Inte bara jämmer och elände.

Har så ont överallt efter skidturen igår att varje gång jag stigit upp från min arbetsstol har jag trippat iväg med småsteg åtföljt av ett jämrande ajajajajaj. Blev inte många uppstigningar dock för jag hann inte precis med mina mikropauser idag. Dagen innehöll långt fler motgångar än flyt, men å andra sidan avrundades den med ett lyckat IT-test i ett av mina projekt, så helt botten var den ändå inte.

Den bästa stunden på dagen var i alla fall när nittonåringen lät mig hjälpa till med finskan som han nu börjat med på Arcada, i en grupp för studerande med svaga kunskaper. När jag hjälpt honom med dagens introduktionsövning frågade jag om han kan tänka sig att vi samarbetar också i fortsättningen. Det trodde han nog och avrundade med att tacka mig för hjälpen. Ser man på 💓

Tecknen från ovan

Jag fick överraskande ett platt paket med posten. Mindes inte att jag beställt något vilket gjorde mej lite kallsvettig, men lyckligtvis var det ingen beställning jag glömt bort utan en julgåva från föreningen Kuvittajat Ry dit jag hör (inte som registerad illustratör naturligtvis, utan som kannatusjäsen).

Hursomhelst fick jag ett superfint skissblock i present och tänkte att kanske detta är ett tecken från ovan, att jag borde hoppa ur ekorrhjulet och sätta mej i någon mysig atelje slash butik och rita postkort hela dagarna.

En stund senare hade jag suttit två timmar vid min dator och gjort jobbrapporter och hjälpt en kollega över först chat och senare även telefonledes. På min semester*.

Man undrar.

* Inser förstås att om jag skulle vara min egen skulle jag aldrig ha riktig semester för att inte tala om alla andra förmåner som till exempel lön. Nittonåringen har som tur förmågan att ta ner mej på jorden när jag börjar lalla i de här banorna. 

"Inser du hur många postkort du skulle måsta sälja per dag för att det skulle gå runt? För att inte tala om hurdan drawer's block du skulle lida av; du vet ju aldrig nu heller vad du ska rita."

Väntan

Dagens inspirational quote: "Skriv oavsett vad. Vattnet flödar inte förrän kranen är på."

Såtillvida relevant för idag att jag som bäst sitter i min lilla nyrenoverade etta på Drumsö och inväntar en tvättmaskin, som inte den heller kommer att fungera innan kranen är på. Här har pågått rör- och ytrenovering sedan augusti och nu bara lite målningsarbete kvar så är lägenheten färdig för uthyrning.

Eftersom mina kära franska kollegor inte förstår sig på tidsskillnader så använde jag väntetiden mellan fem och sex till att lyssna på ett informationsmöte om de senaste organisationsförändringarna i firman.

Under tiden anlände tvättmaskinen så nu ska jag ta mitt pick och pack och köra hem och tillreda middag åt mej och nittonåringen. (Eller morgonmål för hans del. Han hade ingen skola idag och vaknade ur sin vinterdvala vid fyrasnåret.)

Minutprogrammet.

Att jag inte skriver/skrivit så mycket nuförtiden kan ju ha något att göra med min vardagstidtabell.

7.20-7.45 Morgonbestyr.

7.45-8.15 Morgonmål & nyheter.

8.15-16.30 Jobb (inkl. fem möten som tog sammanlagt fem timmar; åt lunch under ett av dem). 

16.30-18.00 Matlagning, middag, upphängning av julljus samt ommöblering av nittonåringens rum pga hans dator som värmde upp luften vid batteriets termostat så mycket att det knäppte av, så vi tvangs flytta runt alla möbler till nya ställen.

18.00-19.30 Jobb, pga hann inte göra något som krävde fokus under dagen pga alla möten som avlöste varanda.

19.45-20.15 Dagens yoga (Adriene True day 30 - "Be You").

