Hälsoretreat i öst

I vanliga fall när väninnan med schäfern dyker upp så dricker vi skumppa och vin in på småtimmarna. Nu är hon lyckligtvis mitt i en strikt diet och drack endast vatten. Undertecknad höll sig till ett par bastucider och lite rosévin med maten. Utöver detta promenerade vi sammanlagt tolv kilometer under de två dagarna, fick sol på näsorna och förbättrade världen på nyktert huvud.

Och igår gick isarna, så jag lade i simtrappan fick mig äntligen två dopp bland isflak och vassjok under bastubadandet. (Lite svårt att komma under ytan, men det lyckades, huvudet inkluderat, fast jag vet att det inte är att rekommendera.)

Värsta hälsoretreatet!

Bastukammaren med kaffemaskinen fick fem stjärnor *****

När gästerna åkt kom Mor på kaffe för att jag skulle hjälpa henne med val av utemöbler till hennes nya terrass. Det kunde jag inte, men hon fick kaffe och också lite sol på näsan. Trots den iskalla kalla nordanvinden var det lä och t-shirtsvarmt på kortsidan av min glasfarstu. Efter detta hann jag ännu med att tvätta alla mina fönster. (Lite av en Spede-tvätt, men blev i alla fall snäppet bättre än tidgare.)

Nu tillbaka i stan där det snart vankas lövbiff med sparris. 

Nytt År, Nya Moves

Någonstans i mitt some-flöde stod det att åttio procent av alla nyårslöften kraschar senast i mitten av februari. Kan relatera, alltså gör jag inga. Men en januarirutin har jag sedan ett par år illbaka och det är Adrienes årliga 30-days-of -yoga-challenge. I år heter den Move och började idag. 

Ingen säger ju att man måste göra den trettio dagar i ett sträck, men det är nog min avsikt.

Värmde upp med att promenera till Drumsö för en tekopp hos Mor, varefter jag promenerade tillbaka till stan och HAM-museet för att se paret Sipiläs målningar; mycket fina. Strosade igenom de andra utställningarna också, men bortsett från Tove Jansson var det inte mycket att se.

Denna motionsspurt var mycket välkommen efter nyårsfirandet som började med att jag bjöd pojkarna på middag redan klockan fem. Detta för att tjugotvå-åringen skulle fortsätta fira med sina vänner redan vid åttasnåret. Han och hans bror drack till min fasa stora glas med Baileys med mjölk till middagen, trots att jag öppnat en hyfsad Pinot Noir. Vi stöpte också ekologiska nyårslyckor av socker. Detta efter att jag googlat var man kan köpa riktig nyårslyckor, men låtit mig informeras om att de varit förbjudna sedan 2018 på grund av sitt stora blyinnehåll. (Hemskt förbjudna kan de inte vara, då det fanns av dem till försäljning i min lokala K-butik idag.) Lyckorna fräste och bubblade vildsint när man slängde dem i vatten, och var oerhört klibbiga. 

När den äldre knallade iväg på sina festligheter med en stor ryggsäck full med alkohol (och en rulle tuppapper stulen av mig, eftersom förrådet hos hans Far där han bor under sin vistelse hade sinat) följde jag tjugoåringen till spårvagnen och gick själv ett varv runt stan. Blev därefter bjuden på kaffe och sambuca hos syster i andra ändan av huset. Traskade dit vid tiosnåret och var hemma närmare fyra. Så kan det gå.

Julkaben

Systersonen hade med ofattbart fin handstil plitat ner en en lång önskelista som innehöll bland annat dodis och sokadkaka och som han addresserat till Julkaben.

Agerade själv Julkabe idag då jag förde paketerade paket till Mor samt avhämtade paketerade paket till mina syskon, varefter vi alla sammanstrålade på Fars farstu för terrassglögg- och kaffe. Mycket angenämt. Bytte presentkassar med syskonen och kurvade via Mor igen på hemvägen för att avleverera.

Här hemma väntade en nittonåring som bara kommit för att "hämta sitt stuff" till andra adressen efter hemkomsten från Ylläs, men fastnat framför datorn med ett glasspaket. 

Julefriden börjar sänka sig. (PS Bilden från igår, jag dricker inte rödvin på söndag. Den här tiden, alltså.)

Mera zen-övningar eller Kanske är jag en ängel.

