Ålderdomshemmet

Utplånade julmatsöverdosen med ett lass sushi tillsammans med nittonåringen.

"Vill du verkligen inte flytta hemifrån?"

"Inte egentligen."

"Men du blir snart tjugo?"

"Ja och du blir snart femtio. Varför flyttar du inte till ålderdomshem?"

Åbäket

"Jag borde kanske tvätta det där åbäket", sa jag med en nick mot min vägdammiga Audi.

"Åbäket?" sa artonåringen.

"Du vet inte vad det betyder"

"Nej."
"Du borde läsa böcker nångång så skulle du veta."

"Hurså? Jag skulle ju bara läsa 'åbäke' och undra att vad betyder det. Är ju inte som att det skulle finnas en ordförklaring i boken."

Touché.

Personlighetsstörningar, kultur och kokain.

Vaknade imorse halv fem, vrålhungrig. Åt ett litet nattmål och läste en stund i Märtas brevmemoarer; det är något väldigt fängslande med hennes burdusa sätt att skriva. Somnade om en stund vid sextiden och drömde att jag åt kokain på en nattklubb och blev så virrig att jag måste hålla i bordskanten för att inte trilla omkull. 

Väl vaken igen spillde jag ut en kopp kaffe på tamburmattan medan jag fixade mig och var helt virrig hela förmiddagen på jobbet, så vem vet vart jag knallat i sömnen på morgonkvisten och gjort vad.

Försökte låna några böcker av Märta Tikkanen på Berghälls vackra bibliotek där jag hamnade igår under min söndagspromenad. Utlåningen lyckades inte i automaten med mitt kort från tvåtusentio och någon levande bibliotekarie fanns inte att finna. Men jag försökte åtminstone låna. 

Mycket kulturell weekend också i övrigt. Köade till Ateneum i fyrtio minuter med Kusin för att sedan beskåda Schjerfbecks målningar lite okoncentrerat från andra raden på sisådär tjugo minuter för att vi inte orkade hasa fram med kön som ringlade sig längs tavelväggen i snigelfart. Lade betydligt mera tid på lunchen och vinet på Penelope efteråt. Hann hem för lite yoga och pyssel innan jag träffade Bror och Svägerska på bar Runar klockan sju, påföljt av middag på Lönkka och ett par caipiriñas på Marski. (Tänk att de orkade träffa mej fast vi just spenderat två veckor i fjärran land!) Bror - som tydligen också är introvert  - undrade om jag behövt egen tid efter resan. Om! Har inte träffat någon förutom på jobbet då, förrän i lördags. Även Bror hade tydligen mest smugit omkring i skogskanten med en hund utan att säga ett knyst i någon vecka efter hemkomsten. 

Svägerskan - extrovert såklart -  förstod ingenting utan ville väl närmast sända oss till någon helare för personlighetskorrigering.

Söndag kväll filmen Helene på Maxim, för att avrunda Schjerfbeckhelgen. Filmen har inte fått så bra kritik och visst var tempot långsamt och kärlekshistorian sval eller kanske bara ensidig, men fotot var så vackert och skildringen av vad som idag skulle klassas som en högsensitiv konstnär fann jag ypperlig.

Jag ringde artonåringen när jag åkte från jobbet idag för att fråga om han ville ha skjuts till sin Far och för att fråga hur hans körlektion hade gått.

"Jag är mitt i ett spel!"

"Ja men hur gick bilskolan idag?"
"Inte vet jag, inte så bra väl, sådär."
"Okej, och vad händer nu till nästa?"

"Jag lägger på", sa han.

Männen i mitt liv, alltså!

Väl hemma fick jag ur honon att han ska på minst en körlektion till innan inssin. När han packade iväg sig till sin Far frågade jag om han kunde ge mig en kram innan han gick. Absolut inte.  Jag hotade med att skaffa en hårlös katt då i stället. Win-win tyckte han om det.

Kärleksbetygelser.

"Vi hörs!" sa jag åt sjuttonåringen som påbörjade sitt sommarlov idag och åkte till sin Far.
"Not if I hear you first", sa han.

Att nästan bo med Ed Sheeran.

Vi har en granne - ovanför eller bredvid, svårt att placera - som sedan några månader tillbaka plinkar helt olidligt på ett piano. 

"Hade du velat lära dig spela piano?" frågade jag sjuttonåringen.
"Jo", sa han dystert, "men du slängde bort vår syntetisator."
"Va, gjorde jag?"
"Jo. Jag kunde annars ha varit typ Ed Sheeran nu."

