Inatt låg jag vaken mellan fyra och halv sju - det kanske jag förtjänade, rytmen gick lite åt pipan under weekenden på landet, men hade nog mera med illvilliga hormoner att göra. När jag till slut började bli sömnig ställde jag om min klocka till åtta och fick väl en timmes sömn på slutrakan som tillägg till de fyra jag fått i början av natten. Till jobbet hann jag vimmelkantig lite efter nio men hade intalat mig att låta det bli en bra dag trots allt. Och ser man på; på jobbet väntade glögg och pepparkakor och "julgatan" som traditionellt öppnas vid första advent och dessutom hade en av mina skolningar för dagen avbokats. Tala om flow.
Efter jobbet tog jag mig till matbutiken där jag omsorgsfullt fyllde min korg till brädden. Under det att kom en dam fram till mig som nog såg bekant ut men som jag inte i all världen kunde placera. Det märkte hon såklart och presenterade sig som min granne på Skeppsredaregatan för flera år sedan under min rörremppa. Vi brukade pratas vid i damernas länkbastu, mindes jag nu. Vad jag inte kom ihåg var att hon legat mitt i en jobbig skilsmässa och att jag tipsat henne om lägenheten jag hyrt, så att hon fick ta över den när jag flyttade ut. Även detta upplyste hon mig tacksamt om. Hon undrade också hur mina studier i grafisk design gått och huruvida jag fått jobb inom den branschen. Det hade jag ju inte, men mera oroade det mig att hon kom ihåg precis allt om mig medan jag inte ens nu riktigt minns vad hon pysslade med fastän hon upplyste mig om det också.
In genom ena örat, ut genom det andra, jag är en usel lyssnare, fråga fast min Mor. Berättade historien åt min artonåring ikväll och han tröstade mig med att grannen såklart kom ihåg mig om jag varit hennes räddande ängel. En rörande tanke i och för sig, men tyvärr berättar detta nog mer om mitt minne och intresse för andra människor än om min änglalikhet.
Efter detta kom jag fram till snabbkassan och började gräva i min handväska bara för att inse att min plånbok IGEN hade blivit på jobbet - får man hoppas åtminstone. Eftersom jag fortfarande inte lyckats få Google Pay att fungera på min mobil vände jag mig om till kassan och sa rahat jäi kotiin, niin tää jää nyt tähän och knallade iväg. Utanför dörren fick jag en förstående blick av Iso Numero-försäljaren som säkert var och varannan dag upplever att inte ha råd att betala dagens mat. (Fast en gång gav jag hen faktiskt alla mina tomflaskor, så kanske hen bara tittade på mig som på any passerande ängel.)
Gick hem, värmde den burgundiska grytan jag levt på sen i fredags och lånade en sedelbunt av min krösus till son och gick till Alepa nere på gatan.
Allt detta lugn som en filbunke.
(Detta medan jag fortfarande är övertygad om att plånboken ligger under lådan med solglasögon på mitt skrivbord.)
Bilderna från min nyss påbörjade digitala julkalender.