måndag 30 november 2015

Less IS more

Jag dricker inte rödvin alla dagar. Om ni undrade. 

Idag blir det glögg.

Nej, bara skojar. Eller nej, skojar inte, jag ska dricka glögg idag, men jag dricker inte alkohol alla dagar. 

Om ni undrade.

Idag tänker jag för ovanlighetens skull dela med mig ett Feng Shui-tips som funkar i alla fall för mig:

Ta ut så mycket av inköpen ur sina förpackningar som möjligt. Nu menar jag inte bröd eller tomatpuré eller shampoo, det kan bli jobbigt, men så mycket som möjligt. Jag packar upp hushållspapper och toalettpapper ur sina påsar och ställer dem som sådana i skåpen. Plockar ut tandkrämstuben ur pappförpackningen och lägger tuben i lådan för toalettartiklar. Tar ut plasfickorna ur sitt plastpaket och lägger dem i en snygg hög i kontorsskåpet. Jag häller gärna över mysli och cornflakes i genomskinliga burkar och tar ut wettexar ur sin förpacking och radar dem som sådana i låda eller skåp. Skär loss övre kanten på alla pappförpackningar med torrskaffning som är enskilt förpackad inne i sin pappask - typ potatismos och snabbgrötspåsar. Bomullslappar och -pinnar i burkar i badrummet i stället för i sina påsar.

Ju mindre prassliga påsar och spretande sönderrivna pappkanter som kommer emot när jag öppnar skåp och lådor, dess bättre.  Så här har jag gjort redan i åratal men har ett minne av att de här tipsen också fanns i Marie Kondos bok om Kon Mari-metoden (clic). Nu är det inte så att mina skåp skulle vara i fantastisk ordning, tvärtom, men vill inte veta hur de skulle se ut om jag hade alla förpackningar kvar också. 

Ett sista tips är också att inte samla på sig mycket mer än man behöver. Jag fyller på an efter att saker och ting tar slut och försöker undvika att köpa tre nya paket spaghetti om jag redan har sju. 

Ugh. 

 

söndag 29 november 2015

introvert goes extrovert

Två dagar Helsinki Design School bland fyrtio ofantligt begåvade, en vad-ska-vi-bli-när-vi blir-stora-kväll med syster och glögg, en livlig middag med bror & Co och skumppa och vin och till sist två långa timmar i en kyrka med Jesus, Gud, den Helige Ande och fan och hans mormor. 

På kvällskvisten slog jag mig ner vid min dator, pynjade med portfolion för min illustrationskurs och nästa gång jag tittade på klockan var den snudd på elva och jag hade glömt att ta ett glas rödvin. 

Hinner ännu?

torsdag 26 november 2015

i ficklampans sken

Genom regn och mörker och med huva på promenerade jag iväg till Kaserngatan där mitt kök var närapå färdigt. Man såg knappt handen för ögat. Jag tassade omkring med en ficklampa i evigheter. Mätte plats för köksbord och soffa. Öppnade och stängde lådor. Öppnade och stängde skåpdörrar. Provsatt olika låtsasstolar knäande. Stod stilla och bara tittade. Snubblade omkring i mörker och damm och mätte plats för skrivbord, sängar, hyllor, nattduksbord. Prövade platser för väggskåp och tvålställningar.

Allt det här kunde ha väntat till dagsljus i helgen, men det kunde inte vänta. 

Lyckligt lottad och euforisk.

onsdag 25 november 2015

Dygnsrytmen

Visst är det konstigt. 

På morgonkvisten efter att jag vaknat är jag livet självt och gör saker av bara farten, skriver mail och ringer samtal och fixar undan både svåra och mindre svåra punkter på to-do-listan. Men dagtid kan jag sitta och stirra lite håglöst och höra klockan ticka och undra hur jag ska får tiden att gå och vilken mening mitt liv kan tänkas ha. Sitta som i seg sirap och tänka oj nej. Men när mörkret faller vaknar jag till och drabbas av inspiration och lust att ta tag i saker. Inte helt säker på vart den ljusa delen av dagen gick igår, men efter mörkrets inbrott vaknade jag till liv, tecknade och redigerade foton, drog på mig trikåer och knallade ut i blåsten, spenderade timmen mellan åtta och nio på gymet, promenerade hem via K-butikens salladsbar, ställde salladen i kylen, ordnade lite papper, gick i bastu klockan tio, åt min kvällsvard halv tolv, läste min bok till runt ett på natten och släckte lampan enbart för att människan "ska" vara vaken på dagarna och sova om nätterna.

