torsdag 29 januari 2015

still going strong

Aleparosorna (EUR 5.95/10 st) överraskade mig. 
Praktfulla fortfarande.


För övrigt: 
skillnaden på en människa som vaknat av hosta tio nätter i rad och 
en människa som sovit två åttatimmarsnätter i rad: 
obeskrivlig.

Livets utmaningar känns plötsligt fullt hanterbara.

söndag 25 januari 2015

Vardagslyx

Jag hade svurit på att aldrig mer köpa färdigpaketerade blommor i närbutiken. De kollapsar på nolltid. Men igår kunde jag inte motstå frestelsen utan plockade med mig en bukett rosor från Alepa runt hörnet.

Till min förvåning lever de fortfarande, efter ett helt dygn, bäst alltså att föreviga dem.


fredag 23 januari 2015

Lyckan att få vara Mor - del 3

Dagen närmar sig då niorna ska bestämma vart de söker sig efter högstadiet. Idag har femtonåringen varit på besök i en yrkesskola och är eld och lågor. Han visar några broshyrer han plockat med sig; de tre intressantaste studielinjerna.

"Det fanns ännu en, som du skulle ha tyckt om", säger han. "Fotografering. Men den broschyren tog jag inte."
"Nej det är väl inte jag som ska söka!" säger jag storsint. "Berätta om dem du blev intresserad av."

Jag lutar mig tillbaka med min kaffekopp och lyssnar hur han ivrig och lite rödkindad berättar om de olika linjerna, vart man kan söka efteråt och vilka jobb man kan få. Känslan av inspiration och fascination är påtaglig, ni vet den där när man hittat något helt nytt och fantastiskt och får lust att ta itu med det genast. Tidigare har han inte ens övervägt yrkesutbildning men nu låter det som ett minst lika attraktivt alternativ som gymnasiet. Själv hummar jag och nickar, frågar följdfrågor och undrar om han vet vilken sorts saker han får kicks av här i livet, vad njuter han av och vad tycker han är roligt. Det ska han tänka på, för jobbet är en så stor del av livet.

Men jag tar inte ställning. För mina barn ska ju få välja själv. De ska aldrig behöva tycka att de gick Hanken bara för att mamma och pappa gick Hanken.

Vårt samtal är förtroligt och lättsamt, det känns bra.

Nu lägger femtonåringen en av broshyrerna överst och säger: "Du skulle ha hört, där var en kille som hade förtjänat femtusen euro redan två månader efter att han slutat skolan. Det här är sjukt bra betalt. Du skulle ha sett deras labaratorium!"
"Men du inser att med den utbildningen jobbar du sen på en fabrik", hör jag någon säga.

Det blir med ens iskallt i köket. Till min fasa inser jag att rösten var min. 
"Jag menar inte att det är något fel med att jobba på fabrik!"slätar jag över. "Det enda jag vill är att du säkert förstår vad de olika valen innebär, det är allt."

Försent. Femtonåringen rafsar ihop broshyrerna, stormar ut ur köket.
"Ingen skillnad vad man säger åt dig, du dissar allt! Vad jag än vill göra så säger du att det är fel! Fel gymnasium, fel jobb! Gå bort!"

Jag tassar efter honom in i hans rum där han redan fått på sig hörlurarna. I min desperation försöker jag förklara att jag bara vill hjälpa. 
"Gå bort!" vidhåller han. 
"Har du talat med din pappa?"
"Jag har ju inte träffat pappa idag!"
"Tala med din pappa", är min fega  lösning. "Pappa är bättre på sånt här."
"Stäng dörren efter dig!"

I bastun ligger jag och funderar vidare. I alla relationer kommer ens dåliga sidor och förutfattade meningar och grundläggande värderingar fram, inte alltid vackert eller smickrande att skåda, men vuxna är jämlika och kan stå på sig. De här barnen och deras personlighet är vi föräldrar med och skapar, ända från grunden. Hur i helsike ska man veta när man gått för långt? Vad är vägledning, vad är kontroll? Vad är det för jäkla skillnad vilken utbildning man får när man aldrig fått utbildning för det här? För den största, jobbigaste, mest givande och mest omvälvande uppgiften i hela livet.

(Djup suck och klunk av Crowmoor Dry Apple.)

