Ett livstecken ur värmeböljan.

Jag har ingen innetermometer här i stan, men det lär vara närmare trettio grader i vår lägenhet. Trots detta och gårdagens besök i tunneln för medelålders tanter inklusive shottar och dans så har jag idag utfört storstädning med dammsugning, golvtvätt och badrumsputs. Det var på tiden, för måtte vara en månad sedan sist. Vi hade fönsterrenovering i juni så inte lönt att städa innan det och med det eviga flängandet mellan stad och lande och Brors lande och what not så blev det inte av förrän idag. Men nu är det gjort, i trettio grader som sagt.

Innan det fick jag till min stora förvåning med mig nittonåringen på utfärd till Sveaborg. (Visserligen överraskar han mig mest hela tiden med att gå ut och träffa kompisar, spela tennis, cykla eller spela fotboll, för att inte tala om när han står vid spisen och steker ost-skinksmörgåsar eller scrambled eggs.) På Sveaborg var det orimligt hett men mycket vackert; kan inte minnas när jag varit där senast; det kan mycket väl vara tio år sedan. 

Tjuogoettåringen å sin sida sitter i karantän på landet efter återkomsten från EM i Ryssland. Han har betett sig exemplariskt (om man då bortser från det faktum att han reste iväg, men med tanke på att det faktiskt var tillåtet och hur mycket han väntat på det, så kan jag inte klandra honom.) Han har en näve negativa test bakom sig och blir frisläppt nästa tisdag, om allt går väl.

"Turvaväli"

Imorgon vankas det födisfirning av brorsonen och på måndag bär det av på en liten roadtrip västerut. På vädret under min semiledighet kan jag inte klaga. Den nya karriären är i full gång med möbelleveranser, webbsideuppdatering, renoveringsplanering och inredning av skyltfönster, men utöver detta har jag alltså mestadels semester.

 

Pimpa tant och lägenhet.

Hoppsan, tiden rinner iväg. Vart, kan man fråga sig? 

Förra weekenden var nästan lyxweekend. Började med att spana in min lägenhet som nästan var färdig. Har satt den till uthyrning men det ser tillsvidare lite risigt ut då min toppkandidat hittade en annan lägenhet och de som skulle komma idag avbokade i sista sekund. Priset var kanske lite i överkant så här i koronatider, men nog har jag ju satt ner en hel del på den också. Några före och efter bilder nedan. 

Före:

Efter:

Efter lägenhetsbesöket gick jag på mitt livs andra ansiktsbehandling. Beslöt att man kan unna sig sådant när man närmar sig de femtio. Mycket angenämt bortsett från att jag var rödflammig i två dagar och dessutom fick mystiska utslag på halsen samma kväll. De gick bort följande dag, men nästa behandling om tjugo år blir kanske hos en eko-kosmetolog i stället. På söndag hade vi husbolagets balkongpalaver och om allt går väl får jag en balkong mot väster från mitt sovrum nästa höst. Och hiss dessutom. Sjuk lyx! Håller tummarna. Weekenden avrundades med smaskens blinier på Kappeli. 

(Jo jo, korona jag vet, men man kan inte sluta leva helt.)

(Famous last words.)

Lyxbehandling nummer två: Mina naglar är och har alltid varit tio buckliga och flagande skämt. Igår unnade jag mig en gellackning som ska hålla i tre veckor. Nothing fancy och ingen extra längd, men behöver inte gå med händerna i fickorna, vilket är praktiskt under vinterhalkan.

Imorgon kväll blir det mera blinier med goda vänner, denna gång på Lasipalatsi. Snart är min inhokkimånad januari förbi, och den har varit bättre än någonsin!

Den tröga återkomsten.

Ju längre jag är borta härifrån, desto svårare blir det att komma tillbaka.

Jag hade en vecka semster där jag tänkt hinna med tusen saker; bland annat uppdatera min blogg typ varje dag. Det hände inte. Jag spenderade hela veckan på landet och upplevde en sådan enorm motvilja mot alla elektroniska apparater att jag knappt kunde skriva ett whatsappmeddelande.  (Det var jag tvungen att göra i alla fall; bland annat för att utvärdera koronarisken med en Tallinnresa och avboka den för att ersätta den med en flick-kräftmiddag på stugan istället. Men you get the point.)

Nu har jag jobbat fyra dagar sedan semestern och inte är jag särskilt mycket mer förtjust i elektroniska mojänger efter arbetsdagen än efter en dag i skogen eller med målarpenseln i högsta hugg. I skrivande stund borde jag väl egentligen göra en ansökning om muddringstillstånd eller skriva ett styrelseprotokoll, men det får vänta (ytterligare.) Det förra kanske till ett annat år; det senare till en annan dag eller vecka.

