lördag 31 mars 2018

Rajansa kaikella

"Rajansa kaikella", sanoin kälylle kahden päivän puusavotan jälkeen.
"Niinpä", hän vastasi. "Eikä me olla lähelläkään vielä!"






 

onsdag 28 mars 2018

Sommartider hej hej

Blev inte så mycket sovet förra natten. Sommartiden eller? 

Julen är i alla fall förbi. Det bevisades igår kväll när huvudet plötsligt trillade av en keramisk ren från Pentik som stått på mitt fönsterbräde hela vintern. Det var ingen dyrgrip men en av tre (= representanter för min lilla familj) och hade ett stort känslovärde. Alltså knallade jag till närbutiken och köpte en tub med snabblim med vilket jag lyckades foga fast huvudet på halsen igen och samtidigt först själv fastna med fingrarna i renhornen och rycka mig loss lagom bara för att av misstag limma fast en papperslapp i ena pekfingret och några obestämda partiklar i det andra. De satt hårt fast ännu imorse när jag kom till jobbet och jag kom att tänka på min Far som brukar påminna mej om hur jag i min ungdom under våra sällsynta pysselstunder satt med diverse prylar fastlimmade i händerna och gnydde "voj vittu, vittu".

För övrigt reste min yngre son till Aten med sin pappa och den äldre avnjuter KäTy och Ohi On på den andra adressen över påsken. Jag packar stugsakerna och åker iväg någon gång under morgondagen. På agendan finns trädfällningstalko med Bror och Svägerska. Syster meddelade att hon absolut inte deltar i trädtalko - ("Du är inte ens bjuden!" sa räven) - och undrade varför i all världen min Bror vill hjälpa mig med dylikt. Jag försökte förklara att trädfällning är hans hobby och fick en gapande smiley med uppspärrade ögon som svar. Ja, nog kan man ju undra, men av någon som i tiderna önskat sig en sittgräsklippare i studentgåva kan man väl vänta sig vad som helst.

Återkommer med rapport när jag vet om träden föll och åt vilket håll eller om vi bara drack vittvin i solen och planerade ofog. 

Förresten, ersatte renarna med några högintelligenta påskharar.



Glad Påsk! önskar "Trädmagneten", som deltog i trädtalkona som barn, mest som riktande rekvisita.

lördag 24 mars 2018

Storstädning

"Får jag städa ditt rum?" chattade jag till artonåringen vid elvasnåret.
"Ne ja göö de helst själv", skrev han tre timmar senare när han vaknat.
"Sorry", svarade jag. "Too late." 
"Jahha. Ei voi mitään. Tack I guess."

Det är ett under att han hållits frisk hela vintern i den där röran.

Senare gick det upp för mig att sönernas far lämnat dem över helgen. Modershjärtat plågade mig och jag bjöd sextonåringen på sushi. (Han hade ätit en mudkaka till middag igår.) Bakom oss satt en fet dam i knallgrön mundering. Plötsligt plockade hon ut en mobiltelefon ur sin behå och fotograferade sin mat. 

Rafflande, eller hur? 

För övrigt? Tusen och en idéer, men.


Think less, do more.

onsdag 21 mars 2018

Sigmund och gänget

Eventuellt varit lite på krigsstigen med min artonåring eftersom våra prioriteringar inte riktigt tycks mötas. Jag tycker ju att han eventuellt kunde söka sommarjobb och studieplats och läsa till skrivningarna, men han själv tycks tycka att han ska leva på chokladglass, spela FIFA och titta på fotbollsmatcher och ränna omkring med sina vänner på stan in på nattkvisten. (På en måndag.)

Nå, nu flyttade jag dem till sin Far och droppar ansvaret (som ju i abiturientens fall inte är mitt hursomhelst). 

Chattade till artonåringen på eftermiddagen när jag antog att han var klar med psykologiexamen.
"Hej Freud, skriver du ännu?"
"Nej Sigmund, inte längre." 

