Isbrytare, hissar och "bara Ken"

Min Far rekommenderade absurda noveller av Mircea Cărtărescus, som tydligen påminde honom om min dröm Ziti, maskingeväret och hunden. Vet inte om jag har behov av dem dock, eftersom mina drömmar fortsättningsvis är absurda nästan till ansträngning. Har lyckligtvis glömt de flesta, men en natt reste tjugoettåringen och jag omkring med en isbrytare som var döpt efter en kändis vars namn jag har glömt. Vi blev erbjudna att ta emot frivilliga arbetsuppgifter för att få tiden att gå. Föga överraskande tackade tjugoettåringen nej medan jag erbjöd mig att mäta vattenmotståndet. Det gjorde man man genom att sticka ner en lång stav i vattnet genom en lucka i båtens botten och försöka hålla den på plats. Det var ganska tungt som ni kan föreställa er, och naturligtvis fylldes fartyget också med vatten, så det var svårt att nå resultat. Minns inte hur det slutade, men knappast bra.

En annan natt åkte jag hiss och fick välja att stanna i våningarna "Sista anhalten" eller "Kalahari". Jag valde den sista anhalten och när dörrarna gick upp och jag steg ut var det bara ett kliv ut i tomma luften. Jag fortsatte färden med långa flygkliv ut över staden - ni vet, avstamp och ett jätteflygkliv typ över en hel stadsdel, sen avstamp igen, det är är det bästa som kan hända i en dröm -  men var jag till sist hamnade förtäljer inte berättelsen.

Det om drömlivet. (Man behöver inte vara drömtydare för att förstå att jag verkar leta efter lite ny riktning.)

I riktiga livet tog jag ex tempore tjugoettåringen på Barbie-filmen igår. Det var mest för att hållas "på pulsen", men det var en överraskande positiv, ironisk och intelligent upplevelse. Kan varmt rekommendera, som en tankeställare, eller för att få sig ett gott skratt - eller bådadera. 

Barbie & "Bara Ken"

Innan bion på Maxim var vi på Olivia och åt pasta. Försökte där komma ihåg vad jag sett på bio senast. Jag hade absolut inget som helst minne av det. Efter att ha gått igenom alla mina Instagramstories och mina Finnkino-biljettköp i bankappen och lyckats identifiera tidpunkten för filmen till januari 2023, så klev jag in här på bloggen och hittade en anteckning om att det var Bränn alla mina brev. 

Tjugoettåringen skakade långsamt och dömande på huvudet. 
"Hur kan man INTE minnas vad man sett på bio senast?" 

Ja, det kan man fråga sig. Mitt minne lär knappast bli bättre, så lösningen är väl att återuppta bloggandet. Det här är ju faktiskt min tjugofemte bloggpost i år, så redan en mera än 2022!

Den som gapar efter mycket

Kanske var det lite mycket att tro att jag skulle hinna gå en illustrationskurs, en fotokurs, en spanskakurs och en golfkurs och dessutom börja skriva mera denna vår. Resultatet är att allt blivit lite på hälft. 

Men de facto har jag snällt gått på mina golflektioner de senaste fyra onsdagskvällarna och på söndag ytterligare en tretimmars repetitionskurs, dit jag hör och häpna lyckades släpa med mej även tjugoettåringen (morsdagen till ära). Jag hade anmält oss till en tretimmars grupplektion, men det visade sig att det blev en intensivkurs för endast oss två. Alla andra var väl och möta Käärijä på flygfältet.

Där gick det ju som jag anat, att Loreen fick hål på Käärijä-bubblan.

Tjuogoettåringen har alltså fått sitt greencard för åtta år sedan då han var i en ålder där han mest konstaterade "jag kan inte" och kastade klubban. Nu övade inför kursen genom att gå på rangen på lördag och trots att en främmande herreman kom fram och gav goda råd så höll tjugoettåringen god min och vi spelade ytterligare en nia på Rönnäs Puisto där jag fick ynka nio poäng (HCP33) efter ett antal hemska iloflaidare och tjugoettåringen elva (HCP54).

Nu lever jag i hoppet att vi blir golf-buddies, men tiden utvisar. 

Min fotokurs blev på hälft, men den kan jag slutföra online bara jag hittar motivationen. Illustrationskursen har fungerat mest som en inspirationskurs för att "hålla ångan uppe" och som sådan fyllt sitt syfte. (Den var i övrigt ganska meningslös, men så var den också gratis. Och rikssvensk, så mest satt vi i olika onlinemöten och pratade strunt och gillade läget.) 

Tjugoåtta spanskatimmar har jag bakom mej med min online-lärare, och tre kvar innan jag tar sommarlov. Borde kanske inte pausa nu när jag äntligen vågar öppna munnen (även om det inte alltid kommer ut något), men tänkte sänka ribban på mitt fritida minutprogram lite. 