När jag kommer tillbaka från bastun ligger ett välbekant os över lägenheten.
"Har du hunnit slänga i dig en pizza?" frågar jag femtonåringen som nu sitter nyduschad och förnöjd framför tv:n.
"Jepp."
"Hur är det möjligt? Vi åt ju just middag!"
"Jag hade ont i ryggen sidu."
"...?"
"Det blev bättre."
Jag skrattar. "Är du sur ännu?"
Han rycker på axlarna, tja.
"Det är svårt att veta var gränsen går", försöker jag, "hur mycket man ska hjälpa. Jag vill ju att du ska bestämma själv, men samtidigt måste jag lite vägleda."
"Jojo, jag vet nog."
"Du verkar på bättre humör. Jag tänkte att du skulle vara arg resten av livet."
"Halva", säger han med ett snett leende.
"Då är det inte så illa som jag tänkte."
 
I dörröppningen vänder jag mig om.
"Vilken halva?"

torsdag 22 januari 2015

På bättringsvägen

Man vet att man håller på att tillfriskna då man finner sig själv med måttband, papper och blyertspenna kockan 23.20 en vardag kväll.


onsdag 21 januari 2015

Idyllin toisella puolen

Vaikka kotitoimisto on ihana optio, on sillä myös heikkoutensa. 

Kotoa työskennellessäni haaveilen usein pitkistä lounaista (ei sillä lailla pitkistä, vaan ajallisesti) jossakin kulmilla, täällähän on ravintoloita pilvin pimein. Käytännössä löydän useimmiten itseni vielä puoliltapäivin trikoista ja takkutukasta ja sellaisesta nälänhädästä ettei sekuntiakaan voi odottaa. Siispä syön toisella kädellä vähän avokadoa raejuustolla tai riisikakkuja tai jugurttia tai mitä nyt jääkaapista sattuukaan löytymään (riippuen siitä, onko lapsiviikko vai ei).

Itse lounastauko saattaa sitten mennä johonkin aivan muuhun kuin syömiseen, kuten siivoamiseen, pyykkäämiseen tai - niin kuin eilen - pojan hukkuneen koulukirjan metsästämiseen.

Ja kotitoimistossahan työt eivät lopu. Siinä se tietokone ja ne kaikki paperikasat j to-do-lsitat (olen vanhanaikainen) lojuvat vielä iltamyöhään. Ja kun sinulle soittaa intialainen jolle sinun täytyy kolmesti väittää linjan olevan niin huono ettet kuule, vaikka todellisuudessa et vain ymmärrä mitään, täytyy sinun siinä pelossa että hän muuten soittaa taas seuraavana päivänä ottaa yhteyttä amerikkalaiseen kollegaan puoli kymmeneltä illalla. Kyseisen kollegan kanssa meneekin niin pitkään että tyystin unohdat ne uunissa olevat rosmariini-oliiviöljy-lohkoperunat joihin tuli aikaisemmin ihan hillitön himo, kun sinuun iski päivän kolmas nälkä.


Jos sinulla käy tuuri, pystyt kuitenkin syömään suurimman osan maukkaan dippikastikkeen kera.

tisdag 20 januari 2015

Kontorsidyllen

Ibland, exempelvis när man hostat fyra nätter i rad, är man rätt så glad att man kan stanna i sin home office.


För att inte tala om hur himmelskt de här hostpastillerna smakade för den som inte ätit godis på ett och ett halvt år. Typ Draculapiller, fast tillåtna.


Over and out.
 

måndag 19 januari 2015

Lyckan att få vara Mor - del 2

Inse söndag kväll att din trettonåring har tappat sin geografibok och har prov på onsdag.
Flippa ur tämligen högljutt.
Samla dig.
Googla och hitta boken i en Schildts&Söderstöms butik på Bulevarden: Ge 7-9. Världen.
Verifiera med din son att det är rätt bok.
Häng hemma måndag morgon innan jobbet tills butiken öppnar och inhandla boken. 
Whatsappa din son med den goda nyheten.
Invänta ett jublande svar som aldrig kommer.
Hitta ditt barn framför datorn sen eftermiddag, vifta triumferande med boken framför honom:  "Är det den här?"
Tolka sonens spelryckiga grymtande som jakande.
Logga in på Wilma för att kolla kapitlen till provet.
Förvåna dig över att kapitel 25 finns med på provlistan medan boken slutar vid kapitel 24.
Fortsätt förvånas över att provet innehåller världsdelar som inte ens nämns i boken.
Surfa in på Shildts&Söderstöms och finn en annan bok som heter: Ge 7-9. Amerika.
Vråla ropa gasta kalla på ditt barn och visa den alternativa boken för honom.
Se hans haka falla: "Aj jo. Men de är ju nästan likadana." 
(Förvisso. Den ena har afroamerikaner på, den andra indianer.)
Flippa ur totalt och ropa vråla gasta säg åt ditt barn att han får hänga med till butiken den här gången!
Surfa in på Schildts&Söderstöms för tredje gången och inse att butiken stängt för flera timmar sen.
Samla dig.
Packa barn och geografihäfte under armen och promenera (i motsnö) till närmaste sushirestaurang.
Beställ ett glas vittvin. (Det är ju måndag).
Känn hur du sakta slappnar av.
Lyssna förnöjt på din son som dippar sushi och läser högt för dig ur häftet om klimatzoner och kaffeodlingar.
Använd promenaden hem till förhör och verklighetsflykt från polarzonen till tropikerna.

