ROTWLMAO

Bra sak med att resa ensam: man dricker mindre vin och sover mera och bättre.

Dålig sak med att resa ensam: man skrattar mindre.

Mitt bästa skratt på resan fick jag av de här filurerna, som helt enkelt gapskrattade. Det var som att delta i skrattyoga att lyssna på dem; jag garvade till sist så jag nästan trillade av muren.

Min Far och min Syssling kan säkert lista ut vad rubriken står för. 

Men för att ni andra inte ska förlora nattsömnen så är det såklart en förkorting av Rolling On The Wall Laughing My Ass Off. (vanl. Rolling On The Floor Laughing My Ass Off, eller mer familjärt att ha en krypare.)

Livet är en fest....

...eller som min exmake hade för vana att säga: "Livet är inte bara en dans på rosor, ibland måste man också supa och knulla."

Tiden har gått med rasande fart, jag tycks inte ha varit här inne på över en vecka. Förra torsdagen blev jag utlurad av gamla kollegor till Löyly på konsert och burgare och skumppa och en nostalgitrippad senkväll på Kalle. Det var så fullt med folk i baren att mina ljusa mockastövletter var närapå förstörda av öl, vin och fotspår. Desperat tvättade jag dem med Fairy och tvättsvamp och fönade dem torra; de blev så gott som nya. Dagen efter var det drinks och middag med ännu äldre kollegor på Sköne och Shelter. Undertecknad som knappast repat mig från förkylningen använde därefter helgen till att återsamla mina krafter samt mundera femtonåringen inför tisdagens skolstart på Prakticum.

Själv reste jag på arbetsresa till Tyskland måndag morgon. Trettio grader varmt, evigt bilande, tyska och engelska men inte enbart tungt.

Sönerna valde att inkvartera sig hos mig på tumis medan jag var borta. Jag oroade mig i onödan för att femtonåringen skulle försova sig från skolstarten; han tycks äntligen ta sitt ansvar, åtminstone tillsvidare. Hur studierna känns har jag inte riktigt ännu lyckats lista ut, svaren efter tre dagar är mest i stilen jo-nej-farfars byxor, men början verkar bra. 

Tillbaka från Tyskland sent onsdag kväll kunde jag konstatera att sönernas matvanor under min frånvaro kanske kan ifrågasättas och de hade inte heller fyllt diskmaskinen ("Vad är felet med diskmaskinen när ni inte kunnat fylla den?" - "Nå den är ju full med ren disk.") men annars klarade de sig självklart bra. 

Igår morse körde jag sjuttonåringen till Noux för en friluftskurs i form av vandring och två nätters tältning.  (För "vitut att jag börjaa ta någå tåg och bussar me den hä rinkkan").

Själv till kontoret varefter hem för att delta i husbolagets gårdsfest; en gemytlig tradition med mat och vin och grannar medan regnet smattrade på tälttaket. Vid tiotiden bytte jag sällskap och anslöt mig till jobbteamet som firade sommarhjälpens sista dag. Vi hamnade på Kalle, igen, och där trivdes vi tills småtimmarna, igen.

Mycket händer här i trakten, som vi brukar säga. Har troligen haft min mest sociala sensommar i mannaminne. Angenämt. Välkommen höst.

Och dagens bästa:

 

1) Jag skrev till Prakticum och undrade om det finns något alternativ till den vanliga finskaundervisiningen för femtonåringen, så att han äntligen skulle ha möjlighet att komma ikapp eller ens lära sig något. Redan samma dag fick jag svar och förslag på specialundevisning i minimal grupp och med anpassat innehåll. Detta efter att i tre år förgäves ha försökt få högstadiet att engagera sig i detta problem. Döm och min lycka och lättnad?

2) Femtonåringen hittade tjugofem euro på gatan.