Läsandet, då? Där har jag som vanligt den anspråkslösa målsättningen att läsa femtio böcker under året. Jag är nu uppe i hela fem, och också det har varit en pärs. Det blir bråttom mot slutet av året.  Mina kvällar har tyvärr gått mera till olika serier, om dock i utbildande syfte. Den senaste är Sky Rojo som min spanskalärare rekommenderade. Den handlar om en olaglig bordell på Teneriffa där saker och ting går snett och tre av hororna hamnar på flykt. De är alla ytterst obalanserade och serien är mest våld och knark, vilket har resulterat i hemska mardrömmar med blodiga huvuden på pinnar och annat obehagligt.

Skrivandet går sådär, som ni märker, men allt har sin tid. 

Att leta efter Wally

Idag på min spanskatimme fick jag leta efter Wally och samtidigt försöka berätta allt som händer på bilden.

För övrigt försökte jag berätta för min spanskalärare att jag under helgen varit på en konsert med den svenska country-folk-duon First Aid Kit, träffat mina söner och tjugotreåringens svenska flickvän över en italiensk middag på restaurang Olivia Centra Station, druckit skumppa på kvarterskrogen med Syster och Sambo samt badat bastu och simmat i vak.

Nu har jag berättat det för er också. 

"Hela världen luktar skit", sa han som hade skit i mustaschen.

Igår kväll tillredde jag pasta bolognese för flera dagar framåt. Annars allt bra, men trots att fläkten var på för fulla muggar ( - även om jag AVSKYR ljudet och helst skulle strunta i den - ) och jag hade dörren stängd till tamburen och sovrummet så luktade alla mina kläder och hela mitt hem matos så till den grad att jag vaknade av det på natten. När jag kom hem från jobbet ikväll var det som att kliva in i ett italienskt restaurangkök under rush hour.

Tar gärna emot tips. (WOLT känner jag redan till.)

På tal om att vakna på natten, så hade jag på morgonen en så spännade dröm när väckarklockan ringde att jag ställde den en halv timme framåt för att få se hur det gick. Tills min stora förargelse har jag nu inget som helst minne av drömmens innehåll, eller om den fortsatte när jag somnat om.

Använde arbetsdagen främst till att försöka komma underfund med nya verktyg för web och sociala medier, bland annat Bitly och Google Analytics. En djungel, och jag är lite för gammal för att svinga mig i lianer. Men skam den som ger sig.

Väl hemma lyssnade jag på ett webinar med Hanna Brotherus om hennes skrivande. Det var så där lagom inspirerande, men jag var kanske inte i rätt sinnesstämning. Slängde mig sedan på yogamattan - dag 20 av 30 stod i turen. Det var en mycket kort och avkopplande Restore-session, till skillnad från många andra. Det känns nästan som att det hänt något positivt med huvud och kropp under de här tjugo dagarna, men kanske jag inbillar mig. Tjugo minuter yoga per dag kan väl knappast räcka för att hålla en i form? Men skadar gör det ju knappast heller och till min  stora förvåning har jag ofta börjat dagen med yogasessionen redan innan morgonmålet. Vem skulle ha trott det? De dagarna har blivit de allra bästa, känns det som.

Hämtade förresten mina ungerska tavlor från inramningen. Jag måtte snart vara stamkund hos Life Art på Fredriksgatan. När jag förde de här senaste fick till min stora fasa ett mummukuume-skov av värsta sorten precis när jag klev in genom dörren och måste klä av mig alla ytterkläder och stå och torka mig i fejan med en näsduk samtidigt som jag vände försäljaren ryggen och låtsades titta på hans tavlor för att tillståndet skulle undgå honom. I samma ögonblick som jag fick en känsla av att exakt samma sak hände senast jag var där, så utbrast han: 

"Taisit käydä tässä jokin aikaa sitten?"

Min tavla fick sin plats i arbetsrummet. Beklagar den dåliga bildkvalitén, men det var lite mörkt när jag knäppte den och jag orkar inte fixa till den.

Pojkarnas tavlor ser ut så här:

Den vänstra "Digital Comedy of the Universe" är åt tjugoettåringen - tyckte den var precis han - och den högra är åt tjugotreåringen, som var i Budapest för några år sedan.

Nu ska jag gå och sätta min huppare från igår i tvättmaskinen, för får kväljningar av att sitta här med den på mig.

Korvsoppa och renoveringsplanering

Igår kväll bjöd jag hem tjugoettåringen på korvsoppa och jobbsök. Närmare bestämt lagade vi tillsammans korvsoppa och så hjälpte jag honom att skapa en LinkedIn-profil så att han ska kunna söka sommarjobb inom IT-branschen. Inte så att han inte skulle klara av de här sakerna själv, men en spark i röven är väl aldrig fel. 

För att förnedringen skulle vara ömsesidig tvingade han mig att göra ett test i snabbskrivning på datorn. Eftersom jag använder två fingrar och inte kan titta på skärmen samtidigt som jag skriver så kan ni gissa hur det gick.

"Det är helt okej om du ger upp", sa han till sist. Då övergick vi till olika Wordle-och andra gåtor, som jag naturligtvis inte heller kunde lösa.

Sen skickade jag hem honom.

***

Imorse ringde klockan redan sju - jag undrar när det hänt senast? Kanske när jag flög någonstans. Jag hade stämt träff med renoveringsentreprenören i Vallgård klockan nio, och man vet ju nuförtiden aldrig vad ADHD-vädret har att hämta, så måste vara på den säkra sidan. Idag var det endast lite blötsnö på biltaket. Körde genom beckmörker och slask och parkerade i trä-Vallgård och steg ut i en vattenpöl. 

Den förra ägaren hade gjort en söt liten lösning med en dusch inne i en kaklad garderob, med dushdraperi och trädörr.  Ni kan ju tänka er hur det ser ut när hyresgästen duschat där inne i tre års tid. Tillsammans med entreprenören  kom vi fram till en lite modifierad bottenplan som jag ikväll har ritat och skickat till husbolaget för godkännande. Få se hur det går och hur länge det tar. Det kommer att stå mig dyrt, men hellre det, än att upprepa gamla misstag.

You'll be amazed

Tog en sväng till Budapest för att återfå min energi och inspiration, och återvände som pånyttfödd. 

Igår fick jag för mig att jag behöver en ny taklampa till vardagsrummet på landet. Och när jag får för mig något, så ska det hända genast, vet den som känner mig. Därmed googlade jag lampor och hittade en jag ville ha. Att vänta på den per post var otänkbart, så jag ringde och reserverade den i Pentiks butik vid Arabiastranden.

Eftersom jag ändå var på väg åt det hållet idag för att titta på min lägenhet i Vallgård som precis blivit tom, så tänkte jag ta två flugor i en smäll. Varför inte tre, slog det mig sedan, så frågte min tjugoettåring om han vill haka på som proggis. Det ville han. 

Läste ut årets första bok under förmiddagen - målsättningen igen 50 böcker under 2023, trots att 2022 landade på ynka 27 - samt jobbade en del. Plockade upp tjugoettåringen vid tolvsnåret och så avhämtade vi lampan vid Arabiastranden. (Är lite tveksam på om den passar, men med tanke på att dess rival kostade tusenfemhundra spänn så tog jag den i alla fall och hoppas.) 

I Arabiacentret bongade jag av en slump multimediautställninegn Monet2Klimt som dykt upp i mitt someflöde alltid nu och då. Måste naturligtvis ta tillfället i akt, för det är inte ofta jag hänger i de trakterna. Visste inte riktigt vad vi gav oss in på, men det var en stundvis rätt så imponerande multimediaversion av Monets, Klimts och van Goghs verk med klassisk musik till. Varm rekommendation, trots att vi först blev lite kallsvettiga när vi insåg att den varar i fyrtiofem minuter. (Kallsvettiga mest för att jag var så hungrig). 

Hungern drev oss därefter till Bistro Bryk som låg i samma byggnad. Jag åt en läcker och kryddig bouillabaisse medan tjugoettåringen endast vågade sig på en burgare. Vi skippade kaffet för att hinna till lägenheten medan det var ljust, trots att kaffetanden värkte. ("Drug addict", fick jag höra.)

I Vallgårdslägenheten tog jag lite mått och fantiserade om renovering i stor skala, men måste kanske hålla mig i skinnet lite. Ytrenovering måste det bli hur som helst, om jag inte besluter att sälja i stället. Får sova på saken.

Förde hem tjugoettåringen till Berghäll och tackade för det (som alltid) trevliga sällskapet. Mycket kravlöst och angenämt att hänga med en annan introvert som är med på det mesta, snabbtänkt och konversabel dessutom. 

Väl hemma igen utförde jag dagens yogahalvtimme enligt mångårig januaritradition (30 days of Yoga with Adriene). Hittade sen till min lycka smetana, lök och rom i mitt kylskåp och slängde i mig fyra riskakor med detta, eftersom jag åt årets hela brödranson och mer i Budapest. Och nu sitter jag här och skriver årets första (och kanske sista, vem vet) bloggtext.

Vad man hinner med på en enda dag! You'll be amazed.

I'm back!

Ha! Vem skulle ha trott det? Men nu är det höst och dags att ta tag i rutiner och kreativitet igen.

Gäller att sätta ribban lågt dock. Varje gång jag tittat in här har jag tänkt att nästa bloggpost måste vara en rapport från resten av sommaren, men blivit helt kallsvettig av blotta tanken för kommer ju knappt ihåg vad jag gjort, så det får vara. Kanske lite bilder från Santorini en annan dag, eller varför inte några varje dag, för jag har typ tusen. (Som jag lyckligtvis hittade på min Onedrive efter att på någon vänster lyckats deleta fyratusen bilder från min telefon.)

Vingård på Santorini.

Vinprovning på Santorini.

Så, ribban lågt - rapport från weekenden, så länge jag minns vad som hänt. Efter att ha annonserat ut min etta på Drumsö och fått en massa förfrågningar ordnade jag visning för fyra personer förra lördagen. Under metroresan dit avbokade tre av dessa. Suck! Den fjärde var en ung kvinna från norr som kört med sin väninna halva natten. Needless to say skrev vi kontrakt två dagar senare. Lördag kväll firade jag väninnas femtioårsdag först i Aplhyddan med snacks och bål och Tahiti-tema och lekar sådär lagom passliga för en introvert och sen i tunneln för pumatanter. 

Introvert pumatant.

På söndag skippade jag släktens golftävling - tur det, eftersom Bror-vinnaren hade 45 poäng, tror inte jag haft en chans - och körde i stället till landet för att spela golf med ny golfväninna på måndag i stället i lite mindre krävande förhållanden. Vädret kastade om så vi flyttade spelet till tisdag i stället, varpå måndagen blev mer av en slow-dag. På tisdag var det växlande sol och uppehåll men ganska blåsigt. Väninnan A hittade jag i en singelgrupp ( - med singel syftar jag på förhållandestatus, inte hcp - ) där jag efterlyste kvinnliga medspelare. Två intressenter anmälde sig, vilken lycka! A och jag spelade första gången i Tuusula för en dryg vecka sedan och nu då på Rönnäs. Den första rundan gick sådär, eftersom vi måste lära känna varandra och berätta våra livshistorier under det att, så fokusen på golfen var minimal. I tisdags gick det lite bättre (30p). Hur som helst, roligt med ny bekantskap med förvånansvärt mycket annat gemensamt också, utöver golfen.

Sammetslik solnedång i Fira, Santorini.

För övrigt har jag inlett höstsäsongen med att börja gå på gymet igen. Okej, hunnit dit två gånger 🙈 och känns snudd på omöjligt att få sessionerna att rymmas i kalendern, men senast nästa vecka tar jag mig i nackskarven. Ikväll blir det gårdsfest som jag känner mig tvungen att delta i. Torsdag morgnar har jag bokat in privata spanskalektioner online -  nå det är nästan som att gå på gymmet för är alltid helt gensomsvettig efter dem för det är så jobbigt. Förstår ju det mesta av vad profesoran säger - en ung dam från Andalusien - men att själv försöka producera meningar under timmens gång, puuust! Roligt i alla fall att ha hjärnan att jobba med någonting nytt. 

I byn Megalochori, Santorini.

Igår kväll efter jobbet var det manikyr och sedan sushi och catchup med tjugoåringen, vars studier på Arcada börjar idag och han får äntligen studera on-site, flera gånger i veckan, efter två år av distansstudier.

Oia, Santorini.

Recap av sommarens början (Del 1 - Örebro)

Hade inatt en dröm vars innehåll påminde mej om drömmen med slalomhunden - bland annat för att den avslutades med att jag sicksackade omkring mellan små rykande bränder med min lilla Kuplafolkare - varför jag plötsligt mindes min blogg och beslöt titta in här.

På basen av mitt bloggande händer det ingenting, men i själva verket händer det ju en massa hela tiden. Måste väl referera lite, för att nästa sommar minnas hur jag spenderade den här.

I maj reste jag med tjugoåringen till Örebro för att hälsa på tjugotvååringen, där hans tusderar film & media på universitetet. Vi bodde tre nätter på Scandic och hann med en hel del:

• en och en halv golfrunda (en nia på City Golf Örebro och en runda på Nora Golf) 
• cykeltur med avrundande lunch i vattentornet Svampen
• biokväll på Filmstaden med tjugoåringen, där vi såg filmen om Zlatan, medan tjugotvååringen roade sig på en studentfest i 12 timmar
• en kväll på Prison Island, där jag insåg att varken kropp eller hjärna är riktigt på samma nivå som ungdomarnas, varför jag till sist blev ombedd att stanna i Escape-rummens tambur, för att inte sabotera hela uppgiften med min tantighet (= töntighet)
• några rundor biljard och några rundor bowling
• middagar på olika terrasser

Mycket angenäm vistelse och vacker och gemytlig stad, där tjugotvååringen föga oväntat känner typ alla.

PS. Under denna resa blev jag även bekant med uttrycket Karen, som ni kan läs mer om på Urban Dictionary.

A cappella, blues och zoo.

Det gick ju sådär med utmaningen, men här är jag nu igen. 

I lördags var jag med Bror och Svägerska och en hop av deras vänner på långkväll. Innan det träffade jag två väninnor på skumppa på Bulevarden vid tresnåret, varefter jag på grund av det plötsliga regnet och avsaknaden av paraply tog två spårvagnar och en halv språngmarsch till Finnjävel på Musikhusets Etkot. Mycket god trerätters meny och några glas vin, innan vi förflyttade oss till Musikhuset för att närvara när A cappellagruppen Rajaton i samspråk med Vantaan Viihdeorkesteri gjorde en tribut till Queen. Wow, alltså! Så stämningsfullt och medryckande och vackert. 

Därifrån tog vi oss över gatan till Storyville där vi var hungriga igen och åt nattmål, innan vi började diskutera olika mer eller mindre lyckade kärleksrelationer, varvat med vildsint dansande till Unna & Helge Tallqvist Bluesband. 

Söndag eftermiddag skickade jag whatsapp till min yngre son som överraskade mig med att gratulera mig på Morsdagen ( - "du har ju guilt-trippat mig så många gånger när jag inte gratulerat dig på din födelsedag" - ) och med att hänga med mig till Högolmen. Om man bortser från hagelskuren och den kalla blåsten och att en fyraåring upplyste oss om att vi gick motströms i Amazonas-huset, så var det en mycket trevlig utfärd. Vi retade tjugotvå-åringen (som älskar djurparker) med bilder av tigrar, björnar och apor. Då önskade även han mig en glad morsdag, så kvoten fylldes, antagligen för första gången någonsin. 

Blixtvisit

Snabb skrift från telefonen, eftersom jag inte orkar öppna datorn. Körde ut till landet efter jobbet för att ta emot två nya fåtöljer jag beställt hos en konkurrent. (Aja baja.)

Fick mot alla odds och till min stora glädje med mig tjugoåringen, trots att det blir start mot stan redan vid nio imorgon bitti. Vi grillade lövbiff och han hjälpte att packa upp stolarna. Mycket gemytligt.

Veckorapport

Med matlådan gick det ju så, att den aldrig kom på måndagen. I stället fick jag den på tisdag kväll och en kompensation på 20 pengar. Bortsett från den skrala starten mycket nöjd. Har tillrett kallrökt-lax-citronpasta och tikka masala som jag åt på i ett par dagar. På fredag kom tjugoåringen och hjälpte mig att tillreda och äta den sista rätten, en milt eldig korvgryta.

Blev så pass inspirerad av dessa nya recept att jag laddade ner ett av deras vegerecept igår innan jag körde till landet, köpte ingredienserna på vägen och tillredde på kvällen efter bastun en apelsin-spenat-fetapasta som också blev lyckad. Hann igår också med en skidsväng på isen och en till imorse i sällskap av ett par havsörnar. Nu börjar det förutspådda snöblandade regnvädret dra ihop sig.

Under veckan har jag också hunnit få mitt tredje koronavaccin, medan tjugotvå-åringen i Örebro däremot fått själva koronan. Han tycks ddck redan ha tillfrisknat, då han igår skickade en video från ett av sina Zoom-tutormöten. Skönt att se honom lajv, fastän han hela tiden bedyrat att han mår bra bortsett från ett par dagars stegring, snuva, halsont oh trötthet.

Nu inväntar jag en kompis som kommer på lunch, kaffe och eftermiddagsbastu. 

Nytt År, Nya Moves

Någonstans i mitt some-flöde stod det att åttio procent av alla nyårslöften kraschar senast i mitten av februari. Kan relatera, alltså gör jag inga. Men en januarirutin har jag sedan ett par år illbaka och det är Adrienes årliga 30-days-of -yoga-challenge. I år heter den Move och började idag. 

Ingen säger ju att man måste göra den trettio dagar i ett sträck, men det är nog min avsikt.

Värmde upp med att promenera till Drumsö för en tekopp hos Mor, varefter jag promenerade tillbaka till stan och HAM-museet för att se paret Sipiläs målningar; mycket fina. Strosade igenom de andra utställningarna också, men bortsett från Tove Jansson var det inte mycket att se.

Denna motionsspurt var mycket välkommen efter nyårsfirandet som började med att jag bjöd pojkarna på middag redan klockan fem. Detta för att tjugotvå-åringen skulle fortsätta fira med sina vänner redan vid åttasnåret. Han och hans bror drack till min fasa stora glas med Baileys med mjölk till middagen, trots att jag öppnat en hyfsad Pinot Noir. Vi stöpte också ekologiska nyårslyckor av socker. Detta efter att jag googlat var man kan köpa riktig nyårslyckor, men låtit mig informeras om att de varit förbjudna sedan 2018 på grund av sitt stora blyinnehåll. (Hemskt förbjudna kan de inte vara, då det fanns av dem till försäljning i min lokala K-butik idag.) Lyckorna fräste och bubblade vildsint när man slängde dem i vatten, och var oerhört klibbiga. 

När den äldre knallade iväg på sina festligheter med en stor ryggsäck full med alkohol (och en rulle tuppapper stulen av mig, eftersom förrådet hos hans Far där han bor under sin vistelse hade sinat) följde jag tjugoåringen till spårvagnen och gick själv ett varv runt stan. Blev därefter bjuden på kaffe och sambuca hos syster i andra ändan av huset. Traskade dit vid tiosnåret och var hemma närmare fyra. Så kan det gå.

2021 recap - förändringarnas år

Vaknade upp med en bestämd känsla av att jag måste ta en liten tillbakablick på det gångna året innan jag kliver in i det nya.

(Vaknade även av ett infernaliskt gnissel då hissbyggarna just idag bestämt börja såga trappräcke eller vad de nu pynjade med. Good news is att jag får en hiss tills mars.)

Jag sa för någon månad sedan att jag inte känner igen mig själv; brukar vara så full av energi och få saker till stånd, men känns som att jag tappat driven det här året och inte får något alls gjort. Min diskussionskumpan påminde mej om några saker jag gjort under det gångna året och då insåg jag att det kanske inte var ett så händelse- eller handlingsförlamat år after all.

Alltså, vad gjorde jag 2021?

Avslutade koordineringen av renoveringen av min Drumsölägenhet och fixade hyresgäst.

Sade upp mig från jobbet i mars, med sista dagen i maj. Under våren intensivt dubbelskift med gammalt och nytt jobb.

Åkte på golfresa till Åland så fort jag blev fri från gamla jobbet.

Koordinerade renovering av nya butiksokalen.

Åkte på roadtrip till Raumo och Nystad.

Spelade massor av bra och dålig golf.

Åkte till Åbo på golfresa.

Skickade min förstfödde till Örebro för film- och mediestudier.

Bar en miljon möbler.

Flyttade min yngste till ettan i Berghäll.

Koordinerade två renoveringar i familjeföretagets ettor på Mechelingatan.

Öppnade butiken på Högbergsgatan!

Deltog i projekt med nytt ERP-system och nya webbsidor (under arbete fortfarande...)

Påbörjade/återupptog/fortsatte/inledde (finnsingetverbfördetta) förhållande med en karl från mitt förflutna som nu ligger i någon slags semiseparation från sitt äktenskap. Det går sådär. Inget jag skulle rekommendera att pröva därhemma.

Reste söderut för första gången på två år! Las Palmas med sol, vin, och mat.

Firade min femtioårsdag på restaurang Southpark med 36 nära och kära, band, mat, dryck och dans.

Lät måla och tapetsera arbetsrummet som frigjordes när tjugoåringen fyttade hemifrån.

Läste 38 böcker. Målsättningen var femtio, men det får bli ett annat år.

Skrev ynka 35 blogginlägg.

Vilket händelselöst och oföretagsamt år, alltså! 

Random bildkavalkad följer.

Gott Nytt År 2022! 

Lim och flygfän

Jag tänkte häromnatten att jag borde skriva en jäääättelång bloggpost om hur det går för min avkomma och vad som hänt sen jag senast var här för några veckor sedan. Efterom jag blev matt av bara tanken beslöt jag att strunta i det och sänka ribban genom att hoppa in här med bara dagens nyheter. Jag kan ju referera det förgångna en annan dag, om andan faller på.

(Kan nämnas så mycket att nittonåringen är urnöjd med sitt egna hem, likaså urlycklig över sitt är fyrtionioåringen. Tjugotvååringen är som fisken i vattnet - eller nåja, ölen, kanske snarare - på andra sidan viken och har fått rollen inte bara som tutor för vårens nya studerande utan tutor-sergeant, det vill säga chef för ett helt gäng tutorer. 

"Fast jag hade uho i flera veckor att jag säkert blir sergeant, så känns det ganska nervöst nu när det faktiskt gick så", rapporterade han på Whatsapp.

"Be careful what you wish for", svarade jag.)

Sushimiddag hos nittonåringen. 

De enda motgångarna värda att nämna är att en av mina gelnaglar fick en spricka idag på jobbet. Eftersom nästa service är först på måndag beslöt jag att limma sprickan med superlim som jag hittade under kassadisken. Det fungerade utmärkt, om man bortser från att jag glömde det hela innan det torkat färdigt och råkade vispa till min överläpp med handen och fann mig därefter med en gediget limmad amorbåge. Lyckligtvis var det här just innan stängningsdags så jag traskade hem och putsade bort limkakan med aceton, inan jag gav mig iväg för att föra två småbord åt en kund som bor runt hörnet.

Senare på kvällen satt jag på yogamattan när jag plötsligt hörde ett dovt brummande och fann mig öga mot öga med en enorm, yrvaken geting. Jag pausade min yogavideo och lyckades dänga till getingen i luften med Hus & Hem. Hen cirklade runt några varv och kraschade därefter upp i innertaket upprepade gånger innan hen störtade ner på fönsterbrädet för att ta ny fart. Där fick jag slutligen livet av hen.

Mycket händer här i trakten.

Några ord om "downshiftandet"

Alltså tjenare! Jag är vid liv!

När jag skrev rubriken stavade jag först "downskitandet", vilket kanske var en undermedvetandets lapsus. Tillsvidare kan man säga att downshiftandet skitit sig galant. Jag har så mycket att göra att jag inte hunnit till gymet mer en än gång i september och golf har det väl blivit typ en halv runda och inte blir det mycket av bykande eller annan hemskötsel heller. Detta kan dock inte endast skyllas på det nya jobbet utan även det faktum att jag samtidigt koordinerat renoveringen av "moderbolagets" två lägenheter på Mechelingatan samt flyttat min yngre son till Berghäll un den gångna veckan. 

Därmed har mina morgnar gått till administrativa uppgifter i möbel- och fastighetsbusinessen, tre till fyra av dagarna i veckan i butiken och kvällarna städning av Berghäll-lägenhet tillsammans med nittonåringen samt roadande av hans grejer och mottagande av nya IKEA möbler och hopbygge av dito. Som bäst sitter jag och väntar på.....

...blev här avbruten av det jag väntade på, nämligen ett samtal från den gigantiska elektronikaffären som levererade hushållsapparater till Mechelingatan. När jag nu återgår till skrivandet står jag redan i butiken. Ska därför ta itu med diverse pysselsättningar, så får återkomma vid bättre tillfälle. Om en månad, kanske?

(Bilden är från mitt vardagsrum som badade i en lila soluppgång när jag steg upp i ottan.)

Mycket händer här i trakten eller Fett kul på ICA

Mycket händer här i trakten är ett uttyck från vår barndom. Det har sitt ursprung i kassetten syskonskaran bandade in när vi var sju, fem och ett. På bandet sa ettåringen mest mmmmäää i bakgrunden då han härmade en ko. Jag läste högt ut Rasmus Nalle utan att andas emellan och blev bryskt avbruten av Storasyster som sa att bandet ödades av att jag läste. Hon fortsatte mässa med Storasysteraktig röst: "Och imorse när vi körde förbi portstolparna sa Mompis att hon såg en kamel med två pucklar och då sa mamma att hon sett en ljusröd elefant. Så att mycket händer här i trakten!"

Men det som på riktigt hänt här i trakten är att tjugoettåringen (som blir tjugotvå om en vecka) har tagit emot en studieplats på Filmprogramlinjen i Örebro och hux flux tagit sitt pick och pack och flyttat iväg ditåt igår.

"Jag förstår ju att du behöver tre fotbollar", chattade jag.

"Fyra", svarte han.

Eftersom han ärvt sin fars läggning (allt ordnar sig) har han inget boende utan hans mamma (som tenderar att ordna det mesta så att folk omkring henne upplever att nemen se allt ordnar sej!) har bekostat honom aparthotellboende för de kommande tio dagarna, inom vilka han lovat att ordna sig permanent boende. Till hans försvar måste sägas att studieplatsen fixerades först i början av augusti och till råga på allt är hyresbostadsmarknaden i Sverige lite knepig - du ska ha svenskt personnummer och bankkonto innan du får hyra och för att få dessa måste du ha en fast address i landet. Hm.

Men vi utgår från att allt ordnar sig. 

Han har kommit väl fram, kört omkring på stan och bekantat sig så han vet i vilket hörn han helst skulle bo ("sjuuuukt liten stad med bil 😂"), ätit en nostalgisk måltid på Subway där han åt senast på en fortbollsturnering för sådär tio år sedan, samt bongat sin nya hem-golfbana söder om stan. Dessutom ska han träffa fellow students på en krog imorgon kväll och hans tutorer har lovat hjälpa till med letandet efter ett hem. Om någon undrade hur han installerat sig, alltså.

Jag frågade om han hunnit köpa mat och han svarade: "Har precis handlat på ICA; fett kul asså." Han anpassar sig med rasande fart.

Denna logistiska vändning inom familjen frigör en etta i Berghäll dit nittonåringen kommer att flytta i oktober, om allt går som planerat. Ettan bebos i september av en kompis till tjugoettåringen. Med tanke på att vi öppnar den nya butiken nästa onsdag - mycket händer här i trakten! - så är det ganska skönt att inte behöva koordinera en flytt i september. 