Inatt låg jag vaken mellan fyra och halv sju - det kanske jag förtjänade, rytmen gick lite åt pipan under weekenden på landet, men hade nog mera med illvilliga hormoner att göra. När jag till slut började bli sömnig ställde jag om min klocka till åtta och fick väl en timmes sömn på slutrakan som tillägg till de fyra jag fått i början av natten. Till jobbet hann jag vimmelkantig lite efter nio men hade intalat mig att låta det bli en bra dag trots allt. Och ser man på; på jobbet väntade glögg och pepparkakor och "julgatan" som traditionellt öppnas vid första advent och dessutom hade en av mina skolningar för dagen avbokats. Tala om flow.

Efter jobbet tog jag mig till matbutiken där jag omsorgsfullt fyllde min korg till brädden. Under det att kom en dam fram till mig som nog såg bekant ut men som jag inte i all världen kunde placera. Det märkte hon såklart och presenterade sig som min granne på Skeppsredaregatan för flera år sedan under min rörremppa. Vi brukade pratas vid i damernas länkbastu, mindes jag nu. Vad jag inte kom ihåg var att hon legat mitt i en jobbig skilsmässa och att jag tipsat henne om lägenheten jag hyrt, så att hon fick ta över den när jag flyttade ut. Även detta upplyste hon mig tacksamt om. Hon undrade också hur mina studier i grafisk design gått och huruvida jag fått jobb inom den branschen. Det hade jag ju inte, men mera oroade det mig att hon kom ihåg precis allt om mig medan jag inte ens nu riktigt minns vad hon pysslade med fastän hon upplyste mig om det också. 

In genom ena örat, ut genom det andra, jag är en usel lyssnare, fråga fast min Mor. Berättade historien åt min artonåring ikväll och han tröstade mig med att grannen såklart kom ihåg mig om jag varit hennes räddande ängel. En rörande tanke i och för sig, men tyvärr berättar detta nog mer om mitt minne och intresse för andra människor än om min änglalikhet.

Efter detta kom jag fram till snabbkassan och började gräva i min handväska bara för att inse att min plånbok IGEN hade blivit på jobbet - får man hoppas åtminstone. Eftersom jag fortfarande inte lyckats få Google Pay att fungera på min mobil vände jag mig om till kassan och sa rahat jäi kotiin, niin tää jää nyt tähän och knallade iväg. Utanför dörren fick jag en förstående blick av Iso Numero-försäljaren som säkert var och varannan dag upplever att inte ha råd att betala dagens mat. (Fast en gång gav jag hen faktiskt alla mina tomflaskor, så kanske hen bara tittade på mig som på any passerande ängel.)

Gick hem, värmde den burgundiska grytan jag levt på sen i fredags och lånade en sedelbunt av min krösus till son och gick till Alepa nere på gatan.

Allt detta lugn som en filbunke.

(Detta medan jag fortfarande är övertygad om att plånboken ligger under lådan med solglasögon på mitt skrivbord.) 

Bilderna från min nyss påbörjade digitala julkalender.

Mid-week-mini-week-end

Man kan inte precis påstå att mitt bloggande tagit fart. Nå, allt har väl sin tid.

Min egen tid nådde 48 år igår. Firade med att gå igenom familjeföretagets bokföring med Mor, bjuda henne på färdig tomatsoppa och karelska piroger samt försöka installera Mobile Pay på hennes telefon men misslyckas. Därpå följde bastu och min nya kvällsrutin, yogan. Jag som aldrig i livet trott att jag någonsin skulle utföra någon form av gymnastik i mitt eget vardagsrum har nu hållit fast vi den här rutinen varje kväll sedan tillbaka från Madeira. Helt ypperligt för kropp och själ, i synnerhet som det tycks omöjligt att släpa sig till gymet genom höstmörkret. 

För den som vill pröva finns det en massa inspirerande och dessutom gratis YouTube-lektioner och 30-dagarsutmaningar här: https://yogawithadriene.com/ (Tackar Syster för livsräddande tips.)

Imorse släppte jag in min städare Sergej (som på riktigt heter något annat) efter åtta - söndrig summer betyder extra spring i trappan, men detta även välkommet med tanke på utebliven övrig träning - och körde sedan ut till landet för att skämma bort mig med distansdag och kvällsbastu. 