***

När din biologiska klocka började ticka - hade du egentligen den minsta aning? 

söndag 18 januari 2015

Te och sympati

Trots annalkande förkylning spenderade vi gårdagskvällen hos bror och hans familj.  Fick mycken resfeber av deras fotografier från våra gemensamma resor under årens lopp. Massor med fina minnen och skrämmande bevis på hur åren går - vissa av oss har blivit rynkigare och endel har gått från rundkindade småbarn till slängiga tonåringar. Som vanligt konstaterade jag att hur usel och asocial man än känner sig så lönar det sig att komma ut och träffa folk. (Även för en introvert.)

Hela morgonnatten låg jag och hostade av min förkylning som satt sig enbart på halsen. Bortsett från några skärvor som resultat av pojkarnas innekorgboll har söndagen varit mycket slow.

onsdag 14 januari 2015

Ett varv på Moderna Museet

Att jag tog en sväng till Moderna Museet under min Stockholmsvistelse berodde snarast på att jag aldrig satt min fot på Skeppsholmen och för att jag drog mig för att ta mig in till City. Huvudutställningen var Fritsch Koons & Ray Skulptur efter Skulptur där man av någon anledning inte fick använda vanlig kamera men nog mobil. Ingen aning om varför - de flesta mobiler tar minst lika bra bilder som en "riktig" kamera så vet inte vem eller vad de trodde sig skydda med den här regeln.


Skulptur efter skulptur, allting är relativt, de var väl sådär tio och jag begrep inte just någonting av dem. 

Den permanenta utställningen gick jag också igenom. Där fick man ta till systemkameran. 

Vad kan jag säga?



I mitt cirkulerande klampade jag av misstag in i ett rum där det pågick renovering.  


(Trodde jag.)


Men också här var läget fantastiskt och jag var nog inte den enda 
som var mest imponerad av utsikten.



Helt oberörd gick jag trots allt inte därifrån:

lördag 10 januari 2015

Kirjan tuntu

Minun on vaikea vastustaa tunnelmallisia kirjakauppoja. Tukholmassa poikkesin muutamaan ja totesin jälleen, että jotain ne ruotsalaiset vaan tekevät sisustamisessa toisin kuin me täällä. Liekö se valaistus tai jonkinlainen kodikkuus. Tietysti minuun vetoaa myös se että kaikki, ihan kaikki kirjat ovat ruotsiksi ja heti käden ulottuvilla, mutta on näissä kaupoissa myös jotakin muuta. Se sellainen, joka saa taas haaveilemaan siitä kirja-talonpoikaisantiikki-sisustus-kahvila-kaupasta joka välillä vilahtaa päiväunissani. 



En myöskään osaa vastustaa oikeita, kovakantisia kirjoja. Typeräähän se on, voisin käyttää kirjastoa tai tilata pokkareina netistä paljon halvemmalla, mutta aidossa kovakantisessa on se oikea tuntu. Siispä Tukholmasta tarttui taas mukaan pino luettavaa. 


Kirjojen ostamisen järjettömyyttä vahvistaa myös se tosiasia, että hyvän kirjan lukeminen on minulle samanlainen kokemus kuin elokuvan katsominen. Se imaisee minut täysin mukanaan ja nautin siitä suunnattomasti, mutta parin päivän päästä en taida enää muistaa sisältöä enkä varsinkaan kirjan nimeä. Silti se menee loppuelämäkseen hyllyyni enkä lue sitä enää koskaan.

PS ... toisaalta, ehkä lukeminen kannattaa sittenkin, vaikka juoni unohtuisikin?
Kannattaa lukea fiktiota (HS)

torsdag 8 januari 2015

Om den personliga utvecklingen

Torsdag kväll kl 22.00 för tio år sedan: Står med gråten i halsen och viker byke och stryker pojkarnas kalsonger.

Torsdag kväll kl 22.00 år 2015: Jag trycker in det rena byket i IKEA kassar och gömmer dem bakom ett skåp. Tar fram en god bok och öppnar en flaska rödvin.

onsdag 7 januari 2015

Stockholmsvyer


Vanligtvis har mina Stockholmskryssningar gått ut på att jag, oberoende av sällskap, druckit lite för mycket rödvin på båten, tagit en överprissatt taxi in till City, sprungit Drottninggatan upp och ner i ett par timmar och köpt så mycket jag hunnit, smällt i mig en hamburgare någonstans mellan varven och sen tagit en taxi tillbaka till hamnen för att dricka eventuellt ännu mera rödvin på tillbakavägen.

Den här gången reste jag ensam och den enda konkreta planen jag hade var att titta in på Fotografiska på vägen till hotellet. Utöver det gjorde jag bara vad som föll mig in. Slutresultatet var att jag aldrig ens hann in till City. Stockhom visade sig från sin bästa sida med några minusgrader och klar sol. Följaktligen promenerade jag omkring längs stränderna kring Gamla Stan, Söder och Skeppsholmen, njöt av utsikten och de vackra vyerna, helt utan krav eller tidspress.










Det känns som om jag sett en helt ny sida av Stockholm. 
Fick nog rödvin också, så ingen fara.

tisdag 6 januari 2015

Rea


Trettondagsshopping med för mycket kläder och två 
tonåringar som spelat Pleikka i en hel vecka.

måndag 5 januari 2015

Mukavuusalueeni ulkopuolella

En ole tämän vuodenajan ystäviä. Koskaan ollut. Kun koen syksyn tulon aina inspiroivana, innostavana ja jonkun uuden alkuna - varaan tuhat kurssia ja projektia, sisustelen tai järjestän huoneet uudelleen tai alan joogata täi käydä salilla tai kirjoittaa tai piirtää tai kuvata -  on minulle alkuvuosi pelkkä musta aukko. 
 
Mistään en saa kiinni ja lisääntyvä valo puolestaan vetää mieleni matalaksi vaikka se järjen tasolla onkin tervetullut. Näin on ollut, tuskin mikään poikkeus tämäkään vuosi.

Olenhan aina pysynyt pinnalla kuitenkin. Onneksi juuri alkanut vuosi tuo pakostakin mukanaan uusia projekteja ja mullistavia muutoksia, joita aina janoan. Voin siten antaa muutosten viedä minua, sen sijaan että minun tarvitsisi muuttua. Sopiihan sekin.

Ja onhan tämä kieltämättä kaunista. Kun saavuin Tukholmasta viime maanantaina näin hytin ikkunasta kauneimman koskaan näkemäni: aurinko oli nousemassa ja meri savusi lämpöään. Näkymä oli satumainen ja riensin kannelle kuvaamaan. En ollut ymmärtänyt että pakkasta oli viitisentoista astetta ja viima oli jäätävä. Pipo ja hanskat jäivät hyttiin mutta siellä liukastelin kuitenkin aikani japanilaisten seurassa. Aika katosi kuvatessa, kuten myös tunto sormista.





 
PS Alkaneen vuoden haasteisiin kuuluu blogin lisäksi tämä; suomeksi kirjoittaminen. Olkoon se hyve tai hoono, otan tämän riskin. Jossakin minun täytyy suomenkieltäni harjoitella ja juuri nyt on se tämä paikka. Olen liian vanha pelkäämään. Tai toki pelkään, jo blogin pitämistä, saatikka suomeksi, mutta kai ne pelot on voitettava jotta ei jäisi paikoilleen junnaamaan.

söndag 4 januari 2015

Karlsson på taket träffar en politiker på Sally's


Andra dagen i Stockholm tittar jag in genom fönstret på krogen Sally’s i Gamla stan.  Jag är genomfrusen efter timmar av promenader på Skeppsholmen och längs kajen men tvekar. Vissa restauranger är det lätt att gå in på ensam, andra inte. En kypare gläntar på dörren just som jag tänker promenera vidare: ”Vi har plats”, säjer han och föser in mig.

 
Jag beställer ett stort glas Chianti – inget värmer som rödvin – och en hönspasta med vitlök och chili. Det är ett par timmar kvar tills jag ska vara på båten och det är skönt att sitta ner. Precis som jag börjar på min pasta (som är vansinnigt god) ser jag i ögonvrån att en kille kommer in och sätter sig snett bakom mig.

Han ber om carpaccio och ett stort glas rödvin.
"Har legat hemma magsjuk i sju dagar, asså, så...", förklarar han för kyparen
"Vad tråkigt", säjer kyparen artigt samtidigt som jag flyttar mig lite framåt på soffkanten. "Vi ska se om vi hittar något som hjälper." 