Han tyckte det gått hyfsat och vid närmare eftertanke var väl också min Mor orolig för mitt läsande i tiden. Detta minns jag inte annars, men hittade en gång bland gamla dagboksanteckningar en lapp jag lämnat åt henne under skrivningarna. Den löd ungefär så här:
"Jag är på kaffe med en långhårig kille - nej, knappast någon svärmorsdröm - och far sedan med flickorna till KY. P.S. Var inte orolig, jag har läst en geografibok idag."

Det blev tyvärr inget mer kaffe med den långhårige - och på KY hade alla killar collegetröjan intryckt i byxlinningen - men nog fem L och ett M.

Now, gotta go. 

P.S. Var inte oroliga, jag går till jobbet på dagarna.

fredag 16 mars 2018

Moses och berget

"Får man en kram?" frågade jag sextonåringen.
"NEJ."
"Om inte Moses kommer till berget så kommer berget till Moses. Eller hur var det."
"Va?"

"Förstod du inte metaforen?"
"Att du är en jude?"

torsdag 15 mars 2018

Bord, duka dig!

Distansarbetade idag ytterst effektivt med endast ett kort avbrott då jag gick ut efter tulpaner och en poke bowl med lax till lunch. Efter arbetsdagen använde jag ett par timmar till att hjälpa artonåringen med hans CV på tre olika språk. Någonstans mitt i processen och den finska versionen blev han fustrerad och draperade huvudet med ett söndrigt dynvar och pärklade "purjeentekijäommeltamisen auttaja, eller vad satan heter det!"


Det blev ändå bra till sist och vi hade mycket roligt under det att.

Igår eftermiddag bommade jag lite ex-tempore skjuts av min (ex)-svägerska för att närvara vid min (ex)-svärmors födelsedagsfirning. Detta föregicks av att jag tagit metron till jobbet (- igen, jag, den inbitne bilisten, var ska vi slå kors! -) och kunde konstatera att det var mycket smidigt även om det de facto innebar tjugo minuter promenad och endast tolv minuter med allmänna transportmedel. Jag orkade nämligen inte vänta på spårvagnen utan promenerade till metron och eftersom jag inte kan gå långsamt så var jag genomsvettig när jag satte mig i metron vid universitetet. Hann just slita av mig alla mössor, vantar och halsdukar så var vi framme vid Kägeludden och jag drog på mig allt igen. Efter jobbet tog jag metron till Hagalund där svägerskan plockade upp mig.

Födelsedagsfirningen blev mycket angenäm och vi stannade i tre timmar. Idag berättade jag åt sönerna hur trevligt det varit att komma till ett dukat bord efter jobbet.

"Men du kan ju duka färdigt ikväll", sa sextonåringen, "så är det dukat när du kommer från jobbet imorgon."

Ja men det är klart! 

"...eller duka fram morgonmålet redan idag", fortsatte han. "Tänk så härligt att stiga upp till en färdig dukad frukost!"
"Som jag gjort själv", sa jag torrt.
"Men om du super så mycket på kvällen att du på morgonen inte kommer ihåg vem som gjort frukosten?" försökte artonåringen.  
"Ja men då mår jag ju så dåligt att jag inte kan äta den", sa jag. "Lose-lose."

Märkväl att ingendera barnet föreslog att det självt skulle duka fram middagen eller frukosten åt mig. Men med tanke på hur deras smörgåsar såg ut imorse var det kanske lika så bra.




fredag 9 mars 2018

Tapojensa orja - Hans slav slav

Isäni soitti tänään illalla kun olin salilla. En vastannut, vaan laitoin hänelle viestin jossa luki "Olen salilla...". Huomasin, että edellisen viestin olin lähettänyt eräänä perjantaina reilu kuukausi sitten ja siinä luki "Olen salilla, soitan sitten...."

Kun sitten soitin - välissä salin, sushin ja saunan - yritin kertoa hänelle että olen tapojeni orja. Koska en keksinyt sille oikeaa sanontaa ruotsiksi, on tämäkin kirjoitus suomeksi. 

(Google sanoo: Tapojensa orja = Hans slav slav)

Joka tapauksessa. Huomaan kirjoittavani erittäin vähän ja huonosti tähän blogiin nykyään, ihan kielestä riippumatta. Oikein hävettää lukea viime kuukausien postauksia, niin onttoja ovat. Tästäkään ei varmaan tule hyvä sillä jos ruotsin kieleni on ruosteessa, niin on suomen kielenikin. 