Vilket jag nu gjort; i ösregn, men vad gör det när jag ändå suttit framför datorn sen jag kom. Utom då en halv timme yoga och en timme i bastun som jag i min iver eldade till hundra grader och  därmed var ganska glad över regnet som man kunde gå ut i mellan varven. Man lär så länge man lever och lyxproblem att bastun kan bli för varm; har inte precis lidit av den utmaningen tidigare. 

Imorgon bitti till kontoret härifrån. Känns nästan som att ha haft en miniweekend.

Livet är en fest!

Min yngste blev myndig i fredags. Hur gick det till? Inatt drömde jag att han var helt liten igen och kom till min säng på natten för att han var mörkrädd. 

I verkliga livet firade han den stora dagen med sin Fars släkt på fredag kväll och med min släkt på lördagen. Vi hade tvåpersonerskaffe hemma hos mig varefter vi tog metron till Drumsö för housewarmingskumppa hos sönernas styvkusin som också fyllde år. Därpå följde en gemytlig fjorton personers middag på Casa Mare. Ungdomarna försvann åt olika håll på festligheter men den färske artonåringen kom hem och lekte med sina födelsedagspresenter.

Idag fortsatte firningarna ute i Lingonskogen. Far fyller 75, hans badkappa som han fick i femtioårspresent fyller 25 och Syster har fyllt 50. Dessutom skulle Farfar ha fyllt 100. Allt detta firades med gryta. kaffe och paj och aderton personer. Mycket trevligt även detta men jag glömde fotografera så det finns tyvärr inget bildmaterial. 

Årets längsta dag gick lyckligtvis inte med en afare.

Trots att jag sov tio timmar - tio timmar! - inatt, känns detta som årets längsta dag. Har hunnit dricka kaffe i sängen, läsa i min bok, skriva några email, olja bastugolvet, lyfta in några överblivna isoleringsskivor i skjulet, köra till Tokmanni för att köpa bastuattiraljer, köra tillbaka till stugan, äta lunch, ta upp min bryggtrappa samt byta glödlampor i utelamporna. Efter detta hunnit köra hem till stan, värma korvsoppa, tvätta byke, läsa i min bok och göra mina spanskaläxor. Och klockan är bara sju!

Trots att jag älskar kvällsmörker så undrar jag nog lite över det här med vintertid. Vem vill att det är ljust på morgonen när de flesta antingen är på jobb eller sover gott? Och i stället är det mörkt från klockan fem tills man går och lägger sig, det vill säga i sex timmar? Men visst är det skönt att man kan sätta sig och läsa i en bok med gott samvete redan klockan sex och inte behöver tycka att man ska knalla runt och göra nytta eller vara ute på vift hela tiden. 

(Bara 98% av tiden; hälsningar min Mors och Fars dotter).

Sedan basturapport! Medan jag var på Madeira och drack madeira och gjorde annat fanstyg hann min Far bygga in en Parra-gårdsbastu i ändan av mitt skjul. Det tog honom ungefär en vecka. På fredag kväll körde jag ut till landet och då fick jag inte ännu provbada, men provvärmde ugnen och brände bort dess illaluktande skyddsmedel. Blev så varmt och skönt att det var svårt att låta bli att bada, men fick hålla mig till lördag. Då kom Far med hustru för att fixa det sista och bli bjudna på korvsoppa. Far stöttade upp golvet som visade sig svikta lite och så kopplade han spottarna tillfälligt så att jag ser att läsa mina damtidningar i bastun. Alla har vi våra laster och den här (bland många andra) skyller jag på mina föräldrar som lärde mig läsa Kalle Anka i bastun som barn. Ett av våra största nöjen med min kusin var att turvis läsa upp alla fetstilade utrop per uppslag i Kalle Ankan. Det kunde låta SWOOSH, UGH, POFF, GAAAAH, SKÄR KURVORNA JÖNSSON och MÄLPMÄUUD (när Långben fastnat i en hopfällbar stol) och största besvikelsen var om uppslaget bara innehöll ett ynka litet OJ.

Hursomhelst, efter korvsoppelunch och kaffe som Mor med sambo deltog i tillsammans med en äppelpaj blev det äntligen kväll och jag fick bada. Vilken lyx alltså att bara knalla över gårdsplanen för att värma bastun med ved som finns i lidret bredvid, i stället för att kånka ner ved och vatten till strandbastun i kolmörker och fylla på ved en miljon gånger innan bastun blir varm. (Lyxproblem förstås att ens tomt är så stor att strandbastun är för långt borta på vintern, och för stor dessutom).

Bastun fick också en liten terrass som man kan utvidga nästa vår vid behov. Återstår också att måla dörren och fönsterkarmarna efter vintern. Resten av skjulet är och förblir förvaringsutrymme för gräsklippare, grillar, virke och ditt och datt men kanske får jag det också uppiffat lite nu när jag blev av med en massa gammalt roina. 

För en inbiten bastuälskare som helst badar varje kväll är det här en enorm ökning av livskvaliteten under vinterhalvåret. (Bara jag nu hinner vara på landet, när så mycket händer här i trakten hela tiden, men det är en annan femma....)

PS Lite roligt att bastupaketet hette Parra. Vi brukade som yngre hänvisa till våra föräldrar som parrorna (parents, antar jag?). När jag googlade för att se vad parra egentligen betyder visar det sig vara göteborgsslang för fart eller hastighet. What can I say? 

Min parra byggde en Parra med en sjuk parra!

(Direkt översatt = "Min farsa byggde en base med en afare*. Red. anm.)

* afare = AFS = Armoton Fittig Speed.

The Amazing Race

Skamligt dålig bloggare anmäler sig.

Måtte vara längsta skrivpausen sedan jag började blogga. Denna gång är min ursäkt att jag vecka 41 fnattade omkring som ett torrt skinn mellan jobb och diverse förpliktelser för att tidig lördag bitti hoppa på ett flyg till Madeira för att fira sammanlagt 300 år födelsedagar. Tiden ensam på ett flyg var lyxig värre och jag läste höstens typ första bok (Brianna Wolfson: I ett rosa skimmer)  innan flyget landade med en tvärbroms på Funchals korta landningsbana.

Checkade in på det splitternya Savoy Palace som den första av nio. Möttes av en skrämmande snedtänd(ad) portier i cylinderhatt. Lade min laptop på skrivbordet för att producera mångsidiga blogginlägg under veckan. Hahaaa, vilken naivitet! Av därav blev intet. När de övriga resenärerna droppade in under timmarna och dagarna som följde krympte bloggtiden till noll medan vi knallade omkring mellan levador, caféer, restauranger, linbanor, tuktukar, irländska pubar, terrasser, shoppingcenter, poncha och golfbanor och gjorde vad vi kunde för att undvika skrämmande portier i ljusröd cylinderhatt.

Vädret var ypperligt, mellan 20-25 och antingen sol, regn eller moln beroende på vilken höjd över havet man befann sig. Mellan varven skrattat så vi nästan trillade av stolarna; däremellan nästan gråtit av höjdskräck i linbanan och av trötthet efter att ha vaknat kallsvettig på morgonnätterna av jetlag och sent intagna megamåltider avrundade med garoto och sambuca. 

En vecka senare packade jag ner min dator utan att ha rört den och flög hem över Frankfurt och läste höstens nästa och bättre bok (Elizabeth Strout: Vad som helst är möjligt) under det att. 

(Ganska glad över mitt intuitiva beslut att flyga Lufthansa. Dels fick jag välbehövlig egentid, dels skulle jag annars i skrivande stund sitta med de övriga TAP-resenärerna på dagens tredje flygplan hemåt; två dygn försenad.) 

Tanken var att ens detta blogginlägg skulle bli långt och inspirerande, men efter hackig nattsömn p g a jetlag, intensiv första jobbdag och ett sällsynt men gemytligt besök hos tjugoåringen i Berghäll har jag nu betalat högar av räkningar och sagt upp prenumerationer och medlemskap som jag fått på halsen i någon svag stund och är nu så trött att jag förflyttar mej till kvällsyoga och Efter Nio. Behöver lite semester. 

Några bilder dock.

Blixtvisit

Behöver mera timmar. 

Ska se nyheterna om åtta minuter så detta blir blixtsnabbt.

Den gångna veckan; jobbjobbjobb, ett bankmöte, ett styrelsemöte, en spanskatimme, två jogasessioner på vardagsrumsmattan, en runda på gymet, en middag och en teaterpjäs - Äktenskapsgrejen, som från vilken som helst av våra familjemiddagar fast lite långsammare - ett närapå tömt skjul för att göra rum för vinterbastu, en runda till avstjälpningsplatsen, saxade buskar, tömd utetupp, bastubad, Netflix La casa de papel con texto en español, tusentals skränande gäss i viken, svampskogen med cirka femton trattisar och en älgfluga, jakt på skrämd mus med sopborste på glasveranda, nyss spanskaläxor, nu en mudmask i fejan och byke i maskin.

Random bildkavalkad. 

Mycket händer här i trakten.

Klädde mig imorse i vita jeans. Jobbade distansförmiddag. Åt tomatsoppa till lunch. Bytte till ett par andra vita jeans. Tog mitt pick och pack till bilen. Grannen hade parkerat halvvägs in på min ruta. Svor och klämde mig in mellan dörren, bilen och en matta gult pollen. Körde på kundbesök, troligen med gul röv. Fick kortslutning och ställde parkeringspucken på tre fastän klockan var tolv. Fick böter. Körde till Borgå på matuppköp. Insåg vid kassan att min telefon var försvunnen. Mindes tydligt att jag surfat på den i ALKO. Frågade efter den där och i infon och letade efter den på tuppen. Hittade den inte. Lämnde min emailadress vid informationsdisken. Körde nedstämd till stugan och beslöt logga in på FB och mejl och meddela mina nära och kära som jag skulle möta upp med att jag inte kört i diket utan bara tappat min telefon. Insåg att jag glömt min nätmokkula i stan. Körde till Mor. Berättade om mitt dilemma. Din Bror är i K-Market, tröstade Mor. Det hjälper mig knappast, sa jag dystert. Loggade in på nätet. Fick ett email av K-Market. Vi har hittat din telefon! Ringde Bror som ännu var där. Tala om flow! Fick min telefon tillbaka. Badade bastu. Drack vin. Livet är okej. Solen går ner och det är vindstilla.

"Var ska vi slå kors!"

....brukar min Mor utbrista när något oväntat inträffar. Jag var inte mycket bättre då jag klev in hos nittonåringen igår för att överräcka en Game of Thrones-t-shirt.

Döm om min förvåning; det här är killen som vanligtvis hittas under eller bakom oceaner av klädhögar och möglande matförpackningar. Man kunde ju tro att detta var ett ryck som han fick när jag ringde på dörren - likt det jag får när min Mor kliver in och jag börjar torka av spisen - men när vi shoppade var det faktiskt han som sa att han behöver en dammsugare. Och, tro det eller ej, en dammvippa.

Jag frågade hoppfullt om han haft det ensamt och ledsamt men han sa att huset varit fullt av (bl a chipsätande) vänner och häng, att månne jag kan åka snart så han får vara i fred innan returen till armén.

Like Mother, like Son.

Om livets gång och min livskumpan.

Så flyttade då nittonåringen på riktigt. Vi hade träff i hans nya hem idag efter jobbet och pynjade ihop några möbler och fyllde hans kylskåp.

På hans trappa satt en puligubbe och drack vodka. 

Ansvaret tynger.

På vägen hem var jag så hungrig att jag höll på att avlida trots att jag precis ätit en sallad och innan dess ett mellanmål och innan dess en jättelunch.

"Du har kanske binnikemask", sa sjuttonåringen.
"Det sa min mamma också hela min barndom, för att jag var så mager och alltid hungrig!"
"Exakt. Du har alltså haft den i trettio år."

De goda nyheterna antar jag är att sjuttonåringen inte fattade att jag har haft den i fyrtio år redan. Och att någon faktiskt har orkat med mig alla dessa år.

Sitä saa mitä tilaa.

Söndag precis lika asocial som dagen innan. Svarade trots allt i telefon när Far ringde, huvudsakligen för att be om ursäkt för att han liknat mig vid en Batikhäxa senast vi sågs och jag var iklädd en batikfärgad skjorta. (Han hade googlat uttrycket efteråt och insett att det fått en ny betydelse sedan han anammade det och var rädd att jag gjort detsamma. Det hade jag lyckligtvis inte, för då hade jag eventuellt inte svarat i telefonen.)

Städade huvudet genom att städa några skåp och gav mig sedan ut på stan för att ta mig en titt på Magrittes konstverk. Mitt rykte som batikhäxa hade eventuellt spritt sig för ett gäng unga invandrade följde mig hack i häl från spårvagnen fram till Amos Rex-kön och började småprata med mig. När jag upplyste dem om att utställningen kostade femton euro drog de vidare.

