måndag 30 januari 2017

Mån-dag

Fick besök av ett gäng ondsinta hormoner inatt. Inte så mycket annat att göra än stirra ut i luften och kolla på klockan med jämna mellanrum. När de väl gav sig av slumrade jag till en stund innan väckarklockan ringde.


Steg upp, fumlade, tappade saker i golvet. Insåg att stöpslarna i sovrummet slutat fungera trots att propparna hela. Stomlade till köket för att koka kaffe och gröt. Spisen blinkade errorkoder och endast två plattor fungerade. Jaha, psykos, tänkte jag först, men tog sen några bilder av spisen och dess beteende för att kunna reklamera den. Stunden efter fick jag e-post av disponenten. Alueellinen sähkövika. Korjataan.

Väckte femtonåringen trots att knappt vaken själv. Precis när han klev ut i tamburen för att ge sig iväg slocknade alla lampor i lägenheten.
"Jag behöver inte gå till skolan!" utbrast femtonåringen.
"Hurså?" sa jag.
"Typ, circuit breakdown i min telefon? Kan inte veta vad klockan är?"

Jag lyste på honom med min mobilficklampa.
"Iväg med dig."

Tolv timmar senare har jag nyss kommit in från en ruggig promenad och femtonåringen är på parkour trots att hans favoritverrare var i tvätten och de han drog på sig tio centimeter för korta. En måndag närmar sig sitt slut.

söndag 29 januari 2017

"mun täytyy kävellä näin, mun täytyy kävellä näin"

En helg passerade.

Lyssande på Anssi Kela som sjöng sedan länge bortglömda låtar på G Livelab.
(eikä se nuorempikaan/ollut paha luonnostaan/mut järki ei aina vaan toimi)

Åt knackorv och franskisar till lunch och sushi till middag. 

Sträcktittade på tredje säsongen av Skam. Från mobilen, med hörlurar. Kände mig som sexton. 
(I en fyrtiofemårig kropp.)

Förhörde femtonåringen på metaller och galvaniska element.

Den ena natten vaknade jag av att regnet smattrade på plåttaket. I januari.

onsdag 25 januari 2017

att slåss mot väderkvarnar

Har - min dåre - tagit på mig huvudansvaret för att få femtonåringen att satsa på skolarbete samt lära sig skapa rutiner för detsamma. I praktiken betyder detta att jag försökte förhöra honom på litteraturhistoria igår.
"Vad är en tragedi?" 
"En berättelse med ett sorgligt slut."
"Typ mitt liv då?"
ironiserade jag.
"Ja för du dör ju i slutet. Fast det är ju å andra sidan en bra sak."

Ikväll satt jag först med honom på informationstillfället i samma eastbound gymnasium där jag var på föräldramöte här om kvällen. Tillställningen tog en och en halv timme i anspråk och efteråt frågade jag femtonåringen vad han tyckte. 

"De suger på tidsplanering", sa han. Vilket jag kan hålla med om, eftersom de påstod att tillfället skulle vara i bara en timme.

Senare förhörde jag honom på istid och rullstensåsar. Mot slutet dödsstönade han och lutade huvudet i händerna.  
"Sluta mobba mej!"
"Vadå mobba dej? Jag försöker ju bara hjälpa dej."
"Jamen det där sista hade vi inte ens i läxa!"
"Du ska väl ändå kunna det förr eller senare, till provet om inte annat?"
"Ja-a, men då kan jag ju läsa det SEN! Du ödar min tid!" sa han och vände sig mot sin dator. "Sorry guys, my Mom made me do my homework."
"DU ödar din tid!"
sa jag matt.

I verkligheten lever jag inte alls någon tragedi, tvärtom.

Brast i dag ut i ett spontant minä niin nautin tästä! på lunchen.
"Niin mistä?" blev jag tillfrågad.
"Työnteosta!"

Utöver detta så njuter jag av vardagen. Av rutiner, av att komma hem till mitt hem efter arbetsdagen, av mina små avstickare till pilates runt hörnet, till gymet runt två. Av omkringströdda samtal med mina söner och i synnerhet av de stunder när jag når fram till den yngre, just nu mer utmanande sonen. Njuter till och med av matlagning och närapå av att betala räkningar.  

Njuter av livet, helt enkelt. 

"Ganska skönt att vara på tumis, inte sant?" sa jag åt femtonåringen vid kvällsmålet.
"Aj så du kan mobba mej utan vittnen?"  

Dagens sista mobbningsakt: Aku Ankka till kvällsmålet.

söndag 22 januari 2017

aMAZED

Sov som en stock. Vaknade på morgonnatten av att en karl stod i fotändan av min säng och klädde på sig.  
"Vi har väl tysta veckan", sa han sammanbitet, "så jag går nu."

Vaknade på riktigt och insåg att det varit en dröm. Drog in fötterna under täcket och somnade om till nästan tio.
Läste klart boken om oss tysta revolutionärer. Senare på eftermiddagen stack jag mig in i grannhuset på systersönernas födelsedagskaffe och lånade boken åt deras introverta mor.



Däremellan tog jag mina egna söner till aMazed Games Room Escape i Sandviken där vi blev fastkedjade i varandra med handklovar och en plåtportfölj full med guldtackor som vi antogs ha stulit och blev inlåsta i ett rum för att på sextio minuter bevisa vår oskuld och ta oss ut.

Kan gladeligen medge att utan vinkarna som vi fick (- troligen ALLA vinkar de hade att ge och några till snabbt påkomna - ) och utan mina söner så skulle jag nu sitta inburad för nämnda brott. Lyckligtvis hade jag en kvicktänkt och klipsk femtonåring och en lugn och sansad sjuttonåring med på uppdraget, så vi kom  ut ur rummet en och en halv minut före tiden var slut. Pheew. Roligt, engagerande men jobbigt och pulsstegrande.

lördag 21 januari 2017

reflektion och introspektion

Igår kväll: halvslumrade oroligt tills sjuttonåringen välbehållen dök upp från sin fest halv två på natten. ("Ska bara tvätta bort mascaran", sa han när jag knackade på badrumsdörren för att fråga om allt var okej.)

Började morgonen med kaffe, gröt och boken som kom med posten igår och handlar om min femtonåring. Och om mig själv, för den delen. Mycket underhållande med en enorm igenkänningsfaktor, om än "lite" vinklad till vår fördel. Hursomhelst betryggande att läsa att andra upplever samma sak som man själv.


Väckte femtonåringen halv två på eftermiddagen med att ge honom lite indisk huvudmassage.

Kramade om sjuttonåringen som tydligen vuxit igen för han var tvungen att vika sig nästan dubbel för att nå ner till mig. Han slängde i sig en enorm hög med nuggettar och åkte iväg på futsalmatch.

Tog en promenad. Chitchattade med syster över kaffe. 

Spenderade en och en halv timme på gymet. Lyfte och sprang i en nästan tom sal. Reflekterade över livet vilket jag alltid gjort bäst i rörelse. Endorfindansade i omklädningsrummet. 

Dagens citat ur boken: "Att straffa en introvert med ensamhet är som att försöka dränka en fisk."

torsdag 19 januari 2017

Framåt marsch!

Det bästa som finns är att få saker beslutade, framåt och gjorda.

Dagens dito:
- fixat praoplats åt femtonåringen
- nästan fixat finskalärare åt densamma
- kommit igång med jobbet, äntligen på riktigtriktigt

Avslutade kvällen föräldramöte i ett eastbound gymnasium, där vi blev informerade om att era ungdomar blir myndiga i år.

WTF?

onsdag 18 januari 2017

Hjort är gjort

Har frysen halvfull med hjort som jag fått av min far. (Man tackar.)  Var lite skeptisk till att börja med. Kanske traumor från barndomen då vi levde på vilt. Främst älg. Älgmalet, älgstek, älggryta, älglimpa, älgtunga. Var och varannan dag (då vi inte var ute i skogen och drog kvistar) så satt vi och skar grytbitar eller packade malet i minigrippåsar.  

