk varför vi var så fint klädda och vi spärrade upp ögonen och sa "Mitä, eikö tänään olekaan perjantai?" och andra dumheter. Det var långa och mångsidiga timmar på Teatteri och när valomerkki kom traskade jag hem med mina blommor och lade dem i diskhon innan jag kröp i säng.

(Sain kun sainkin kukat vietyä ehjinä kotiin, skulle man säga på finska.)

På detta vis fick jag mig en födelsedagsbukett då herrarna i mitt hus inte hade förstånd att uppvakta mig - eller ens komma ihåg mig - på min stora dag. Den firade jag med att via diverse gallerier promenera till min Far i Gräsviken på farsdagkaffe och åka gratis spårvagn hem eftersom biljettautomaten var sönder. 

Sökes: mysig lägenhet för en med västerbalkong och närliggande snabbmatsrestauranger.

Kom hem sent ikväll, vrålhungrig och med huvudvärk. Fixade snabbt till någon form av pasta med broiler, bacon och spenat.

Sextonåringen dök aldrig upp till middagen p g a mitt i ett spel. 

Artonåringen slog sig ner iklädd sina blodstänkta Halloween-pyjamasbyxor och med början till ett Movemberskägg och åt under tystnad. Halvvägs in i portionen sa han äcklad:

"Pasta carbonara är nog så jävla fett och mättande." 
"Jaha? Är det här pasta carbonara?" frågade jag.

Han ryckte på axlarna.

"Alltså det här med pasta carbonaras äcklighet tog du bara upp i förbifarten, har ingenting med min mat att göra?"
"Jag sa bara."
"Borde väl vara smickrad av att du kallar det carbonara", sa jag. "Jag trodde det var höna, bacon och grädde. Men jättekul att komma hem och laga mat och bara få klagomål. Nå nämn tre rätter som jag lagar som går att äta?"
"Mamma, du lagar bara tre rätter."
"Jag lagar bara tre rätter?"
"Ja.... alltså ibland är hönan strimlad, ibland är det en biff. Men du kan ju inte kalla det olika rätter."
".....vafan! Alltså du är arton år, du bor gratis hemma, DU får börja laga mat åt oss alla en gång i veckan! Hörde du!"
"Jag kommer inte att vara hemma."
"Du kommer inte att vara hemma?"
"När det är min tur att laga mat."
"Nehe."
"Du kan ju ta samma taktik."
"Det menar du? Och var ska jag bo då har du tänkt?" 

Tjugo minuter senare knackade jag på hos sextonåringen och berättade att maten fortfarande står på bordet, nu kall. Ännu mitt i ett spel?

"Nej, aj jo. Jag glömde. Att det var mat."

...vad tror du att det hände sen?

Bortsett från denna strössel-fadäs var födelsedagen lyckad och sextonåringen myste: "Jag tror jag fick allt jag hade önskat mig." Bland annat led-lampor i olika färger att belysa datorbordet med.

Lördagen spenderade jag med syskonskaran i Lojo där vi gick igenom förförra generationens prylar. Fast jag svurit på att inte bära hem mer grejer fastnade jag för några. En Billnäs stol som passar perfekt med skrivbordet jag bar med mig från samma ställe för några år sedan. 

 

Den här FaberCastell-pennvässaren kunde jag inte låta bli. Tror inte jag har använt en sådan sedan Bemböle lågstadium och dessutom går den ju ton i ton med min kakelugn.

 

 Och så har vi Helsingfors 1837 där våra hemknutar ännu var rena rama bondvischan.

Att ha en sextonåring.