Jobbstressen från förra veckan rann av mig helt och hållet först i Georgsgatans simhall sent söndag kväll efter en kilometer grodsim påföljt av bastu.

Olyckligtvis var det måndag idag och när jag var hemma närmare sju kändes weekenden förhållandevis avlägsen.

Sitä saa mitä tilaa.

Goljat

Igår kväll tog vi metron västerut till den feta ödlan för att fira systersonens artonårsdag. Mycket gott, mycket och trevligt. Vi blev serverade av något vi trodde var en isländsk viking men visade sig vara en rödblond australiensare. 

När jag senare refererade till kyparen som en rödhårig albino blev nittonåringen förnärmad och sa att så kan jag ju inte benämna honom. Att det är helt okej att kalla folk för vad de verkligen är, men att kalla honom albino var att ta i. Som exempel på vad som är okej nämnde nittonåringen undersergeantens ord tidigare i veckan:

"Seuratkaa nyt suuntamiestänne; tuota ylikasvanutta Goljattia tuossa edessä!"

💔

Goljat samlade sitt pick och pack ikväll och körde tillbaka ut mot dessa förödmjukelser.

Själv vaknade jag igår okristligt tidigt (läs: åtta) och hann på ex tempore pilates klockan tio varefter sväng till stan  på fördelsedagsuppköp och smoothie. Idag eftermiddag lyckades jag trots vädret tvinga mig på en promenad till Drumsö på uppdrag av Mor och blev dränkt som en katt. 

Tog skakande av kallsla metron hem igen efter att - återigen - ha närt med mig en grön smoothie i Lauttis. På vägen hem köpte jag en batteriluftare i Clas Ohlson för att få värme till sjuttonåringens rum, men fick bara en vattenstråle i fejan. Kall, lyckligtvis, liksom batteriet. 

Kvällen har jag använt till jobb, vilket knappast var sunt men nog så nödvändigt för sinnesron och nattsömnen.

Slottsfrun rapporterar

Bloggandet har lidit av sommarvärmen. (Så även bloggaren, som inte sprungit en meter eller besökt tillstymmelsen till gym på två veckor, vilket känns i kropp och själ, men eget fel som Systersonen skulle säga.) Den senaste veckan i ett nötskal:

Mat och dryck på olika terrasser och restauranger i stan. Avlämnande av hårdvara och mjukvara på före detta arbetsplats. (Tycks ha glömt efter mig två tröjor och en påse hammare och spik; do not ask.) Tågresa till Björneborg för Pori Jazz där vi lyssnade till James Blunt, Jessie Ware och Alanis Morrisette i värmebölja varvad med regn. 

Hem söndag kväll till en lägenhet obeskrivligt kvav. Att byka undan och packa ihop igen för nästa etapp av semestern var en pärs. Lyckades ändå trycka in kassar och söner i bilen på måndag vid lunchdags och körde ut till herrgården via glass och matbutik.

Här är vi nu installerade för två veckor framåt. Eller nåja, bloggaren åtminstone; artonåringen åker till Rockoff över weekenden och planerar även hälsa på en kusin i väst innan återvändo hit. Sextonåringen svarar sitt standard-"Inte vet jag" på vad han vill göra och "Antagligen inte" på om han vill hänga här med mig över helgen. Go figure. Time will tell.

Herrgårdsvistelsen har tillsvidare gett följande vid handen:

- en miljon hungriga myggor har fötts och inkvarterat sig i mitt sovrum

- man måste på riktigt sopa flugor från fönsterbrädena alla dagar, helst flera gånger om dagen, detta är alltså inte bara min småpedantiska Mors befängda påfund

- är man van att bo på dryga sjuttio kvadrat och ha allt på en armlängds avstånd (- nå, för andra kanske två armlängder, men för bloggaren en -)  så är avstånden i detta hus oändliga. Glömmer man något efter sig ska det knallas genom sju rum och minst en trappa innan man hittar det.

- mysteriet med den ur frukostrummet spårlöst försvunna TV:n är löst

- satt på trappan igår kväll och undrade hur i fridens namn man ska få tiden att gå här, men problemet löses troligen av punkterna nämnda ovan

- på allvar: vilket priviliegium alltså, att få bo på ett ställe som detta. Tackar mina anfädrar ödmjukast.

Allra sist en hälsning från min kompanjon i köket, Hoo Moilanen: