Skönt att det förs intellektuella diskussioner kring vårt matbord.

Femtonåringen: "Den som fisen upptäckt har, han är oftast fisens far."
Trettonåringen: "Då är jag din pappa, för jag ser dig, och du är en fis!"

Hyvin nukkuneena

Kun heräsin sairaalassa nukutuksesta, aloin miettiä onko kuolleena olo tuollaista. Että siihenkö päättyy kaikki tietoisuus. Koskaan ennen en ole pohtinut miltä tuntuisi olla kuollut, vai tuntuisiko se miltään, mutta nyt se ajatus tuli väistämättä.

Mainitsin tästä tuttavalle joka totesi että eiköhän nukkuminen ole vähän sama asia, eihän siitäkään yleensä jää mitään mieleen. Vaan eihän se niin ole! Kun minut nukutettiin tunsin selkeästi miten aivot laitettiin pois päältä, kuin joku olisi vääntänyt kiinni miljoona pientä tietoisuuden hanaa aivoissani. Vasta kun ne avattiin jälleen heräämössä, palasin tietoisuuteen, voileipineen kahvineen, unelmineen ja ajatuksineen. 

Nukkuessa sen sijaan olen viime öinä pohtinut ja osittain ratkaissutkin kaikenlaisia ihmissuhdeongelmia sekä ilmeisesti kaivannut valokuvaamista suunnattomasti sillä kahtena yönä olen kuvannut ensin statiivilla auringonlaskua ja sittemmin polvillani lumisohjossa joutsenia, koivuja ja sorsia.

Kyllä se alitajunta tietää. 

Nukkuessa, vaan ei nukutuksessa.

När det mest spännande som händer på hela dagen är att posten kommer

Back among the living.

Det gäller att vänja sig vid ett lite långsammare tempo nu. Att vara hemma sjukledig med 39 graders feber är en sak - då klarar ju varken huvudet eller kroppen av annat än att ta sig genom dagen. Men nu, när huvudet fungerar och man ändå bara ska typ existera, det är kanske inte riktigt min grej.

Men med tiden blir det väl så att man vänjer sig vid slow life och att lystra efter posten och ååh-a sig över Kamera-lehti och Stockmanns stamkundsbroschyr. (Igår fick jag bara reklamblad.) Känner mig lite som en gammal pensionerad tant.

Låt oss hoppas att jag lär mig något även av det här.

Kamelen

Ska idag vid ettiden åka och titthålsoperera en ligamentskada i handleden. Har fått strikta order om att inte äta och dricka på sex timmar. Steg upp halv sju och vräkte i mig ett enormt morgonmål med youghurt, mysli, saftsoppa, kaffe, vatten och klementiner.

Även om jag visualiserade hur det sista vattenglaset spred sig i hela kroppen och lagrades som på en kamel är jag nu, klockan åtta femtiofem, redan vansinnigt törstig. 

Det kan ju ha något att göra med att jag sedan jag steg upp har tvättat badrummet, dragit igång en sats byke, tömt och fyllt diskmaskinen, torkat damm i alla rum, tömt alla skräpkorgar, samlat ihop alla gamla tidningar och mellan varven cirklat omkring som en osalig ande.

Ska nu de återstående timmarna försöka sitta blickstilla på soffan.

Den där härliga känslan när någon känner dig utan och innan.

Jag fnattar omkring i lägenheten, lägger på lite mascara, har tappat min hatt, söker en plånbok, dricker upp en halva kallnat kaffe.

"Shitshitshit jag kommer att försena mig....."
"Vad betyder det att du försenar dig?" undrar femtonåringen. "Att du är på plats en halv timme före utsatt tid?"

Jag skrattar fortfarande när jag stiger in hos frissan sju minuter i förtid.

let's fast forward to spring, shall we?

Vårvintervånda

Detta är inte min årstid. Detta är verkligen inte min årstid. 