Vad koronan anbelangar så har tjugoettåringen utsatts för viruset på olika festligheter han närvarat vid och är följaktligen i karantän tillsammans med sin tillfälliga rumskompis som han inkvarterat efter dennes breakup. Herrarna är ytterst samvetsgranna och har spelat fotboll på tomma planer på senkvällen men annars hållit sig inomhus och studerat på distans. Tjuogoettåringen borde ju förr eller senare flytta till Malmö, men att hitta lägenhet på distans är förhållandevis utmanande och i nuläget blir det knappast aktuellt med närstudier under den här hösten. Han bor i första våningen så jag dumpade två kassar med mat genom fönstret åt dem i måndags då jag annars också befann mig i Berghäll på en bolagsstämma. Artonåringen studerar på distans hemifrån mig och gillar läget. 

Nymålat golv på glasverandan.

Kolmörker. 

Då det blev färg över från golvmålandet fick sej badrumsskåpen också ett ansiktslyft.
De var tidigare mörkbruna. 

Svampskörd.

Svampplockaren iförd älgflugespärr (som inte fungerade; saldo kring tio).
Ögonpåsarna efter kräftskivan. Fast vi gick och lade oss vid midnatt! Åldern.....

Tillbaka i stan. Inte så dumt det heller. 

Om hösten kan jag säga: Helt bästa årstiden! Kvällsmörkret, nattmörkret ( - man kan sova! -), färgerna, den krispiga luften (som visserligen lyste med sin frånvaro idag när vi tog en tur till stan med artonåringen och blev helt svaga och dehydrerade p g a felberäknad klädsel i värmeböljan). 

P.S. Har gnavat på Kjell Westös nyaste, Tritonus, i över en vecka. Minns att jag tyckte jättemycket om Svavelgula Himlen, den förra, men den här är ofantligt tråkig. "Vad trodde du", sa artonåringen när jag beskrivit innehållet. "En medelålders dirigent i skärgården liksom, hur bra kan det vara?" Men det KUNDE det vara, om han  skulle skriva mindre "på näsan" eller ens sätta lite fjång på saker och ting.

Pavlovs hund

Med tanke på hur mycket jag älskar hösten och mörkret - för att inte tala om mörkrets inbrott om kvällarna och den trygghet det alltid ger mig - är jag förvånad över hur mycket jag saknat ljuset, utan att förstå det.

På Skeppsredaregatan med fönster norrut och hus på södersidan fanns det aldrig någonsin tillstymmelsen till ljus. Här får jag naturljus genom stora fönster och solen upp i öster och ner i väster. Kunde inte se mig mätt på det här fenomenet idag. 

Som vanligt är jag otålig till bristningsgränsen med att få allting färdigt och blir frustrerad när jag inte klarar allt själv. Skulle få hjälp av byggfirman med taklamporna idag, men de dök aldrig upp. Jag var tvungen att hänga upp lamporna - knöt bara fast ledningarna i krokarna - bara för att se hur det ser ut och slippa kliva över lampskärmarna på golvet. Kunde eventuellt koppla dem själv, men var inte ännu idag tillräckligt frustrerad för att vingla med höjdskräck och skruvmejsel på ändan av en stege. Har i stället spikat upp tavlor och speglar, knuffat omkring möbler och närapå gråtit över mängden kläder jag har. 

Igår njöt jag av diskmaskinens murrande för första gången på åtta månader. Herregud så skönt att slippa diska för hand! Idag meddelade byggfirman att min kökskran - Grohe, märkväl, who would have thought - inte uppfyller kraven så de kom för att byta ut den. I samma veva lyckades de söndra en slangdel till diskmaskinen så den är nu obrukbar till måndagen. Diskade idag för hand utan diskmedel och -borste. 

 

Trots dessa små motgångar var jag så lycklig idag att det var nästan skamligt. Avrundade dessutom dagen med att gå till gymet och blev så lycklig redan av att dra på mig träningskläderna och packa väskan att jag kanske inte ens hade behövt gå. Gjorde det i alla fall och kom tillbaka euforisk. 

Putting this feeling in a jar for more difficult days.

Meltdown

Fick i går en smärre meltdown av den fasansfulla röran här i lägenheten - i varje hörn en IKEA kass med antingen rent eller smutsigt byke, allt kontorsmaterial, printer och laptop i köket (pga ett bord på reparation), en miljon borttappade saker, hemmet fullt av bulkiga resväskor, golfbagar, sandiga handdukar, böcker, tidningar, tomflaskor, öppnad post, oöppnad post, disk, damm, iskyla och sammanlagt nästan tre och en halv meter grisögda tonåringar som inte satt sin fot utomhus på två dagar.

Grabbade tag i mina hörlurar (när jag hittat dem), packade min gymväska (efter att argsint muttrande och irrationellt skuldbeläggande av söner ha sökt mina skor överallt, och hittat dem, i golfbagen såklart) och klampade ilsket iväg till löpbandet där jag ungefär en och en halv kilometer senare redan log åt allt. Bastu och cider på så kändes livet ännu lättare.

Imorse vaknade jag innan åtta, höll på att halka omkull på glansig fläck på golvet, kokade över gröten och åt den med tre koppar kaffe, iklädd sockor, väst och halsduk. Vid tio kom det unga paret som köpt min soffa på Tori.fi och avhämtade den. Den frigjorda golvytan gör det lättare att andas, i synnerhet efter att jag tryckt in alla resväskor och udda prylar i tonåringarnas rum - det fanns ju ingen golvyta där från början heller så de lär inte lida.

 

Less IS more

Jag dricker inte rödvin alla dagar. Om ni undrade. 

Idag blir det glögg.

Nej, bara skojar. Eller nej, skojar inte, jag ska dricka glögg idag, men jag dricker inte alkohol alla dagar. 

Om ni undrade.

Idag tänker jag för ovanlighetens skull dela med mig ett Feng Shui-tips som funkar i alla fall för mig:

Ta ut så mycket av inköpen ur sina förpackningar som möjligt. Nu menar jag inte bröd eller tomatpuré eller shampoo, det kan bli jobbigt, men så mycket som möjligt. Jag packar upp hushållspapper och toalettpapper ur sina påsar och ställer dem som sådana i skåpen. Plockar ut tandkrämstuben ur pappförpackningen och lägger tuben i lådan för toalettartiklar. Tar ut plasfickorna ur sitt plastpaket och lägger dem i en snygg hög i kontorsskåpet. Jag häller gärna över mysli och cornflakes i genomskinliga burkar och tar ut wettexar ur sin förpacking och radar dem som sådana i låda eller skåp. Skär loss övre kanten på alla pappförpackningar med torrskaffning som är enskilt förpackad inne i sin pappask - typ potatismos och snabbgrötspåsar. Bomullslappar och -pinnar i burkar i badrummet i stället för i sina påsar.

Ju mindre prassliga påsar och spretande sönderrivna pappkanter som kommer emot när jag öppnar skåp och lådor, dess bättre.  Så här har jag gjort redan i åratal men har ett minne av att de här tipsen också fanns i Marie Kondos bok om Kon Mari-metoden (clic). Nu är det inte så att mina skåp skulle vara i fantastisk ordning, tvärtom, men vill inte veta hur de skulle se ut om jag hade alla förpackningar kvar också. 

Ett sista tips är också att inte samla på sig mycket mer än man behöver. Jag fyller på an efter att saker och ting tar slut och försöker undvika att köpa tre nya paket spaghetti om jag redan har sju. 

Ugh. 

 

Heartbroken x 2

Remppafirmans arbetsledare var inte alls förtjust i tanken på att skydda och under renoveringens gång flytta omkring multipla lådor med texten STUFF. Så jag tog skeden i vacker hand, kavlade upp ärmarna igår kväll och förde upp de resterande lådorna på vinden. Dessutom gick jag igenom alla våra böcker - tja, nästan alla, inte de som hamnat på vinden redan för flera år sedan - och sorterade enligt KonMari i sådana jag vill behålla (1 låda) och sådana jag vill donera (6 lådor).

Det gick ännu någorlunda, fast det skar i hjärtat, men värst var när jag kom till lådan som hette tidningar och stuff.  Jag ÄLSKAR tidningar. Kan inte gå till butik utan att köpa en tidning. Vill ha tidningar liggande i högar ÖVERALLT hemma.

Men. Efter noggrann överläggning med mig själv kastade jag bort runt tvåhundra Kodin Kuvalehti, Koti & Keittiö, DEKO, Skriva och Kamera.

Hjärtskärande. Några kvar, för syns skull bara.

Hemma möttes jag av ytterligare ett brustet hjärta. Vid middagsbordet var trettonåringen grå i ansiktet och vägrade svara på tilltal.

"Hans dator funkar inte", nickade hans bror mot honom. "Så han gick och lade sig och är lite trött nu tror jag."

"Typ grafikkortet", fick trettonåringen fram när jag försiktigt undrade. "Man ser ingenting, eller jo när jag kopplade till motherboarden så syntes det men helt sjukt dålig graffa, alltså sjukt dålig." Vid det här laget darrade underläppen så att han måste tystna.

Shit. Nu kan det ju hända att ni minns episoden med lavalampan. Följaktligen känner jag mig skyldig till detta, även om jag tålmodigt fönade datorn efter episoden och den har fungerat i ett par veckor efter det. Googlade imorse någon suspekt firma som enligt internetbekräftelse dyker upp och diagnosticerar ikväll.

Lite färg tillbaka på trettonåringens kinder efter den här nyheten. Få se nu.

Utrensningen

Kanske inte riktigt hälften, men nästan.

Before:

 

After:

 Gone:

Note to self: ett mer praktiskt klädskåp kunde vara på sin plats efter renoveringen.