Idag skrev jag i rasande fart jobbansökningar på morgonen och hade lyckligtvis lunchträff på stan så fick dygnets hopplösa tid att gå i gott sällskap och trevlig miljö på Roasberg. Tog en sväng via Kaserngatan på hemvägen och mitt kök var halvvägs uppe! Sjukt spännande. Hoppas att det blir bra. Över lägenheten låg en stark doft av nymålat och dörrar och garderober glänste; jag är full av förväntan. 

"Saatiin aamulla parkkisakot", sa köksmontörerna muntert och jag funderade i mitt stilla sinne om jag borde erbjuda dem att betala böterna.
"Työniloa", sa jag i stället - vilket kändes onödigt, de två montörerna var ena riktiga solstrålar och energiknippen i novembermörkret, trots bötern -  innan jag tog tag i hatten och promenerade vidare genom stormen.

Här hemma får jag glögg, klockan är över åtta och jag börjar så småningom komma igång.

Home is where the wine is.


måndag 23 november 2015

WWJD

Fjortonåringen tittade in idag för att hämta sin vinterjacka och på köpet fick han middag. Medan vi åt beklagade jag mig över hur tråkigt jag haft idag, så till den grad att jag överväger att betala för att få gå på jobb.

"Du kan ju spela på min dator", tröstade han. 

Jag hade övertalat honom att ta med hälsokunskapsboken för att läsa lite på onsdagens prov, något som han själv totalt tycks ha missat att planera in. Han satt snällt vid köksbordet och läste men då och då tycktes tanken fly lite. 

"Vet du vad WWJD betyder?"
"World Wide JihaDs?" gissade jag.
"Nej", fnös han föraktfullt. "What would Jesus do."

Vilket bra tips, hörni. Nästa gång jag tvekar inför ett beslut ska jag fråga mig: What would Jesus do?

söndag 22 november 2015

Dekadens

En vecka utan barn bakom mig, en ytterligare framför. 

Jag äter vad helst som jag får lust på, varsomhelst, vilken tid på dygnet som helst. Allt helst sådant som inte behöver tillredas det minsta. Riskakor med Port Salut-ost och vinäger. Avocado med grynost. Sushi och edamame. Grillad broiler med spenat. Youghurt med mysli morgon, mellan, kväll. Gröt och kaffe på säng i sällskap av en bok.

Kaffet i sängen, om vi ska vara ärliga, nog så mysigt. 

Boken jag läste slut imorse hette Stoner och den blev jag lite nedslagen av men den fick mig också att tänka. Hur kommer man själv att se tillbaka på sitt liv i slutändan? Vad kommer man att ångra, vad kommer man att minnas bäst? Vad borde man våga, hurdana val borde man göra, vem ska man leva för? Hur vet man om man fattar rätt beslut? Hur ska man gå till väga för att inte ligga på sin dödsbädd och ångra - inte sina val, dem är det inte värt att grubbla över, man gjorde väl sitt bästa - de val man inte tog: Varför skrev jag aldrig en bok, varför blev jag inte illustratör, varför sa jag inte vad jag kände, varför bodde jag aldrig utomlands, varför pratade jag aldrig med främlingar, varför prövade jag aldrig röka gräs, varför?



Livet är för kort, jag är övertygad om det. Upplyftande tankar mot slutet av veckan, eller hur.

Övrig barnfri dekadens har betytt skumppa och rödvin och så mycket skratt att man vridit sig dubbelvikt, en städning som innebar att slänga smutsiga kläder bakom ett draperi och promenera ut på stan för kaffeträff, att spela upp gårdagskvällens konversationer i huvudet ("kiitti moi") och måsta bita sig i kinden för att inte börja asgarva mitt på Skillnaden, att teckna fiktiva reklamuppdrag för Zara, att skapa påhittade skivfodral åt Fleetwood Mac (lyssna! clic, nostalgitripp), att ha sockor och halsduk på sig inomhus för att värmen funkar i bara ett rum och att dricka rödvin ur en bag* om kvällarna.

