Dagen närmar sig då niorna ska bestämma vart de söker sig efter högstadiet. Idag har femtonåringen varit på besök i en yrkesskola och är eld och lågor. Han visar några broshyrer han plockat med sig; de tre intressantaste studielinjerna.
"Det fanns ännu en, som du skulle ha tyckt om", säger han. "Fotografering. Men den broschyren tog jag inte."
"Nej det är väl inte jag som ska söka!" säger jag storsint. "Berätta om dem du blev intresserad av."
Jag lutar mig tillbaka med min kaffekopp och lyssnar hur han ivrig och lite rödkindad berättar om de olika linjerna, vart man kan söka efteråt och vilka jobb man kan få. Känslan av inspiration och fascination är påtaglig, ni vet den där när man hittat något helt nytt och fantastiskt och får lust att ta itu med det genast. Tidigare har han inte ens övervägt yrkesutbildning men nu låter det som ett minst lika attraktivt alternativ som gymnasiet. Själv hummar jag och nickar, frågar följdfrågor och undrar om han vet vilken sorts saker han får kicks av här i livet, vad njuter han av och vad tycker han är roligt. Det ska han tänka på, för jobbet är en så stor del av livet.
Men jag tar inte ställning. För mina barn ska ju få välja själv. De ska aldrig behöva tycka att de gick Hanken bara för att mamma och pappa gick Hanken.
Vårt samtal är förtroligt och lättsamt, det känns bra.
Nu lägger femtonåringen en av broshyrerna överst och säger: "Du skulle ha hört, där var en kille som hade förtjänat femtusen euro redan två månader efter att han slutat skolan. Det här är sjukt bra betalt. Du skulle ha sett deras labaratorium!"
"Men du inser att med den utbildningen jobbar du sen på en fabrik", hör jag någon säga.
Det blir med ens iskallt i köket. Till min fasa inser jag att rösten var min.
"Jag menar inte att det är något fel med att jobba på fabrik!"slätar jag över. "Det enda jag vill är att du säkert förstår vad de olika valen innebär, det är allt."
Försent. Femtonåringen rafsar ihop broshyrerna, stormar ut ur köket.
"Ingen skillnad vad man säger åt dig, du dissar allt! Vad jag än vill göra så säger du att det är fel! Fel gymnasium, fel jobb! Gå bort!"
Jag tassar efter honom in i hans rum där han redan fått på sig hörlurarna. I min desperation försöker jag förklara att jag bara vill hjälpa.
"Gå bort!" vidhåller han.
"Har du talat med din pappa?"
"Jag har ju inte träffat pappa idag!"
"Tala med din pappa", är min fega lösning. "Pappa är bättre på sånt här."
"Stäng dörren efter dig!"
I bastun ligger jag och funderar vidare. I alla relationer kommer ens dåliga sidor och förutfattade meningar och grundläggande värderingar fram, inte alltid vackert eller smickrande att skåda, men vuxna är jämlika och kan stå på sig. De här barnen och deras personlighet är vi föräldrar med och skapar, ända från grunden. Hur i helsike ska man veta när man gått för långt? Vad är vägledning, vad är kontroll? Vad är det för jäkla skillnad vilken utbildning man får när man aldrig fått utbildning för det här? För den största, jobbigaste, mest givande och mest omvälvande uppgiften i hela livet.
(Djup suck och klunk av Crowmoor Dry Apple.)
När jag kommer tillbaka från bastun ligger ett välbekant os över lägenheten.
"Har du hunnit slänga i dig en pizza?" frågar jag femtonåringen som nu sitter nyduschad och förnöjd framför tv:n.
"Jepp."
"Hur är det möjligt? Vi åt ju just middag!"
"Jag hade ont i ryggen sidu."
"...?"
"Det blev bättre."
Jag skrattar. "Är du sur ännu?"
Han rycker på axlarna, tja.
"Det är svårt att veta var gränsen går", försöker jag, "hur mycket man ska hjälpa. Jag vill ju att du ska bestämma själv, men samtidigt måste jag lite vägleda."
"Jojo, jag vet nog."
"Du verkar på bättre humör. Jag tänkte att du skulle vara arg resten av livet."
"Halva", säger han med ett snett leende.
"Då är det inte så illa som jag tänkte."
I dörröppningen vänder jag mig om.
"Vilken halva?"