20.15-20.43 Matbutiken med nittonåringen. Jag måste tvinga honom att köpa en choklad-julkalender.

20.49-21.02 Bloggpost!

Huijarisyndrooma

Miksi osa ihmisistä saa niin vankan itsetunnon ja toiset niin heikon? Jopa saman perheen sisällä. Onkohan se geneettistä vain onko matkan varrella sattunut jotain, joka vei epävarmuuden polulle?

Jos olisin uskaltanut aikoinaan opiskella jotain muuta kuin kauppatieteitä, tietäisin kenties.

Luen parhaillaan Anne Brunilan omaelämänkertaa. Hän kärsii ilmeisesti aikamoisesta jännittämisestä sekä huijarisyndroomasta vaikka on ihan selkeästi fiksu ja menestynyt. 

Jokunen viikko sitten kävelin nuorimmaiseni kanssa kaupungille päin. Kerroin, että samana päivänä olin kokenut olevani täysin kelvoton ja kyvytön suoriutumaan työtehtävistäni ja odottaneeni lähinnä vain sitä, että kaikki huomaisivat että on ollut suuri vahinko palkata minut nykyiseen positiooni (tai palkata minut ylipäätään ikinä koskaan mihinkään.) 

"Impostor syndrome", sanoi nuorimmaiseni ja kohautti olkapäitään.

Niinpä. Arvelen tosin ettei se sana kuulu esimerkiksi esikoiseni sanavarastoon.

Brunilan elämänkertaan voin samaistua aika monella tasolla, hänellä ei myöskään ollut kovin onnistunut maku miesten suhteen. Mielenkiintoinen kirja ja tarina, joskin kerronta ei mielestäni ole kovin mukaansatempaava. Toisaalta, ehkei elämänkerran kuulukaan olla kuin toteava. 

Tätä tulin kirjoittamaan siksi, että Brunila kertoo vaikeuksistaan aloittaa uuden tekstin kirjoittamista. Tuttava oli hänelle tokaissut näin: "Mitä sinä stressaat? Kirjoitat vain jotain alkuun, ihan mitä vain. Senhän voi myöhemmin poistaa".

Kuinka totta se onkaan. Minulla ei ollut mitään käsitystä mitä kirjoittaisin, kun tähän istahdin, mutta jostain on aloitettava. Lokakuussa sain kiinni piirtämisen ilosta Inktober haasteen avulla. Ehkä saan taas kiinni kirjoittamisen riemusta jos haastan itseäni kirjoittamaan jotain - ihan mitä vaan - joka päivä joulukuun ajan? 

Luin itse vanhoja tekstejäni toissailtana ja havahduin siihen miten paljon olen joskus kirjoittanut ja miten kivaa sitä on jälkikäteen lukea. Miksi lopetin, sehän on parasta mitä tiedän? (Lukemisen, piirtämisen, kuvaamisen, punaviininjuonnin, saunomisen, projektinhallinnan, aikaansaamisen, matkustamisen, meriveden ja pimeyden ja mitä-kaikkea-näitä-nyt-on lisäksi).

Ostin itselleni synttärilahjaksi inspiraatioksi ja sisustuselementiksi antiikin kirjoituskoneen josta olen pitkään haaveillut. Ehkä tämä vielä tästä?

Resfebern och skrivkrampen

Kan den här horribla skrivkrampen ha något att göra med koronan? Med det, att livet blivit så mycket mindre innehållsrikt helt enkelt? Det finns liksom mycket mindre inspiration omkring en i det här lådlivet. Inga resor, mycket färre restaurangbesök, nästan inga kulturupplevelser, väldigt lite socialt liv. (Inte som att jag var yltiösocial innan det här heller, men ändå.)