* ur ett vinglas, fyllt ur en bag (red.anm.)

lördag 21 november 2015

Hemlängtan.

Jag är inget bra på på att befinna mig i limbot som inträffar mellan början och slut, mellan möjlighet och beslut, den tiden då ingenting är klart och man inte kan förbereda sig på vad som komma skall för att man inte vet vad det är. Ändå tycker jag större delen av livet - mitt liv åtminstone - går ut på just det. Visst har jag blivit bättre på att leva i ovisshet under årens lopp (thanks to experience, years, age and Eckhart & Co), men gillar det gör jag inte. Kan leva med vilken utgång som helst i princip, men att inte veta, det gör mig vansinnig.

Det som jag däremot gillar är kylan och den krispiga luften där ute idag. Så mycket syre! Har väntat på detta kallare väder så att man kan krypa ihop under en filt på kvällen och sova nätterna som en stock med strumpor på fötterna. 

Vad jag också gillar är att tassa omkring på Kaserngatan med damm upp till knäna, mäta upp platser för möbler, se framför mig köksskåp och tavlor och soffor och badlakan och nymålade väggar. Olivträd, korgar, industrilampor och mjuka mattor. Kaffestunder, solstrimmor, trägolv, speglar och keramik i olika färger. Längtar hem!

onsdag 18 november 2015

Do not try this at home

Det som jag kommer att sakna när jag flyttar härifrån är bastun.

Här har jag en bastutur på fredagar (liksom hemma, det var typ kriterium för att kunna flytta, man kan ju inte rucka på alla sina rutiner vet jag) men utöver det kan man boka udda turer närhelst under veckans gång mellan 16-23. Det här betyder att jag badat bastu i genomsnitt tre gånger i veckan, ah autuutta! Bastun är min absoluta egentid - utan mobil, utan dator, utan förpliktelser, en enorm källa till inspiration och sinnerso - och konkurrerar bara med gymet om lyckogeneratorns förstaplats. Lyckligtvis kan man kombinera de två, som idag, från gymet en rask promenad genom duggregn rakt till bastun, hur härligt?
 
Det här med bastubad flera gånger i veckan har förstås sina sidor. Ingen bastu utan cider, ingen helg utan vin, you get the drill... Dessutom envisas jag ju med att läsa damtidningar i bastun och inte nog med att det är en kostnad att skaffa en ny tidning för varje bastusession utan dessutom tenderar tidningarna med nit i ryggen att ta slut i mitten av veckan. 

Elle med limrygg är inte att rekommendera i badstugan.



tisdag 17 november 2015

Stillheten

Efter att jag levt två veckor som 24/7 mamma flyttade mina söner nu runt hörnet till sin far som är tillbaka från misslyckad jakt på glanskis i norr. Under de senaste två åren har min yngre dykt upp hos mig varje eftermiddag, nästan utan undantag, för att grabba en karelsk pirog och ett glas kakao och slå sig ner vid sitt livs medelpunkt, sin speldator. Detta även när han bott hos sin far. För min del har det betytt att ständigt hålla kylskåpet fyllt, påminna om läxor, byka hans kläder, kanske laga middag, ta ut honom på promenader och sen med dåligt samvete köra iväg honom mot kvällskvisten. Nog så trevligt att ha honom här, men samtidigt inte riktigt som vi tänkt oss. Nu fyllde han fjorton och fick en dator även till sitt andra hem vilket betyder att han inte kommer att kliva in här efter skolan längre. 

Må vara att detta inte var det mest pedagogiska beslutet man kan ta som förälder när man annars också är orolig för barnets skolgång och spelvanor, men vissa - inga namn nämnda - behöver struktur i sin vardag, och lite andrum från skuldtyngdheten och ansvaret. (Fullt medveten om att föräldrar i kärnfamiljer aldrig får "andrum" från föräldraskapet i sådan här skala, men kanske kan de i alla fall dela på ansvaret i vardagen. För ensamstående föräldrar lyfter jag bara hatten, det vete fan hur de orkar.)
 
Och så har han ju faktiskt en förälder på den andra adressen också, vilket jag ibland glömmer.

Nu är stillheten här öronbedövande och det kan ta en tid att vänja sig. Torde ändå inte ha problem att få tiden att gå fortfarande heller. Räknade veckorna i kalendern igår och insåg att flytten hem närmar sig med stormsteg. Måste koordinera köksinstallation och nytt golv samt titta in på renoveringen dagligen för att upptäcka eventuella missar - som fel kakel, igen, korrigerat, igen - i tid. Borde även rensa skåpen här på det som jag inte använt på ett halvår och knappast någonsin mer behöver och också fundera vilka möbler jag ska ha med tillbaka och vad jag gör med resten. Har också illustrationsuppgifter för både Berghs och Helsinki Design Shool att jobba på. Never a dull moment, bra så.

På tal om  det andra hemmet: Jag längtar efter riktigt dagsljus. Jag längtar efter bra belysning. Man blir sömnig av att jobba i skenet av en bordslampa med skärm och i köket sitter vi under skolsalslysrör och dricker vårt morgonkaffe. Och fy fan vad jag längtar efter en diskmaskin! 



First world problems som man knappt täcks yttra i dagens läge när världen ser ut som den gör. Om terrordåden och det som händer sedan säger jag bara: när mina barn ger sig på varandra brukar jag säga sluta puckla på varann, ni är ju nästan vuxna. 

Lyckligtvis behöver jag inte ta mer ställning än så. 

lördag 14 november 2015

aliens among us

Total eufori kom över mig på gymet när jag sprang mina två uppvärmningskilometer och svetten bröt fram medan jag lyssnade på The Black Keys' Everlasting Light och Major Lazer's Powerful och First Aid Kit's My Silver Lining och tänkte på allt som är och varit och blir och samtidigt på absolut ingenting, jag bara fanns och sprang och njöt.

"Det slog mig på löpbandet idag", sa jag åt pojkarna vid middagsbordet, "hur lite en människa behöver för att vara lycklig."
"Kanske du inte är en människa?" föreslog fjortonåringen.

fredag 13 november 2015

fok it

"Varför vill du egentligen ha ett jobb?" undrade sextonåringen. "Du får ju arbetslöshetsunderstöd."
"Ja-a," sa jag, "man frågar sig. Jag vill väl ha något vettigt att göra och någonstans att gå. En grupp att tillhöra."
"Du hör ju till facket?" 

torsdag 12 november 2015

onsdag 11 november 2015

Bokstavskombinationer

I ett försök att förstå varandra* gjorde pojkarna och jag Myers-Briggs personlighetstest. Jag slutar aldrig fascineras av hur olika människor är och hur de fungerar. Mera om de olika personlighetstyperna kan man läsa här eller här.

Inte helt förvånande var jag fortfarande en ISTJ Duty Fulfiller eller Logistician.

(Varenda gång hoppas jag lite lite att jag skulle ha förändrats till en carefree extrovert - eftersom jag nuförtiden faktiskt ibland lämnar disken att vänta till morgonen och faktiskt också vill träffa människor då och då -  but ain't gonna happen. ISTJ tills det bittra slutet). 

Trettonåringen, vars självkännedom jag ibland betvivlat, klickade sig ledigt genom alla 64 frågorna och kom ut på andra sidan som, surprise surprise, en ytterst introvert ISTJ som sin mor. (Vilka duties han valt att fulfilla är och förblir ett mysterium, logistiken är dock klar - rakt till datorn, alla dagar.) Han skötte testet galant trots att sextonåringen gapskrattade och sa: "Han kommer ju inte att kunna svara på den här frågan - 'After prolonged socializing you feel you need to get away and be alone' - för han har aldrig upplevt det!"

Sextonåringen å sin sida var föga förvånande en extrovert ENTP Visionary eller Debater. Också det resultatet skulle ifrågasättas och debatteras en god stund.

* Kanske inte helt sant. Som ISTJ vet jag ju redan allt om alla och besitter den ultimata sanningen. Och berättar den också. Minns en arbetsplats där vi gjorde det här testet och en kollega blev ENFP (liksom mina barns far.) "Hah! Senkin selkärangaton pehmo!" utbrast jag. Avundsjuka, kanske? Vem skulle inte vilja vara en free spirit, ens för en dag.

tisdag 10 november 2015

Några ord om sömmarna

Glömde de goda nyheterna (utöver vinet då alltså).
 