Maten smakar inte riktigt som tidigare men rödvinet värmer gott i magen. Snart hör jag killen bakom mig ropa på kyparen igen. "Hallå där. Hallå. Hallå där!"  

Till slut kan jag inte låta bli att vända mig om. 
"Nämen tjena!" säjer killen, lutar sig tillbaka och höjer handen. Kyparen syns inte till och jag inser att han hela tiden ropat på mig. Hans hår står på ända och han ser lite manisk ut, som om han vait berusad i sju dagar snarare än magsjuk. Fast det ena utesluter ju inte det andra. "Läget?"
"Jo tack...", säjer jag lite tveksamt. 
"Inte har du en cigg?"
"Nej, nej det är tio år sedan jag slutade."
"Själv har jag har inte rökt på ett halvår, men jag tänkte...". Han pekar på fernet brancan som kyparen hämtat. "Ja alltså jag har varit magsjuk i sju dagar..."
"Jag hörde det", avbryter jag. "Och du tänkte att det är en lämplig dag att börja röka igen?"
Han rycker på axlarna. "A, måste nog skaffa cigaretter." Han ser sig lite rastlöst om, tittar på mig och frågar:
"Jobbar du med politik?" 
"Nej verkligen inte!" Jag skrattar till. "Bryr mig inte det minsta om politik. Hurså?"
Han viftar med handen framför ansiktet, säjer att jag ser så ut.

(Så var vi här igen. Är jag inte Jamie Lee Curtis - i Halloween, av alla hennes filmer - så är jag tydligen politiker. Det är glasögonen, borde kanske byta. Jamie Lee Curtis looken kan jag knappast något åt.)

Jag hör att kyparen tipsar honom om en 7-Eleven mittemot som säljer cigarretter så han försvinner och jag får ro att äta upp min pasta och beställa en espresso. 

"Sådärja!" rapporterar han när han är tillbaka. Jag blir lite matt men tänker 'var inte så fientlig, Bopo, var inte så fientlig' och vänder mig mot honom. Det ligger en ask Lucky Strikes på hans bord.
"Var det värt det? Cigarretten?"
"Nja, alltså jag har inte rökt på fem år, och sen magen, du förstår.... åt bara halva carpaccion..."

Nämen hallå alltså! Vi sitter på en restaurang.
"Jag gillar din dialekt förresten."
"Som Mumin?"
"Ja lite kanske. Jag menar, det finns ju fyllesnacksfinnar, men din dialekt är fin...." 

Déjà vu. Jag hör mig själv mumla något om skillnaden på finlandssvenska och svenskatalande finländare, men ger upp. Jag diskuterar artigt en stund om varför jag tog en tripp till Sverige ( - barnen på resa med sin pappa - jaså du är också separerad, vad gör du ikväll? - ska vara på båten rätt snart - ja själv går jag väl bara hem - är du härifrån? - nej från Vasastan - som Karlsson på taket? - just det ja, kan jag bjuda på ett glas vin? - nej tack, måste nog gå till båten nu.)

Vi önskar varandra god fortsättning och ett gott nytt år. Jag cirkulerar kvarteren en stund  och värmer mig i en polkagrisfabrik på Lilla Nygatan innan jag hämtar min kappsäck på hotellet och börjar promenera mot hamnen.


lördag 3 januari 2015

Snapshots of a rainy day

 Klockan var kvart över elva när jag vaknade på riktigt. 
Stack nog ut näsan vid halvtiotiden men kröp tillbaka ner i sängen. 








Förutom en liten sväng ner till stranden för att kolla om bryggpontonen flyter kvar - det gör den - har jag suttit inne och läst, pratat i telefon och druckit kopp efter kopp med kaffe. Jag städade också skafferiet och hittade bland annat något jag på basen av form och färg trodde var en tigerkaka men det visade sig vara före detta hotdogsemlor. 

Köttbullarna jag bakade i ugn smakade ingenting och klyftpotatisen fastnade i bakplåtspappret. Vi åt dem med rejält med Rock Salt (eller AC/DC-salt som trettonåringen sa) och de slank ner.

Vid fyra är det kolmörkt igen.

fredag 2 januari 2015

Hänförd och kärlekskrank

Cafeterian på Fotografiska gjorde också intryck på mig.

Inredningen, stämningen, belysningen och den otroliga utsikten. 
Här slog det mig hur vackert Stockholm faktiskt är.

Och hur rena fönstren var!












                   Lite kärlekskrank blev man ju.