Ärligt talat så har koronan fört med sig en hel del mycket bra. Distansarbete passar mej utmärkt och ökar livskvaliteten enormt mycket, i synnerhet som jag får leva halva tiden på landet. Jag tror inte jag någonsin mera klarar av att gå till ett kontor fyra fem dagar i veckan som förr. (Min största farhåga om att gå till kontoret utan behå förverkligades förresten häromveckan när jag hade kontorsdag. Lyckligtvis märkte jag detta först på eftermiddagen efter alla mina viktiga möten, annars hade jag väl klappat ihop av om inte skam så åtminstone känslan av halshuggen professionalism.)

Men fy fan vad jag saknar att resa! Upptäcka nya platser, känslan av flygfält, känslan av verklighetsflykt, känslan av inkognito. Allra mest längtar jag efter känslan av sandstrand och badkarsvarmt saltvatten, lunchvinglaset i solen. Tänk hur lite man förstod att uppskatta att allt det där var möjligt, då när det ännu var möjligt. Oj så jag väntar på den dag när jag kan öppna Booking.com och börja drömma och boka igen!

Medan jag väntar springer jag på diverse bolagsstämmor, övervakar rörrenrovering i min Drumsöetta, försöker komma igång med mitt ritande med hjälp av Inktober-Challenge, intalar mig själv att jag nog förtjänat min befordran på jobbet i stället för att sitta och undra när de inser att de gjort ett gravt misstag, tar ut nittonåringen på promenader i kvarteren, återupptar dagliga yogan, aktiverar mitt gymkort i hopp om att ta mig dit någon dag, pimpar landehuset så gott jag kan (och med hjälp av Far som spenderade ett dygn där förra weekenden och installerade bastu-ugn och byggde fotstöd och sågbockar och elskåp och you name it), frågar min från karantän frisläppta tjugoettåring om vi ses någon gång och får svaret nej, läser, fotograferar höst och försöker gilla läget.

Typ aldrig.

"När kommer ni rikit hem därifrån?" undrade tjugoåringen.

"Typ aldrig", svarade jag, "hurså?"

"Nå du sa att ni e där i början av veckan."

"Planerna ändrades."

"Märkte de."

På tisdag var jag av och an på jobbet för uppdatering av virusskydd: det finns andra virus därute än Covid_19 och ett av dem drabbade nätverket på jobbet; the rest is history. I samma veva plockade jag med mig artonåringens speldator till landet. 

Så nu har vi faktiskt ingen orsak att komma hem härifrån. Här kan man röra sig fritt, bada bastu, spela golf (tillsvidare åtminstone, vem vet hur reglerna uppdateras) och sova som en stock och vakna med naturen runtomkring, vilket räcker för att man ska uppnå sinnesfrid i dessa hotfulla tider. Pyssel och fix finns vid behov mer än man hinner med. Sådan lyx att se naturen vakna och för en gångs skull få njuta av sin stuga också efter att man städat, krattat, tvättat fönster och you name it, när jag i vanliga fall måste skynda hem till stan när allt detta gjorts. 

Saker man kan fundera på om man hinner och vill (inte i prioritetsordning):

• Hur lång blir permitteringen? Samarbetsförhandlingarna börjar imorgon och max-tiden är tre månader.
• Kan artonåringen få en praktikplats från mitten av april? Är det fiffigt i så fall? Om inte, blir han färdig och i så fall hur och när?
• Kan man gå till frissan fortfarande? Om inte, är det tryggare i maj? Eller ännu värre? Hur långt är mitt hår i juni eller juli?
• Kan man fortsätta träffa folk utomhus på lämpligt avstånd? Eller inte?
• Har jag ett jobb att gå tillbaka till efter krisen? Om inte, vad gör jag då?
• Kan jag träffa min äldre son som jobbat på dagis tills jobbet tog slut och hängt med sina kompisar hela tiden? Eller ska vi vänta till maj? Eller juli? Eller tills vi alla insjuknat?
• Hur länge orkar man dansa ensam i sitt eget vardagsrum?