"searching for a destiny that's mine"

Spenderade gårdagskvällen på Ekonomförbundets kvinnodagskväll där Minna Tervamäki föreläste om Riko rajojasi - älä itseäsi. Hon tycks ha kämpat med en hel del perfektionism, kontrollbehov och gränsdragning. Vem har inte det.

Trots att det mesta var bekant höll hon publiken trollbunden och några minnesvärda och ytterst viktiga påminnelser var:

• Fokusera endast på det du kan påverka, strunta fullständigt i allt annat. Att lägga tid på det du inte kan något åt äter bara energi. (No shit. Vet ju detta. Kan det också. Glömmer det ändå ibland - i synnerhet när jag inte tagit hand om mig själv, då ska jag kontrollera allt ändä ut i periferin av universum och lite till.)

• Fundera på hur du uttrycker dig när du försöker motivera andra. Kräv bättre prestationer av andra för att du vet att de är kapabla till det, inte för att de borde prestera bättre. 

• Beröm, beröm, beröm - alltid när du har en chans, överallt. All good brings more good.

• Lär känna dig själv och dina behov. Även om du inte kan kontrollera allt så försök skapa ett liv och en omgivning som känns och ser ut som du.  Behöver du mycket ensamtid, ta den*. Behöver du något annat, gör det. Du vet bäst. (O ja. Vet mycket väl. Kan även detta, men skönt att få bekräftelse på att det är okej.)

Senare på kvällen fick jag en oväntad men välkommen kvinnodagsros i K-butiken. Hemma väntade en femtonåring som tidigare på eftermiddagen legat ångestfylld under ett täcke i väntan på sin finska privatlärare som var här tredje eller kanske fjärde gången. 

"Hur gick det?" frågade jag och försökte dölja bävan i rösten.

"Bra. Det var kiva."

"Det var KIVA?"

"Vi pratade om Finland och om mat och så spelade vi typ Scrabble."

Jag nästan grät av lycka. Skickade ett meddelande till finskaläraren och tackade honom för detta under. Femtonåringen hade dessutom fått en åtta i sitt tyska verbförhör. Allt var så bra och så lugnt och så skönt här i går kväll. Vi var goda vänner och pratade ditt och datt och han åt en halv liter chokladglass i ett nafs. Han gav mig till och med en kvinnodagskram. Jag är så stolt över honom som vågat utanför sitt bekvämlighetsområde med finskan. Han vägrade ta emot berömmet men smålog i mjugg. Är också stolt över att jag orkat lotsa honom till den punkten trots att han varit livrädd, för fy fan så tungt det varit.

Idag promenerade han iväg till sin far genom snöslasket. Jag promenerade åt motsatta hållet till gymet och skakade av mig åttahundra känslor och frustrationer och laddningar som samlats i kroppen under veckans lopp. Precis som jag avslutade med mina hundra magmuskelövningar till takten av It's just an Illusion som Spotify föreslog för mig pep min telefon till. "Du har massage om tio minuter", påminde den. Shit! Jag sprang till kineserna på Stora Robertsgatan, tvättade mej skamset under armarna och somnade nästan under behandlingen.

Och nu då? Nu har jag har plötsligt fyra kvällar och tre hela dagar efterlängtad egentid*. Detta med att vara ensam i sitt hem, inte behöva hjälpa någon, inte behöva påminna om läxor, inte behöva tvätta luktande fotbollskläder, inte behöva lyssna på en strid ström av "kill him, he's right behind you, kill him, you fuckin retard", kunna äta vad jag vill när jag vill, inte behöva prata med någon, inte behöva lyssna på väckarklockor som ringer för döva öron på morgonen och INTE BEHÖVA FÄLLA NER TOARINGEN!

blanketter och sånt

För flera veckor sedan skrev jag på en blankett där jag godkände att femtonåringen ges några vaccin. Jag frågade när han har hälsogranskningen, men det kom han inte ihåg. Blanketten har legat på golvet i hans rum sedan dess och jag har påmint honom otaliga gånger om att sätta den i sin väska för att ha den handy när den behövs. Senast igår kväll.

Idag kom han hem och gned sig på armen.

"Du skrev väl under den där blanketten?"

"För vaccinet? Jo. Hade du hälsogranskningen idag?"

"Jå."

"Hade du inte blanketten med?"

"Nä."

"Jag sa ju igår att du skulle ta den!"

"...."

"Men du fick vaccinet?"

"Jå."

"Ojdå, månne du blir sjuk av det?"

"Kan man bli sjuk?" lyste han upp. "Hoppas det!"

Senare, på väg för att besöka stadens Waldorf-skola, hann vi prata mer än på många dagar. Note to self: Det här med att sitta bredvid varandra i bilens trygga mörker leder ofta till de ledigaste diskussionerna. 

Efter besöket frågade jag femtonåringen vad han tyckte. 

"No offense", sa han. "Men hellre söker jag nog någon annanstans." 

Visste jag väl. Men huvudsaken är att han har en åsikt! 

(Annan än vet inte eller fråga sjuttonåringen.)

Mötte upp med ex-svägerskan, sjuttonåringen och sönernas kusiner på White Lady där vi åt lövbiff och blinier och växlade senaste nytt, gjorde psykologiska analyser med anledning av sjuttonåringens psykologiprov imorgon, övade oss på tyska, spanska,  franska och finska samt skrattade mer än på länge. Våra barn som någon gång knallade omkring i dyngsura blöjor och sa gää har nu blivit (mer eller mindre) självständiga individer.

Vem skulle ha trott det?

Nu ganska slut efter en lång och intensiv men givande dag. Imorgon bitti iväg på samma jobb som förr men med en ny arbetsgivare. Exiting times ahead.

noch hier; alles in ordnung

Alltså - ibland händer ingenting och sedan händer allt på en gång. 

Förra onsdagen satte jag mig tillsammans med väninna på ett flyg mot Berlin och använde fyra dagar till helt regelrätt semester. Åt (mestadels italienskt) och drack (mestadels skumppa, glühwein och rödvin), såg konst (Salvador Dali), såg fotografier (Helmut Newton), shoppade (kläder), badade bastu med nakna tyska farbröder, lyssnade på klassisk musik (berlinska filharmoniker) och dansade euforiskt till funkig soulig pop (Funk Delicious). 

Landade hemma söndag kväll, sov närmare tio timmar, packade upp mina prylar ur en väska och in i en annan och fick skjuts till flygfältet, igen, denna gång på regelrätt arbetsresa. Där stod jag i kön till ombordstigningen och läste i allsköns ro de sista kapitlen i Hans Falladas sprit- och galenskapsdrypande bok när en ex-kollega knytnävade mig på överarmen. Det visade sig att han bor på samma gata som jag här i München så är precis tillbaka från gemensam läcker sushimiddag runt hörnet. 

Världen är liten. Allt är bra.

Shaken, not stirred

Idag har jag mest landat och njutit av tystnad och ensamhet. Promenerade iväg och såg Carol på bio. Fin tidsskildring och vackra människor men inget djup.

Ännu några sista resebilder och minnen innan jag kliver in i vardagen med illustrationer, jobbsök, kursuppgifter, barnuppfostran, städning, byke och styrelsemöten.

 

Sparlåga

Vårvintern; nej vintervåren - inte precis min årstid. Hinner inte riktigt med ljuset och känner mej inte som mitt bästa jag. Inget nytt där inte.

 

Det som är nytt för i år är känslan - vilket slog mig idag - av att leva på sparlåga vad gäller mitt potential. Intellektuellt såväl som socialt och emotionellt. Inga riktiga intellektuella utmaningar i vardagen på grund av arbetslösheten. Inget regelbundet socialt liv. Inga möjligheter att leva ut emotionellt till fullo utan ett kärleksförhållande. En eller två av dessa på sparlåga vore väl inget problem men när det känns så på alla livsområden är det frustrerande.

 

Känner mig stundvis närmast explosiv; så mycket skulle jag ha ett ge, men vart och åt vem?

 

Som motvikt har jag lyckligtvis det fysiska i form av motion och så min livboj; det kreativa: tecknandet, fotograferandet, skrivandet. Avsaknaden av det sociala kompenserar jag med att försöka hålla bättre kontakt med mina vänner, men det är jag ju intuitivt inte särskilt bra på utan får kämpa lite. Dessutom för den här avskildhetsbubblan med sig att det blir allt svårare att komma igång och ta itu med saker.

 

Well. Jag kompenserar där jag kan. Idag betydde det följande:

 

1. Köpte begagnade golfklubbor åt sextonåring (avhämtade av en hygglig ung kille i Malm).

2. Lunchade med en väninna i Jumbo (senaste skvallret).

3. Inköpte en driver åt undertecknad (såld av en försäljare som inte bara lovade att mitt handicap trillar till 10 direkt utan som också sa att "jos olet pelannut viisitoista vuotta pelkillä raudoilla niin olit siis kymmenvuotias kun aloitit jolloin näin hyviä draivereita ei ollut edes markkinoilla" och det var en sån fruktansvärt dålig line men jag så mottaglig i min avskildhetsbubbla att jag måste köpa den och också ett par skor och nästan frågade om han var singel; det hinner jag ju ännu då jag fick hans visitkort.)

4. Körde hem och var i åtta minuter tvungen att använda solbrillor! Vågen!

5. Spred ut en hög IKEA prylar på golvet, skruvade upp Radio Aalto, ställde en kaffekopp på en pappbit på golvet och byggde ett hem åt min printer.

6. Gick till gymet och var oerhört snabb och stark och uthållig.

7. Fick en ´plötslig nostalgitripp och åt tomat-tonfiskröra till middag: Hanken-nittital-kolhosboende-"tomater är lyx!"-flashbacks.

 

Kanske inte helt på sparlåga trots allt, come to think of it?

 

 

 

Olika sorters flow

Var idag inbjuden till en workshop om hur man ska lyckas på arbetsintervjuer - om man mot förmodan blir kallad till en. 

(Hittills är min hit-ratio ungefär en intervju på tolv ansökningar). 

Hursomhelst, vilken lycka!

Att ha en tid att passa! Att få sätta på sig hyfsat snygga kläder! Att ha högklackade stövlar i stället för yllesockor! Att få köra bil! Att få ta kaffe ur en automat! Att sitta i ett konferensrum! Att få se en PowerPoint presentation! Att få se andra, vuxna människor! Lysrör! Stolar med hjul! Att bli tvungen att tänka! Att få prata med andra, vuxna människor om arbetsrelaterade ämnen!

Blev så ivrig att jag - inbiten folkskygg introvert som befunnit mig i en asocialiserande grotta i veckor - ställde en massa dumma frågor till och med. Blev galet sugen på att få ett jobb!

Efteråt körde jag tillbaka till mitt knäpptysta hem. Övervägde att gå på sushi men insåg att jag är arbetslös och inte har råd med sushi till lunch. Tillredde et halvt kilo bolognesesås som väl ska räcka åt mig i ett par dagar och åt den med ett lass rucola. Tänkte dystert på alla dessa människor som inget hellre vill än att ha ett jobb och problem att lösa och en samhörighet att gå till, men de sitter hemma och stirrar i väggen och håller på att go bananas.

Senare tog jag tag i ett projekt jag skjutit upp hur länge som helst. Satt som klistrad vid datorn i närmare tre timmar och hamnade i ett flowtillstånd där jag glömde dricka upp mitt kaffe, för att inte tala om att hämta nytt. 

Dagens iakttagelser: 1) Do it and it is done.  2) Go do something, anything, every day. 3) Wear high heels.

 

Ei-oota

Debatten om det finska språket bland finlandssvenska ungdomar fick mig att tänka på en av mina första dagar på jobb i Sauna Shop, tidigt nittiotal. En karl klev in och rakt fram till disken och frågade:

"Onko teillä kiuluja?"

Jag hade ingen aning om vad han pratade om men chansade:

"Ei, ei meil oo."

Eftersom han befann sig i en bastuaffär tittade han skeptiskt på mig, vände sig om och svepte med blicken över butiken.

"Tuossahan niitä on, kokonainen rivi." 

*sjönk genom marken och rodnade upp till hårfästet*

Jag tror och hoppas att det språkliga klimatet idag är vänligare och ungdomarna såpass självsäkra att de vågar prata på friskt och slänga in svenska eller engelska ord eller medge att de inte är så bra på finska och det är helt okej, för alla. Det är ju trots allt inte vårt modersmål utan ett helt främmande språk, vilket jag tycker folk borde ha respekt för och vi själva borde vara stolta över att vi pratar flera språk - om än haltande - i stället före att skämmas, som jag gorde tills jag var runt trettio.

Och så kom regnet.

Efter att ha suttit uppe till närmare halv två igår med Ines - en 58-årig konsultdam som jag stötte ihop med på tapasrestaurangen där jag åt min middag - sov jag lite längre idag. Det gjorde ingenting eftersom det åskade och regnade hela morgonen. Under dagen klarnade det upp och jag läste slut min bok på balkongen. Drabbades av en lätt depression när boken tog slut och har inte förmåga att grabba tag i någon av de återstående böckerna jag har med mig. Klarar inte av jämförelsen.

Under de sena eftermiddagstimmarna strosade jag omkring i Santa Catalina, åt en carpaccio, drack en café con leche.

Mycket spanskt, charmigt och avslappnat.

Och så mitt bland allt det genuina en krog med prinskorv, ABBA och "Kräftor time". 

På vägen hem började det regna; 
jag småsprang men konstaterade också att regn i trettio grader inte gör så mycket, mest var jag rädd om min kamera. Väl hemma torkade kläderna på mig på nolltid och ute brakade världens åsk- och regnväder loss. Blixtarna avlöste varandra, elledningarna fräste och när jag öppnade fönstren för att fotografera luktade det bränt om hela kvarteret.

Jag accepterade mitt öde och slog mig ner i dålig belysning för att jobba med mina illustrationsuppgifter medan spanjorerna nedanför skrek och tjoade och plaskade omkring i vatten upp till vaderna.

Långt senare slutade det regna och hungern drev mig ut. Iklädd flip-flops halkade jag genom pölarna till en dämpad sushirestaurang där jag åt en av de dyraste måltiderna på ön hittills, men ack så god.

På Ramblan var det höst.

Bee-Bop-A-Lula

Sommarens första värmebölja. Satt med Syster i allsköns ro på terrassen, paddlade med skedarna i kaffekopparna, bläddrade i inredningsmagasin och förde intellektuella diskussioner.

"Kolla nu det här golvet, ganska härligt."

"Jo oj. Men den den här skrivbordsstolen då, en sån skulle jag vilja ha."

"Ganska hett. Håller jag på att burna?"

"Kanske lite. Borde vi sätta solkräm?"

"Jo antagligen."

"Fast jag var i Borgå halva dagen. Måste ta vara på solen."

Så lyfte jag blicken mot skogen mittemot.

"Titta på den där myggdansen.... eller vad är det?"

"..kanske något frömoln...?"

"Ganska konstigt. Eller...kan det månne vara getingar?"
"Nej, det måste vara någon slags frön. Massor!"

"Vad är det där ljudet? Hör du?"

"...är det... getingar? Eller bin."

"Jo! Det är ju just vad det är! Jessus så många."

"Lyssna..."
"Vilket galet brummande...."

"Kommer de hitåt?"

"Hitåt? ... Jo.."

"DE KOMMER HITÅT!"

Hundratals - nej tusentals bin flög förbi med ett öronbedövande surr medan vi stod på glasverandan och bara gapade. Lika snabbt som de kommit var de borta.

"Drömde vi?"

 Så surreellt var det.

"sitten saamme sisään ja aloita saman tien"

Eftersom hyreslägenheten stått tom i åratal avtalade jag med hyresvärden att jag får anlita utomstånde städhjälp för att få den i skick. Helt kunde jag ju inte hålla mig utan tog själv ner gardinerna, avlägsnade plastmattan i tamburen och skurade tuppen och badrummet. Varje besök påföljdes av minst ett dygns andnöd. (Fick sedermera utskrivet Ventoline av företagsläkaren men det är en annan historia). Hursomhelst googlade jag städfirmor för resten av jobbet och fick slutligen napp hos Hoptim som lovade komma och engångsstäda.

"Sopiiko perjantai klo. 9:30? Sitten saamme sisään ja aloita saman tien siivousta."

Jaha, jovisst. Fredag morgon åkte jag via Fabriksgatans Fazer där jag grabbade en cappuccino och en croissant till frukost som jag inmundigade på gatan medan jag väntade på städerskan. Hon visade sig vara ett helt team som uppenbarade sig i olika vevor och från olika håll. Först en ung stirrig flicka som höll på att promenera förbi mig men artigt skakade hand när hon upptäckte mig. Senare hennes väninna som inte ägnade mig en blick utan utbrast i en estnisk svada om hur svårt det är med busstrafiken här i landet. Efter detta väntade vi ytterligare en kvart på "meijän pomo" som kurvade in på trottoaren i något som kan ha varit ett lapptäcke till Ford Taunus i olika färger och fullt med ester i olika storlekar och åldrar. Meijän pomo klev ur och gestikulerade vilt, ropade argsint kiire kiire, vände sig till mig, höjde handen och sa huomenta, sneddade över gatan, klev in i ytterligare en bil full med ester och åkte iväg. 

Ur Taunusen klev en storvuxen karl som påminde mig om Den Blonde i Larssontrilogin. Han var ungefär lika talför och plockade ur bakluckan ut ett set med städattiraljer som var av samma kaliber som dammsugaren kvarlämnad i hyreslägenheten (vilken Kierrätyskeskus vägrade ta emot). I samlad tropp klev vi de två trapporna upp och synade lägenheten.

"Kaikki pölyt, kaikkialta. Kaapit, seinät, lattiat, katto", sa jag när Den Blonde avlägsnat sig med en skrynklig lapp med faktureringsadressen i näven. Flickorna tittade skeptiskt på det flagande innertaket och jag fortsatte: "Jos tulee alas, niin tulkoon."

Flickorna nickade och hummade. "Kolme-neljä tunti. Jättäkö avain?"

"Ei ollut tarkoitus", sa jag hastigt. "Jätän numeroni tähän, jos jotain."

Det var med viss tvekan jag lämnade lägenheten bakom mig, men åkte där via efter arbetsdagen och kunde med en lättnadens suck konstatera att jobbet var klanderfritt gjort. Den värsta, tunga dammlukten var borta och alla ytor så rena de nu kan bli, somliga av dem till och med sken vilket jag aldrig trott möjligt. Har idag finjusterat helheten med hjälp av fönstertvätt, rumsdoft och bonsaiträd. 

Det är nästan, nästan så att det håller på att bli hemtrevligt därborta.

Karlsson på taket träffar en politiker på Sally's

Andra dagen i Stockholm tittar jag in genom fönstret på krogen Sally’s i Gamla stan.  Jag är genomfrusen efter timmar av promenader på Skeppsholmen och längs kajen men tvekar. Vissa restauranger är det lätt att gå in på ensam, andra inte. En kypare gläntar på dörren just som jag tänker promenera vidare: ”Vi har plats”, säjer han och föser in mig.