Tittade in på Kaserngatan och kaklen som senast var vindiga - för att man med ringa framgång försökt jämka sömmarna på två kakel av lite olika storlek - var nu omkaklade, rakt och snyggt. Skickade ett euforiskt tackmejl till min entreprenör och bad hen framföra mitt tack och min ursäkt till kaklaren som eventuellt råkade ut för ett gråtmilt hormonmonster förra fredagen.
 
(Skrev inget om hormonerna, bara tacken och ursäkten.)

Ansvarstyngd

Meddelande från fjortonåringens skola: Ett matteförhör införs varje vecka för att följa upp barnens kunskaper som tydligen försämras med fart. Pluspoäng! Det är länge sedan jag sett en en enda uppföljning eller ett enda kunskaps- eller annat krav från skolans sida. Dock nämndes inte om förhöret kommer att gås igenom efteråt, vilket jag påpekade i mitt svarsbrev där jag prisade initiativet. Försökte själv gå igenom förhöret med min son som är lika mottaglig för feedback och hjälp som en stenmur.
 
Dessutom informerade skolan att alla förhör som i fortsättningen dekoreras med teckningar kommer att underkännas. På åttan borde man förstå att matte och konst inte hör ihop.
 
Mitt stackars barn, han är inte i riktigt rätt inlärningsmiljö, men vi fogar oss såklart, trycker in fyrkanten i triangelhålet.
 
 
 
I min skuldtyngdhet (för jag antar att det är mitt och enbart mitt fel som förälder och Mor att finskan och matten och gud vet vilka andra ämnen barkar utför och att barnen inte ger varandra arbetsro och att disciplinen är som bortblåst i klassen och och och....) bad jag också om uppföljning och stödundervisning i det andra inhemska.
 
Nu ska jag försöka hjälpa med läsningen på geografiprovet. (Idag är fjortonåringen placerad på en stol och hålls vaken men inte mycket mer.) Sextonåringen cirklar omkring i lägenheten dribblande en fotboll och viftande med ett psykologihäfte: "Han är utifrånstyrd, det är det som är problemet! Han borde ha blivit självstyrd för länge sen!"
 
"Och du då?" kontrar jag. "När är din provvecka? När har DU tänkt börja läsa?"
"Proven är nästa vecka, men nu har jag bara fem, senast var det sju. Ingen idé att börja läsa ännu."
 
Lite matt nu. Vägrar tro att de här ungdomarna brås på mig. Har jag rödvin kvar från helgen? Jo gudskelov en skvätt. Ingen idé att påbörja min illustrationsuppgift. Den ska in först på söndag.

Ei-oota

Debatten om det finska språket bland finlandssvenska ungdomar fick mig att tänka på en av mina första dagar på jobb i Sauna Shop, tidigt nittiotal. En karl klev in och rakt fram till disken och frågade:

"Onko teillä kiuluja?"

Jag hade ingen aning om vad han pratade om men chansade:
"Ei, ei meil oo."

Eftersom han befann sig i en bastuaffär tittade han skeptiskt på mig, vände sig om och svepte med blicken över butiken.

"Tuossahan niitä on, kokonainen rivi." 

*sjönk genom marken och rodnade upp till hårfästet*

Jag tror och hoppas att det språkliga klimatet idag är vänligare och ungdomarna såpass självsäkra att de vågar prata på friskt och slänga in svenska eller engelska ord eller medge att de inte är så bra på finska och det är helt okej, för alla. Det är ju trots allt inte vårt modersmål utan ett helt främmande språk, vilket jag tycker folk borde ha respekt för och vi själva borde vara stolta över att vi pratar flera språk - om än haltande - i stället före att skämmas, som jag gorde tills jag var runt trettio.

måndag 9 november 2015

Powernap

"Det är kanske bäst att du inte ligger på soffan och läser på provet", säger jag åt fjortonåringen.
"Hurså?"
"Om du somnar."
"Det gör jag inte."