Dessutom behöver bloggaren kanske lite tid att vänja sig vid tanken på att bo helt ensam - för första gången i sitt närapå femtioåriga liv! 

Ett livstecken ur värmeböljan.

Jag har ingen innetermometer här i stan, men det lär vara närmare trettio grader i vår lägenhet. Trots detta och gårdagens besök i tunneln för medelålders tanter inklusive shottar och dans så har jag idag utfört storstädning med dammsugning, golvtvätt och badrumsputs. Det var på tiden, för måtte vara en månad sedan sist. Vi hade fönsterrenovering i juni så inte lönt att städa innan det och med det eviga flängandet mellan stad och lande och Brors lande och what not så blev det inte av förrän idag. Men nu är det gjort, i trettio grader som sagt.

Innan det fick jag till min stora förvåning med mig nittonåringen på utfärd till Sveaborg. (Visserligen överraskar han mig mest hela tiden med att gå ut och träffa kompisar, spela tennis, cykla eller spela fotboll, för att inte tala om när han står vid spisen och steker ost-skinksmörgåsar eller scrambled eggs.) På Sveaborg var det orimligt hett men mycket vackert; kan inte minnas när jag varit där senast; det kan mycket väl vara tio år sedan. 

Tjuogoettåringen å sin sida sitter i karantän på landet efter återkomsten från EM i Ryssland. Han har betett sig exemplariskt (om man då bortser från det faktum att han reste iväg, men med tanke på att det faktiskt var tillåtet och hur mycket han väntat på det, så kan jag inte klandra honom.) Han har en näve negativa test bakom sig och blir frisläppt nästa tisdag, om allt går väl.

"Turvaväli"

Imorgon vankas det födisfirning av brorsonen och på måndag bär det av på en liten roadtrip västerut. På vädret under min semiledighet kan jag inte klaga. Den nya karriären är i full gång med möbelleveranser, webbsideuppdatering, renoveringsplanering och inredning av skyltfönster, men utöver detta har jag alltså mestadels semester.

 

"The bad news is time flies, the good news is you are the pilot."

Nu återstår endast frågan: hur har jag någonsin hunnit jobba 8-10 timmar per dag?

Svaret är väl helt enkelt att jag har lämnat oskött allt det jag nu använt min tid till och dessutom levt på stressavgrundens brant.  

Helt sysslolös (= utan arbete) går jag inte nu heller då jag denna vecka bland annat deltagit i ett lunchmöte, ett kvällsmöte i nya butikslokalen, en tretimmars systemskolning, ett besök på lagret samt spenderat en handfull timmar med våra nya webbsidor och fortsätter med det imorgon. Utöver detta har jag skött pappersarbete för andra familjeföretaget.

Det som inte är arbetsrelaterat och som upptagit min tid är googling och aktivering av finskakurser för min nittonåring (efter att det blev klart att han fallit av den kälken på högskolan för länge sedan; vem är förvånad), städning av vinden, förnyandet av mitt Plussa-kort (det tog en timme), diskussion med skattebyrån om obegripliga skatter (det tog också över timme inklusive köandet och visade sig att jag ingalunda hade obetalda skatter som jag trott utan i stället betalat dem för tidigt - lyckligt så), avhämtning av nycklar till olika läghenheter, ommöblering i vardagsrummet, intag av punkar-vaccin, inköp av diverse möbler för bastukammaren på landet, undanstädning av hundratals mejl ur min privata inbox, betalning borttappade räkningar. Med mera med mera. 

Det absolut bästa är att inte behöva sitta på sin ända dagarna i ända utan man får gå omkring, åka omkring, klä på sig riktiga kläder och röra på sig. Vilken lycka!

Nittonåringen huserade ensam här i stan i närmare tio dagar och hade under den tiden lyckats fylla diskmaskinen men bara just så mycket att han inte behövt sätta igång den. (Jag upplyste honom om att det kan löna sig att diska med några dagars mellanrum oberoende.) Att tallrikarna tog slut brydde han sig heller inte om utan började använda av finporslinet.

Kanske även annat funnes att rapportera, men ska nu packa mina landegrejor för att styra kosan tillbaka ditåt efter morgondagens möten. Jag har visst varit i stan sedan lördag? Jo, för spelade Hirsala golf med Bror och Svägerska i söndags, det var en fars och tung sådan dessutom. Jag tappade så gott som alla bollarna jag köpte (12) och medan vi var och köpa kaffe i pausen rullade min vagn med bag ner i ett dike och ut trillade alla klubbor och tillbehör eftersom varenda ficka i bagen var öppen. Man måste ju göra skäl för uttrycket Bopo-move. Dessutom höll klubborna, ingen såg fadäsen och det var vackert väder och utmärkt lunch innan på Hirsala Verde så klagar inte.

På den här par 3an gjorde jag söndagens enda par.