fredag 31 mars 2017

Solresan

Detta skall tydligen skrivas utan skandinaviska tecken eftersom dessa fattas min keyboard. Mycket utmanande.


Idag eftermiddag styrde jag kosan ut ur slasket, mot solen. Syftet med min tripp egentligen en lokal styrelsesammankomst imorgon bitti, men verandavinet, bastubadet, solen och dess dalande, tystnaden, sparrisen med parmesan samt brasan var fina bonus.


Imorgon eftermiddag styr jag tillbaka mot stan, kliver in i min gulnade halare, tar en flaska cava under armen och regresserar mentalt tillbaka nittiotalet tillsammans med en massa andra f d hankeiter. 

Men innan dess planerar jag timmar av djupsovande.







onsdag 29 mars 2017

Paradoxen

Sommartiden förvrider huvudena på oss, smutsiga fönster blir skinande rena, nätterna fylls av mardrömmar om fladdermöss och drömmar om människor ur mitt förflutna, tiden tar slut på mitten, sönerna förvisar mig från köksön för att läsa främmande språk, .

Livet är en mestadels en lycklig och balanserad sju-åtta-nio. Sju timmar sömn, åtta timmar jobb, nio timmar fritid. 

Paradoxen: Trots att tiden hela tiden blir knapp och dygnet tar slut när jag ännu är full av energi tycks det finnas så mycket mera timmar i ett dygn än då jag var arbetslös. 





 

lördag 25 mars 2017

en timme hit eller dit

Vi glömde bort Earth Hour och jag uttryckte mitt dåliga samvete över att alla andra (på FB) tydligen firade den i kolmörker. 

"Äh", sa sjuttonåringen. "Facebook...det betyder ju bara att de släckt lamporna i en minut, fotat och postat OOO SÅ MYSIGT och sen konstaterat FUCK THIS SHIT och tänt alla lampor igen."

Vi enades om detta och spelade ett parti Trivial Pursuit med lamporna tända. Mysigt helt på riktigt, minns inte när vi senast spenderat tid tillsammans på detta sätt. Fick alltså med mig båda sönerna till landet igår. Sjuttonåringen för att han har så fullspäckad aprilmånad att han nu behövde chilla. (Och för att bastukammaren förvandlats till hans man-cave och för att han har en mönkijä som han planerade att köra ut med i skogen och sätta sig på en solig plats och dricka Fanta. Av detta blev intet för mönkijän sa upp kontraktet och det var dessutom mulväder.) Femtonåringen för att sjuttonåringen.
Själv har jag mestadels städat det sedvanliga mushelvetet på loftet samt allt annat onödigt som kom i min väg, liksom julborddukar. Har inte varit här sedan årsskiftet. Körde även ett varv för att leta efter vårtecken i rusket. Gjorde också nygamla låtfynd på radion, dagens nostalgivinnare Pink Floyd; Another Brick in the Wall.




 

torsdag 23 mars 2017

Livets sötma

Undrade varför jag igår kväll kände mig helt prillig vid läggdags trots gym, kamomillte och annat hälsosamt. Läste imorse på mina tuggbara magnesiumtabletter att de innehåller socker och sötningsmedel. Socker och sötningsmedel! Som att sätta alkohol i antabus, ju.

På tal om alkohol. Tycks ju inte få kål ens på en flaska vin i veckan nuförtiden. Där står min öppnade rödvinsflaska sen helgen och utkonkurreras kväll efter kväll av te och müesli. Mån om min nattsömn nuförtiden, för när lönen landade på mitt konto idag kände jag mig mer än förtjänt av den. Det har varit intensiva, utmanande och effektiva månader på sistone. Inte helt lätt alltid, men så mycket bättre för själen att leva på detta sätt, med en given roll, mening, rutiner och struktur, även om tiden blir knapp. 

Morgonen började med ett Wilma-meddelande som plingade in där femtonåringen blivit underkänd i ett av de förhör jag missat att övervaka läsningen på. Kan lova att ingenderas morgon började särskilt bra (idag heller.) Skulden jag lägger på mig själv för allt detta väger ton. Under eftermiddagen hände dock bättre saker och jag lyckades åtminstone för ett ögonblick intala mig att jag inte är ansvarig för precis allt här i världen. Tog en sväng på stan och tröstade mig med att köpa en kjol i konstläder som jag kanske aldrig kommer att klämma in mig i, men en förbipasserande stund kändes allt lite bättre. 

Trial, error, trial, error, trial, error, trial, success? 

Or, if not, at least a fake leather skirt.

onsdag 22 mars 2017

kiitos ja anteeks

Detta med kvinnliga hormoner, vems uppfinning? Och hur tänkte hen då? Borde finnas tysta, madrasserade rum att dra sig tillbaka i dessa dagar, men det finns det ju inte. 

I stället finns det  sömnlösa nätter, kontorslandskap på jobbet, grus på tamburmattan, sikfiléer som bränns i botten, finskaläxor halv tio på kvällen ("ollaan siivotaan", kämpar femtonåringen), en bykkorg som svämmar över, en femma i ett matteprov. Ett hormonmonster som lyckas utplåna den sista smula av självkänsla femtonåringen hade genom att högljutt och aggressivt dra den samma gamla litanian om hur han kommer att trilla ur samhället om två månader när alla hans vänner kommer in i gymnasiet och hur han inte har gjort ett skapandes grand för sin skolgång sedan vår diskussion med studiehandledaren i höstas och hur det är fullständigt obegripligt att han är femton år och inte klarar av - eller har brytt sig om - att räkna ut sitt medeltal och nu helvete kan han flytta till sin far för resten av våren för jag tycks fanimej inte ha klarat av att höja hans motivation under de gångna månaderna. 

(Inget under kanske, med denna taktik.)

Ångrade mina hårda ord idag (om än inte innehållet i sig) och skickade under arbetsdagen ursäktande whatsapp-meddelanden till båda sönerna - även den äldre fick sin beskärda del, helt utan orsak - och förklarade att min oro tar sig uttryck av ilska. 

"Kan du skriva åt finskalärarn att han inte kommer idag för jag är trött", svarade femtonåringen.

Jag svarade nej och att han skulle ta sig lite mellanmål och kämpa.

(Allt gick bra.) 

Själv back to normal, from som ett lamm, lugn i själen. Spenderade en timme på gymet och blev ännu frommare, ännu lugnare och gled tillbaka in i lyckligt läge.

fredag 17 mars 2017

Urban Dictionary: Happiness is like peeing in your pants. Everyone can see it but only you can feel the warmth.

Imorse vaknade jag med en känsla av fullkomlig lycka. På grund av ingenting. Det ösregnade, jag hade drömt om strul på jobbet och min hårklippning igår misslyckades. Allt var precis som vanligt och ändå denna känsla. 
 
Femtonåringen vaknade på fel fot - "får jag vara sjuk idag?" - och satt och surade på sängkanten när jag åkte iväg till jobbet. Jag struntade i hans humör och sa att han kan välja helt själv hur han förhåller sig till dagen. Det blåste så att jag nästan körde av Drumsöbron och när jag öppnade fönstret vid garageinfarten för att nyckla in mig fick jag en vattenkaskad i ansiktet.
 
Bockade av sak efter sak på min to-do-lista, skrev målmedvetet upp de nya. Tackade bestämt nej till en tidningsprenumeration som någon försökte pracka på mig men donerade en liten slant till handikappade ungdomar. Allt gick som det skulle idag, eller också bestämde jag att allt skulle gå precis som det gick. Ingenting kunde lamslå mig idag. Släckte lampan som sista i vår vinge på kontoret. 
 
När jag kom hem och pussade mina söner på deras pannor mimade den yngre som var mitt i ett spel FÖRSVINN och den äldre som släppte in en mål i FIFA när jag klev in i hans rum slängde en tub läppfett på mig och skrek GÅ BORT. Jag drog på mig mina trikåer och spenderade en timme på gymet innan jag tillredde en delikat middag åt den tacksamma avkomman. ("Nä jag äter med mina kompisar i Kamppi" och "tack men jag orkade inte allt".)
 
Senare läste jag ett reportage om Yrsa Stenius och kände lite igen mig i hennes liv som en självvald ensam ö. Kanske kände jag allra mest igen känslan och lättnaden i att landa här och nu och sluta eftersträva; något, någon, något annat. (Vilket väl egentligen är definitionen på lycka.) 
 
Ännu senare hällde jag upp ett glas rödvin ( - den rödlilakrulliga försäljerskan i Espens ALKO tittade igenkännande när jag klampade fram och grabbade min Faustino utan att ens låtsas imponeras av deras övriga utbud och jag urskuldade mig nästan med se tavanomainen perjantaipullo när jag betalade, men lät bli och tryckte vårdslöst in flaskan i min ryggsäck och gick min väg -) och asgarvade så högt åt Skavlans gäster att det förvånade mig att ingen son föraktfullt härmade mitt kacklande läte. 
 
Den ena är på fest och den andra är iklädd hörlurar och skjuter på folk. There you have it.
 

tisdag 14 mars 2017

Boys Are Back In Town

Sjuttonåringen beslöt sig för att söka till flygvapnet. Nu ska han ju inte rycka in på ett par år, men han måste ändå ta ställning senast vid uppbådet i höst. Företagsam som han är bokade han hälsogranskning redan denna vecka. Jag nyfiknades chattledes hur det gått.

Han: hej man få va maximi 190 fö att komma in i flygvapne o ja e 193
Jag: shit 😂
Han: de e min nacke o mitt huvve som e fö långt
Jag: ja du ryms ju inte i kabinen 😂
Han: exakt. men ryggens längd ska va 55-67. min e 67
Jag: lyxproblem
Han: benens längd 81-100. mina e 90. så då måst de va nacken o huvve som e probleme
Jag: lång snygg kille, du kan bli fotomodell i stället 😊
Han: kan ju fösöka

***

Vid middagen igår ikväll undrade femtonåringen om någon kunde söndra en femtiolapp så han kan gå till butiken för att köpa glass.

"Jävla fegis", sa hans bror, "vågar du inte gå till butiken med en femtiolapp?"
"Sluta", försvarade jag. "Finns ju inte så mycket cash i rörelse nuförtiden. Snart kommer kontanterna att slopas helt."
"Nå huså muka?"
"Förr eller senare går det så. Jag menar, vad gör man med kontanter idag?"

Femtonåringen rullade ihop sin sedel och snortade en fiktiv linje kokain från bordskanten.



måndag 13 mars 2017

Vår i luften och Skaparens humor

Minns inte när jag senast varit så avkopplad och tillfreds som efter den här helgen. Vill ju inte säga att det hade något att göra med att barnen var hos sin far, men visst var det en otrolig lättnad att glömma ansvaret några dagar. 

Åt lunch och drack kaffe med Syssling på Strindberg lördag eftermiddag, skvallrade igenom senaste nytt, var finlandssvenskt högljudda och gapskrattande och livrädda för kyparen som såg ut och betedde sig som Jack Nicholson i The Shining. På kvällen blev jag av min väninna Doktorn bjuden på en lång och utsökt middag med viner på restaurant Ask som tack för pärmen jag gjorde till hennes avhandling förra året. Vi avrundade med ett glas rödvin i Rosters bar innan vi tog oss hemåt.

Måtte vara vår i luften, för på söndag fick jag en vansinnig lust att möblera om och inreda. (Nej, detta är inte den sortens pesänrakennusvietti, gudskelov, utan bara mina ukrainska rötter som spökar igen.) Tyvärr har jag efter renoveringen mycket mindre möjligheter att flytta om här så det blev bara lite förskjutningar av säng och nattduksbord samt vanlig söndagsstädning.



