Imorse vaknade jag med en känsla av fullkomlig lycka. På grund av ingenting. Det ösregnade, jag hade drömt om strul på jobbet och min hårklippning igår misslyckades. Allt var precis som vanligt och ändå denna känsla.
Femtonåringen vaknade på fel fot - "får jag vara sjuk idag?" - och satt och surade på sängkanten när jag åkte iväg till jobbet. Jag struntade i hans humör och sa att han kan välja helt själv hur han förhåller sig till dagen. Det blåste så att jag nästan körde av Drumsöbron och när jag öppnade fönstret vid garageinfarten för att nyckla in mig fick jag en vattenkaskad i ansiktet.
Bockade av sak efter sak på min to-do-lista, skrev målmedvetet upp de nya. Tackade bestämt nej till en tidningsprenumeration som någon försökte pracka på mig men donerade en liten slant till handikappade ungdomar. Allt gick som det skulle idag, eller också bestämde jag att allt skulle gå precis som det gick. Ingenting kunde lamslå mig idag. Släckte lampan som sista i vår vinge på kontoret.
När jag kom hem och pussade mina söner på deras pannor mimade den yngre som var mitt i ett spel FÖRSVINN och den äldre som släppte in en mål i FIFA när jag klev in i hans rum slängde en tub läppfett på mig och skrek GÅ BORT. Jag drog på mig mina trikåer och spenderade en timme på gymet innan jag tillredde en delikat middag åt den tacksamma avkomman. ("Nä jag äter med mina kompisar i Kamppi" och "tack men jag orkade inte allt".)
Senare läste jag ett reportage om Yrsa Stenius och kände lite igen mig i hennes liv som en självvald ensam ö. Kanske kände jag allra mest igen känslan och lättnaden i att landa här och nu och sluta eftersträva; något, någon, något annat. (Vilket väl egentligen är definitionen på lycka.)
Ännu senare hällde jag upp ett glas rödvin ( - den rödlilakrulliga försäljerskan i Espens ALKO tittade igenkännande när jag klampade fram och grabbade min Faustino utan att ens låtsas imponeras av deras övriga utbud och jag urskuldade mig nästan med se tavanomainen perjantaipullo när jag betalade, men lät bli och tryckte vårdslöst in flaskan i min ryggsäck och gick min väg -) och asgarvade så högt åt Skavlans gäster att det förvånade mig att ingen son föraktfullt härmade mitt kacklande läte.
Den ena är på fest och den andra är iklädd hörlurar och skjuter på folk. There you have it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar