Vid middagsbordet försökte jag föra en diskussion om februaris praoplats med min femtonåring. Som vanligt när det gäller pivotala grejer ( - i det här fallet försök att få honom att ta initiativ bland andra människor -) så hamnade vi i en återvändsgränd med frustrerat gastande och oöverkomliga murar. Situationen totalt låst.
Jag misslyckades, igen.
Skrev ett inlägg för Facebook. "Efterlyses: handbok för att handskas med tonåringar."'
Ångrade mig dock och postade aldrig meddelandet. Grät i stället en skvätt och tänkte: Det ordnar sig. På något sätt ordnar det sig.
Öppnade Instagram och hittade en underbar illustration av en dyster isbjörn som vattnade sina blommor mitt i vintern. Bildtexten löd: Kyl se siitä.
Öppnade min e-post och hittade ett brev av femtonåringens klasslärare. Hon skrev att hon förstår min frustration med samhället som kräver att man är utåtriktad, meddelsam och oblyg och kräver dessa egenskaper även av dem som besitter totalt motsatta personlighetsdrag. Hon tipsade mig om två böcker.
Susan Cain: Tyst: De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns
Linus Jonkman: Introvert: Den tysta revolutionen
Senare låg jag på massagebordet några kvarter bort och medan en liten vis man knådade mig så hårt att jag nästan grät igen, insåg jag för vet inte hur mångte gången varför jag har så svårt att konfronteras med femtonåringens försiktiga och folkskygga beteende. För att jag ser mig själv i honom, hela tiden. Som barn var jag ju också livrädd för människor och långt in i vuxenåldern kunde jag också ha beskrivit mig själv som socially anxious - vilket han gör - om jag bara vågat. Har alltid avskytt att prestera under observation, har fortfarande svårt att uttrycka min åsikt om saker jag inte är hundratio procent säker på, kan inte tåla att hamna i fokus för folks uppmärksamhet och är knappast den som står först på barrikaderna och säljer in mina idéer hos nya kontakter.
Borde ju förstå och stöda femtonåringen till fullo, men kippar i stället totalt över i mitt eget självförakt. Om man bara vetat vad föräldraskapet lyfter fram i en.
Borde ju förstå och stöda femtonåringen till fullo, men kippar i stället totalt över i mitt eget självförakt. Om man bara vetat vad föräldraskapet lyfter fram i en.
Om man bara kunde kliva ur sig själv och sköta den här rollen objektivt och by the book. (Only which book would that be?)
Rubriken syftar på livets och medvetandets vidunderliga förmåga att ge oss precis vad vi behöver eller ber om. Om det så bara är en perfekt massagetid tack vare avbokning, en trösterik Instagrampost eller ett efterlängtat tips på en bok om ditt unika och utmanande barn.
Simply put, the Law of Attraction is the ability to attract into our lives whatever we are focusing on.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar