söndag 29 mars 2020

Typ aldrig.

"När kommer ni rikit hem därifrån?" undrade tjugoåringen.
"Typ aldrig", svarade jag, "hurså?"
"Nå du sa att ni e där i början av veckan."
"Planerna ändrades."
"Märkte de."


På tisdag var jag av och an på jobbet för uppdatering av virusskydd: det finns andra virus därute än Covid_19 och ett av dem drabbade nätverket på jobbet; the rest is history. I samma veva plockade jag med mig artonåringens speldator till landet. 


Så nu har vi faktiskt ingen orsak att komma hem härifrån. Här kan man röra sig fritt, bada bastu, spela golf (tillsvidare åtminstone, vem vet hur reglerna uppdateras) och sova som en stock och vakna med naturen runtomkring, vilket räcker för att man ska uppnå sinnesfrid i dessa hotfulla tider. Pyssel och fix finns vid behov mer än man hinner med. Sådan lyx att se naturen vakna och för en gångs skull få njuta av sin stuga också efter att man städat, krattat, tvättat fönster och you name it, när jag i vanliga fall måste skynda hem till stan när allt detta gjorts. 



Saker man kan fundera på om man hinner och vill (inte i prioritetsordning):
  • Hur lång blir permitteringen? Samarbetsförhandlingarna börjar imorgon och max-tiden är tre månader.
  • Kan artonåringen få en praktikplats från mitten av april? Är det fiffigt i så fall? Om inte, blir han färdig och i så fall hur och när?
  • Kan man gå till frissan fortfarande? Om inte, är det tryggare i maj? Eller ännu värre? Hur långt är mitt hår i juni eller juli?
  • Kan man fortsätta träffa folk utomhus på lämpligt avstånd? Eller inte?
  • Har jag ett jobb att gå tillbaka till efter krisen? Om inte, vad gör jag då?
  • Kan jag träffa min äldre son som jobbat på dagis tills jobbet tog slut och hängt med sina kompisar hela tiden? Eller ska vi vänta till maj? Eller juli? Eller tills vi alla insjuknat?
  • Hur länge orkar man dansa ensam i sitt eget vardagsrum?


Artonåringen  har tillfrisknat tillräckligt för att bli sitt forna jag som hellre spelar än lagar middag med mig. Har trots detta försökt involvera honom ( - "FATTAR DU ATT DET HÄR INTE ÄR ETT HOTELL!" -) och igår choppade han faktiskt grönsaker till hönsgrytan och idag fick jag honom att diska.


"Hur går det?" frågade jag.
"Bra, men om du fotar mig nu så går ett glas sönder."

(I krig, kärlek och koronakarantän är dock allt tillåtet.)

söndag 22 mars 2020

Isn't it ironic?

Igår var jag något lamslagen av tanken på dessa oändliga dagar och veckor och månader av isolering och oändliga upprepningar av matlagning, diskmaskin, kvällspromenader och butikssmyg inklusive covidskam då man får en torrhostattack medan man väger sina paprikor och folk ser ut att överväga ringa polisen. 

"När ska vi till landet?" undrade artonåringen igår eftermiddag. "Imorgon?"
"Onsdag kanske", sa jag underifrån filten där jag satt och håglöst surfade på min telefon efter att visserligen redan ha jogat och promenerat och stekt ugnspaprikor och gjort pappersarbete och bara halva dagen hade gått. "Om vi orkar. Jag klarar inte av att packa alla prylar. "
"Hur kunde söndag plötsligt flyttas till onsdag?" 
"VILL du till landet?"
"Nej, nej. Men vi måste planera. Vi skulle beställa pizza innan vi far till landet. Så därför frågar jag."

Eventuellt kunde hans landeiver också ha att göra med Nintendo Switch-spelet han fått pengar till av sin gudfar-morbror, och lovat köpa och ladda ner först på landet för att inte kuivu ihjääääl, som vi brukade säga som tonåringar. Hursomhelt måste man ta vara på sådana ovanliga skov. Alltså beställde vi hem pizza från Pizza Hut och sen packade jag landegrejerna. Vilket inte annars är mycket om man bara ska sitta i trikåer och tröja och jobba och träffa ingen, någonsin, men om man vill skapa något under tiden också så betyder det för egen del två datorer, hörlurar och laddare och sladdar och kablar och en monitor, ritplatta, ljusplatta och kamera och utöver det all ätbar mat vi hade i kylskåpet. 


Men här är vi nu och som vanligt känns allt annat som bagateller. 


Och all tristess som jag ältar om är de facto lyxproblem i jämförelse med alla dem som inte har en stuga en timme från stan utan i stället en hord barn som ska undervisas och uppfostras under det att de sköter sitt jobb med höger hand på distans, ifall de ens har ett. (Om jag hade små barn hemma nu som borde skolas och paimentas och matas och nattas vid sidan om mitt vanliga jobb så skulle vi alla vara i större livsfara än om vi gick ut och skaffade oss viruset med flit.)

Så - allt är bra.



Dagens yoga med Adriene hade ironiskt nog temat I am in Control. (Naturligtvis med innebörden I control how I react to what I cannot control, men ändå). 



Rätt så avlägsen känns krisen nu. Och slog mig att jag i början av året önskade att jag tittade mer på nyheter och följde mera med vad som händer ute i världen. Nu gör jag allt för att INTE läsa alla nya artiklar och rön utan hålla mig till en nyhetssändning per dag. Isn't it ironic?



onsdag 18 mars 2020

Att hamstra Eket.

När det krisar så brukar det hjälpa mej att göra något som jag känner att jag har kontroll över och att ha något att sysselsätta mig med. (Om nu detta hade undgått någon.) Med andra ord klickade jag igår hem ett lass EKET hyllor och en Långfjäll stol. Vips sa det och de var här klockan tre i eftermiddag med leverans till dörren. Kånkade dem tre trappor upp i tre varv och fick därmed dagens motion (utöver min daily yoga, som idag var tjugonde dagen av Adrienes Yoga Camp).




Skulle inte anledningen till det här distansarbetet vara så hemsk och absurd så skulle jag säga att den här rytmen och den här sortens jobbande passar mig utmärkt. Vad sysselsättningen och jobbet anbelangar så har det inte funnits en lugn stund ännu den här veckan. Men om och när våra fabriker i Europa börjar stänga så kan det nog bli att rulla tummarna en tid.

måndag 16 mars 2020

Estetik vs ergonomi

Har ju jobbat distans rätt mycket förut också, men när jag nu förbereder mig på veckor av detta så förhåller jag mig lite annorlunda.

Borde eventuellt ha plockat med mig en monitor och en keyboard från jobbet? Detta med att knappra på laptopen och titta på en teveskärm är kanske inte helt idealiskt i flera veckor. Ej heller att sitta på en Boknässtol som är nog så fin men minst fem centimeter för låg och stenhård dessutom. Artonåringen har i flera år sagt att jag behöver en riktig arbetsstol, men nu går ju då estetiken före ergonomin.




Eller har gjort det, tillsvidare. Nu är frågan - en hur bra stol får man på nätet utan att provsitta och hur snabbt? Återstår att se. Lösningen idag var att efter lunchen sitta på vardagsrumsbordet som pall och med en värmd vetekudde på axlarna. Värre kan det kanske inte bli av att jag klickar hem till exempel IKEAs Långfjäll.



Positiva sidoeffekter av artonåringens sjukledighet och min halvkrantän är att vi spenderat mera tid tillsammans än på flera år, och haft det riktigt trevligt till och med. Idag gjorde vi middag tillsammans - ugnskorv och potatismos; man tager vad man hittar i butiken helt enkelt och promenerade sedan ett varv i kvarteren.

Dagens nya kraftåtgärder mot koronan: skolorna stänger och därmed studerar artonåringen och hans gelikar i yrkesskolorna på distans åtminstone till mitten av april. Då borde han påbörja sin sista praktikperiod. Få se hur det går med den saken då han inte ännu har en plats och ingen heller vet hur arbetsläget ser ut om en månad. Mina föräldrar och andra äldre medborgare ska hålla sig i karantän under den kommande månaden. Mor med man hann precis rädda sig hem från Madeira innan de blev inlåsta på hotellet och flyttar sig väl i karantän till landet. Flygen ställs in, gränserna spärras av, teatrar, bibliotek och museer stängs. 

Sorgligt var det att promenera omkring på stan och se alla tomma restauranger, caféer och butiker. Att bekymra sig över hur man ska klara av flera veckor av isolering är småaktigt med tanke på hur många där ute vars liv och leverne verkligen hänger på en tråd nu.

Har fortfarande inte hittat tuppapper i närbutikerna. Måste kanske göra en stöt på morgonkvisten?

söndag 15 mars 2020

Corona upp i halsen

Som om ni inte får läsa tillräckligt om corona annars också, så lägger jag min privata rapport här.

Från och med måndag jobbar jag distans på obestämd tid. I och med att artonåringen hör till riskgruppen så länge han är konvalescent så håller jag mig troligen i någon form av halvkarantän under de kommande veckorna. Nå, dels påtvingad, då exempelvis Anna Puu-konserten jag skulle gå på ikväll inhiberades, men avbokade självmant nyss en lunch med väninnor under veckan. Bara för att vara på säkra sidan. Artonåringens Far har också besöksförbud då han i närfamiljen har en som nyss kom hem från Italien. 

Tjugoåringen var fullständigt nere när jag senast pratade med honom. Fotbolls-EM är uppskjutet, högskoleprovet i Sverige inhiberat, hans ena arbetsplats (Arcada) stängt och den återstående, dagiset, hänger på en tråd och om inte annat så blir han garanterat sjuk där förr eller senare. ("Helst skulle man ta den där coronan ren nu, så sku det vara över sen.")

För en introvert är denna isolering knappast en så stor grej som för mången extrovert. Tänker att jag hinner yoga, läsa, rita, skriva, städa skåp, laga mat, dricka rödvin, möblera om, promenera, fara till landet; you name it. Men realiteten kan vara lite annorlunda och kanske jag klättrar på väggarna om några dagar eller försoffas totalt. Återstår att se.



Ut och köpa mat och tuppapper måste jag hursomhelt i någon veva, då the freakin hoarders har tömt hyllorna i butikerna. 

Artonåringen repar sig med fart; igår och idag var vi ute på promenad och han får på sig strumpor och kläder själv och har trappat ner på opiaterna. Hans fellow students på Prakticum börjar distansstudera från och med imorgon, så nu är alla i samma båt.



Hursomhelst, tackar de högre makterna för att artonåringen blev opererad innan allt detta bröt ut; pheeew. För övrigt är det bara att gilla läget och hoppas på att karantäner och halvkarantäner bär frukt och vi kommer lindrigt undan.

måndag 9 mars 2020

Back in the game.

När artonåringen och jag vistas hemma en hel weekend utan att äta ute eller beställa hem mat så går vår diskmaskin minst en gång i dygnet. Hur kan sexpersoners hushåll alls fungera!?

För övrigt tycks jag ha oroat mig för artonåringen helt i onödan när jag lämnade honom hemma imorse för att gå på jobb. Han tycks repa sig med en afare*. 



* AFS, Armoton Fittig Speed. (Ur min tonårsvokabulär.)

lördag 7 mars 2020

Back on track.

Rekordlång bloggpaus igen; tankarna varit på lite andra håll. Nu kan man pusta ut igen.

Artonåringen checkades på måndagen planenligt in på Nya Barnsjukhuset för ryggoperation med syfte att räta ut skolioskröken i övre delen av ryggen med hjälp av titanskruvar. Trots att han är "vuxen" blev operationen på Barnsjukhuset på grund av sin natur; den görs inte annanstans. Att den gjordes först i den här åldern beror på att man måste vänta tills han vuxit färdigt på längden först, vilket han väl hade med sina ca 180-181 cm.

Jag fick vara med när han tapper sövdes ner vid halv ettiden bland ett jättegäng sköterskor och två kirurger och anestesiläkare och apparater. Inte någon höjdare precis. Tre och en halv timme senare ringde kirurgen och berättade att allt gått bra och ytterligare två och en halv pinlånga timmar senare fick jag träffa min yrvakna son i uppvakningen. Närmare åtta på kvällen fick han flytta upp till avdelningen Rymden där han till en början fick ett eget rum. På förhand hade vi tillfrågats om jag ville stanna kvar övernatten, men innan operationen tyckte vi att båda att njaaaah, han klarar sig. Vilket han säkert hade gjort, men mammagenen hindrade mig att lämna honom ensam där med värkmedicinpumpen och påsarna och alla attiraljer. Så jag åkte hem efter lite pinaler och åt en soppa och så körde jag tillbaka och "sov" på en soffa i hans rum den första natten. Ingendera av oss sov säkert särskilt mycket då det var ett hiskeligt rännande hela natten med sköterskor som vände på honom och tömde påsar och reglerade pipande manicker. Men skönt i alla fall att inte behöva lämna honom.

Redan följande dag tvingades han upp och stå och gå några meter, av vilket hans far skickade mig en video då jag själv satt på jobbet helt vimmelkantig. Bortsett från illamående av alla mediciner till och från så repade han sig förvånansvärt snabbt och på torsdag promenerade han omkring i korridorerna med sin bror som kom på besök.



Och igår fredag skickade de hem honom med en bårtaxi för att han inte skulle behöva veckla sig in och ut ur bilen, men att promenera tre trappor upp var inget problem.



Såå skönt att ha honom hemma igen! Nu ska han repa sig hemma resten av månaden, vilket han tillsvidare gör med Burana, Panadol, Tramal och Silicon Valley på HBO och mellan varven promenerar han omkring runt köksön och vänjer sig vid sin nya rakryggade längd. (Han, som var kortast på klassen ännu på nian.)