Det har ingenting att göra med det ruggiga vädret, tvärtom, ju mera tilltagande ljus dess jobbigare känns allt. Till all lycka blir det alltid mörkt, förr eller senare. Då får jag ro i själen.

(Sommarljuset är inte ett problem. Då har mitt psyke redan hunnit ifatt. Men vårvintern, denna brutala väckning ur kamosluddet - nej tack. Att jag dessutom har en eller två mindre trevliga utmaningar att fundera på om morgonnatten gör ju inte saken bättre precis.)

Men jag gör vad jag kan för att mota en annalkande vårvintervånda. Dagens recept:

• ett nystädat hem
• sushi och vittvin till lunch
• rent - och dessutom vikt och sorterat, hör och häpna - byke
• besök av en rödhårig son som jag fick bjuda på middag
• dagens ultimata räddning: en sväng till gymet

Och det funkar, det gör det.

Disigt på distans

Några vyer från dagens distanskontor.

Det var ett snällt och mjukt väder vi hade idag. 

Kravlöst och lite sömnigt.

Borttappad.

Ibland önskar jag att vägen var klart utstakad. 

Bara att bränna på rakt, liksom.

 

Men nej. 

En jäkla massa alternativ och korsningar och djupsnö på vägen dessutom.

Kanske lika så bra det. 

För så vitt jag kommer ihåg har det alltid kommit en ny dag efter den förra.

En ny situation efter den man just lämnade bakom sig.

Helt oberoende av vad man planerade eller tänkte sig.

Gäller att släppa kontrollen bara. 

(Rena barnleken, hah.)

Så blir det som det blir.

 

Att inte låta sina cirklar rubbas

Kommer hem från jobbet, hänger av mig jackan och slänger mössan i korgen på hatthyllan. Packar upp matkassarna och ställer pojkarnas limsaflaskor i kylskåpsdörren. Gömmer deras lördagsgodis i ett skåp så de inte ska frestas att äta upp det i kväll.

Vad tyst det är. Inga spelljud, inga skolväskor, inga mellanmålsrester i köket, inga skor i tamburen. Jag lyfter blicken till krittavlan.

Lyckan att få vara Mor - del 4

Hänger över axeln på min trettonåring vid datorn.

"Varför spelar du det där hemska spelet hela tiden?"
"Varför är du en sån hemsk person?" kontrar han. 

Jag blir mållös.

"Där ser du!" säger han triumferande och spelar vidare.

de där jäkla odisiplinerade fasisterna

Slog mig en kväll ner framför Efter Nio för att lyssna på olika erfarenheter av och teorier om disciplin. 

När Mårten öppnade munnen tänkte jag: Nej vilken tabbe! Jag satt och gapade upprört när jag hörde Sonja upprepa samma fadäs. 

"Hon sa disiplin!" utbrast jag. "Hörde du?"

"Ja-a?" höjde femtonåringen på ögonbrynet.

"Det heter dischiplin. Di-schi-plin!"

 "Gör det ju inte", påstod tonåringen och återgick till How I Met Your Mother på telefonen.

Jag googlade kvickt "hur uttalas disciplin". Kom in på en svensk sida, skruvade ner ljudet på tv:n, plitade in mitt ord, tryckte på play och lyssnade triumferande med pekfingret i vädret och...

dissi-pliin

Kunde inte tro att det var sant. Funderade frenetiskt efter andra ord med sci och nästan välte stolen i förtjusningen när jag kom på: "Faschist!"

"Mamma, det heter fasist."

Men .... faschisst, släpade den svenska sajten.


Ha!

Och visst hette det 'dischiplin' på den gamla goda tiden?

A som i influensa eller vArdag

Alltså, det vore ju bra om man uppskattade sin hälsa lika mycket när man är frisk som när man är sjuk. När febern och den fasansfulla influensa-feelisen (dvs värk i ögon, huvud, hud och hår och inälvor) äntligen dunstade kände jag mig som en ny människa, kanske den lyckligaste på jorden, like ever, och beslöt att uppskatta detta fantastiska tillstånd varenda dag hädanefter och aldrig mera klaga på små värdsliga motgångar.

(Nåja, vi anar ju hur det går med den saken.)

Igår kväll kom mina kära barn hem. Jag var mycket pratsjuk efter fyra dagar ensam på sängbottnen. Dialogen var mångskiftande, böljande, djup och givande.

Dialog 1. Mamman & Trettonåringen.

"Hur var skolan?"

"Bra."

"Ojdå, det var oväntat."

"Jag menade att det var bra att den tog slut."

"Vart ska du gå?"
"Och spela." (Daa-a?)

"Kan du inte sitta här en stund och prata?"

"...."

"Nämen gå då."

 Dialog 2. Mamman och femtonåringen.

"Jag vet inte om jag orkar laga riktig mat. Är det okej med spenatplättar?"

"Vad är riktig mat?"

"Spagetti bolognese."

"Laga spagetti. Men laga en skild sås åt mig, utan någon äcklig tomat i."

"Nämen nu får du ge dig! Jag har varit sjuk hur länge som helst och så ska jag stå här och laga skild mat åt dig, glöm det. Kom själv och laga!"

"Nå laga vad du lagar men sluta gnälla!" 

Är, trots allt, tillsvidare, typ den lyckligaste människan på jorden.

R.I.P. Römåla

De är fragmenterade och lösryckta, mina minnen från Römåla, men så här dök de upp efter branden i måndags.

Bilden är från Google Maps.

Römåla var gråa plankgolv, passianser och lukten av "Gifu" som Nonna sög på medan hon lade. Det var Pectus pastiller i mässingsskålen på vardagsrumsbordet. Det var knastrande brasor och den spiralgjutna pelaren i hörnet av öppna spisen som jag outtröttligt följde med handen.

Römåla var husbilen UGGE, det var Farfar som var hjulbent och hade de mest underliga idéer och det var alla vorsteh-hundarna. Det var äggrullning på gräsmattan till påsk och kaffe på berget om somrarna.

Det var på  Römåla vi en nyårsnatt med spänning väntade på att lillebror skulle födas. Jag minns inte hur det slutade, men av allt att döma föddes han frisk och kry. Jag minns bara att jag var fyra år och det blev så spännande att jag spydde och fick ligga i Farfars och Nonnas säng resten av natten. Med sträva frottéehanddukar mot min kind.

Römåla var sängar med höga gavlar, gamla, gulnade böcker och serietidningar, Rummet Detta och badrummet med badkar och bidé i mattad emalj. Det var långa trasmattor och den skrämmande lilla tamburen med de stirrande djuren och Katten Hut. 

Det var på Römåla jag fastnade med huvudet i stolsryggen och Nonna och Farfar skrattade och sa att de skulle lämna mig och hämta mat när jag blev hungrig. (Senare kom jag nog loss, det gjorde bara lite ont i öronen.)

Römåla var krispiga vintersöndagar, rytmiskt stakande över isen i klumpiga monor, frenetiskt trampande av slalombacken och otaliga färder upp med liften, alltid lite nervös att man skulle falla på guppen i mitten eller att vanten skulle fastna i vajern och tvinna in i motorn. Stakande tillbaka till en rykande köttsoppa.

Römåla var också roddturer till Holmen och Ministerstenen, det var abborrfiske, bastubad och dopp från bryggan. Det var äventyr i skogen, vid stupet och Bråtan, ladan och Dammskogen. Fall och stukningar och sår och getingsting.  

Och Römåla var dans runt granen med en vansinnigt skrämmande julgubbe, vi barn som sjöng Stilla Natt iklädda veckade kjolar (vem tvingar barn till sånt?). Det var julgranshämtningar med rykande stark glögg och Nonnas jultårtor som alltid höll ihop och man brände tungan på, det var fruktkaka och stora brummande människor i vinterstövlar. 

Och framförallt var det söndagsluncharna. År ut och år in promenerade vi till luncharna, över forsen, genom skogen och över Bråtan. Senare år kom vi körande från stan i ATA-bilen efter att ha singlat slant om vem som var i körskick och fick dömande blickar av den äldre generationen. Ibland måste vi utebli på grund av tenter eller viktiga essäer, vilka förstås var ett (fullständigt genomskådligt) kodord för att vi fann oss själva på Casa eller en efterfest i någonstans i Sandviken eller  Ulrikasborg eller okänd ort ännu klockan sju på söndag morgon. Men på Römåla fick man stek med skysås och ris och Nonnas ättikssvampar. Ugnsäpplen och köttsoppa, glass med chokladsås. Köket fullt med familj och kusiner och efteråt kaffe i vardagsrummet. År ut och år in samlades vi på Römåla.

På sistone har Römåla varit det ställe där jag oftast träffat pappa. Och varje gång har han haft ett nytt projekt på gång. Ofta helt obegripliga, typ maskiner upphissade i taket eller ett nytt bilvrak med namn som Hutsu men också de fantastiska miniatyrmodellerna för järnvägsprojektet, bastubåten ni skymtar på bilden och sist men inte minst hela ombyggnaden och inredningen av huset.

Av Römålahuset återstår nu bara rykande, pysande aska, men stället och minnena lever kvar.

R.I.P. Römåla.
Vad minns ni?

38.6

Lite tystlåtet här på bloggen. 

Den gångna veckan med ett nerbrunnet hus och diverse andra små och stora bekymmer påföljda av århundradets influensa och inhiberad familjemiddag går knappast till historen som årets bästa.

Groundhog Day

Groundhog Day (Murmeldjursdagen) är baserad på mytologi från Centraleuropa som europeiska emigranter tog med sig till USA. Den andra februari ska man enligt sägen kunna bedöma hur länge vintern kommer att vara. 

Ett murmeldjur lockas ur sitt bo. Om det är ljust ute och djuret ser sin egen skugga och springer tillbaka pågår vintern i ytterligare sex veckor. Om det är mulet när murmeldjuret tittar ut och stannar kvar ute kommer våren tidigt.

Våren är runt hörnet!

Källa: Wikipedia

Kunhan kaikki on aina samanlaista ja muuttuvaa.

Olen rutiinieni orja.

Iltaisin laitan astiat saippuaveteen tiskialtaaseen. Aaamuisin käyn suihkussa, herätän teinit, juon lasillisen Beroccaa kera kourallisen vitamiineja. Tyhjennän astianpesukoneen ja täytän sen uudestaan. Juon kupillisen kahvia, syön lautasellisen puuroa, luen lehdestä kolme sanaa. Halaan poikia, "onko kaikki mukana?". Salilla teen aina saman ohjelman, perjantaisin käyn saunassa, juon Crowmoor Dry siiderini ja luen Anna-lehteni. (Kyllä. Naapurin epäilys kun kerran unohdin lehden saunaan - "Sinä, joka käytät Anna-lehteä peflettinä, siivoa jälkesi!" - osui väärin. Minä luen saunassa. Lapsena Kalle Ankaa, aikuisena Annaa.) Saunan jälkeen avaan punaviinipullon, katson Skavlanin ja laitan lauantaisin kellon soimaan 9.30.

Listaa voisi jatkaa loputtomiin; olen rutiinieni orja.

Mutta! Pahin viholliseni on status quo. Jos elämässäni ei ole näkyvissä muutosta tai projektia, olen hukassa. Siispä yksitoikkoisuuden iskiessä keksin itselleni projektin. Se voi olla kurssi tai matka tai joulukalenteri tai huoneenjärjestyksen muuttaminen, mutta jotain uutta on oltava tai minä hukun. Siispä kun elämä tuo minulle muutoksia työpaikan menettämisen tai putkiremontin muodossa, en ensijärkytyksestä toivuttuani suinkaan mene paniikkiin tai luhistu tai ahdistu, vaan tunnen kuplivaa iloa ja odotuksen tunnetta.

Jotakin on tapahtumassa!

Tervetuloa muutos.