Sen kom jag plötsligt på att IKEA fått in en ny serie hyllmoduler, EKET, som kunde passa i femtonåringens skrubb. Den stackaren har ju bara typ fem kvadratmeter lebensraum och jag tänkte ju redan för ett år sedan bygga någon slags hylla i huvudändan av hans säng. Med "bygga" menar jag köpa färdiga moduler och dutta dit dem. Sagt och gjort, tog måtten och körde iväg till IKEA, skaffade delarna och körde hem igen för att skruva ihop dem. Och vilken lycka! Inte en skruv, inte en plugg, det var bara att klicka ihop dem. Nu behövs bara en hyllplanka att lägga på så är det färdigt för stunden. Den plankan beställde jag idag på hemvägen från jobbet. (Att såga till en ynka 35x95 planka på K-Rauta kostar 10 EUR och tar två dygn. Två dygn! "Mutta kun mä tahdon sen NYT!" sa jag argt och hoppade upp och ner av frustration. Det hjälpte inte.)



Och vad ska jag hitta på sedan?

Får  väl tacka mina kära föräldrar och deras gener för denna aldrig sinande projektmani. Detta med att jag inte kan tåla saker som är på hälft - det gör mig galen - men när de väl är klara blir jag uttråkad på nolltid. Hur orättvist? (Lika orättvist som det att jag avskyr oreda men har läggningen hos Råddjuret. Guds ironi?)  Lyckligtvis behöver det inte vara stora saker jag pysslar med, kanske bara en illustration, ett inredningsprojekt, en skrivarkurs, en reseplanering, en illustrationskurs eller något annat som jag kan bry mitt lilla huvud med, men ve och fasa den dagen precis allting faller på plats i status quo!

Det gör det ju som tur aldrig.


torsdag 9 mars 2017

"searching for a destiny that's mine"

Spenderade gårdagskvällen på Ekonomförbundets kvinnodagskväll där Minna Tervamäki föreläste om Riko rajojasi - älä itseäsi. Hon tycks ha kämpat med en hel del perfektionism, kontrollbehov och gränsdragning. Vem har inte det.

Trots att det mesta var bekant höll hon publiken trollbunden och några minnesvärda och ytterst viktiga påminnelser var:
  • Fokusera endast på det du kan påverka, strunta fullständigt i allt annat. Att lägga tid på det du inte kan något åt äter bara energi. (No shit. Vet ju detta. Kan det också. Glömmer det ändå ibland - i synnerhet när jag inte tagit hand om mig själv, då ska jag kontrollera allt ändä ut i periferin av universum och lite till.)
  • Fundera på hur du uttrycker dig när du försöker motivera andra. Kräv bättre prestationer av andra för att du vet att de är kapabla till det, inte för att de borde prestera bättre. 
  • Beröm, beröm, beröm - alltid när du har en chans, överallt. All good brings more good.
  • Lär känna dig själv och dina behov. Även om du inte kan kontrollera allt så försök skapa ett liv och en omgivning som känns och ser ut som du.  Behöver du mycket ensamtid, ta den*. Behöver du något annat, gör det. Du vet bäst. (O ja. Vet mycket väl. Kan även detta, men skönt att få bekräftelse på att det är okej.)

Senare på kvällen fick jag en oväntad men välkommen kvinnodagsros i K-butiken. Hemma väntade en femtonåring som tidigare på eftermiddagen legat ångestfylld under ett täcke i väntan på sin finska privatlärare som var här tredje eller kanske fjärde gången. 

"Hur gick det?" frågade jag och försökte dölja bävan i rösten.
"Bra. Det var kiva."
"Det var KIVA?"
"Vi pratade om Finland och om mat och så spelade vi typ Scrabble."

Jag nästan grät av lycka. Skickade ett meddelande till finskaläraren och tackade honom för detta under. Femtonåringen hade dessutom fått en åtta i sitt tyska verbförhör. Allt var så bra och så lugnt och så skönt här i går kväll. Vi var goda vänner och pratade ditt och datt och han åt en halv liter chokladglass i ett nafs. Han gav mig till och med en kvinnodagskram. Jag är så stolt över honom som vågat utanför sitt bekvämlighetsområde med finskan. Han vägrade ta emot berömmet men smålog i mjugg. Är också stolt över att jag orkat lotsa honom till den punkten trots att han varit livrädd, för fy fan så tungt det varit.