Hursomhelst, visste inte riktigt vad jag skulle göra med all hjort. Men till nyår blev det till läcker fondue och nu har vi ätit soppa på hjortmalet i dagarna två. Och för en stund sen rullade jag i förbifarten en plåt hjortbullar.  Jag i köket, frivilligt? Utan rödvin dessutom? Undrens tid är inte förbi.




"Jag har så bra blod; jag skramlar av järn."

När jag var fem, Storasyster sju och Lillebror ett så bandade vi in en del prat på en C-kassett. Bland annat minns jag att Syster sa att jag ju kunde berätta hur det hade varit hos doktorn.

"Jag hal så bla blod; jag sklamlar av jäln!", sa jag. Utan att kunna uttala s eller r.

Det var på samma kassett som Syster berättade att vi trott vi sett en kamel med två pucklar nere vid portstolparna och mamma konstaterat att det nog bara var en ljusröd elefant. (Var gång vi ville ha något när vi var små sa mamma ja ja och jag vill ha en ljusröd elefant, och sen var saken slutdiskuterad.) Helt och hållet var det Syster som höll låda på kassetten förutom när Lillebror fick inflika med olika djurläten. Grisen fnös och kossan råmade mmm-äää. I något skede lyckades jag faktiskt läsa några ovidkommande stycken ur Rasmus Nalle med en sådan iver att jag totalt glömde andas emellan och läsandet avbröts med ett gulp när luften tog slut. Syster suckade djupt och sa: "Maria, bandet ödas av att du läser. Nu pratar jag."

Hursomhelst, kom ihåg detta idag när jag var på hälsogranskning. Fick grönt ljus med bravur för att fortsätta jobba. Mina värden var helt lysande. Visserligen kändes det inte så idag - januari måtte vara min värsta fiende. Somliga dagar så trött och dimmig att knappast hålls på stolen. Men som vanligt pigg som en lärka mot kvällskvisten.

Kom precis hem från högstadieskolan på andra sidan gatan från vad jag trodde var ett föräldramöte men i själva verket var en föreläsning om rusmedel. Inte helt aktuellt i den här familjen där jag snarare skulle behöva en föreläsning om spelberoende. Allra mest önskar jag att skolan skulle rycka upp sig och norpa mobiltelefonerna av eleverna i början av lektionerna, men nej, detta har jag tagit upp för döva öron i tre års tid. Det lyckades tydligen i Lovisa (https://svenska.yle.fi/artikel/2017/01/10/lovisa-hogstadium-inforde-telefonparkering) men i femtonåringens skola tycks det totalt omöjligt. Varför? För att ungdomarna måste få söka information på mobilerna ibland eller vi prövade och ibland tog de av misstag varandras mobiler i slutet av timmen. Jepp, jepp. Har också fått höra att när det varit oroligt i klassen så har man separerat vissa personer men det blev ännu värre för då kunde de inte spela tillsammans utan satt och ropade åt varandra över klassrummet i stället, så vi måste flytta dem tillbaka.

Kan inte tro mina öron. Men kanske jag bara har glömt vilket zoo högstadiet var?

måndag 16 januari 2017

The Law of Attraction

Vid middagsbordet försökte jag föra en diskussion om februaris praoplats med min femtonåring. Som vanligt när det gäller pivotala grejer ( - i det här fallet försök att få honom att ta initiativ bland andra människor -) så hamnade vi i en återvändsgränd med frustrerat gastande och oöverkomliga murar. Situationen totalt låst. 

Jag misslyckades, igen.

Skrev ett inlägg för Facebook. "Efterlyses: handbok för att handskas med tonåringar."'
Ångrade mig dock och postade aldrig meddelandet. Grät i stället en skvätt och tänkte: Det ordnar sig. På något sätt ordnar det sig.

Öppnade Instagram och hittade en underbar illustration av en dyster isbjörn som vattnade sina blommor mitt i vintern. Bildtexten löd: Kyl se siitä.

Öppnade min e-post och hittade ett brev av femtonåringens klasslärare. Hon skrev att hon förstår min frustration med samhället som kräver att man är utåtriktad, meddelsam och oblyg och kräver dessa egenskaper även av dem som besitter totalt motsatta personlighetsdrag. Hon tipsade mig om två böcker.

Susan Cain: Tyst: De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns
Linus Jonkman: Introvert: Den tysta revolutionen

Senare låg jag på massagebordet några kvarter bort och medan en liten vis man knådade mig så hårt att jag nästan grät igen, insåg jag för vet inte hur mångte gången varför jag har så svårt att konfronteras med femtonåringens försiktiga och folkskygga beteende. För att jag ser mig själv i honom, hela tiden. Som barn var jag ju också livrädd för människor och långt in i vuxenåldern kunde jag också ha beskrivit mig själv som socially anxious - vilket han gör - om jag bara vågat. Har alltid avskytt att prestera under observation, har fortfarande svårt att uttrycka min åsikt om saker jag inte är hundratio procent säker på, kan inte tåla att hamna i fokus för folks uppmärksamhet och är knappast den som står först på barrikaderna och säljer in mina idéer hos nya kontakter. 

Borde ju förstå och stöda femtonåringen till fullo, men kippar i stället totalt över i mitt eget självförakt. Om man bara vetat vad föräldraskapet lyfter fram i en. 

Om man bara kunde kliva ur sig själv och sköta den här rollen objektivt och by the book. (Only which book would that be?)

Rubriken syftar på livets och medvetandets vidunderliga förmåga att ge oss precis vad vi behöver eller ber om. Om det så bara är en perfekt massagetid tack vare avbokning, en trösterik Instagrampost eller ett efterlängtat tips på en bok om ditt unika och utmanande barn.

Simply put, the Law of Attraction is the ability to attract into our lives whatever we are focusing on.

söndag 15 januari 2017

Perfekt indikativ passiv: Tanssittu, piirretty, kävelty, keskusteltu, levätty.

Börjar så småningom lära mig vad jag behöver när helt slut på energi och krafter. Inte hålligång och skumppa och rödvin utan egentid, frisk luft, kreativitet och motion. 

Helgen innehöll förstås en hel del måsten, som att intala femtonåringen att han inte är det minsta dum utan bara lat och att han kan bara han försöker lite, i stället för att ge upp när något känns jobbigt. Mat måste också serveras när huset är fullt av växande tonåringar. Byke tvättas och golv dammsugas. Men måstena kan åtminstone delvis kombineras med det man vill göra.

Alltså har jag fuldansat i köket och skissat medan jag kokade korvsoppa. Fört med eller mindre fruktbara diskussioner med femtonåringen medan vi promenerade till och från Verkkokauppa där han köpte nya datorattiraljer. Löst upp alla mentala och fysiska knutar på gymet lördag kväll. Förhört finska passiva verbformer medan jag städade undan middagen och drack kaffe. Sett Forrest Gump för första gången på många många år och gråtit floder. Drömt att jag talade flytande franska. Skrivit in saker i kalendern och strukit punkter från olika mentala listor. Lämnat sönerna mat att värma och promenerat iväg till Ateneum för att äntligen se Modigliani.  

Återfunnit mig själv och balansen.



lördag 14 januari 2017

blåsningen

Inatt drömde jag att jag skulle på halarfest på Hanken men hade tappat min halare och dessutom försenade jag mig för ville absolut gå till gymet före samt läsa finska med min son. Fick dessutom ingen inbjudan till coccarna. Var helt utmattad när jag vaknade efter nio.

I verkligheten är festen först i april och jag vet på riktigt inte var min halare finns. Får väl göra en stöt upp på vinden vid tillfälle.  Femtonåringen har finskaprov på onsdag och jag får honom omöjligt att läsa. Har sökt efter finskalärare åt honom också och när jag nu har några på lut nämnde jag det för honom. Han började kasta omkring sig prylar och sa att han vägrar. Hellre tittar han på några finska filmer i veckan, sa han, vilket han också började med igår. Därefter började han spela Counterstrike med sina nattugglor till vänner och när han påbörjade ett nytt spel vid midnatt avlägsnade jag alla trådlösa nätverk och hamnade i ett fruktlöst gräl som avslutades med att sonen sprejade mig med Air Duster innan jag gick och lade mig. Lite mentalt utmattad. Hann läsa tre sidor Valtonen innan jag var tvungen att släcka lampan. Ska släpa mig till gymet idag och skattar mig lycklig att jag inte behöver gå på halarfest just precis ikväll. 

Bilden nedan har ingenting med någonting att göra. Den är från förra helgens promenad.  Vädret idag kräver knappast någon kamera.

 
 

tisdag 10 januari 2017

Monday, Tuesday, Happy Days

Alla dåliga vibbar från igår var borta. Visserligen försov sig femtonåringen imorse eftersom han vakat för länge igår och följaktligen fick han inte spela datorspel ikväll, men idag förlöpte alla diskussioner i fredlig anda och läxorna gjordes redan innan middagen.

Ena dagen upp, andra ner, kanske är det jag själv som är hushållets väderleksantenn, vem vet. 

Hursomhelst; förundrar mig fortfarande över dagarnas längd. Ibland känns det som om varje dag innehöll två: en på jobbet, och en till hemma. Hann fixa middag och prata med mina söner innan jag gick iväg på pilates som var helt himmelsk. Hittade precis innan årsskiftet en bunt oanvända Smartum-sedlar och köpte på grund av trilskande rygg ett seriekort till Somatic Studio där jag kurerat mig också tidigare, och fy fan vad det gör gott. Både för kroppen och själen. Helt lyrisk efteråt. Hann via det stora varuhuset efter hårgele som sjuttonåringen beställt, avhämtade ett postpaket åt systersonen och stannade i bokhandeln för att paja några hårdpärmade. Behöver dock inga för håller idogt på med He eivät tiedä mitä tekevät, trots att jag är helt övertygad om att Valtonen kunde (och borde) ha sagt samma sak på hundrafemtio sidor i stället för femhundrafemtio. Kan ändå inte lämna den på hälft, verkar det som; mitt lutheranska sinnelag eller min otroliga envishet? Irrelevant. Hemma igen avnjöt jag lycksalig en timmes bastu i sällskap av några tummade damtidningar. 

Och nu? Visst är det väl kväll snart för avkomman har laddat upp varsitt lass med kvällsmål och en sagolik tystnad har lagt sig över hemmet, men dagen känns meningsfull och lyckad. 

Kanske vi fixar det här med vardag, trots allt?

måndag 9 januari 2017

den unge Werthers och andras lidanden

Klev in i hemmet med en kasse mat inhandlad i en tysk livsmedelsbutik på vägen hem från jobbet. 

Möttes av en sjuttonåring som uppgivet lutade huvudet i händerna. Han har skjutit upp alla sina jullovsuppgifter till sista valetet och ska därför ikväll analysera olika stilmedel i ett utdrag ur Den unge Werthers lidanden, skriva en arbetsansökan på finska samt slutföra en psykologipresentation om aggressivitet. 

Han fick ett livslevande exempel på det sistnämnda när undertecknad, numera hes, försökte få iväg en motvillig femtonåring på parkour. 

("Varför måste inte DU gå på parkour?" "Jag var på salin igår och går på pilates imorgon."
"Ja men det är frivilligt." "Du MÅSTE röra på dej minst en gång i veckan, det vet du, det gör vi andra också." "Jag måste äta först." "Du får middag när du kommer hem. Du åt ju redan mellanmål." "Aj när då muka?" "Jag såg att du åt två karelska piroger när jag kom hem och det är bara en halv timme sen. Iväg med dig , klockan är fem före." "Varför måste jag gå? R behöver inte." "Det ena har inte med det andra att göra." "Du är skyldig mig sjuttifem euro för du söndrade min keyboard."  WTF? (red.anm.) "IVÄG MED DEJ NU!!!" "Jag håller ju på." Rör sig sävligt som en reumatisk sengångare. "JUMALAUTA SKA DET VARA SÅDANT HÄR VARENDA JÄVLA VECKA, DU VET JU ATT DU GÅR VARENDA MÅNDAG, IVÄG NU!")

Han klev ut genom dörren 19.01. Vart han gick, det kan man inte veta. Kanske sitter han i trappuppgången. Ser fram emot att hjälpa honom med samhällsläraläxan när han är tillbaka.

Under tiden och i väntan på detta har undertecknad tillrett en odefinierbar måltid bestående av gris och potatismos samt försökt assistera den lidande sjuttonåringen - som till all lycka är motiverad och självstyrd men olyckligtvis lite sent ute - med textananalysen som fick även undertecknad att slita sig i håret. Bildligt talat.  

Åh, dessa rosiga vardagskvällar, fyllda av skratt och tårar, rop och förtvivlan, höjd och dalar och stormar i våra inre! O kära läsare, är inte detta vårt fördärv, så säg!

söndag 8 januari 2017

Trettondagen eller dagarna tre

Härligt lång helg som jag kunnat njuta av på riktigt eftersom har ett jobb och alltså på riktigt är ledig.

Bästa avkopplingen: Städa, fotografera, promenera, sova, se på film, ordna i hemmet, gå på söndagsgym.
Största lättnaden: Granen ute. (Alla barr blev dock inne. Dammsugaren typ kvävdes. Underteckand fick flipout. Barr finnes ännu i alla rum.)
Största tillfredsställelsen: Göra listor, skapa rutiner, planera, strukturera, åstadkomma.
Största matöverraskningen: Batatchips. 
Största utmaningen: Klä sig rätt för långhelgens ombytliga väder.









fredag 6 januari 2017

Frozen

Sol och ljus välkomnade mig i köket när jag steg upp imorse efter tio timmar efterlängtad sömn.


24 grader kallt påstod telefonen. Prövade med en sväng till mjölkbutiken och kändes inte närmelsevis så farligt som igår kväll när femtonåringen och jag promenerade till Kita på sushi och nästan frös ansiktena av oss i blåsten; nästan vindstilla idag. Klädde mig ändå i dubbla mössor och sjuttonåringens enorma läderpåsavantar och vandrade ner till stranden med min kamera.

Jag var inte den enda som lockats ut för att beundra eller fotografera det rykande havet med omnejd. Kameran var inte helt samarbetsvillig i kylan och mot slutet blev fingrarna också ganska stela, men oj vad det var vackert. Långt över en timme måtte ha gått innan jag vände hemåt mot ärtsoppan.












  

tisdag 3 januari 2017

valfriheten

"Hur kan någon någonsin frivilligt läsa en bok?" undrade min yngre son ikväll när jag placerade honom i en fåtölj med en dylik. Hans finskabok, visserligen, men ändå, han syftade på läsning i allmänhet. Är detta mitt barn, verkligen? Snyft.

Idag väckte jag honom förresten med ett telefonsamtal klockan två på eftermiddagen. Han å sin sida väckte mig inatt med att gasta över Skype vid midnatt. Efter det låg jag länge klotögd och funderade på livets gång. Inte fullt så klotögd imorse mera.  

Är inte jullovet slut snart?

Den äldre sonen nycklade in sig här för att hämta prylar precis som jag frågat den yngre om han hört något av sin bror som huserat hos sin far ända sen jul.
"När man talar om trollen", sa jag. "När har du vaknat idag då?" 
Tre, fick jag som svar. Och tiggde mig till en kram på hög höjd innan han försvann iväg med sina kompisar någonstans. 

Själv gick jag till gymet så fort jag kom hem från jobbet. Har aldrig sett så mycket människor där på en gång förr, men det lugnar säkert ner sig i februari när nyårslöftena är glömda. 

Utomhus otroligt vackert, tyst och dämpat och stämningsfullt med all snön.

söndag 1 januari 2017

2017

Gott Nytt År hörni :)

Här bytte året med fondue och ett litet gemytligt gäng nära och kära.


 
Officiellt börjar nog det nya året först imorgon, här hos oss. Jag har sett färdigt hela Skam (- abstinens! what next? -) och femtonåringen har legat tillbakalutad i sin nya gaming chair mest hela dagen, tittat på film och ätit glass. Men visst var vi ute en sväng också. En liten. I mörkret.