Senare stod jag vrålhungrig efter gymet och fixade mat åt oss. Samma mat som jag fixat alla dagar de senaste veckorna om vi inte ätit sushi eller hämtmat: hönsbitar, sallad, sparris och parmesan.

"Alltså jag HATAR att laga mat." 
"Va, hur kan man hata det?", undrade sjuttonåringen.
"Vadå, tycker DU muka om matlagning?"
"Vet inte", ryckte han på axlarna. "Vi har ju aldrig lagat mat." 

När det ännu senare på kvällen framgick att jag tappat bort hans kallelse till armén stod det klart för mig att det kanske finns bättre mammor out there.

Om livets gång och min livskumpan.

Så flyttade då nittonåringen på riktigt. Vi hade träff i hans nya hem idag efter jobbet och pynjade ihop några möbler och fyllde hans kylskåp.

På hans trappa satt en puligubbe och drack vodka. 

Ansvaret tynger.

På vägen hem var jag så hungrig att jag höll på att avlida trots att jag precis ätit en sallad och innan dess ett mellanmål och innan dess en jättelunch.

"Du har kanske binnikemask", sa sjuttonåringen.
"Det sa min mamma också hela min barndom, för att jag var så mager och alltid hungrig!"
"Exakt. Du har alltså haft den i trettio år."

De goda nyheterna antar jag är att sjuttonåringen inte fattade att jag har haft den i fyrtio år redan. Och att någon faktiskt har orkat med mig alla dessa år.

Da-a.

"Hur kan det vara så satans kallt och ruggigt?" huttrade jag när vi promenerade mot barberaren.
"För att det är nästan december och vi bor i Finland", sa sjuttonåringen. 

Inspirational Parental Quotes

Idag försökte jag nyfiknas på min nittonårings kärleksliv. Där han tittade på mej ur sin huva med en Saarioisten pizza intryckt i kinden slog det mig plötsligt att jag i hans ålder träffade hans far. Som var nio år äldre än jag.

Mina föräldrar måtte ha varit ganska storsinta, inser jag nu.

(Minns dock inga chockreaktioner eller förmaningar vad gällde åldersskillnaden, men kommer vagt ihåg att min far sa: "Hördu du - om ditt liv varit jobbigt hittills, så inte blev det ju lättare med den här karln." Det kan han ha haft rätt i. Men man lär så länge man lever. En del tycks dessutom behöva fler lektioner än andra.)

När detta gick upp för mig så skakade nittonåringen på huvudet och undrade vad jag skulle säga om han släpade hem en tjugoåttaårig dam? 

"Tja", sa jag, "vet inte med tjuguåtta, men jag är ju lite sugen på bebisar, så nog vore det ju trevligt om du träffade någon och, ja, du vet."

 "Jeesus Christ!" utbrast nittonåringen. "Vad är ni för föräldrar? Samma söndag som du ringde mej till Uppsala och frågade om jag är asberusad så ringde pappa och frågade varför jag inte är på krogen. Och nu det här. Inspirational Parental Quotes."

 "Sorry", sa jag. "Har vi varit dåliga föräldrar säjer du? Hursomhelst, our job is done here, you're on your own. MEN: For the record, så menade jag inte allvar. Jag har INTE uppmanat dej att gå ut och laga någon dam på smällen, okej?"

"Okej."

Tratten

Inatt drömde jag att var jag ute på en äng där ett flygplan landat, eller störtat, jag vet inte. En enorm grupp asiater iklädda orange kom springande ut ut skogen. Det enda sättet att ta sig in i flyget var via rep som hängde ut genom fönstren. Likt asiaterna hävde jag mig upp med hjälp av repet, först genom tomma luften och sen klättrande längsmed flygplanskroppen. När jag hade benen och halva kroppen innanför fönstret ångrade jag mig och gick hem. Där satt en man på min soffa. Jag undrade hur han kommit in. Genom fönstret, sa han, vilket tycktes självklart. Han hade köpt vin och gjort middag. Vi pussades.

När jag vaknade imorse hade jag lika mycket huvudvärk som kvällen innan. 

Nittonåringen tog igår kväll ett nattåg till Kajana för att se en fotbollsmatch. Jamen, varför inte? Jag frågade min sextonåring om han kommer med mig till stugan på lördag.

"Om jag måste", sa han. "Måste jag?"
"Jo", sa jag.

"Varför frågar du då?"

Touché.