Idag promenerade han iväg till sin far genom snöslasket. Jag promenerade åt motsatta hållet till gymet och skakade av mig åttahundra känslor och frustrationer och laddningar som samlats i kroppen under veckans lopp. Precis som jag avslutade med mina hundra magmuskelövningar till takten av It's just an Illusion som Spotify föreslog för mig pep min telefon till. "Du har massage om tio minuter", påminde den. Shit! Jag sprang till kineserna på Stora Robertsgatan, tvättade mej skamset under armarna och somnade nästan under behandlingen.

Och nu då? Nu har jag har plötsligt fyra kvällar och tre hela dagar efterlängtad egentid*. Detta med att vara ensam i sitt hem, inte behöva hjälpa någon, inte behöva påminna om läxor, inte behöva tvätta luktande fotbollskläder, inte behöva lyssna på en strid ström av "kill him, he's right behind you, kill him, you fuckin retard", kunna äta vad jag vill när jag vill, inte behöva prata med någon, inte behöva lyssna på väckarklockor som ringer för döva öron på morgonen och INTE BEHÖVA FÄLLA NER TOARINGEN!

måndag 6 mars 2017

Equality!

Fredag eftermiddag efter en tung jobbvecka och sedvanliga utmaningar med femtonåring brast jag i gråt och ringde sönernas far för att få andligt stöd. Det kunde han ge. Han konstaterade att det är fint att jag försöker men om jag nu inte lyckas få upp femtonåringens skolmotivation så ska jag ändå inte gå och hänga mig, there's only so much one can do och i slutändan hänger det ändå på individen själv.

Jo tack. Så sant. Jag torkade tårarna och klarade torrögd av att se den unge mannen knaggla sig genom haltande små diskussioner med den nya finska privatläraren. Efter en sväng på gymet såg allt ljust och möjligt ut igen.

Beslöt vila upp mig över helgen med böcker och film. Men på lördag eftermiddag chattade jag med en singelväninna som plötsligt föreslog en kopp kaffe eller ett glas. Jamen, jo!, sa jag utan att tänka mig för, jag har ju en flaska skumppa i kylskåpet. Den hade jag inte länge. Sen begav vi oss iväg för att erövra stan. Det var ytterst roligt så länge det varade men det här med att leva en kväll på billig skumppa när man är dödstrött från början är kanske inte ett koncept att rekommendera.  

Jag vilade på söndag i stället, förhållandevis ynklig.

Idag solig dag och lite som en ny människa. Läst spanska med sjuttonåringen och ätit lax med femtonåringen. Den äldre flyttar till sin far idag men sitter som bäst och fyller i blanketter för hälsogranskingar inför armeuppbådet i höst och angstar över detsamma.

Enda sammandrabbningen med femtonåringen idag:
Jag, som slår mig ner på toalettstolen och gastar "nej fyfaaan kan ni inte sätta ner ringen så man slipper sätta sig på porslinskanten!"
"Kan inte DU lyfta upp den när du har varit där? EQUALITY!"

onsdag 1 mars 2017

Himmel oder Hölle

Läste tyska med femtonåringen och det visade sig att perfekt av verbet sterben bildas med sein, inte haben. Själv kommer jag inte ihåg någon annan regel för detta än att alla rörelseverb får hjälpverbet sein.

"Vadfan", sa jag, "att dö är väl inget rörelseverb? Jag menar, i alla fall inte om man dör liggande?"
"Men visst far man ju från jorden till helvetet", sa femtonåringen.

Inte helt säker på hur man ska tolka att han tydligen inte ens övervägde att man far från jorden till himmelen. 

Den goda nyheten är ju då att han åtminstone inte tycks uppfatta livet som ett helvete på jorden. 

EDIT kl. 22.37 Lyckligtvis finns Google.

Jag: "Warum steht sterben mit Hilfsverb sein?"
Google: "Verben der Bewegung und der Zustandsveränderung benutzen das Hilfsverb “sein”.  

Ach so....jetzt bin ich verstanden ;)