fredag 28 december 2018

Back to Work.

Åh fy fan.

Tung återgång till jobbet. Hade precis börjat landa i en kokong-mode så var det slut på jullovet, och det med besked. Men redan andra arbetsdagen gick lättare och det var ju ingen lång vecka precis.

Goda nyheter, även om det inte känns så just nu, är att min prövotid är slut och jag får tydligen gå på jobb i fortsättningen också.

Jullovet använde jag till att promenera, gå på gymet, äta julmat ( - mest romsmörgåsar, gravlax och smaskens pateér - ), irra omkring gråtfärdig på gravgården i en dryg timme eftersom inte höll på att hitta släktgravarna - hur genant? - dricka rödvin hopkrupen i en fåtölj hemma, dricka rödvin hopkrupen i en fåtölj på bio Maxim, läsa, se romantiska filmer och gråta så jag var rädd att grannarna skulle komma och knacka på, se mindre romantiska serier, sitta i mörker med bara gran- och stearinljus, hälsa på nära och kära, gå på teater (sjukt långsam men inte dålig Maria Brauns Äktenskap som var ungefär lika lyckat som undertecknads kärleksliv), djupsova, lyssna på musik, bada bastu och visualisera 2019.

Mycket avkopplande. 

Nästa jul reser jag till Mexico.

måndag 24 december 2018

God Jul!

Här står julgröten i ugnen och känns tveksamt om den någonsin blir färdig, men så är det väl alla år. Sönerna äter gröt med mig och sen åker de iväg och firar jul med sin Far. Själv firar jag julaftonskvällen ensam i år.  Detta beslut fattades efter noggrann soul searching och en intensiv höst. Behov av att stanna upp, samla tankarna. Njuta av lugnet och det egna hemmet för en gång skull. Göra mitt eget julbord i stället för att alltid besöka någon annans. Landa.

God Jul! Njut, stanna upp, andas.

söndag 23 december 2018

Kaikki meni.


Ihanaa aatonaattoa tyypit! 💗

fredag 21 december 2018

Fem

Fem lediga dagar.

Minns nog inte när jag varit så här i behov av en semester tidigare. Minns inte när jag jobbat så intensivt som den här hösten tidigare. Minns inte när jag lärt mig så här mycket på så här kort tid senast. Urlycklig över mitt jobb, men minns inte när jag varit så här urlakad senast.

Folk gläder sig över det tilltagande ljuset, jag fasar över hur jag ska klara vårvintern. Kunde bra ha någon månad till av plain kolmörker. ("Kyllä sitä jatkuu vielä monta viikkoa, älä huoli", sa kollegan när jag oroade mig. Men hur förklara att jag får ångest till och med av snöljuset och tror att världen ska rasa ihop över mig under dagen tills plötsligt kolmörkret faller och jag känner mig som världens tryggaste och lyckligaste människa igen? Ingen kan ju begripa. Själv tror jag att mörkret representerar tryggheten i mammas mage, men nu tror ju folk definitivt att jag flippat ur om jag berättar det, så jag låter bli.) Det finns ingen annan tid på året när jag sover så djupt och drömmer så mycket och när jag tillåter mig att titta på serier om kvällarna. Man kan INTE titta på teve i dagsljus, om man inte är sjuk. Eller har baksmälla, men man kan ju inte supa bara för att få titta på serier? Och man får hursomhelst inte titta på teve förrän man gjort någon nytta. Mina egna fåniga regler förstås, men tigerns ränder ni vet. 

Saken är den att det är helt okej att vara nedslagen av mörker. Det är nästan ett krav i det här landet, att gå omkring och klaga på mörket och kaamosen. Men att bli nedslagen av ljuset? Nå, ingen idé att oroa sig på förhand, jag kanske får livets lyckligaste vårvinter, der är väl bara en fråga om attityd. Typ, ryck upp dig. Och jag må vara obalanserad till sinnet, men jag är fan så bra på att rycka upp mig.

Ryckte mig till gymet idag för första gången på....ja gud vet, månader? Men jag har ju tillbringat tisdag morgnarna på olika former av mer eller mindre våldsam gruppgymnastik - vilken nu äntligen är över - och börjat med body balance och pilates, så det må väl förlåtas.

Julen. Att vänta på julen är kanske det bästa med julen? Stearinljusen, lamporna, mörkret, myset, glöggen, dofterna. Det ska jag ta itu med nu. Och serien La Otra Mirada som jag rekommenderar varmt om man gillar drama, vackra människor och en härlig spanska. Den finns på Arenan. 

Här en julig bild som jag ritade åt restaurang Vista. Happy Holidays!


måndag 17 december 2018

Pepparkakshelvetet

En knäckt kavel och två mjöliga strumpor senare.


Mexico, kanske?

söndag 16 december 2018

Granhelvetet

Har vaga minnen av hur Syster försökte avråda mig från att skaffa en julgran för två år sedan men jag vägrade lyssna på det örat. Hur det gick kan man läsa om här:


Avrundade den bloggposten med att konstatera: Teneriffa nästa år igen, kanske? (Vilket förverkligades.) Eller Mexico? (Bucket list still.)

Idag avfärd till Lingonskogen, för aika kultaa muistot. Avfärden började med att jag fick skrapa rutorna fria från illvillig is och trots att jag på grund av detta var försenad tio minuter från upplockningen av söner så fick jag vänta på dem i en kvart. Sedan köade vi i Sandviken i ytterligare en kvart innan vi kom iväg på riktigt och Far ringde och undrade om vi glömt koden till porten eller nåt. Hann fram lagom för att slänga i oss en glögg - återställande för nittonåringen som varit på vift till fem på morgonen - innan det blev julgransjakt. Syster och jag var de enda som skulle ha en gran så syskonskaran plus medhavd avkomma begav oss ut i skogen. Valde första bästa som såg fin ut tills den hamnade bredvid Systers och det blev klart att min var spygrön när systers var djupt skogsgrön.



Nå, kaffet och bakverken smakade och umgänget angenämt.

I kvällsmörkret började jag sedan resa granen. Ganska snabbt visade det sig att den var en halv meter för hög, "vart ska granen med vardagsrummet"-tyyppisesti, vilket jag sagt åt Bror redan i skogen men han trodde mig inte, så jag fick skruva loss den ut foten igen och börja leta efter en såg. Tassade till sist uppgiven ner till grannen i strumplästen och lånade en. Samtidigt återlämnade hen min vante som legat utanför dörren. Sågade vips till granen till rätt storlek, återlämnade sågen och tryckte in granen i foten igen. I alla sagoböcker och kanske också i vår barndom var granklädningen en lugn och sävlig stund där man smuttade på glögg och var klädd i små veckade kjolar och åt jultårtor och alla hängde i tur och ordning små prylar i granen medan Bjällerklang spelades i bakgrunden och alla var lugna och älskvärda. Själv hade jag håret på ända och iklädd trikåer, hällde i mig glögg med ena handen medan jag rafsade ut prylar ur jullådan med den andra, vadade i glitter och barr och tappade ut en skål med russin och mandlar under det att, fick kliande utslag upp till armbågarna av granen och trasslade in mig i julgransljusen.

Lyckligtvis finns Instagram, där man kan få allt att se ut som i Elsa Beskows böcker.


 Mexico nästa år, kanske?

(Sjukt mysigt ändå!)

lördag 15 december 2018

Taxi driver.

Klockan ringde nio imorse för att kolla om jag vill gå på pilates klockan tio. Det ville jag inte. Steg upp halv elva och såg ut därefter när jag tittade mig i spegeln. Gav mig modigt iväg på spinning genom bitande kallt väder. När jag snöt mig i gymets tambur fick jag näsblod som jag lyckades stoppa, gömd under en trappa. Spinningtimmen visade sig vara inhiberad så jag klev in på pilatesen i stället; det var himmelskt. Som kompensation för den inhiberade timmen fick jag en papperskass med håvor. Det var en dricksflaska av vilka jag har tre från tidigare, en chokladdraperad proteinstång samt en burk kokosvatten. Den som känner mig vet vad jag tycker om choklad och kokos, men för övrigt var ju gesten översvallande.

Mitt intensiva drömmande fortsätter. Inatt förfogade jag ensam över en gul paketbilstaxi. Eller nåja, inte helt ensam, en geting surrande omkring med mig i förarutrymmet när jag körde omkring i stan med musiken på full volym. 

Dagens nostalgitripp: Crockett's Theme. 

Body Balance förra söndagen.

söndag 9 december 2018

På äventyr österut.

Hoppade på metron österut för att besöka Teurastamos jultorg för att insupa julstämning och köpa en dörrkrans, bara för att upptäcka att det infaller först nästa veckoslut.

Beslöt bekanta mig med köpcentret Redi i stället. Att hitta runt var inte svårt som jag låtit mig berättas, men medger att jag tog mobilen till hjälp eftersom skyltningen var usel. Det som dock var värst med stället var det orange färgtemat. Köpcentrets logo är något av det fulaste jag sett. Jag antar att den orange färgen har med närheten till metron att göra, men det är en totalmiss. Orange signalerar billigt och dessutom försvinner ju metrologot i havet av annan orange skyltning. Förstår inte heller varför inte de två sidorna av centret (Sköne och Stadi) har fått sina egna färger så man alltid skulle veta på vilken sida man irrar omkring. Tvärtom, allt är identiskt och synnerligen otrivsamt. Eller nej, inte allt - restaurangerna och caféerna är mysiga och utbudet så bra att det överskrider all eventuell efterfrågan i alla fall tillsvidare. De låga taken kunde ha tillfört mera mysfaktor, men eftersom de är vita blir intrycket bara asigt och halvfärdigt. Helt och hållet verkade allting halvfärdigt; alla butiker ser ut som pop-ups eller lagerutförsäljning, oberoende om de är det eller inte.

Inte förtjust med andra ord och inget särskilt imponerande utbud av butiker, men tillgängligheten är toppklass; man är ju där med metron på två orange sekunder och bara att kliva rakt in i centret.

 

lördag 8 december 2018

Inbromsning.

Natten till fredag drabbades jag av en lindrigare sortens förkylning. Klarade trots det arbetsdagen med galans men var helt slut på kvällskvisten och släckte lampan innan elva. Drömde att jag hängde på en bergsvägg med en turkos swimmingpool under mig. Hann tänka att det är bäst att inte ramla i eftersom jag var på väg på möte, men så öppnade sig min handväska och allt innehåll trillade ner i bassängen. Jag klättrade ner iförd min vidkjolade sommarklänning och vadade ut med vattnet till midjan. Mitt puder var förstört, men den lilla gåvan inpaketerad i blommigt papper jag hade haft i väskan var oskadd. 

En kanske tioårig lockig flicka iförd baddräkt stod i vattenbrynet och iakttog mig. 
"Min klänning är genomvåt", sa jag, "och jag som ska på möte."
"Men det gör ingenting", sa flickan, "det är ju så varmt!"

Jag vinkade hej och sprang mot mitt möte. Kände hur kjolen torkade efter bara femtio eller hundra meter. När jag kom fram var jag en kvart försenad. 
"Jag ber om ursäkt", sa jag. "Jag föreställde mej att jag kunde springa genom halva ert land på sju minuter."

Vaknade sträv i halsen och med igenmurade ögon. Hade tänkt mig ett må-bra-veckoslut med pilates och bodybalance och träffa bortglömda vänner. Fick avboka pilatesen jag bokat till i förmiddag och använde i stället morgonen till att telefonledes catch up med bortglömda föräldrar. Efter lunch hade jag samlat på mig tillräckligt med krafter och gick ut på stan. Svängde in på en fotoutställning som inte var den jag trott. Köpte glittriga trikåer och stämde ex-temporeträff med ex-kollega för kaffe, glögg och jultårta. Senare promenerade jag hem via Tuomaan markkinat och matbutiken. Mina papperskassar regnade sönder i bitar så jag måste bära dem i famnen.

När rostbiffen nästan var klar klädde nittonåringen på sig och sa att han går ut och äter med sina vänner. Sjuttonåringen och jag åt tillsammans och det tog tio minuter i jämförelse med tillredningen som tog nittio. Vi håller oss kanske till hämtsushi i fortsättningen också.

Alla klagar på mörkret och regnet. Jag njuter av kravlösheten. 

torsdag 6 december 2018

Random stuff

Några random bilder från ett dimmigt Köpenhamn:









Och några random plock från en välkommen ledig dag:
  • Drömde för n:te gången under den senaste månaden att flygplanet jag reste med nästan störtade. Det sicksackade till sist skickligt mellan hus och träd precis över marknivå. Kändes vådligt, men allt gick bra.
  • Drömde vidare att jag sällade mig till ett större främmande sällskap på flygplanet som plötsligt var enormt och fullt med rum och salar. "Jag kan bara inte sitta ensam i mitt rum längre", ursäktade jag mig.
  • Sov trots det rikliga drömmandet som en stock och vaknade med ett ryck halv nio och trodde jag försovit mig från jobbet. 
  • När jag gick ut på stan hittade jag utanför grannens dörr Ben & Jerry's glassen som nittonåringen ätit av på vägen hem från krogen klockan fem. Jag förde ut den men hade så mycket annat att balansera med att jag spillde ut den på innergården. Det blev en stor, brun chokladpöl.
  • Gick omkring och drömde om lägenheten jag ska bo i när mina barn flyttar ut; den har sydvästbalkong, bastu och ateljé. Tre år kvar kanske? Då börjar ett nytt livsskede. Livet är spännande, skulle vilja leva minst ett till. Då skulle jag vara modigare, ända från början.
  • Klev in på Galleri Piirto och köpte nästan en målning av Tapani Piirto för massor med pengar, men tog mitt förnuft till fånga. 

(Inte denna målning, men en motsvarande.)


Glad Självständighetsdag!


måndag 3 december 2018

Let it snow, let it snow, let it snow ...

I samband med jobbresa i slutet av förra veckan övergav jag alla mina förpliktelser och stannade i Köpenhamn över weekenden. Lördagen var dimmig och kall och på söndag hävde regnet ner, men jag hann under två dagar glömma allt vad jobb och barn och tydligen också bloggande heter.

När jag igår vid midnatt klev in i mitt av Sergej på onsdag nystädade hem möttes jag av nittonåringen skor i tamburen, kassar med tomflaskor på dörrhandtaget, disk i diskhon och dryckesklibb på golvet. Kan hända flippade jag ur lite i stället för att krama om honom (som jag trodde var i det andra hemmet). Han hade nog städat mycket fint, det såg jag redan innan han försvarade sig med "du skulle bara veta hur här såg ut innan jag städade", men kanske var allt ändå inte precis som jag hoppats på när jag klev in. I avresande stund hade jag dessutom två lite kaffemjölk och vid hemkomsten noll. Började alltså min måndag med att med håret på ända knalla iväg efter mjölk för att överleva min distansförmiddag. Sedan iväg till fysioterapeuten som gav mig mera övningar för ryggen innan jag klev in på kontoret efter lunchdags.

(Hittade förresten äntligen mina ryggutlåtanden från 2011. Med en förskjuten kota, lindrig skolios, ödem, stressfraktur och början till diskbråck och vadalltdetnuvar redan för sju år sedan så är det kanske inte så konstigt om ryggen säjer ifrån ibland. Bara att göra vad man kan och se vart det leder.)

Efter jobbet körde jag ut till stugan där jag nu sitter med mössa och vantar och har slängt i mig två flottiga köttpiroger. På vägen hit snöade det något kolossalt, så till den grad att jag trodde jag skulle bli på Ollasrakan där det yrt igen så att man knappt såg var vägen gick. Denna till synes huvudlösa logistiska gärning mitt mellan resa och en stympad arbetsvecka utfördes för att jag ska hinna närvara vid lokalt styrelsemöte imorgon efter arbetsdagen. Ettei vaan olisi liikaa ohjelmaa 😂, skrev Syster häromveckan när hon försökte få in en träff och jag beskrev min kalender. 

Never a dull moment.

söndag 25 november 2018

Förödelsen

Inatt drömde jag att jag plötsligt tappade synen medan jag körde; allt blev kolsvart. Jag försökte stanna men hade ingen aning om det lyckades. Till sist kände jag att bilen träffade något, inte hårt och inte mycket, en refug kanske. Bilen stannade och efter vad som kändes som en evighet fick jag tillbaka synen. Först trodde jag att allt var som det skulle, men insåg sedan att jag var omringad av bråte; plåtar och kraschade bilar så långt ögat nådde. Lutade pannan mot ratten och inväntade polis och ambulans. Men när inget hördes klev jag försiktigt ur bilen. Det var totalt tyst och stilla omkring mig och jag såg med ens att alla bilkadaver var urgamla och rostiga. Inte en människa syntes till. Trots att jag insåg att jag inte orsakat någon krasch utan allt varit förstört sedan urminnes tider kände jag mig ansvarig för förödelsen.

Modstulen och förbryllad vandrade jag iväg mellan plåtliken, mot nästa dröm. 

lördag 24 november 2018

Anyway the wind blows

Var på Maxim och såg Bohemian Rhapsody accompanjerad av ett glas rödvin. Grät floder den sista halvtimmen, av nostalgin, av det sorgsna, av minnena, av livets förgänglighet, av männsikans feghet, av musikens kraft. 

Too late, my time has come
Sends shivers down my spine, body's aching all the time
Goodbye, everybody, I've got to go
Gotta leave you all behind and face the truth
Mama, ooh, (Any way the wind blows)
I don't wanna die
I sometimes wish I'd never been born at all

- Freddy Mercury 1975

tisdag 20 november 2018

Da-a.

"Hur kan det vara så satans kallt och ruggigt?" huttrade jag när vi promenerade mot barberaren.
"För att det är nästan december och vi bor i Finland", sa sjuttonåringen. 

torsdag 15 november 2018

Åren

Fyllde fyrtiosju år på måndag, Mor var på middag och Finnkino lovade mig gratis popcorn med nästa biobiljett. Nittonåringen undrade om sjuttonåringen köpt mej en massa presenter. Sjuttonåringen frågade då vad jag vill ha och jag sa att gärna en julkalender eller en blomma. Det blev för svårt, men det är tanken som räknas. Syster tittade in på tisdag och vi fick sushi och en pratstund. Onsdag morgon klev Sergej in trots min feedback. Städade dock klanderfritt och hade duschat och kammat håret och var indränkt i någon ny parfym och hemkomsten var inte så traumatisk som senast. Dock tror jag att han stulit två tuppappersrullar, men med tanke på att jag ikväll först glömde matkassarna i bilen och senare hittade tandkrämstuberna i kylskåpet så kanske jag inbillar mig. Har ännu inte bestämt hur jag ska närma mig städfirman och fråga om min feedback om att jag vill byta städare har gått upp i rök. (Fast de hade ju tydligen gett Sergej några goda råd, eller också var det ett sammanträffande.)

Mina år har lagt sig på ryggen i stället för nacken och jag sökte upp en ortoped imorse då jag började tycka att domningar och elstötar i benet kanske inte borde höra till vardagen. Han sa att mina stötdämpare är finito för att jag är gammal som gatan - no shit, Sherlock - och gav mig några minimala rörelseläxor som jag ska utföra morgon och kväll i sex till åtta veckor för att smörja gångjärnen.  Dessutom tyckte han att jag ska ståsitta på en barstol på jobbet. Tvivlar på att jag har en felfri rygg i julklapp och sitter ju hellre på barstol med ett glas vin, men tji den som ger sig och det ena utesluter ju inte det andra, som Styvfar skulle säga.

lördag 10 november 2018

Cirkeln

En kväll när jag kom hem från jobbet, måtte ha varit onsdag, möttes jag av ljudet av tvättmaskinen. Rätt så hemtrevligt. Jag tror nittonåringen har tvättat fyra satser byke vid det här laget. Idag när jag kom hem och vände efter förmiddagens gymbesök var nittonåringen ute på vift och sjuttonåringen stod och kokade ravioli och rev parmesanost. Jag slås med häpnad varje gång jag inser att de står på tröskeln till vuxenlivet och att jag själv därmed står på tröskeln till en helt ny fas i mitt eget liv.

Känns som ett under att man någon gång i tiden klarat av att sköta jobb och barn och hela faderullan 24/7. Diskuterade detta vid matbordet ikväll med husets dagisfarbror, som beskrev pottstunder med fyra barn på en gång och parkpass i duggregn och måltider med ett- och treåringar som hostar en upp i ansiktet och breder tre centimeters smörlager på knäckebrödet. Han börjar småningom inse varför man ibland tappar nerven på sina barn - en del iofs lättare än andra - men vidhåller fortfarande att han alltid behåller fattningen och kommer att göra det också med eventuell egen avkomma. Jag försökte förklara att egna barn triggar lite andra känslor i en än andras och att man lever rätt nära gränsen av sin fysiska och mentala kapacitet i ganska många år när barnen är små vilket bidrar till att tålamodet ibland tryter. 

När jag nu ser mammor eller pappor skrika åt sina barn eller ta för hårt i dem någon kväll i matbutiken får jag lust att gå fram och trösta barnet och fråga hur det är fatt, ge det en banan i handen och klä av det dess kliande mössa. Men hade jag denna närvaro för femton år sedan efter en intensiv arbetsdag påföljd av mötet med ett barn som inte ville bli upplockat från dagis och vägrade ta på sig sitt säkerhetsbälte och skrek som en mistlur i butiken då hen inte fick ta godis från lösviktshyllan (- om inte hen var i matbutiken med sin pappa såklart -) när där hemma väntade ett oundanstädat morgonmål, bykberg, middagslagning, sängdags där barnen flippade ur och betedde sig som vilddjur...bara för att nästa dag börja om allt från början?

Nej verkligen inte. 

Men trots alla brister i föräldraskapet står de två odjuren nu här och kokar ravioli eller tvättar byke och kramar hej och hejdå ( - okej, bara den ena -) och droppar ur sig livsvisdomar och klokheter så att man tappar hakan.

Livet har sin gång.

I torsdags tog jag flyget till Oslo i ottan och besökte vårt kontor i Ensjö. Hade gjort misstaget att skriva till kollegorna på svenska i stället för engelska så dagen gick på norska som jag förstod med varierande framgång. Blev i alla fall klart att mannen till en av mina kollegor sågat av sig pekfingret med en cirkelsåg och låg på operationsbordet när jag klev in. Blev också klart att man inte går ut och äter lunch i Oslo utan i stället brer sig en smörgås av gemensamt virke i köket och firar lillajul med firman på en lördag. Snappade också upp en del om businessen men redogör inte för det här. Var rätt utmattad i slutet av dagen kan jag lova. 

För övrigt härligt att resa ensam. Hade på morgonkvisten sinnesnärvaro nog att plocka med mig min bok att läsa på flyget - finns ju inget bättre sätt att spendera flygtid, den tid-till-spillo som för tio år fick det att krypa i kroppen men som nu mottages med tacksam närvaro. Också härligt att ha bilen väntande på flygfältet och slippa åka taxi med någon pratsam chaufför utan människokännedom. 

