Femtonåringen fick ett presentkort till en gigantisk elektronikbutik i julklapp. Han bar med sig kortet till landet efter att jag lovat att vi kunde besöka butiken på hemvägen.
Han googlade sig fram till att han äntligen skulle skaffa sig en gaming chair (= en vanlig, asful arbetsstol, endast större, bekvämare, mer ergonomisk och ännu fulare.) (Har dock beslutat att varendaste uttryck för vilja eller beslutsfattningsförmåga hos denna kille som vanligtvis säger inte vet jag eller fråga sjuttonåringen är hemåt, så strunt i estetiken.) När han letat fram modellen han ville ha återstod att kolla lagersaldot i landets butiker. Visade sig förstås att det fanns ett enda exemplar kvar i en enda butik i hela landet.
Men hör och häpna; den fanns i Borgå.
Men hör och häpna; den fanns i Borgå.
Alltså plockade vi upp den på hemvägen och han byggde ihop den innan jag ens fått matkassarna uppackade. Ett lyckligt knapprande och skajpande hörs genom dörrspringan.
Endast ett problem återstod: en övergiven gammal IKEA-arbetsstol stod plötsligt i mitt vardagsrum. Beslöt att innan jag för upp den på vinden för att damma ihjäl så prövar jag lägga upp den på husbolagets FB-sida. Vips! Inom en halvtimme hade jag blivit av med stolen och fått en ask vaktelägg i utbyte.
Frid och estetik råder nu i hemmet, som det för övrigt var härligt att stiga in i. Förhållandevis städigt - dörrarna stängda till alla sovrum och så mörkt att inga dammtottor syns - och en välkomnande doft av julgran och nyutslagna hyacinter.
Nu har jag visserligen en ny utmaning: vad göra med vaktelägg? Litar på de sociala medierna även i detta fall.