Jag lever så i nuet nuförtiden att jag knappt kan tro det själv. Det resulterar i att jag inte just planerar längre, nej, det är en lögn; jag har mina rutiner och mina fasta punkter - konserter och resor och bastuturer och morgongröten och kulturevenemang och fester i kalendern - men utöver det? Kliver in i en stad utan att veta vad jag ska göra där. Lägger mig på bastulaven utan att minnas vad som hände dagen innan eller vad som ska hända dagen efter. Svarar jo när någon föreslår träff samma dag, ändrar planen som inte fanns för att göra det som dyker upp.
Det låter kanske inte så konstigt, men själv blir jag förvånad varje gång. Det fanns en tid när jag oroade mig konstant. För det som varit och det som komma skulle. Nuet hade jag ingen aning om; det gick mig förbi. Livet var planerat i minsta detalj och när man avvek från planen var jag förstörd; allt var förstört. Ju sämre jag mår, dess mera kontroll försöker jag ha. Ju mer jag försöker, dess värre blir det.
Hösten passar mig, det har den alltid gjort. Luften är lätt att andas, solen ligger så lågt att belysningen skriker fotografera, mörkret lägger sig som en trygg filt om kvällarna, jag önskar att kvällarna aldrig tog slut men när de gör det sover jag så djupt som jag inte trott var möjligt. Får lust att drämma till alla klagoandar som vill skippa de här månaderna; jag vill bara svepa in mig i dem.
Fick för några veckor sedan nog av allt "roina" på stugan och beställde ett flak (eller vad nu vaihtolava heter på svenska) nu till helgen. Bokade in semester till fredagen, det vill säga idag, för att kunna städa i lugn och ro.
Igår tömde jag skjul, stuga och knutar på större prylar; gamla bord, bänkar, tillplattade katsor, barnsängar, gamla fönster och en massa annat som jag under senaste storstädning tänkte att jag kanske skulle behöva eller fixa i skick någon gång. Detta har inte förverkligats, alltså är det dags för soptippen.
Efter och under detta dök min Far upp för att försöka reparera fyrhjulingen som sjuttonåringen dragit av en backvajer på. Jag lämnade honom i fred att svära med kadavret och inte dröjde det länge så var den fixad.
Fortsatte mitt arbete sen eftermiddag med att hissa ner en resårsäng från loftet, börja snickra ihop ett nattduksbord åt femtonåringen, bära upp soffmaddrasser från bastukammaren och planera nya. Innan jag visste ordet av hade jag ett begynnande ryggskott och klockan var halv nio.
Bastubad, te, bok....snark.
Idag upp med tuppen för att möta snickaren som renoverat här i tiderna och som nu hoppeligen kan hjälpa mig med loftbygge, trappor och fönsterrestaurering. Blev efter detta planerande galet hungrig och slängde i mej en halva youghurt med mysli tills jag insåg att portionen kryllade av sockermyror som invaderat mysliasken. Spottade min sista tugga på gräsmattan och försökte förgäves hosta upp en myra som kravlade omkring i högersidan av min hals.
Dess öde trots allt värre än mitt.
Sedan en sväng till blomgården med Mor för att införskaffa sommarblommor.
Planterade dem efter lunch och fick sedan för mig att kvickt tömma skåpen uppe på loftet. Kvickt var ju lite av en utopi, för det här var skåpen där mössen valt att dansa alla de år katten varit borta. Föreställ er förvaringsskåp med mattor, julprydnader, hushållspapper, handdukar och påskpynt och en enorm mus-klan med hoarding-syndrom och ingen tillgång till klosett. (Vid något tillfälle hade de vallfärdat till kylskåpet ute i mitt skjul för att proviantera; tji fick de.)
Jag spenderade timmar på loftet med Tolu, rotborste, sopskyffel, pripelhandskar och do-it-and-it's-done-mentalitet. Efter allt detta öppnade jag fönster och dörrar för att vädra och slog mig ner i en solstol på verandan för sträcka på benen och surfa på nätet. Stötte på en artikel som påstod att det är rädsla för förändring som får folk att krampaktigt hålla i saker, prylar och relationer. Artikeln uppmanade till att fråga sig: "Vad är det värsta som kan hända om jag gör mig av med den här?" Mycket användbart.
Skönt efter allt detta att landa vid färdigeldad bastu och ett dukat bord hos Mor. Kan också säga mig själv som de säger åt vinnaren i tv-serien Fear Factor där gästerna tvingas inmundiga insekter, klättra på otillgängliga platser och vänslas med skadedjur i små utrymmen: "Congratulations! Fear is obvioulsy not a factor for you."
Avslutar detta milslånga inlägg med det senast fyndet till min Spotify-lista.
Ben Howard - The Fear.
"I've been worrying, that we all live our lives in the confines of Fear...."
"WTF, are you depressed?", frågade femtonåringen en morgon när han fick syn på min vitamincocktail.
Cocktailen kunde man eventuellt skära ner på en del - D, zink, magnesium, Omega3, mjölksyra, antihistamin...ja och så Berocca såklart som jag vägrar ge upp, för enligt reklamen är man genomskinlig hela dagen utan, och den risken vill jag inte ta - men deprimerad är jag inte, nej tvärtom. Allt oftare händer det att jag vaknar upp och nästan skäms över hur nöjd jag är med livet. Visst är jag stundvis frustrerad eller arg eller orolig över en del saker och känner mig otillräcklig eller oviss och nog finns det saker jag längtar efter eller ser fram emot, men jag saknar ingenting, om ni förstår hur jag menar. Kanske det är så här i medelåldern, för alla, en känsla av lugn och att ha landat på rätt plats i sig själv. Eller också äntligen resultatet av år av letande efter just de grundläggande pusselbitar jag behöver här i livet. Hursomhelst, kan inte sluta förvånas över denna känsla när jag tänker tillbaka på år av ihållande raslöshet, frustration, missnöje, ångest, stress och kanske också en förväntan att någon annan skulle komma in och ändra på ogynnsamma förhållanden eller vara den där saknade pusselbiten. Tills jag, klichéartat nog, hittade den i mig själv.
Nog om detta.
Spenderar helg med femtonåringen och igår var vi av och an på Galna Dagarna, igen. Han rymde hemåt rätt så snabbt medan jag strosade runt i lugn och ro, utan ytterkläder eller brådska. Någonstans mellan varven serverade jag luddag ( - måltid som infaller mellan lunch och middag såklart - ) åt båda sönerna eftersom den äldre dök upp hos mig för att rafsa åt sig lämpliga kläder inför kvällens festande. Jag själv hoppade på tian och gick och såg utställningen Come to Finland som visar upp närapå ett sekel av finländska reseaffischer. En fröjd för ögat och härlig inspiration.
Kunde inte låta bli att köpa några planscher. Det blev champagnedamen från 1939 och bilden av Salutorget, som är från 2015. Ingen aning om var jag ska hänga dem.
Avslutade dagen med att ordna papper och städa klädskåp medan femtonåringen läste på prov. Hamnade i ett städ-flow-tillstånd så till den grad att jag missade sista avsnittet av Bonusfamiljen. Får ta det idag i stället.
Med dessa rafflande nyheter säger jag over and out.
Minns inte när jag senast varit så avkopplad och tillfreds som efter den här helgen. Vill ju inte säga att det hade något att göra med att barnen var hos sin far, men visst var det en otrolig lättnad att glömma ansvaret några dagar.
Åt lunch och drack kaffe med Syssling på Strindberg lördag eftermiddag, skvallrade igenom senaste nytt, var finlandssvenskt högljudda och gapskrattande och livrädda för kyparen som såg ut och betedde sig som Jack Nicholson i The Shining. På kvällen blev jag av min väninna Doktorn bjuden på en lång och utsökt middag med viner på restaurant Ask som tack för pärmen jag gjorde till hennes avhandling förra året. Vi avrundade med ett glas rödvin i Rosters bar innan vi tog oss hemåt.
Måtte vara vår i luften, för på söndag fick jag en vansinnig lust att möblera om och inreda. (Nej, detta är inte den sortens pesänrakennusvietti, gudskelov, utan bara mina ukrainska rötter som spökar igen.) Tyvärr har jag efter renoveringen mycket mindre möjligheter att flytta om här så det blev bara lite förskjutningar av säng och nattduksbord samt vanlig söndagsstädning.
Sen kom jag plötsligt på att IKEA fått in en ny serie hyllmoduler, EKET, som kunde passa i femtonåringens skrubb. Den stackaren har ju bara typ fem kvadratmeter lebensraum och jag tänkte ju redan för ett år sedan bygga någon slags hylla i huvudändan av hans säng. Med "bygga" menar jag köpa färdiga moduler och dutta dit dem. Sagt och gjort, tog måtten och körde iväg till IKEA, skaffade delarna och körde hem igen för att skruva ihop dem. Och vilken lycka! Inte en skruv, inte en plugg, det var bara att klicka ihop dem. Nu behövs bara en hyllplanka att lägga på så är det färdigt för stunden. Den plankan beställde jag idag på hemvägen från jobbet. (Att såga till en ynka 35x95 planka på K-Rauta kostar 10 EUR och tar två dygn. Två dygn! "Mutta kun mä tahdon sen NYT!" sa jag argt och hoppade upp och ner av frustration. Det hjälpte inte.)
Och vad ska jag hitta på sedan?
Får väl tacka mina kära föräldrar och deras gener för denna aldrig sinande projektmani. Detta med att jag inte kan tåla saker som är på hälft - det gör mig galen - men när de väl är klara blir jag uttråkad på nolltid. Hur orättvist? (Lika orättvist som det att jag avskyr oreda men har läggningen hos Råddjuret. Guds ironi?) Lyckligtvis behöver det inte vara stora saker jag pysslar med, kanske bara en illustration, ett inredningsprojekt, en skrivarkurs, en reseplanering, en illustrationskurs eller något annat som jag kan bry mitt lilla huvud med, men ve och fasa den dagen precis allting faller på plats i status quo!
Har idag druckit morgonkaffe, sorterat byke, varit i matbutiken, avhämtat en dator från reparation samt skrivit på ett arbetskontrakt och har dessutom en makaronilåda i ugnen.
Känner mig för första gången på länge som en normal, samhällsduglig och levnadsberättigad individ; dessutom oförskämt lyckligt lottad på alla sätt och vis.
Påminn mig om denna eufori när jag senare i höst knypplar på mina komponentfyllda Excelfiler i ljusrörens sken, okej?
PS En nygammal kollega välkomnade mig (tillbaka) på firman (som visserligen blir en annan småningom om allt går som tänkt) och konstaterade att "tämä nyt on tällainen kaatopaikka johon me kaikki lopulta päädytään, tervetuloa sinäkin". Ännu låter jag mig inte nedslås.
Plockade med mig ovanstående slogan från förra arbetsplatsen och förvånar mig gång på gång över hur bra den funkar. Steg upp idag utan minsta lilla inspiration att ta tag i mina kursuppgift som jag av någon outgrundlig anledning (läs: livet kom emellan) lämnat till sista stund.
Slog mig ner vid datorn fullständigt oinspirerad och märker nu, fem timmar och några riskakor och kaffekoppar senare att allt är klart och jag tappade uppfattningen om tid och rum under det att.
Definition av flow: Att slå sig ner och illustrera klockan nio på morgonen. Avbryta endast för att emotta ett telefonsamtal och därefter överkoka sparris och ägg medan fortsätta arbeta. Slänga i sig denna lätta lunch smått avkallnad vid skrivbordet för att sedan fortsätta oavbrutet tills inse att klockan är 16.23, alla barn har anlänt hem och jag har inte druckit kaffe efter lunch eller uppsökt en toalett sedan förmiddagen.
Frågar man Urban Dictionary är definitionen lite annan: Long, curly or wavey hair. Mostly a hockey term. Hair that would flow
out the back of someone's helmet and curl up around the back of the
helmet. Someone can have a flow or be flowin
Var idag inbjuden till en workshop om hur man ska lyckas på arbetsintervjuer - om man mot förmodan blir kallad till en.
(Hittills är min hit-ratio ungefär en intervju på tolv ansökningar).
Hursomhelst, vilken lycka!
Att ha en tid att passa! Att få sätta på sig hyfsat snygga kläder! Att ha högklackade stövlar i stället för yllesockor! Att få köra bil! Att få ta kaffe ur en automat! Att sitta i ett konferensrum! Att få se en PowerPoint presentation! Att få se andra, vuxna människor! Lysrör! Stolar med hjul! Att bli tvungen att tänka! Att få prata med andra, vuxna människor om arbetsrelaterade ämnen!
Blev så ivrig att jag - inbiten folkskygg introvert som befunnit mig i en asocialiserande grotta i veckor - ställde en massa dumma frågor till och med. Blev galet sugen på att få ett jobb!
Efteråt körde jag tillbaka till mitt knäpptysta hem. Övervägde att gå på sushi men insåg att jag är arbetslös och inte har råd med sushi till lunch. Tillredde et halvt kilo bolognesesås som väl ska räcka åt mig i ett par dagar och åt den med ett lass rucola. Tänkte dystert på alla dessa människor som inget hellre vill än att ha ett jobb och problem att lösa och en samhörighet att gå till, men de sitter hemma och stirrar i väggen och håller på att go bananas.
Senare tog jag tag i ett projekt jag skjutit upp hur länge som helst. Satt som klistrad vid datorn i närmare tre timmar och hamnade i ett flowtillstånd där jag glömde dricka upp mitt kaffe, för att inte tala om att hämta nytt.
Dagens iakttagelser: 1) Do it and it is done. 2) Go do something, anything, every day. 3) Wear high heels.
Otsikko pelmahti eteeni suomeksi, jatketaan siis näin.
On niitäkin aamuja joina herään täynnä luottamusta ja intoa ja uteliaisuutta tulevaisuutta kohtaan. Tätä tämä on, naisen elämä, ensin ylös ja sitten kovaa alas, eikä suuntaa voi oikein ennustaa. Mentävä vain tunteen mukana ja ennemmin tai myöhemmin tulee juuri näitä odotettuja, valoisia ja energisiä päiviä.
Note to self: vaikka olenkin introvertti, kannattaa käydä ihmisten ilmoilla.
Välillä kuitenkin juurrun tähän kirjoituspöydän ääreen piirtämään. Viikon tehtävä Berghs School of Communicationsin kuvittamisen etäkurssilla on kuvitteellinen aamiaiskampanja. Tämä
käsin piirtäminen taitaa olla aivan mennyttä ja myös aikaa vievää. Mutta
on se vaan niin terapeuttista. Tässä unohtuvat ruuanlaitot ja tv-sarjat
ja melkeinpä saunavuorot. Saunavuorot sentään vain melkein.
Tehtävän kimpussa sketsaillessa - kirjoitin ensin sekstaillessa, mikä lie freudilainen lipsahdus - olen havainnut että tarvitsen paitsi Photoshop-harjoittelua niin myös jossakin pölyisessä Kasarmikadun laatikossa olevaa digitaalista piirtopöytääni. Tai mahdollisesti aivan uutta piirtopöytää. Erillinen näyttökin olisi hyvä. Ja...