Väckte honom milt efter elva när att jag själv fått kaffe, gröt och Burana. 

"Skönt att åka till landet", sa jag. 

"Nej", sa han.

"Oj vad skönt att åka bil, eller hur", sa jag, medan vi rattade på modulerna i mitt nya åkdon och lyssnade på musik.

"Nej", sa han.

"Kommer du med ut i svampskogen?", frågade jag när vi kom fram.

"Okej."

"Sätt mössa och vantar på; det är kallt."

Han hasade efter mig i skogen med uppdragna axlar.

"Vad kallt det är", sa jag, "varför tog du inte halsduk?"

"Du sa int."

"Titta här! Hjälp mej att plocka."

"Nej."

"Varför inte?"

"Tråkigt."

Är trots allt detta övertygad om att han trivs, lite, lite. Vi plockade en korg trattkantareller på nolltid. Kom att tänka på en medalj som utdelades under Hankentiden, den hette Tratten och gavs till den CN-it som druckit mest under CN-året. En annan utnämning var Den Lösfotade eller dylikt, minns inte precis. Var kallsvettig under medaljutdelnigen. Fick ingendera men hade säkert förtjänat båda.

Efter svamputfykten har vi sysselsatt oss på valfritt vis.

Mellan varven fick vi höna, rucolaris, ugnstomat och svampstuvning. Lite rödvin också, faktiskt. 

Hälsningar,

den Lösfotade Tratten.

The End of an Era...

...kunde man tro, vad gäller mitt bloggande. Men jag hoppas fortfarande att det bara är en tillfällig svacka, liksom i mitt ritande, där oktober månads kalenderbild fortfarande lyser med sin frånvaro.

Påbörjade helgen med att bekämpa en annalkande förkylning med hjälp av ex-kollegas farewell-party inklusive shots med rötterna i nittiotalet samt musik som jag själv valde på Pub Gaselli genom att skriva långa önskelistor som jag överräckte vid bardisken i samband med varje beställning, eftersom bartendrarna annars envisades med att spela Kirka och annat outhärdligt. 

Var lite som att dansa i sitt vardagsrum alltså, fast med shottar, och sällskap.

Sov långt in på lördagen varefter jag tog min yngste son på sushi och ännu senare på filmen om den första månvandringen. En smått ångestskapande film. 

På söndag stämde jag ex tempore träff med god vän på IKEA. Vi chattade när vi kom fram, tycks ha kurvat in på parkeringen precis samtidigt och stämde träff vid restaurangen. En stund senare ringde jag henne.

"Oon nyt tässä, mutten näe sua. Missä oot?"

"Tässä ravintolan edustalla, miss on ne vessat."

"Niin minäkin."

"...."

"Oothan sä Vantaalla?"

"En...vaan Espoossa."

Åt ensam köttbullar och potatismos med lingonröra och gjorde en runda bland fåtöljerna jag spanat in, bara för att konstatera att jag inte ville ha dem. Köpte för syns skull några paket servietter och en grönväxt innan jag körde hem igen. Kände mig ensammast i världen; ibland blir det så. Funderade var jag ska söka tröst och fann den i Georgsgatans simhall i form av långa, trygga simtag och ett efterlängtat bastubad. 

Den sorgsna läggningen fick sin förklaring senast idag då förkylningen äntligen bröt ut. Får väl bara se sanningen i vitögat och medge att längst in i den här tuffa singelkvinnan som inte behöver något, än mindre någon, bor ett litet knytt som gärna skulle bli omhändertaget. Ens någon enstaka gång. 

Men nu kan man inte få allt här i livet, och väljer man att leva så här så får man nöja sig med bastubad. Sluta gnöla kvinna, titta i spegeln.

(Okej okej, det hänger inte BARA på mej att jag lever ensam, men tror i mitt förkylda övermod att jag nog kunde hitta någon att hålla hand med på söndagarna, om jag riktigt försökte.)

Till råga på allt fick jag sent igår kväll perspektiv på saker och ting på ett abrupt vis, men det hör inte hit för det gäller inte mig. Slutsatsen i alla fall; bäst att vara tacksam över det man har, så länge man har det.

(Utom då jeansen jag beställde från nelly.com som luktar skit. Bokstavligen. Skit. Hade dem en dag på jobbet och let me put it this way; det blev inte en av de dagar då jag sjöng i bilen av lycka och framgång på hemvägen.)

Med skrifter som denna är det vid närmare eftertanke kanske bättre om jag pausar från bloggandet?

Natural selection

Begav mig ut på stan med sextonåringen för att få hans hår klippt och skaffa en femton meter lång ethernetkabel för hans spelande som laggar för mycket med wifin. (Har läst "Föräldrar och ESport" och beslutat slash uppmanats förhålla mig positivt till hans hobby.)

På vägen började det dugga och jag undrade om han äger en jacka. Nej, den är för liten - inget under, då han vuxit tio centimeter sen senaste säsong.

"Borde vi köpa en jacka medsamma?" undrade jag. "För snart blir det kallare och då..."
"...dör jag?" kontrade han. "So what? Natural selection, ju. Det är därför världen är så retarded, för att typer som jag överlever vintern."

***

Nittonåringen stortrivs med dagisjobbet men sa att han behöver lugn och ro när han kommer hem från arbetet. No shit Sherlock! säger den som under åratal överösts med krav, överkörda telefoner, kraschade bilar, blanketter att fylla i, ethernetkablar att köpa, långhåriga vrålhungriga urvuxna drasuter (som gör kväljreflexer vid matbordet),  högar av skitigt byke, Skype-gastande och fan och hans mormor i slutändan av arbetsdagen.

Förra veckan hade dagisbarnen på Albert berättat om sin tidigare assistent som hette Bacon. När nittonåringen idag infann sig på Cygnaeus berättade också förskolebarnen om denne ökände Bacon. 

Efter lite detektivarbete visade det sig att det handlade om nittonåringens goda vän Veikko som jobbat där året innan.

***

P. S. Vi trotsade darwinismen och köpte en ny jacka. 

Livet på landet

Här har livet sin gilla gång. Spelat två golfhalvor och en hel; gårdagsrundan på Borgå backiga Golf var något av en pärs men trevligt i alla fall i sällskap av Bror och artonåringen och dennes styvkusin. Artonåringen fick skjuts med dem till stan och sextonåringen stannade kvar tillsvidare. Våra dagar brukar börja med att han - när jag redan har en halv dag bakom mig - släpar sig ner till köket på morgonmål mellan två och tre på eftermiddagen. 

"Hur är livet?" brukar jag fråga.

"Helt skit", brukar han svara. (Med glimten i ögat, men menar det i alla fall.)

Vad djurlivet beträffar mötte artonåringen en fladdermus i kökstrappan häromkvällen men den har inte synats till sen dess. Imorse satt jag på altanen och drack kaffe då en jättelik älgtjur promenerade förbi nere i parken. Ingen bild hann jag få eftersom jag pratade i min telefon och min kamera var i fel våning av huset. Fin var den!

 

 

Att styra kosan mot lugnare vatten.

Min dator startade äntligen på femte försöket. Få se om jag hinner skriva något innan den kraschar. Sjunger sedan länge på sista versen, som så mycket annat här i lifvet.

Ganska trött på Windows nu.

Också ganska trött på fladdermössen som bor i min bastu och av vilka en dök upp i tvättrummet igår ( - inget nytt där inte, hände några gånger också förra sommaren och det tog jag med ro - eller nåja, men) och en annan inne i bastun. Bror och Svägerska var på bastubesök och Svägerskan beslöt mycket plötsligt att hon badat färdigt medan Bror fick ut båda två med håven, men låt oss säga att bastubadandet kanske tappade litet av sin charm efter dessa incidenter.

Detta var nog droppen; något måste göras. Vill ju helst inte spendera resten av sommarens bastubad på helspänn med håven i högsta hugg. 

Ganska trött på fladdermöss nu.

"Det finns inga fladdermöss i stan", sa sextonåringen näsvist när jag klagade idag vid lunchen. 

Touché.

Jag kapitulerade och packade ihop och diskade undan och söndrade det n:te glaset under helgen.

"Vad fan gööör du?" ropade sextonåringen när han hörde glasklirret. "IGEN? Hur klumpig är du riktigt?"
"Jag har pms", urskuldade jag mig. "Jag är alltid klumpig när jag har pms."

"Men du kan ju inte ha pms ALLA dagar?"

Touché.

Vi styrde kosan mot lugnare vatten.

I stan fann vi dock en hemkommen VM-resenär som inrett mitt vardagsrum till en fotbollslya. 

Försökte förhålla mig positivt, slog mig ner med honom på soffan och öppnade till diskussion:

"Vad är det där för en fjant?"

"Det är Finlands landslagstränare." 

På så vis. I tippningen hans far ordnat ligger jag sist. (Till mitt försvar bör sägas att jag anslöt mig när redan fem matcher var spelade. Vilket jag inte heller visste, så jag tippade fel på dem också. Inte varit helt närvarande.)

Ganska trött på fotbolls-VM nu.

It ain't over till the fat lady sings.

Hemma igen efter en sväng i soliga, tjugofemgradiga Bayern. Sov som klubbad inatt efter två nätter med dålig sömn på grund av ingen aircon på hotellet, intensiva dagar, sena middagar (med brandy) samt fönster mot gatan. 

Ikväll middag med söner jag inte sett på ett par veckor. 

Den ena otroligt långsmal; "Oj vad du ser mager ut", sa jag, "har du alls ätit medan jag var borta, du måste äta mera!" varpå han kontrade "Du ser fet ut, du måste äta lite mindre."

Den äldre har inte varit hos barberaren på månader och hade dessutom på pin kiv odlat en spretig mustasch.  Jag undrade om han sökt jobbet jag tipsat om, varpå han sa att nej, det hade han inte, för han hade spelat med en annan dagdrivare sen han vaknade. "Vad ÄR det du håller på med", stönade jag. "Jag njuter av livet", kontrade han, "i stället för att vara en sån där stuck up bitch."

Jag kunde ha gråtit men jag skrattade så jag nästan trillade av stolen.

* Urban Dictionary, Stuck up Bitch: a girl or a women who is generaly ugly or stupid and thinks shes better than everyone else

P S ..... and fat, too, obviously (red.anm.)

Moses och berget

"Får man en kram?" frågade jag sextonåringen.
"NEJ."
"Om inte Moses kommer till berget så kommer berget till Moses. Eller hur var det."
"Va?"
"Förstod du inte metaforen?"
"Att du är en jude?"

Vähän myöhässä.

Vein kuopukseni parturiin. Vähän kello kolmen jälkeen liikkeeseen astui nuori tummatukkainen mies joka nojasi vastaanottotiskiin ja sanoi:

"Sori, mä oon vähän myöhässä."
"Milloin sulla oli aika?"
"Torstaina."

Om livet.

"NÅ?" uppmanade sextonåringen otåligt medan jag smuttade på mitt kaffe efter vår sushimåltid runt hörnet.
"Vart har du så bråttom?" undrade jag.
"Livet är kort!" sa han. "Ska vi verkligen använda det till att dricka kaffe? Långsamt?"

Jag ligger rätt risigt till i galluparna tror jag.

Spenderade lördagskvällen hos Bror och Svägerska med bastu, snöbad, biljardspel och grillmat p g a söndrig spis. Vinet flödade så att det mot slutet blev utmanande att träffa biljardklotet. Lyckligtvis hade jag med mig artonåringen som chaufför. När jag följande dag sträcktittade på Bron kom han och frågade om jag inte borde gå ut och ta en nypa frisk luft. Jag undrade om han är min farsa eller. Han sa att han bara förbereder sig för åren framöver då jag drabbats av demens och han måste ta hand om mig. 

Ja men då så.

Sönerna skulle till sin Far på måndagen men tidpunkten sköts efter några om och men upp till tisdag. Jag frågade pojkarna om vi kanske borde bestämma att de alltid flyttar på tisdagar, varpå artonåringen sa att det fattar jag väl att då skulle de alltid flytta på onsdag i stället. 

"Jo suck", sa jag och retoriskt: "Är er pappas liv lite kaotiskt?"

Artonåringen blev sned i ansiktet och kunde knappt hålla sig för garv. 

"Men vad är det nu då", undrade jag, "vad sa jag nu?"

"Nej ingenting....det är bara det att pappa just berättade att vi far till Österrike på torsdag."

"Jaha", sa jag.

"Och nu skriver du genast några arga meddelanden åt honom", sa artonåringen och nickade mot mobilen som jag knapprade på.

"Inte alls", sa jag. "Jag googlar pilatestimmar."

Idag hos frissan slog dock min överutvecklade ansvarskänsla till och jag insåg att artonåringen inte kommer att hinna rösta i sitt livs första val pga denna resa. Panik! Eftersom jag inte lyckades mobilisera honom att gå ensam stämde vi träff vid posten där vi förhandsröstade båda två - även om jag på basen av gårdagens valdebatt inte skulle ha röstat på någon alls, det var idel feminister och flundror och politiker - samt dumpade ett paket Hilfigerbyxor i fel storlek i väntan på rätt (åt artonåringen, alltså; det enda märke vi hittat med chinos i storlek 32/36).

Plikterna som medborgare och mor alltså avklarade för idag och fick därmed en ursäkt att missa gymet. När den bortskämde drasuten återvänder fortsätter jag mina fruktlösa försök att få honom att söka sommarjobb och läsa på studentexamen. När sextonåringen promenerade iväg försökte jag få en kram med motiveringen att jag köpt honom en Tupla tidigare idag, men han valde att inte äta den. 

Love is in the Air.

Motherhood 2018

Sextonåringen deltar i E-sportsturneringen Insomnolecence som Prakticum ordnar. (Jag skulle annars tipsa om att man kan följa med kvällens sista match på livestream, men spelet är det fasansfulla Counterstrike som väl mest går ut på att få livet av sina motståndare på brutalaste möjliga sätt på kortast möjliga tid.) Hans dröm är väl att livnära sig som E-sportare så detta är ju en bra början.

Imorse skrev jag till honom på Whatsapp och frågade hur gårdagens matcher gått. När han inte läste mitt meddelande på ett par timmar frågade jag artonåringen om hans lillebror alls är vaken.

"Jag hoppas verkligen de", svarade artonåringen, "fö han stack just iväg ti skolan." 

"Jag ville bara fråga om hans turnering...."
"De vann sina gruppspelsmatcher igår. Har två till ida"

"Oj vad bra. Vad heter laget?"

"Me2."

"...?"

"De grundade de 2013 och ironiskt nog e de aktuellt atm."

"Atm? At the moment?"

"Jepp." 

Artonåringen klev in här ikväll men sextonåringen stannar hos sin Far för att spela de sista matcherna. Tänk att jag någon gång trodde att han bodde mera hos mig för att han älskar mig så mycket mer än sin Far*. Men nu har han köpt en ny spelskärm med sjukt mycket bättre FPS till den andra adressen och plötsligt syns han inte till här längre. 

Snopet värre. 

Med artonåringen diskuterade jag hans studentskrivningar, studieplaner, arméstart samt eventuella sommarjobb. När han skrev in studentskrivningsdatumen i min kalender och lade till sitt namn efter varje notering konstaterade jag att det hade han ju inte behövt göra; vi är ju inte så många som skriver studenten här i år, jag fattar ju vem anteckningen gäller. 

"I och för sig", sa den näsvise killen, "men du har ju också skrivit Boys på varannan vecka i kalendern. Skulle du inte komma ihåg att vi är pojkar om där bara stod Barnen?"

Touché.

* skojar! (Lite.)

Sökes: mysig lägenhet för en med västerbalkong och närliggande snabbmatsrestauranger.

Kom hem sent ikväll, vrålhungrig och med huvudvärk. Fixade snabbt till någon form av pasta med broiler, bacon och spenat.

Sextonåringen dök aldrig upp till middagen p g a mitt i ett spel. 

Artonåringen slog sig ner iklädd sina blodstänkta Halloween-pyjamasbyxor och med början till ett Movemberskägg och åt under tystnad. Halvvägs in i portionen sa han äcklad:

"Pasta carbonara är nog så jävla fett och mättande." 
"Jaha? Är det här pasta carbonara?" frågade jag.

Han ryckte på axlarna.

"Alltså det här med pasta carbonaras äcklighet tog du bara upp i förbifarten, har ingenting med min mat att göra?"
"Jag sa bara."
"Borde väl vara smickrad av att du kallar det carbonara", sa jag. "Jag trodde det var höna, bacon och grädde. Men jättekul att komma hem och laga mat och bara få klagomål. Nå nämn tre rätter som jag lagar som går att äta?"
"Mamma, du lagar bara tre rätter."
"Jag lagar bara tre rätter?"
"Ja.... alltså ibland är hönan strimlad, ibland är det en biff. Men du kan ju inte kalla det olika rätter."
".....vafan! Alltså du är arton år, du bor gratis hemma, DU får börja laga mat åt oss alla en gång i veckan! Hörde du!"
"Jag kommer inte att vara hemma."
"Du kommer inte att vara hemma?"
"När det är min tur att laga mat."
"Nehe."
"Du kan ju ta samma taktik."
"Det menar du? Och var ska jag bo då har du tänkt?" 

Tjugo minuter senare knackade jag på hos sextonåringen och berättade att maten fortfarande står på bordet, nu kall. Ännu mitt i ett spel?

"Nej, aj jo. Jag glömde. Att det var mat."