Olen yksinkertaisesti ruosteessa.

Alkuvuosi on ollut raskas mutta nyt onneksi alkaa helpottaa. Huomaan sen siitä että innostun taas asioista, haaveista, tapaamisista, ihmisistä, näkemästäni. Ja mikä parasta - nukun taas yöni hyvin. Monta viikkoa meni että heräsin aamuyöstä pyörimään, tällä viikolla herännyt vasta ensimmäiseen ratikkaan jos siihenkään. Oh joy, 7-8 tunnin yöunet.

Pyhitin tämän viikon ihan itselleni. Ha-haa! Niinhän minä aina nykyään. Oikeasti, kerroin eräälle ystävälle taannoin ettei elämässäni ole enää pakkoja. En yksinkertaisesti tee muuta kuin sellaista mitä oikeasti haluan tehdä. Vähän kärjistetysti tietysti, mutta suhteellisen totta. On töitä ja kodinhoitoa ja lapsia, mutta loput on valinnaista ja sen valitsemisen teen nykyään aika rankalla kädellä. Koska, Laura Voutilaisen sanoin - No hitto miksei? Eiköhän tässä jo miellytetty tämän elämän aikana ihan tarpeeksi, täysin turhaan ja oman hyvinvoinnin kustannuksella.

Siispä tällä viikolla, kun ei ollut muita huollettavia tässä kodissa kuin ihan minä itse, niin käytin aikaani tälleen:

Maanantaina sarjakuvakurssi Comics 101 jossain syvällä Kallion uumenissa, jolloin piti piirtää sarjakuva johonkin uutisartikkeliin perustuen. (Oma valintani: Applen työntekijät törmäilevät lasiseiniin)


Tiistaina kävin pilatestunnilla ja saunassa. Keskiviikkona kirjoitin pöytäkirjan - jonka voisi mieltää pakoksi ellen olisi ihan itse valinnut hallitustyön vapaa-ajanvietoksi - ja kävin pitkällä kävelyllä jäisessä viimassa. Torstaina laitoin tomaattikeittoa ja menin Maximin elokuvateatteriin syömään tapaksia, juomaan viiniä ja katsomaan muhkeasta nojatuolista tanskalaiselokuvaa "Kauhea Nainen", Den Frygtelige Kvinde, josta ehkä joskus toiste kirjoitan enemmän. Nyt totean vain että jotenkin minusta tuntuu että tässä feminismin aikakaudella nainen taitaa olla monin tavoin kuitenkin better off kuin mies, joka vaeltelee aika hukassa, saamatta minkäänlaista tukea tai myötätuntoa, tietämättä mitä häneltä odotetaan ja ehkä vielä pahempaa, mitä hän itse oikein haluaa. Mutta miehistä viis, sydämestäni toivon, ettei minusta koskaan (enää) tule noin kauheaa naista. 

Nyt juon punaviiniä ja suljin uutisten jälkeen telkkarin joka on nykyään aika turha kapistus, varsinkin kun sieltä tuntuu joka ikisen kerran kun sen avaan tulevan Mies ja Alaston Ase. Ei ole todellista.

tisdag 6 mars 2018

Spaghetti eller Äpplet faller inte långt från trädet.

Igår stack sig artonåringen in och återlämnade bilen han lånat och berättade om preli-skrivningarna han haft i psykologi. Det lät fruktansvärt svårt, men han var kolugn. (Han har ärvt självförtroendet av sin Far.) 

Medan han berättade slängde han i sig några croissanter.

"Har du levt på sådan där föda hela förra veckan?"
"Nä, ja åt no en makaronilåda ti mårånmål ida."
"Jaha. Har du lagat mat någon enda dag? Jag menar lagat riktig mat?"
"Jå", sa han. "En da laga ja spagetti me franskisar."

"Jösses", skrattade jag. "Nästan som att du flyttat hemifrån på riktigt. Skulle du vilja det?"
"Kanske int rikit ännu?"

Kanske lika så bra det.  

Säger bloggaren som levde sin hela studietid på Raketti-spagetti och Saarioisten jauhelihapizza. Båda rätterna serverade med ketchup.


 

söndag 4 mars 2018

Sportsöndag

Inatt såg jag en film med blod och nerskjutna människor och uffigheter. Tänkte att det här var ju inte så bra att avsluta kvällen med; kommer troligen att se hiskeliga mardrömmar. Nå, vaknade med ett ryck och insåg att filmtittandet bara varit en dröm. En sig själv förverkligande mardröm, alltså. 

För övrigt sov jag gott.

Körde med mina nya skidor i bakluckan till svägerskan där vi först skidade golfbanan runt och sedan besteg ett berg iklädda snöskor. Underteckand hölls på benen i spåret med föll på rygg i skogen med snöskorna i vädret. Sedan drack vi skumppa med anledning av annalkande födelsedag och jag blev bjuden på lunch. Svägerskan hade gjort skinkfrestelse för tre dagar men den tanken gick väl i stöpet och familjen blev utan mat när jag dök upp med min aptit.

Körde hem, packade min simväska och promenerade till Georgsgatans simhall, sam några rundor och badade bastu. Perfekt avslutning på en söndag. Sextonåringen hade suttit inne och spelat hela dagen så jag föreslog att han skulle ta en sväng runt kvarteren innan kvällen.

"Okej", sa han överraskande nog. "Vart ska jag gå?"

Så jag föreslog  en rutt och den tog han. Med mössa på, till och med.

 

lördag 3 mars 2018

Vähän myöhässä.

Vein kuopukseni parturiin. Vähän kello kolmen jälkeen liikkeeseen astui nuori tummatukkainen mies joka nojasi vastaanottotiskiin ja sanoi:

"Sori, mä oon vähän myöhässä."
"Milloin sulla oli aika?"
"Torstaina."

Mars


Eftersom jag inte hittade någon lämplig väggkalender till  jobbet beslöt jag mig för att illustrera en egen. Här är mars månad. 

"Men du har ju aldrig ens varit i Alperna och skida", fnös sextonåringen. 

ICT-montören

Igår efter jobbet körde jag sextonåringen, hans presentkort och en sedelbunt till Verkkokauppa för att köpa nytt headset och lite uppgradering till speldatorn. Han var lycklig som  keskivertomies i järnhandeln där han plockade åt sig RAM och processorer och vad-det-nu-var.


När jag senare på kvällen kom hem från gymet hade köket förvandlats till någon form av datorlabaratorium.



Trevligt att se honom på gott humör och nästan pratsam och tja, att se honom överhuvudtaget. På sistone har det mest blivit att jag tittar in i hans rum och får frustrerade miner och "Get the fuck out of here!" för att jag alltid lyckas dyka upp vid allra sämsta tidpunkt då han och hans virtuella vänner försöker få livet av någon stackare i något vidrigt spel.

Artonåringen ser man om möjligt ännu mindre av. Han har bebott sin fars tomma lägenhet i över en vecka. En kväll var han här (medan jag var annorstädes) och plockade upp en laptop som hans mor plånboken beställt och i samma veva snodde han också bilen som han nog snällt återlämnat vid tvåtiden på natten.

Själv har jag....tja, vad har jag gjort under veckan? Närvarit vid två styrelsemöten, varit på en timme pilates samt besökt gymet en gång och bastun två gånger. En dag då jag var mycket nedstämd försökte jag desperat få en kram av min sextonåring men han dodgade och knuffade mig på en dörrpost varpå jag började gråta och beställde tid hos min kinesiska massör i stället. Klokt beslut och sen blev det ju kväll och mörkt så allt blev bra igen.

Imorse ringde min klocka efter nio timmar sömn men jag snoozade i en timme för det var stört omöjligt att stiga upp. Mina storsinta planer på att besöka kameramässor, yogafestivaler, hantverksmässor och TEOS 2018 under helgen går antagligen i stöpet med rasande fart medan jag sitter här med håret på ända och dricker mitt morgonkaffe klockan elva. Det kanske inte är hela världen. Men varför i all världen ordnas alla mässor på samma helg?