 

Jag beställer ett stort glas Chianti – inget värmer som rödvin – och en hönspasta med vitlök och chili. Det är ett par timmar kvar tills jag ska vara på båten och det är skönt att sitta ner. Precis som jag börjar på min pasta (som är vansinnigt god) ser jag i ögonvrån att en kille kommer in och sätter sig snett bakom mig.

Han ber om carpaccio och ett stort glas rödvin.
"Har legat hemma magsjuk i sju dagar, asså, så...", förklarar han för kyparen. 
"Vad tråkigt", säjer kyparen artigt samtidigt som jag flyttar mig lite framåt på soffkanten. "Vi ska se om vi hittar något som hjälper." 

Maten smakar inte riktigt som tidigare men rödvinet värmer gott i magen. Snart hör jag killen bakom mig ropa på kyparen igen. "Hallå där. Hallå. Hallå där!"  

Till slut kan jag inte låta bli att vända mig om. 

"Nämen tjena!" säjer killen, lutar sig tillbaka och höjer handen. Kyparen syns inte till och jag inser att han hela tiden ropat på mig. Hans hår står på ända och han ser lite manisk ut, som om han vait berusad i sju dagar snarare än magsjuk. Fast det ena utesluter ju inte det andra. "Läget?"

"Jo tack...", säjer jag lite tveksamt. 

"Inte har du en cigg?"

"Nej, nej det är tio år sedan jag slutade."

"Själv har jag har inte rökt på ett halvår, men jag tänkte...". Han pekar på fernet brancan som kyparen hämtat. "Ja alltså jag har varit magsjuk i sju dagar..."

"Jag hörde det", avbryter jag. "Och du tänkte att det är en lämplig dag att börja röka igen?"

Han rycker på axlarna. "A, måste nog skaffa cigaretter." Han ser sig lite rastlöst om, tittar på mig och frågar:

"Jobbar du med politik?" 

"Nej verkligen inte!" Jag skrattar till. "Bryr mig inte det minsta om politik. Hurså?"

Han viftar med handen framför ansiktet, säjer att jag ser så ut.

(Så var vi här igen. Är jag inte Jamie Lee Curtis - i Halloween, av alla hennes filmer - så är jag tydligen politiker. Det är glasögonen, borde kanske byta. Jamie Lee Curtis looken kan jag knappast något åt.)

Jag hör att kyparen tipsar honom om en 7-Eleven mittemot som säljer cigarretter så han försvinner och jag får ro att äta upp min pasta och beställa en espresso. 

"Sådärja!" rapporterar han när han är tillbaka. Jag blir lite matt men tänker 'var inte så fientlig, Bopo, var inte så fientlig' och vänder mig mot honom. Det ligger en ask Lucky Strikes på hans bord.

"Var det värt det? Cigarretten?"

"Nja, alltså jag har inte rökt på fem år, och sen magen, du förstår.... åt bara halva carpaccion..."

Nämen hallå alltså! Vi sitter på en restaurang.

"Jag gillar din dialekt förresten."

"Som Mumin?"

"Ja lite kanske. Jag menar, det finns ju fyllesnacksfinnar, men din dialekt är fin...." 

Déjà vu. Jag hör mig själv mumla något om skillnaden på finlandssvenska och svenskatalande finländare, men ger upp. Jag diskuterar artigt en stund om varför jag tog en tripp till Sverige ( - barnen på resa med sin pappa - jaså du är också separerad, vad gör du ikväll? - ska vara på båten rätt snart - ja själv går jag väl bara hem - är du härifrån? - nej från Vasastan - som Karlsson på taket? - just det ja, kan jag bjuda på ett glas vin? - nej tack, måste nog gå till båten nu.)

Vi önskar varandra god fortsättning och ett gott nytt år. Jag cirkulerar kvarteren en stund  och värmer mig i en polkagrisfabrik på Lilla Nygatan innan jag hämtar min kappsäck på hotellet och börjar promenera mot hamnen.