Artonåringen  har tillfrisknat tillräckligt för att bli sitt forna jag som hellre spelar än lagar middag med mig. Har trots detta försökt involvera honom ( - "FATTAR DU ATT DET HÄR INTE ÄR ETT HOTELL!" -) och igår choppade han faktiskt grönsaker till hönsgrytan och idag fick jag honom att diska.

"Hur går det?" frågade jag.
"Bra, men om du fotar mig nu så går ett glas sönder."

(I krig, kärlek och koronakarantän är dock allt tillåtet.)

Back on track.

Rekordlång bloggpaus igen; tankarna varit på lite andra håll. Nu kan man pusta ut igen.

Artonåringen checkades på måndagen planenligt in på Nya Barnsjukhuset för ryggoperation med syfte att räta ut skolioskröken i övre delen av ryggen med hjälp av titanskruvar. Trots att han är "vuxen" blev operationen på Barnsjukhuset på grund av sin natur; den görs inte annanstans. Att den gjordes först i den här åldern beror på att man måste vänta tills han vuxit färdigt på längden först, vilket han väl hade med sina ca 180-181 cm.

Jag fick vara med när han tapper sövdes ner vid halv ettiden bland ett jättegäng sköterskor och två kirurger och anestesiläkare och apparater. Inte någon höjdare precis. Tre och en halv timme senare ringde kirurgen och berättade att allt gått bra och ytterligare två och en halv pinlånga timmar senare fick jag träffa min yrvakna son i uppvakningen. Närmare åtta på kvällen fick han flytta upp till avdelningen Rymden där han till en början fick ett eget rum. På förhand hade vi tillfrågats om jag ville stanna kvar övernatten, men innan operationen tyckte vi att båda att njaaaah, han klarar sig. Vilket han säkert hade gjort, men mammagenen hindrade mig att lämna honom ensam där med värkmedicinpumpen och påsarna och alla attiraljer. Så jag åkte hem efter lite pinaler och åt en soppa och så körde jag tillbaka och "sov" på en soffa i hans rum den första natten. Ingendera av oss sov säkert särskilt mycket då det var ett hiskeligt rännande hela natten med sköterskor som vände på honom och tömde påsar och reglerade pipande manicker. Men skönt i alla fall att inte behöva lämna honom.

Redan följande dag tvingades han upp och stå och gå några meter, av vilket hans far skickade mig en video då jag själv satt på jobbet helt vimmelkantig. Bortsett från illamående av alla mediciner till och från så repade han sig förvånansvärt snabbt och på torsdag promenerade han omkring i korridorerna med sin bror som kom på besök.

Och igår fredag skickade de hem honom med en bårtaxi för att han inte skulle behöva veckla sig in och ut ur bilen, men att promenera tre trappor upp var inget problem.

Såå skönt att ha honom hemma igen! Nu ska han repa sig hemma resten av månaden, vilket han tillsvidare gör med Burana, Panadol, Tramal och Silicon Valley på HBO och mellan varven promenerar han omkring runt köksön och vänjer sig vid sin nya rakryggade längd. (Han, som var kortast på klassen ännu på nian.)

Passiv-AgrEstrid och andra berättelser.

Jag älskar att få post.

Igår fick jag en liten låda där det stod "Hej, jag är Estrid, du har väntat på mej!" Estrid är en rakhyvel som jag beställde som ett reklamens offer på nätet. Nu prenumererar jag på rakblad. Allt detta för att jag på Madeiraresan i höstas hade glömt att ta med mig en rakhyvel. Skrev ett chatt på vår WA-grupp och frågade: "Någon som har engångsrakhyvlar, glömde mina hemma?" Syster svarade blixtsnabbt: "INGEN använder engångsrakhyvlar."

Lite ignorant, kan man tycka, för jag hade ju just berättat att jag gör det.

Hursomhelst, kände en viss klimatångest och ett socialt tryck efter detta och nu dök Estrid upp i mitt flöde och vi blev redan goda vänner.

***

Inatt drömde jag att jag satt och åt middag i en gränd i ett främmande land. Hamnade i gräl med mannen jag åt med så han steg upp, kastade sin serviett och sa att sånt här orkar han inte med, och så gick han. Jag tog upp min telefon för att ringa nästa, men ångrade mig och åt vidare i min ensamhet. Plötsligt satte sig en kvinna med ett litet barn vid mitt bord. De såg helt enkelt inte mig. Jag spillde ut min smoothie på bordet i uppbragtheten.

***

En man uttryckte sitt intresse via en dejtingapplikation genom att skicka mig ett virtuellt leende. Jag ögnade igenom hans profil och fann bland annat följande (och inte mycket mer): 

Haen parisuhteesta: Suhteen.

Minut saa nauramaan: Huumori.

Näistä asioista pidän: Urheilu.

Jag besvarade inte hans leende.

Följande dag fick jag ett meddelande av honom: "Ilmoja pitelee".

***

Fragment ur min vardag med artonåringen.

"Godmorgon."

"......"

*

"Har du FISIT?"

"Nej,va! Hurså?"
"Vad är det som luktar?"

"Jag åt just ett kokt ägg."

*

"Ketchupen, kanske?" ber jag när jag dukat och han hasar mot matbordet.

"WTF, passive-aggressive!"

*

"Godnatt!"

"......"

*

Men: han frågade också vad jag lyssnat på senast på Spotify och så lade han Texas till sin lista. We're good 💗

Livet är en fest!

Min yngste blev myndig i fredags. Hur gick det till? Inatt drömde jag att han var helt liten igen och kom till min säng på natten för att han var mörkrädd. 

I verkliga livet firade han den stora dagen med sin Fars släkt på fredag kväll och med min släkt på lördagen. Vi hade tvåpersonerskaffe hemma hos mig varefter vi tog metron till Drumsö för housewarmingskumppa hos sönernas styvkusin som också fyllde år. Därpå följde en gemytlig fjorton personers middag på Casa Mare. Ungdomarna försvann åt olika håll på festligheter men den färske artonåringen kom hem och lekte med sina födelsedagspresenter.

Idag fortsatte firningarna ute i Lingonskogen. Far fyller 75, hans badkappa som han fick i femtioårspresent fyller 25 och Syster har fyllt 50. Dessutom skulle Farfar ha fyllt 100. Allt detta firades med gryta. kaffe och paj och aderton personer. Mycket trevligt även detta men jag glömde fotografera så det finns tyvärr inget bildmaterial. 

Himmel och pannkaka!

Påbörjade ett blogginlägg redan igår, men det blev på hälft när jag beslöt se filmen av Moodysson i stället. Så kan det gå.

Första veckan på jobbet var obeskrivligt seg. Hemkomstdepression och total oförmåga att grabba tag i saker. Nu, efter en ytterst återhämtande weekend, börjar hjärnan komma igång och jobbet rulla på.

Hade inga planer för weekenden - lyckligtvis! - så det fick bli ex tempore. Började med lunch med god vän samt jakt på nya lampor ovan köksön eftersom de gamla puffade ur. (Mitt fel såklart; hade tydligen använt halogenlampor i stället för led, hur kunde jag ha vetat det? Nu vet jag bättre.) Himlade mej och rullade med ögonen över leveranstiderna som var kring sex och åtta veckor hos Armas, Formverk och Vepsäläinen. Hos Bo Concept lovade de mej efter många om och men lampor inom två veckor, men det tror jag när jag ser dem.

Köpte lördag eftermiddag hux flux biljetter till Tarantinos nya film åt mej och sjuttonåringen på Kinopalatsi 17.30. När vi köpt alla våra godsaker blev vi stoppade vid dörren och sjuttonåringen måste bevisa sin ålder eftersom detta var en visning med alkoholservering. Nå, DET visste jag ju, hade ju ett glas hyfsad rövare i näven och vi har varit på sådana hur många gånger som helst tidigare och ingen har frågat någon om papper. På biljetten stod Anniskelu K-18 (Elokuva K-16). Jag flippade ur totalt och himlade mej och rullade med ögonen och sa att Denhär biljetten berättigar till filmen om man är 16, det står ju klart och tydligt! VAR kan min son se denhär filmen nu om inte här?  Han dricker COKIS ser ni ju! JAG lovar övervaka att han inte dricker av mitt rödvin, han DRICKER ju inte ens alkohol!

Allt detta medan sonen sjönk djupare och djupare under jorden och det hjälpte inte ens! Eller jo, jag fick pengarna tillbaka för att jag var så gråtfärdig över besvikelsen och skammen över att inte ha sett den finstilta K-18 (salissa anniskelu) längst ner på biljetten och en bunt herkkufribiljetter, men lot of good that did us när filmen just haft premiär och var slutsåld så gott som överallt. Beslöt oss i alla fall för att ta de två sista platserna i Östra Centrums IMAX sal klockan 20.30 så det blev att hänga i köpcentret med annat löst schack ett par timmar innan filmen började. Hamnade på första raden under en enorm screen så man måste vrida huvudet som en uggla för att se från ena ändan till den andra. Dessutom var biljetterna skitdyra.

Hursomhelst, vi ugglade oss igenom filmen som var ytterst underhållande och very-Tarantino och bara en gång - i  typ en kvart dock - var jag tvungen att titta bort helt och hållet p g a våldsamheterna. 

När filmen tog slut var klockan 23.30 och metron hade slutat gå!? Alltså, varför? Vi sicksackade omkring på busstationen en stund med annat löst schack och himlade oss och rullade med ögonen medan vi sökte en lämplig buss men lyckligtvis körde en taxi upp bredvid oss och vi tog den i ett nafs.

Hemma fick jag äntligen ett glas rödvin.

Och nu missade jag tians nyheter medan jag skrev det här, så har ingen aning om vad som händer i världen. Hoppas någon läste.

Återkommer med andra historier en annan dag. Lättar upp den kompakta texten med en bild av ett hus vars västvända balkonger jag beundrar alltid då jag promenerar hem från gymet. Vill ha!

 

P.S. Valde att gå till jobbet med ofriserat hår.

 

Strumpan

Har för vana att klämma in ett par knöliga strumpor mellan sovrumsfönstret till natten för att få det på önskvärd glänt. Igår hände det jag fasat för, dvs strumpan trillade ner genom fönstret bredvid disponentens bil. Nå, jag plockade obemärkt med den i min datorväska imorse och gladde mig åt att jag åtminstone inte använt underbyxor till detta syfte. 

Sjuttonåringen har fått praktikplats! Från medlet av augusti ska han jobba i två månader. I pursvensk miljö så han lär inte lära sig finska i år heller, men huvudsaken att han lär sig data och folkvett. "En sak mindre att oroa sig för", skrev barnets Far, som knappast legat sömnlös på grund av detta, men han syftade väl på mig. 

Guilt-trippade nittonåringen med att vi inte träffats sedan jag hittade honom sovande i min säng i början av juni. Han svarade med att meddela sitt weekendprogram för de kommande månaderna och det  var så digert att vi kom överens om att ses senast i december då han kommer ut ur armén. Får nöja mig med att följa honom på Instagram.

Själv blir jag äntligen semesterledig från och med fredag. Mycket välkommet, i synnerhet som vädret plötsligt ser ut så här:

Najs tajming, eh?

Återkomst och återseende.

Hade en ledig fredag för att hinna delta i Suomen Vuokranantajats Stockholmskryssning som började med lunch och föreläsningar på fredag förmiddag, Det var digert och nyttigt program som avrundades med middagar, drinks och dans båda kvällarna. Mycket lyckat, till och med för en introvert.

När jag kom hem söndag morgon hade min bil försvunnit från gården och i min säng hittade jag nittonåringen. Det visade sig att det fanns ett samband mellan dessa två upptäckter. Nittonåringen hade lånat min bil för att åka till Tammerfors på EM-kvalmatch med ett gäng kompisar och eftersom kompis X körde lämnades bilen på Kirrans gård i stället för att manövreras in genom porten. Klokt beslut. Gänget hade efter detta knallat iväg till Matto (- that would be Mattolaituri - ) varefter tanken på hemfärd till Berghäll tydligen kändes oöverkomlig.

Ett trevligt återseende trots allt, hade inte sett den unge mannen på flera veckor. Han har varit upptagen på annat håll.

Sjuttonåringen å sin sida var oerhört pratsam och sällskapssjuk så vi gick ut på stan och på bio. Filmen om Elton John började med att de alla brast ut i sång och dans och jag vände nästan på klacken och gick hem, men blev sedermera djupt berörd av hans välbekanta oförmåga att låta sig älskas på riktigt. Han lärde sig dock tidigare än undertecknad. (Still trying. Two steps forward, one step back.)

Kärleksbetygelser.

"Vi hörs!" sa jag åt sjuttonåringen som påbörjade sitt sommarlov idag och åkte till sin Far.
"Not if I hear you first", sa han.

Att nästan bo med Ed Sheeran.

Vi har en granne - ovanför eller bredvid, svårt att placera - som sedan några månader tillbaka plinkar helt olidligt på ett piano. 

"Hade du velat lära dig spela piano?" frågade jag sjuttonåringen.
"Jo", sa han dystert, "men du slängde bort vår syntetisator."
"Va, gjorde jag?"
"Jo. Jag kunde annars ha varit typ Ed Sheeran nu."

Senare stod jag vrålhungrig efter gymet och fixade mat åt oss. Samma mat som jag fixat alla dagar de senaste veckorna om vi inte ätit sushi eller hämtmat: hönsbitar, sallad, sparris och parmesan.

"Alltså jag HATAR att laga mat." 
"Va, hur kan man hata det?", undrade sjuttonåringen.
"Vadå, tycker DU muka om matlagning?"
"Vet inte", ryckte han på axlarna. "Vi har ju aldrig lagat mat." 

När det ännu senare på kvällen framgick att jag tappat bort hans kallelse till armén stod det klart för mig att det kanske finns bättre mammor out there.

Hockey-oraklet...

...brukade min ex-make kalla mig (då när han inte kallade mig sin första fru eller hullu akka). 

Utöver det olidliga oväsendet och hehkuttandet finns olika historiska anledningar till att jag ogillar hockey, som jag inte går in på här, men utöver detta förstår jag inte varför en jevfla sportgren ska prioriteras över allt annat och visas på nyhetstid eller på företagets kundtillställning!? VAd annat än sport skulle anses så viktigt att man visar det på en kundkväll?  Kan inte heller fatta pointen med att folk uppdaterar sin Facebook-vägg med MÅÅÅÅÅL!!!! 

Den som är intresserad har väl själv kollat matchen och märkte kanske att det blev mål, nej? (Det gick ju inte ens mig förbi, eftersom grannarnas kisastudio hördes genom väggen.)

Det om det.

Idag en sällsynt arbetsdag utan ett enda möte och jag fick gjort nästan allt jag hade tänkt. Unheard of. Körde sedan via Berghäll och överlämnade en källarnyckel åt nittonåringen som kommit på överraskningspermis. Där stod han och diskade förra helgens kippor och kappor som han bara hunnit lägga i blöt när han var hemma och vände efter vår golfrunda förra söndagen. (Det var säsongöppning för min del och gick först asdåligt och sedan hyfsat bra men tyvärr tyckte min rygg inte om det alls men det tänker jag inte låtsas om.)

"Får jag en kram?" frågade jag sjuttonåringen efter middagen.

"Nej."
"Jag fick två av din bror!"
"Räcker det liksom inte?"

Det gör ju inte det, nej.

"Var ska vi slå kors!"

....brukar min Mor utbrista när något oväntat inträffar. Jag var inte mycket bättre då jag klev in hos nittonåringen igår för att överräcka en Game of Thrones-t-shirt.

Döm om min förvåning; det här är killen som vanligtvis hittas under eller bakom oceaner av klädhögar och möglande matförpackningar. Man kunde ju tro att detta var ett ryck som han fick när jag ringde på dörren - likt det jag får när min Mor kliver in och jag börjar torka av spisen - men när vi shoppade var det faktiskt han som sa att han behöver en dammsugare. Och, tro det eller ej, en dammvippa.

Jag frågade hoppfullt om han haft det ensamt och ledsamt men han sa att huset varit fullt av (bl a chipsätande) vänner och häng, att månne jag kan åka snart så han får vara i fred innan returen till armén.

Like Mother, like Son.

Loose Cannon

Ibland frågar man sig, vad som händer den dag då man stannar upp efter att ha ångat på som ett lok i månader? Time will tell. 

Det har varit styrelsemöten, informationstillfällen, styrelsebeslut, möten, dokumentation, illustrerande, sömnlöshet, flytt av son, inköp av stuff, jobb som en blådåre. Men roligt som bara den; det drabbar ju ingen soffliggare precis. Men slog mig att jag inte haft regelbunden kontakt egentligen med någon under de senaste månaderna; ja utom mina barn då, men det räknas nog inte. Känner mig lite lösryckt ur alla sammanhang men samtidigt pånyttfödd. (Nå skinnet är inte som på en nyfödd. Men annars.) Vänta bara båda min barn är utflyttade; då är jag ju banne mig en totalt loose cannon.

Hursomhelst. Jag sover äntligen som en klubbad; beror det på sömnmasken som gör djupa spår i mitt kollagenfria skinn under natten eller på tröttheten som hunnit ifatt mig eller på våren som ersatt den fruktade vårvintern eller allt pollen; aivan sama. Känslan av att vakna när man faktiskt sovit i sju eller åtta timmar? Ja, den som vet, hen vet.

Weekenden var avkopplande trots fullspäckad. Fredag och lördag inredning och shopping hos och med nittonåringen. På kvällen hann jag äntligen med en sväng till gymet. Det här med motion tre gånger i veckan visade sig utopistiskt åtminstone tillsvidare men igår kväll promenerade jag faktiskt via röstningslokalen till Drumsö på styrelseuppdrag efter att jag först illustrerat i sju timmar.

Uppdragsgivaren mestadels nöjd med mina alster verkar det som, men denna argbigga ratades, så henne fick jag tona ner lite.

Folk frågar ibland var jag får inspiration till mitt ritande. På en skrivarkurs fick jag en gång det enastående tipset; gräv där du står. 

Urban Dictionary, "Loose Cannon": An individual who has little to no self control, does not think logically, whose grasp on reality is feeble. a seemingly misunderstood person who is in fact a walking disaster waiting to happen.

Havaintoja Kalliosta

Om livets gång och min livskumpan.

Så flyttade då nittonåringen på riktigt. Vi hade träff i hans nya hem idag efter jobbet och pynjade ihop några möbler och fyllde hans kylskåp.

På hans trappa satt en puligubbe och drack vodka. 

Ansvaret tynger.

På vägen hem var jag så hungrig att jag höll på att avlida trots att jag precis ätit en sallad och innan dess ett mellanmål och innan dess en jättelunch.

"Du har kanske binnikemask", sa sjuttonåringen.
"Det sa min mamma också hela min barndom, för att jag var så mager och alltid hungrig!"
"Exakt. Du har alltså haft den i trettio år."

De goda nyheterna antar jag är att sjuttonåringen inte fattade att jag har haft den i fyrtio år redan. Och att någon faktiskt har orkat med mig alla dessa år.