Dessa små lyckliga stunder i vardagen.


tisdag 6 november 2018

Hälsningar från soppköket

Fördelen var att mina söner åt korvsoppa till middag OCH kvällsmål, för den var så god! Hör och häpna. Denna dag går till historien.

(Detta trots att nittonåringen fått "sviskonkorvsoppa" på jobbet idag. Vi måste googla för att han skulle tro på att det heter siskonkorv.)

Kidsen e bäckii

Nittonåringen landade här ikväll och hämtade med sig en kass sprängfylld med smutsigt byke.

"Har din faijas tvättmaskin hajo?" frågade jag. 
"Nej. Det här är sånt som låg på golvet i mitt rum. Kan du inte vara glad att jag städade upp det och tog med det?"

Men visst. Är skitglad!

Började dagen med ett gympass klockan sju. Där stod en tatuerad butch och sa åt mej att ta i lite hårdare. Klockan sju på morgonen! Hallå! Kollegan och jag enades om att ingen, någonsin, efter att detta projekt är över, kommer att råka på oss på ett gym i ottan. Var helt utmattad och förstörd hela dagen. Men visst, fortsättningsvis en fördel att slippa gå till gymet efter jobbet. Kokade i stället korvsoppa. 

Ööö, fördelen...?

P.S. Jo, han får lova att tvätta själv. Eller också ber jag Sergej 😜. Karma hits back.

P.P.S. Kanske ingen särdeles högklassig bloggpost så här på Svenska Dagen. Men kan trösta er med att om mitt språk är dåligt, så berättade nittonåringen om en kompis som studerar i Sverige men hade sagt att hen "vois flytta bäckiii ti Finland".

söndag 4 november 2018

Balansen.

Sergej må ha luktat illa, men herregud så skönt att inte behöva använda weekenden till att städa. Eller jo, det gjorde jag ju, sorterade skåp och lådor och bykade och ordnade strumpor, men själva basstädningen var gjord. Städfirman har fått tydlig men välformulerad feedback trots att jag gärna varit med om att trygga Sergejs framtid. 

Igår kväll middag, rödvin och terapeutisk pratstund med Syssling från Öriket. Imorse ordnade jag prylar och tvättade byke och dansade omkring i mitt hem mellan varven. Tog en sväng till Georgsgatans simhall och sam en kilometer med bastu efteråt; himmelskt. Senare tog jag bilen till det stora varuhuset och släpade hem en matta som jag spanat in igår och som man helst bara vill tassa omkring på barfota. 



Efter en weekend som denna - lagom med vila, egentid, fuldans, motion och sällskap och när en trygg mörkerridå slutligen sänkt sig över allt och jag kan slå mej ner på soffan med ett glas rödvin och Zadie Smiths Swing Time - känns livet rätt fint.

P.S. Senaste Spotify-fynden: Put Your Money On Me (Arcade Fire), Ring Ring (Jax Jones, Mabel, Rich The Kid)och My Blood (Twenty One Pilots)

torsdag 1 november 2018

Sjutton också

Ikväll åt vi sushi på Fuku i blandat sällskap - gamla och nya och nygamla familjer i en skön röra - till den färska sjuttonåringens ära. Ofattbart att om ett år är båda mina barn om inte vuxna så åtminstone myndiga. 

Tiden går i en rasande fart. Känns som att jag inte hinner med i min egen vardag, vilket  bevisas bland annat av att hörnen dignar av IKEA kassar med rent byke medan bykkorgarna svämmar över av smutstvätt. Räkningarna blir obetalda av tidsbrist och glömska och jag kommer följaktligen inte längre in på Hesari (som jag visserligen vanligtvis väljer att inte hinna läsa) och mitt Adobe-konto är otillgängligt.

Allt detta och insikten att jag inte hunnit rita en enda bild på en månad fick mig häromveckan i en svag stund att nappa på en annons för en städfirma som ständigt dök upp i mitt medieflöde. Igår morse släppte jag in städerskan som visade sig vara en städare, låt oss kalla honom Sergej. Han skakade hand med ett löst grepp men verkade hygglig och ivrig att påbörja arbetet. Medan jag visade honom runt upptäckte jag till min fasa att han luktade ohyggligt illa. Lämnade honom ensam att städa och åkte till jobbet. Först på vägen hem mindes jag hela städprojektet och såg med längtan fram emot att kliva in i ett nystädat väldoftande hem utan att jag själv behövt lyfta ett finger, för första gången på sådär femton år. När jag öppnade fann jag att ytorna var skinande rena och arbetet oklanderligt utfört, men ve och fasa - hela hemmet luktade Sergej. 

I min e-postlåda väntar nu en enkät där jag ska utvärdera Sergejs arbete. Kämpar med mitt samvete om hur jag ska framföra önskemålet om att Sergej trots sitt utmärkta arbete inte längre kan komma och städa mitt hem. Känns ju lite som att Lokapalvelu kommer och tömmer avloppen men lämnar en hög hundbajs på tupplocket? Sånt kan man ju inte betala hundratals pengar för, eller?

tisdag 30 oktober 2018

Oktober

När det är en dag kvar av oktober fick jag månadens kalenderbild gjord; det blev snarast en skiss för tiden så knapp, men nu finns inte rum för perfektionism.


Började dagen med ett core-pass mellan sju och åtta och avslutade med styrelserunda i husbolaget och bastu på. (Ingen styrelse med där, lyckligtvis.)

Läste en skrivelse idag som började: "Välillä leikin ajatuksella, mitä tekisin, jos elämässä vallitisisi täydellinen vapaus ja kaikki olisi mahdollista?"

Allt ÄR ju möjligt? Vuxna människor ÄR fria att välja själva. Alltså lönar det sig inte att gnälla över knapp fritid eller astidiga core-pass. Som man bäddar får man ligga. Vilket jag snart ska göra.

Gonatt. (Eller gune som vi brukar säja, efter en ritad film vi såg som barn. Minns inget annat än att två tunna ritade pojkar övernattade hos den ena och så pratade de i mörkret tills den ena sa "gune" - eller så lät det åtminstone - och så försökte de sova men då började den andra prata tills de igen sa "gune" och det blev tyst en stund igen. Detta fortsatte i en oändlighet.)

Gune.

söndag 28 oktober 2018

Inspirational Parental Quotes

Idag försökte jag nyfiknas på min nittonårings kärleksliv. Där han tittade på mej ur sin huva med en Saarioisten pizza intryckt i kinden slog det mig plötsligt att jag i hans ålder träffade hans far. Som var nio år äldre än jag.

Mina föräldrar måtte ha varit ganska storsinta, inser jag nu.

(Minns dock inga chockreaktioner eller förmaningar vad gällde åldersskillnaden, men kommer vagt ihåg att min far sa: "Hördu du - om ditt liv varit jobbigt hittills, så inte blev det ju lättare med den här karln." Det kan han ha haft rätt i. Men man lär så länge man lever. En del tycks dessutom behöva fler lektioner än andra.)

När detta gick upp för mig så skakade nittonåringen på huvudet och undrade vad jag skulle säga om han släpade hem en tjugoåttaårig dam? 

"Tja", sa jag, "vet inte med tjuguåtta, men jag är ju lite sugen på bebisar, så nog vore det ju trevligt om du träffade någon och, ja, du vet."
 "Jeesus Christ!" utbrast nittonåringen. "Vad är ni för föräldrar? Samma söndag som du ringde mej till Uppsala och frågade om jag är asberusad så ringde pappa och frågade varför jag inte är på krogen. Och nu det här. Inspirational Parental Quotes."
 "Sorry", sa jag. "Har vi varit dåliga föräldrar säjer du? Hursomhelst, our job is done here, you're on your own. MEN: For the record, så menade jag inte allvar. Jag har INTE uppmanat dej att gå ut och laga någon dam på smällen, okej?"
"Okej."

lördag 27 oktober 2018

Tratten

Inatt drömde jag att var jag ute på en äng där ett flygplan landat, eller störtat, jag vet inte. En enorm grupp asiater iklädda orange kom springande ut ut skogen. Det enda sättet att ta sig in i flyget var via rep som hängde ut genom fönstren. Likt asiaterna hävde jag mig upp med hjälp av repet, först genom tomma luften och sen klättrande längsmed flygplanskroppen. När jag hade benen och halva kroppen innanför fönstret ångrade jag mig och gick hem. Där satt en man på min soffa. Jag undrade hur han kommit in. Genom fönstret, sa han, vilket tycktes självklart. Han hade köpt vin och gjort middag. Vi pussades.

När jag vaknade imorse hade jag lika mycket huvudvärk som kvällen innan. 

Nittonåringen tog igår kväll ett nattåg till Kajana för att se en fotbollsmatch. Jamen, varför inte? Jag frågade min sextonåring om han kommer med mig till stugan på lördag.
"Om jag måste", sa han. "Måste jag?"
"Jo",
sa jag.
"Varför frågar du då?"

Touché.

Väckte honom milt efter elva när att jag själv fått kaffe, gröt och Burana. 
"Skönt att åka till landet", sa jag. 
"Nej", sa han.
"Oj vad skönt att åka bil, eller hur", sa jag, medan vi rattade på modulerna i mitt nya åkdon och lyssnade på musik.
"Nej", sa han.
"Kommer du med ut i svampskogen?", frågade jag när vi kom fram.
"Okej."
"Sätt mössa och vantar på; det är kallt."

Han hasade efter mig i skogen med uppdragna axlar.
"Vad kallt det är", sa jag, "varför tog du inte halsduk?"
"Du sa int."
"Titta här! Hjälp mej att plocka."
"Nej."
"Varför inte?"
"Tråkigt."


Är trots allt detta övertygad om att han trivs, lite, lite. Vi plockade en korg trattkantareller på nolltid. Kom att tänka på en medalj som utdelades under Hankentiden, den hette Tratten och gavs till den CN-it som druckit mest under CN-året. En annan utnämning var Den Lösfotade eller dylikt, minns inte precis. Var kallsvettig under medaljutdelnigen. Fick ingendera men hade säkert förtjänat båda.

Efter svamputfykten har vi sysselsatt oss på valfritt vis.




Mellan varven fick vi höna, rucolaris, ugnstomat och svampstuvning. Lite rödvin också, faktiskt. 

Hälsningar,
den Lösfotade Tratten.

söndag 21 oktober 2018

Elfte timmen.

Arbetsveckan avrundades med styrelsemöte på fredag klockan fem, icke att rekommendera. Natten mot lördag sov jag elva timmar nästan i ett sträck och vaknade även då till min väckarklocka (!). När jag fick upp ögonen på lördag fick jag syn på dammhundarna som samlats under veckornas lopp (eller månadernas, när vi talar om nittonåringens rum). Tog till dammsugaren och golvmoppen och utförde en frenetisk storstädning. Den blev jag lycklig av. Drog iväg på fest i förorterna där jag lyckligtvis tog mitt förnuft till fånga och klev på sista tåget 01.35 i stället för att börja sjunga i karaokebaren. Tåget gjorde en liten lov via flygfältet så jag klev in på McDonald's först vid halv tresnåret och köpte mig ett nattmål.

Idag avslutade jag storstädningen med att tvätta fönstren i nittonåringens rum och städa hans klädskåp. Normalt utanför mitt ansvarsområde men nu kunde jag inte längre titta på röran och riskera att det som snart skulle börja leva där bland soporna skulle komma vandrande ut i övriga hemmet.  Själv är nittonåringen i Uppsala och skriver högskoleprovet och i övrigt är han ju en arbetande ung man, så jag tyckte jag kunde ge honom en hjälpande hand. (Han kanske inte ser det så, men.) Min förhoppning är att han nu kan upprätthålla någon form av ordning tills han rycker in i armén efter årsskiftet.

Promenerade efter detta ut på stan, åt lite sushi, shoppade ditt och datt,  vadade i lövhögar och gick och såg Bradley Coopers film med Lady Gaga. Fin musik, perfekt söndagsunderhållning. 

Lyssna....
I'll Never Love Again
I'll Always Remember Us this Way
Shallow 

För att inte denna skrivelse ska bli alltför smörig så avslutar jag med hälsningen jag fick från nittonåringen igår. 



torsdag 18 oktober 2018

Återhämtad

Avhämtat min bil som fått några tilläggsinstallationer, varit hos frissan, tvättat byke och badrum inklusive duschskåp och toaletter, betalat alla mina räkningar på hög, sorterat papper och prylar. Vad ska jag nu hitta på?

Tycks ha tillfrisknat. 

tisdag 16 oktober 2018

måndag 15 oktober 2018

The End of an Era...

...kunde man tro, vad gäller mitt bloggande. Men jag hoppas fortfarande att det bara är en tillfällig svacka, liksom i mitt ritande, där oktober månads kalenderbild fortfarande lyser med sin frånvaro.

Påbörjade helgen med att bekämpa en annalkande förkylning med hjälp av ex-kollegas farewell-party inklusive shots med rötterna i nittiotalet samt musik som jag själv valde på Pub Gaselli genom att skriva långa önskelistor som jag överräckte vid bardisken i samband med varje beställning, eftersom bartendrarna annars envisades med att spela Kirka och annat outhärdligt. 

Var lite som att dansa i sitt vardagsrum alltså, fast med shottar, och sällskap.

Sov långt in på lördagen varefter jag tog min yngste son på sushi och ännu senare på filmen om den första månvandringen. En smått ångestskapande film. 

På söndag stämde jag ex tempore träff med god vän på IKEA. Vi chattade när vi kom fram, tycks ha kurvat in på parkeringen precis samtidigt och stämde träff vid restaurangen. En stund senare ringde jag henne.

"Oon nyt tässä, mutten näe sua. Missä oot?"
"Tässä ravintolan edustalla, miss on ne vessat."
"Niin minäkin."
"...."
"Oothan sä Vantaalla?"
"En...vaan Espoossa."

Åt ensam köttbullar och potatismos med lingonröra och gjorde en runda bland fåtöljerna jag spanat in, bara för att konstatera att jag inte ville ha dem. Köpte för syns skull några paket servietter och en grönväxt innan jag körde hem igen. Kände mig ensammast i världen; ibland blir det så. Funderade var jag ska söka tröst och fann den i Georgsgatans simhall i form av långa, trygga simtag och ett efterlängtat bastubad. 

Den sorgsna läggningen fick sin förklaring senast idag då förkylningen äntligen bröt ut. Får väl bara se sanningen i vitögat och medge att längst in i den här tuffa singelkvinnan som inte behöver något, än mindre någon, bor ett litet knytt som gärna skulle bli omhändertaget. Ens någon enstaka gång. 

Men nu kan man inte få allt här i livet, och väljer man att leva så här så får man nöja sig med bastubad. Sluta gnöla kvinna, titta i spegeln.

(Okej okej, det hänger inte BARA på mej att jag lever ensam, men tror i mitt förkylda övermod att jag nog kunde hitta någon att hålla hand med på söndagarna, om jag riktigt försökte.)

Till råga på allt fick jag sent igår kväll perspektiv på saker och ting på ett abrupt vis, men det hör inte hit för det gäller inte mig. Slutsatsen i alla fall; bäst att vara tacksam över det man har, så länge man har det.

(Utom då jeansen jag beställde från nelly.com som luktar skit. Bokstavligen. Skit. Hade dem en dag på jobbet och let me put it this way; det blev inte en av de dagar då jag sjöng i bilen av lycka och framgång på hemvägen.)

Med skrifter som denna är det vid närmare eftertanke kanske bättre om jag pausar från bloggandet?

onsdag 10 oktober 2018

Mörbultad och utsvulten.

Började gårdagen med ett bodypump-pass med kollegorna mellan sju och åtta på morgonen. Kanske inte helt min grej? Var helt utmattad och svag och förstörd resten av dagen, men kanske var det inte alls morgonträningen utan vädret, vem vet. Idag så ont i alla muskler att kan knappast gå, än mindre resa mig från en stol. Släpade mig ändå till det gula varuhuset och tröstade mig med nya skor, för har bara ett fyrtiotal par från tidigare.  

Två barn bor hos mig, men mycket ser man inte av dem. Den ene jobbar och kommer hem och säger att han verkligen inte orkar gå och shoppa parkkläder eller prata eller ens delta i middagen genast efter jobbet. Den andre är oftast mitt i ett spel när maten blir klar så jag äter ensam.

På tal om äta, måste snart ta mitt kvällsmål eftersom ska på työhöntulotarkastus-labaratorieprov imorgon bitti och borde fasta i 10-12 timmar. Kommer antagligen att dö svältdöden på morgonnatten. Mitt kvällsmål infaller normalt efter klockan tio. Säkert helt regelvidrigt, men funkar för mig. 

söndag 7 oktober 2018

Helgen i en blinkning

Har...

- deltagit i talko där vi packade ihop en herrgård inför vintern
- badat bastu, druckit skumppa, förbättrat världen och spelat ordspel med god vän
- doppat mig i ett kallt och ovanligt vattenrikt hav 
- läst ut en bok (Doften av en Man, Agneta Pleijel) och köpt en annan (Rouva C, Minna Rytisalo)
- trampat i ett jordgetingsbo och sprungit över stock och sten med svampkorgen i näven (primitivreaktion) för att sedan plocka getingar i halvdvala ur ärm och huva och blivit stungen av endast en (i handleden, det kliar nu infernaliskt)
- bevittnat gässenas årsmöte i min vik där de kontemplerar när de ska resa söderut, kan jag tänka mig
- troligen fått fortkörningsböter med min nya bil på Sörnäs strandväg, men hej, kan ju glädja mig åt att någon blinkar öga åt mig ännu i den här åldern
- sett filmen om den unga Astrid Lindgren med annan god vän och gråtit så tårarna rann

(Detta är inte någondera av nämnda vänner.)







onsdag 3 oktober 2018

Fniss

Äntligen börjar livet te sig lite normalare. 

Arbetsdagarna är fortfarande minst sagt intensiva men åtminstone orkar jag ta mig för saker efter jobbet. Samtidigt börjar det äntligen dyka upp kvällar där jag inte har förpliktelser eller förbokade planer eller styrelsemöten eller självpåtvingad motion eller andra oundvikliga måsten, typ matlagning och annan markservice. Följaktligen tog jag mig ikväll till närliggande varuhus på shopping genast efter jobbet. Var vrålhungrig redan från början och stack mig därför på hemvägen in efter takeway sushi, på ett nytt ställe dock eftersom knappast täcks visa mig på mina kvarterssushihak längre eftersom de hälsar mig med fniss och välkomnande utrop.

Nå, inte blev det mycket bättre på det nya stället där den lilla damen i kassan med ett fniss konstaterade att "Eating sushi alone can be vely dly". Jag var nära att ta illa upp av att hon kritiserade mitt liv, tills jag insåg att hon syftade på misosoppan som hon övertalat mig att ta som tilltugg till den ensamma sushin.

Resten av hösten tränar jag med jobbet en gång i veckan - på tisdag morgnar mellan sju och åtta. Första gången var igår, då jag typiskt nog av olika anledningar sovit uruselt tre nätter i rad trots att jag annars sovit som en stock efter höstens och nya jobbets början. Körde korsögd och dimmig till gymet i ottan och svor över att jag gått med på den här urusla idén. Men mot alla odds var det ypperligt att börja dagen med Body Balance - vi har olika tema varje gång - och dessutom frigör det en kväll i veckan i stället.

Kan dock inte för mitt liv föreställa mig att ta mig till ett gym till klockan sju på morgonen utan grupptryck. Men vem vet, kanske tre månaders milt tvång leder till överraskande resultat. (Yea right.)

söndag 30 september 2018

Diverse anskaffningar och sånt

Min Far ringde och undrade hur det står till med min Writer's Block, jo tack bra, den är i toppform. Fast en annan anledning till min långa frånvaro har varit att jag glömde strömkabeln till min dator på landet förra helgen. Har undvikit att öppna min jobbdator hemma och använder inte den till privatpyssel hursom. Mor hämtade min strömkabel häromdagen - trodde hon, det vill säga. I verkligheten var det strömkabeln till min Tivoli radio.....

Tog mig alltså till Clas Ohlson och köpte en ny kabel. Igen. (Den förrförra blev på Kreta.)

Annars har jag under den gångna veckan mest jobbat och sprungit i bilaffärer. Försäkringsbolaget tog min tillknycklade bil för en vecka sedan och gav mig en tillfällig Ford som de betalar för i två veckor, men nästa fredag borde jag ha nya hjul under mig. Två veckor är inte tillräckligt lång tid för att kartlägga hela bilmarknaden, men deadlines driver ju oundvikligen till beslut förr eller senare. 

Igår middag, bastu, rödvin och dylikt med goda vänner, idag mindre effektiv men avrundade eftermiddagen med promenad, sushi och sen en och en halv minut av plankan med sönerna. 

Nittonåringen har fast anställning som ambullerande dagisfarbror fram till jul och efter årsskiftet ska han iväg till Obbnäs. Han har jobbat fulla dagar på närliggande förskola och dagisar ända sedan han började och trivs utmärkt i synnerhet med de äldre barnen, medan blöjbyten och tultande ettåringar kanske inte är hans favoriter. 

Mycket mer än så har jag inte att rapportera, men ska försöka skärpa mig på den här fronten. Nu har jag åtminstone lite mera energi efter arbetsdagarna än jag hade i början när allt och alla var nytt och obegripligt.

På återskrivande!

lördag 22 september 2018

Writer's block

Helt tom på ord. Just nu drömmer jag fanatiskt mycket och ser världen i bilder. Skulle gärna författa långa historier, men det tycks omöjligt just nu. Bäst att bara gilla läget.
 



lördag 15 september 2018

Flashbacks

Barnens far skickade dessa bilder från fem år tillbaka som han tydligen hittat i sin telefon.

Så här såg alltså mina drasuter ut år 2013 på någon solig alport. En cool stonefeja och en....tja?


Tänk vad tiden går, snart flyttar de ju hemifrån, typ!

***

För övrigt? All energi tycks gå till jobbet. Igår helt fullständigt kollapsad vid midnatt, krockade med nittonåringen i tamburen när han kom hem och jag var på väg i säng. Han undrade om jag kan köra honom till Fiskehamnen på jobbkeikka till åtta tretti lördag morgon. Jag flippade ur och sa att jag ska hämta sextonåringen vid tiosnåret, redan detta känns som ett omöjligt uppdrag, nej nej och åter nej, det går metro!

Vaknade med ett ryck vid sjusnåret efter hemska mardrömmar och fick halv åtta ett chat av sextonåringen som skrev att jag nog gärna får hämta honom fån BootCampen (där han vakat ett dygn) innan tio. Klev upp, drack en kopp kaffe, satte håret på snodd och körde den ena till Fiskehamnen och avhämtade den andre vid Arabiastranden där gänget glesnat och endel sov med pannan i bordet.




Var själv för trött för att fungera så lade mej på soffan för att ta en tupplur på förmiddagen, det gick sådär, för tänkte mest hela tiden "du måste skriva ett protokoll, när tänker du skriva ditt protokoll, skriv protokoll, skriv protokoll!".

Slumrade väl en stund men steg sedan upp och skrev det %¤¤#%%/#%¤ protokollet. Kan äntligen koppla av. 

Tvätta fönster, kanske?