Jag vänder mig om mot min dator,  läser artikeln om Anja Snellman och hennes senaste bok "Antautuminen" och speciellt citatet som beskriver hennes barndom: "Vieteriukko ei tiedä, niin kuin jo koko kolmekymmenviisipäinen joukko vieraita kalpeita lapsia tietää, että minä vastaan yllätettynä aina yhdellä sanalla..."

Känner igen både mig och min yngre till hundra procent. 

Samtidigt hör jag boken dråsa i golvet bakom mig. Går och plockar upp den, drar en filt över pojken och släcker golvlampan.

"någon"

Någon borde gå till matbutiken. 
Vet inte vem någon är, men hen bodde inte hos oss idag. 
När jag kom hem från min utfärd österut och undrade vad här ätits lyfte pojkarna förvånat blickarna och sa att de inte blivit hungriga.
Klockan var aderton trettio.
Vi livnärde oss på riskakor, saltgurka, ost, glass, russin och köpismakaronilåda.

Studieuppgift för Berghs School of Communications. Fiktiv apotekskampanj.

Dagens iakttagelse: Läste i Husis en debattartikel om finlandssvenska ungdomar som inte kan prata finska och den avslutades med frågan: "Har föräldrarna utlokaliserat sitt ansvar till skolan?"   

Osui ja upposi. Kommer att ligga sömnlös med dåligt samvete inatt. Varför, varför, varför skaffade jag inte mitt (blyga, introverta) barn en finsk hobby? Varför har jag inte studerat med honom som jag planerat, varför har jag inte anställt en hemlärare som jag tänkte, varför satte jag honom inte i finskt dagis, varför gifte jag mig inte finskt, varför har jag inte tvingat honom att spela sina spel på finska, varför, varför, varför.

Men samtidigt: Har skolan utlokaliserat sitt ansvar till familjerna? Jag hade inget finskt umgänge förrän jag fyllde tjugo, tjugofem kanske, utan lärde mig finska i skolan. Enbart i skolan. Mina föräldrar lärde mig aldrig någonsin ett ord finska, tvärtom varnade de mig för fruktansvärda områden som Kirstibacken och Jakobacka. (Tähän kohtaan hymiö.) Jag fick stödlektioner i finska i lågstadiet men har för mig att initiativet kom från skolan. Själv har jag upprepade gånger bett om att mitt barn ska få stödundervisning i finska och det har han några gånger fått, men aldrig någonsin har jag blivit kontaktad från skolans sida. Eva Sundgren - som är lärare i finska - skriver också i sin debattartikel att "det värsta är att en del har kommit igenom grundskolan och fått betyg i finska fastän de i praktiken inte alls kan finska". Är detta (att barnen fått en femma där de borde underkännas) föräldrarnas fel?

lördag 7 november 2015

november rain

När jag vaknade imorse fann jag att de ursnygga stövlarna jag haft på mig hela natten bara var en dröm. Sen mindes jag de vindiga kakelsömmarna på Kaserngatan som tyvärr var helt verkliga och fick inte ro i själen förrän jag gick dit och tittade på dem igen. Älskar att lösa problem, men det här vet jag inte riktigt hur jag ska tackla. Upptäckte dessutom en kommunikationsmiss mellan mig och entreprenören och den går med säkerhet inte att åtgärda. Ingen katastrof, men inte så som jag föreställt mig det. Satte mig på fönsterbrädet och grät en skvätt. Torkade av mig tårarna och dammet, gick hem och skrev ett sakligt brev, drog på mig trikåerna och promenerade till gymet för att utplåna alla trubbel.

Medan jag sprang på löpbandet kom november as we know it.

torsdag 5 november 2015

Jamen dåså.

"Kanhända att vi måste åka till landet från lördag till söndag", sa jag. Tittade på sönernas miner och tillade: "Eller också lämnar jag er här på tumis och åker själv."

De lyste upp som solar.

"Men det kan jag ju inte, lämna er alltså."
"Varför då?"
"För om ena går på fest och den andra stannar hemma och röker gräs."
"Det gör vi ju ändå, fast du är så daiju att du inte fattar. Ingen röker dessutom gräs, vi snortar koks."

P.S. Finns det förresten något mera avväpnande än en hundraåttisju centimeter lång tonåring som säger "jaja" och kommer fram och kramar dig mitt i en dispyt?

onsdag 4 november 2015

Time flies


 Och vad har jag gjort idag, då?

 Jobbat på en fiktiv apotekskampanj.
Designa några sjukliga karaktärer, var uppdraget, och en miljö att placera dem i.

Efter detta känner jag mig ungefär så här.

Övningsarbete för Berghs School of Communication.


Tror jag ska sticka ut näsan lite grann, det tycks ha blivit mörkt därute igen.

Att jag inte tänkt på det!

Satt och pratade om jobbsökning med barnen häromkvällen vid middagsbordet.

"Men varför vill du ha ett kontorsjobb?" undrade sextonåringen. "Vill du inte göra något konkret?"
"Jo, här sitter jag ju och ritar dagarna i ända", sa jag. "Men kan man leva på det?"
"Bara typ tre procent av alla artists blir successful", sa fjortonåringen. 
"Där ser du", kontrade jag åt den äldre. "Man kanske dessutom borde ha börjat liite tidigare och kanske utbildat sig också."

Fjortonåringen lyfte blicken och tittade på mig som vore jag förståndshandikappad.

"Men varför anlitar du inte en assassin? Du betalar honom tjugufemtusen och sen tar han livet av nån och så säljer du alla hens organs på typ EBay och så får du fyrahundrasjuttifemtusen."

tisdag 3 november 2015

Run, Forrest, Run

Tar kanske tillbaka det där med att jag önskar mig regnstormar.

Eller nej, jag önskar mig dem också, men att jogga genom de här vyerna var inte så dumt det heller. Och luften var så full av syre att jag sprang en halv meter ovan marken och knappt ens blev andfådd.


måndag 2 november 2015

"November"

Lycka är en sextonåring som pluggar hörlurar i öronen, stänger dörren till köket och ropar: "Stör inte, jag diskar!" 

<3

Lycka är inte över tio grader i november. Var är min höst? Stormarna och det piskande regnet vid havet? Temperaturer under tjugofyra grader i sovrummet?

Och så har vi en färsk fjortonåring som kommer hem från parkouren och jag frågar om det varit kul.
"Nej, det var det inte."
"Inte?" 
"Nej, det är det ju aldrig."
"Senast sa du att det var roligt."
"Ja för jag ljög."

Vadå envis. 

Dagens iakttagelse: Något har man väl lärt sig med åren. Spenderade morgonen på Böle polisstation i väntan på att förnya mitt pass. I stället för att argsint vanka av och an i aulan med ryckiga rörelser och sucka och stöna menande satt jag på en bänk med min bok i allsköns ro och betade av novemberutmaningen.

(Hade man lärt sig ännu mer hade man bokat en tid på förhand i god tid, men nu blev det inte så.)

(Suckade och stönade och ögonrullade dock menande senare på dagen när blodsockret sjunkit och skorna skavde och tanten framför mig i S-markets kassa inte på någon vänster lyckades parvla sig undan när jag skulle packa mina saker, men det är en helt annan historia.)

söndag 1 november 2015

Sananen onnellisuudesta

Kuten kerroin, jäin Maaret Kallion kolumnin (clic) jälkeen miettimään onnellisuuden käsitettä. Mitä se on ja miten siihen päästään, jos ollenkaan.

Juttelin taannoin pitkästä aikaa erään tuttavan kanssa ja kerroin jossakin yhteydessä että, ei, en ole tavannut ketään (miestä). Vastauksensa oli "harmi, ettet ole löytänyt onnea". Tai jotain siihen suuntaan.

Onko vielä tänäkin päivänä oikeasti olemassa perusajatus siitä, ettei ihminen voi olla onnellinen ilman parisuhdetta? En aio valehdella - minäkin haaveilen rakkaudesta, mutta haaveilen minä paljosta muustakin, eikä se poissulje onnellisuutta. Kun kerron tuttaville etten ole löytänyt töitä, ei kukaan tokaise voi sinua, kun et ole löytänyt onnea. Vaikka minulle työttömyys - tai lähinnä tavoitteellisuuden puute elämästä - taitaa olla paljon mieltäni horjauttavampi asia kuin parisuhteen puute.

Olen pohtivaa ja analyyttistä sorttia. Aikoinaan olin aika onneton ja kuvittelin myös pohjavireeni olevan synkkä. Tunsin oloani aina jotenkin ulkopuoliseksi ja erilaiseksi, enkä oikein nähnyt, miten voisin aidosti nauttia elämästä. Matkan varrella mietin näitä asioita paljon ja vein pikkuhiljaa itseäni - ehkä tiedostamatta - kohti muunlaista todellisuutta. Olen paljon prosessoinut minulle tapahtunutta ja minun itseni aiheuttamia elämäntilanteita. Tänään luulen tietäväni aika hyvin, mistä (perus)onnellisuuteni koostuu.

Sillä: Minä olen työtön, omasta kodistani evakossa asuva puolialkoholisoitunut* sinkku jonka tulevaisuuden näkymät hämärän peitossa ja silti olen onnellinen.

Aluksi täytyy sanoa tämä: Vaikkei raha sinänsä tuo onnea, olen etuoikeutettu, kultalusikka suussa syntynyt ja tiedän, etten jää vailla kattoa pään päällä missään tilanteessa. Jos tilanne ei olisi tämä, ei minulla nyt olisi aikaa pohtia onnellisuuden osia vaan taistelisin kynsin hampain elantoni puolesta, sen tiesi jo Maslow, mutta tilanne on mikä on; siispä arvostan ja kiitän ja kirjoitan omasta, itsekeskeisestä ja turvatusta näkökulmasta, kuvittelematta että kaikilla olisi mahdollisuus samaan.

Kun perusasiat ovat kunnossa, on mielestäni ihmisen onnellisuus kiinni näistä osioista:
Ymmärrä ydinarvojasi ja elä niiden mukaan.
Opi tuntemaan mikä tuo sinulle flow-tiloja ja varmista, että niitä asioita on elämässä riittävästi.
Uskalla sanoa ei.
Tee mahdollisimman vähän asioita siksi että "pitäisi" jonkun kuvittelemasi normin takia.
Opi tunnistamaan tunteitasi, hyväksy ne, koe ne, mutta jätä ne sitten taaksesi.
Opettele pois negatiivisista ajatuskierteistä; ajatus ohjaa tunne-elämää ja omaan mielialaan voi oikeasti vaikuttaa hyvillä ajatuksilla. 

Ei onnellisuus ole mikään jatkuva high, vaan se on tunne siitä että elää linjassa itsensä kanssa. Sitä, että pystyy kokemaan tunteita laidasta laitaan - surua, uteliaisuutta, tuskaa, raivoa, läsnäoloa, pelkoa, himoa, onnellisuutta, iloa, toivoa, hämmennystä, vihaa, kaipausta, pettymystä, rakkautta - mutta aina puotaa takaisin jaloilleen koska elää sellaista elämää joka ei ole ristiriidassa omien ydinarvojen kanssa. 

Samoista asioita kirjoittaa nykyään jokainen, mutta vain siksi, että ne ovat niin totta. 

Nyt ilta kääntyy yöhön ja tästä tekstistä tuli liian pitkä. Ehkä jatkan jonakin toisena päivänä.



Päivän havainto: Elämä on liian lyhyt jotta ehtisi kasvaa kokonaiseksi tai edes viisaaksi.

 * Vitsi! Ainakin toistaiseksi.

30 sivua

Facebookissa pyörii haaste marraskuulle: Lue kolmekymmentä sivua kaunokirjallisuutta päivässä. Luulisi, että työttömältä onnistuisi. 

Työttömän viikko kun on täynnä sunnuntaita. 


Patti Smithin kirja hänen ja Mapplethorpen suhteesta on sitäpaitsi sellainen, jonka voisi ahmaista päivässä. Kirjoitustyyli on suora ja kaunistelematon, juuri sellainen joka minua puhuttelee ja pistää haaveilemaan kirjoittamisesta.  

"Miten voit lukea vapaaehtoisesti suomeksi?" kysyi esikoinen taannoin, ännessään puistatusta. Minusta suomenkieli kirjoitettuna on kiehtova ja karu ja sopii erinoimaisesti juuri tämäntyyppisiin kirjoihin, luomaan aitoa tunnelmaa.