Skäms!

Planen var faktiskt att använda de mörka kvällarna till att läsa böcker. Meningen var att först få slut på Jussi Valtonens He eivät tiedä mitä tekevät och sedan hugga in på Musta Lammas, Cheek's memoarer som jag egentligen vil läsa. Men jag kommer ingen vart med Valtonens bok, några sidor åt gången bara; den kommer helt enkelt inte igång, eller kanske är det jag. Med den här farten tar det mig månader att komma igenom denna 550 sidors tegelsten.

Vad jag använt mina kvällar till i stället är den norska tonårsserien Skam. Det var sjuttonåringen som tipsade mig och nu är jag fast. Försöker ju förklara mig med att det är min plikt som förälder att se den för att förstå hur mina tonårssöner fungerar, men sanningen är att jag är fast.

Allt ovanstående berättar kanske sådant om mitt intellekt (eller avsaknaden av det) som jag inte borde marknadsföra, men det är inte första gången jag drar en tvivelaktig kampanj.

Vad gäller Skam så skiljer sig dessa sjuttonåringar häpnadsväckande lite från mig själv som sjuttonåring - bortsett från den mobila kommunikationen - eller som fyrtiofemåring heller, för den delen. Samma frågor, tvivel, förtjusningar, antaganden, lögner och osäkerheter varvade med ett frenetiskt supande och hånglande har ju det här livet varit år ut och år in så länge jag kan komma ihåg. Eventuellt förhåller man sig lite lugnare till stormarna för vart år som går och finner lyckan i sig själv i stället för i omständigheterna. Men ändå.

Slut på kampanjen.