Snö!

Tröttnade på landet och på att man kan röra sig utomhus bara några timmar om dagen så körde tillbaka till stan idag. Man fick hålla tungan rätt i mun; det var så halt att jag på landsvägen började undra om jag alls har bytt till vinterdäck i år.

Det gick bra i alla fall och lyckligtvis har också tjugoettåringen kommit hem helskinnad från sina nyårsäventyr.

Tog nittonåringen på promenad och sushi och han råkade stöta på vänner på stan så hängde med dem ett par timmar. Jag gick hem och påbörjade januari månads pinfärska yogautmaning (BREATH - a brand-new 30 Day Yoga Journey starting January 1/2021). 

Dagens övning var 48 minuter lång och mot slutet skrek jag högt Jag orkar inte! eftersom jag redan hade ont i låren efter en sjukilometers promenad i halvhalt igår, men jag klarade det. De resterande övningarna tycks vara mellan 20 och 30 minuter, det passar bättre i vardagen.

Sedan kunde jag inte låta bli att gå ut i snövädret. Det var så fint och tyst och mjukt och vackert och isnpirerande att jag knäppte bild efter bild med min mobil och pulsade i snön där jag kunde och helst av allt hade haft en pulka eller sprungit omkring som en besatt. Massor av uppdämd energi efter semestern. LAde band på mig och gick bara omkring helt lyrisk.

Den tröga återkomsten.

Ju längre jag är borta härifrån, desto svårare blir det att komma tillbaka.

Jag hade en vecka semster där jag tänkt hinna med tusen saker; bland annat uppdatera min blogg typ varje dag. Det hände inte. Jag spenderade hela veckan på landet och upplevde en sådan enorm motvilja mot alla elektroniska apparater att jag knappt kunde skriva ett whatsappmeddelande.  (Det var jag tvungen att göra i alla fall; bland annat för att utvärdera koronarisken med en Tallinnresa och avboka den för att ersätta den med en flick-kräftmiddag på stugan istället. Men you get the point.)

Nu har jag jobbat fyra dagar sedan semestern och inte är jag särskilt mycket mer förtjust i elektroniska mojänger efter arbetsdagen än efter en dag i skogen eller med målarpenseln i högsta hugg. I skrivande stund borde jag väl egentligen göra en ansökning om muddringstillstånd eller skriva ett styrelseprotokoll, men det får vänta (ytterligare.) Det förra kanske till ett annat år; det senare till en annan dag eller vecka.

Vad koronan anbelangar så har tjugoettåringen utsatts för viruset på olika festligheter han närvarat vid och är följaktligen i karantän tillsammans med sin tillfälliga rumskompis som han inkvarterat efter dennes breakup. Herrarna är ytterst samvetsgranna och har spelat fotboll på tomma planer på senkvällen men annars hållit sig inomhus och studerat på distans. Tjuogoettåringen borde ju förr eller senare flytta till Malmö, men att hitta lägenhet på distans är förhållandevis utmanande och i nuläget blir det knappast aktuellt med närstudier under den här hösten. Han bor i första våningen så jag dumpade två kassar med mat genom fönstret åt dem i måndags då jag annars också befann mig i Berghäll på en bolagsstämma. Artonåringen studerar på distans hemifrån mig och gillar läget. 

Nymålat golv på glasverandan.

Kolmörker. 

Då det blev färg över från golvmålandet fick sej badrumsskåpen också ett ansiktslyft.
De var tidigare mörkbruna. 

Svampskörd.

Svampplockaren iförd älgflugespärr (som inte fungerade; saldo kring tio).
Ögonpåsarna efter kräftskivan. Fast vi gick och lade oss vid midnatt! Åldern.....

Tillbaka i stan. Inte så dumt det heller. 

Om hösten kan jag säga: Helt bästa årstiden! Kvällsmörkret, nattmörkret ( - man kan sova! -), färgerna, den krispiga luften (som visserligen lyste med sin frånvaro idag när vi tog en tur till stan med artonåringen och blev helt svaga och dehydrerade p g a felberäknad klädsel i värmeböljan). 

P.S. Har gnavat på Kjell Westös nyaste, Tritonus, i över en vecka. Minns att jag tyckte jättemycket om Svavelgula Himlen, den förra, men den här är ofantligt tråkig. "Vad trodde du", sa artonåringen när jag beskrivit innehållet. "En medelålders dirigent i skärgården liksom, hur bra kan det vara?" Men det KUNDE det vara, om han  skulle skriva mindre "på näsan" eller ens sätta lite fjång på saker och ting.

Himmel och pannkaka!

Påbörjade ett blogginlägg redan igår, men det blev på hälft när jag beslöt se filmen av Moodysson i stället. Så kan det gå.

Första veckan på jobbet var obeskrivligt seg. Hemkomstdepression och total oförmåga att grabba tag i saker. Nu, efter en ytterst återhämtande weekend, börjar hjärnan komma igång och jobbet rulla på.

Hade inga planer för weekenden - lyckligtvis! - så det fick bli ex tempore. Började med lunch med god vän samt jakt på nya lampor ovan köksön eftersom de gamla puffade ur. (Mitt fel såklart; hade tydligen använt halogenlampor i stället för led, hur kunde jag ha vetat det? Nu vet jag bättre.) Himlade mej och rullade med ögonen över leveranstiderna som var kring sex och åtta veckor hos Armas, Formverk och Vepsäläinen. Hos Bo Concept lovade de mej efter många om och men lampor inom två veckor, men det tror jag när jag ser dem.

Köpte lördag eftermiddag hux flux biljetter till Tarantinos nya film åt mej och sjuttonåringen på Kinopalatsi 17.30. När vi köpt alla våra godsaker blev vi stoppade vid dörren och sjuttonåringen måste bevisa sin ålder eftersom detta var en visning med alkoholservering. Nå, DET visste jag ju, hade ju ett glas hyfsad rövare i näven och vi har varit på sådana hur många gånger som helst tidigare och ingen har frågat någon om papper. På biljetten stod Anniskelu K-18 (Elokuva K-16). Jag flippade ur totalt och himlade mej och rullade med ögonen och sa att Denhär biljetten berättigar till filmen om man är 16, det står ju klart och tydligt! VAR kan min son se denhär filmen nu om inte här?  Han dricker COKIS ser ni ju! JAG lovar övervaka att han inte dricker av mitt rödvin, han DRICKER ju inte ens alkohol!

Allt detta medan sonen sjönk djupare och djupare under jorden och det hjälpte inte ens! Eller jo, jag fick pengarna tillbaka för att jag var så gråtfärdig över besvikelsen och skammen över att inte ha sett den finstilta K-18 (salissa anniskelu) längst ner på biljetten och en bunt herkkufribiljetter, men lot of good that did us när filmen just haft premiär och var slutsåld så gott som överallt. Beslöt oss i alla fall för att ta de två sista platserna i Östra Centrums IMAX sal klockan 20.30 så det blev att hänga i köpcentret med annat löst schack ett par timmar innan filmen började. Hamnade på första raden under en enorm screen så man måste vrida huvudet som en uggla för att se från ena ändan till den andra. Dessutom var biljetterna skitdyra.

Hursomhelst, vi ugglade oss igenom filmen som var ytterst underhållande och very-Tarantino och bara en gång - i  typ en kvart dock - var jag tvungen att titta bort helt och hållet p g a våldsamheterna. 

När filmen tog slut var klockan 23.30 och metron hade slutat gå!? Alltså, varför? Vi sicksackade omkring på busstationen en stund med annat löst schack och himlade oss och rullade med ögonen medan vi sökte en lämplig buss men lyckligtvis körde en taxi upp bredvid oss och vi tog den i ett nafs.

Hemma fick jag äntligen ett glas rödvin.

Och nu missade jag tians nyheter medan jag skrev det här, så har ingen aning om vad som händer i världen. Hoppas någon läste.

Återkommer med andra historier en annan dag. Lättar upp den kompakta texten med en bild av ett hus vars västvända balkonger jag beundrar alltid då jag promenerar hem från gymet. Vill ha!

 

P.S. Valde att gå till jobbet med ofriserat hår.

 

Hinnandet

Alltså. När man plötsligt inser att man jobbar normaltempo - hoppas jag inte jinxar nu - och inte har möten eller förpliktelser alla kvällar.  Vad man då hinner med är ju ofattbart.

Cykeltur längs stranden med sjuttonåringen. (Att han kom med dessutom?) Hjälpa densamme att leta praktikplats och anmäla sig till bilskolan. Yogapass på vardagsrumsgolvet. Bastu och en hel damtidning. Smoothie och Rachel Cusk på trappbalkongen. 

Att livet kan vara sådant. Det hade jag glömt.

Om moderskap och singelliv

Runtom på Facebook postar mammor bilder av hur de blivit uppvaktade av sina barn på Morsdag. Mitt ena barn sov till halv tre på eftermiddagen så jag åt morgonmål i allsköns ro. Den äldre sonen tackade nej till morsdagskaffe på stan så jag skötte även den biten själv. Promenerade norrut i jakt på en solig och vindstilla terrass och hittade den vid Villa Hagasund där jag först drack kaffe med bok och sedan besökte utställningen Sorglös Stad - scener från 1920-talets Helsingfors. Den kan jag rekommendera varmt; inte bara för de nakna karlarna bakom duschdraperiet.

Efteråt plockade jag med mig sjuttonåringen till Maxim för att se filmen om J.R.R.Tolkien. Jag fick trilogin i stipendium för goda kunskaper i modersmål på femman i lågstadiet. Illa rädd at jag aldrig läste ut hela - varken då eller senare - och har inte heller sett filmerna. Vad kan jag säga? Har aldrig förmått intressera mig för annat än det faktiska, det verkliga; det som hänt eller åtminstone kan hända på riktigt.

I fredags var jag på jobbresa i Stockholm och hemma kring nio på kvällen. Kan noteras at jag inte var lycklig av att klockan ringde sju på lördag morgon för besöksdagen i Obbnäs, men trots allt väl värt det. Fick se hur nittonåringen bor på Louhi och dricka Sotku-kaffe. Bäst av allt var att sjuttonåringen var med och fick åka tillbaka till stan med nittonåringen och spela Pleikka med honom i hans lya Berghäll innan de gick på bio tillsammans. Sjuttonåringen synbart nöjd med läget.

Själv körde jag hem, ritade ett kort och sprang sedan ett varv runt Brunnsparken innan jag gick på femtioårsfest där jag nostalgitrippade med snapsvisor och galet dansande. Kan inte sluta förvånas över att folk kommer fram och undrar hur det kommer sig att jag fortfarande är singel, nog borde väl jag kunna hitta någon? Jodå, det tror jag att jag kunde. Stundvis vill jag till och med det, men det finns två men: 

1) Var hittar man dessa lediga män i min ålder som vill och har möjlighet att resa, äta utemiddagar och inte har små barn eller fruar och där kemin och humorn dessutom klaffar och som klarar av mitt ensamhetsbehov och mitt fluktuerande humör? Var hittar man dem live om man inte vill spendera sina kvällar surfande på en dejtingapp? Gick för en tid sedan på speed dating - effektivt i min smak -  och kalla mig snobb om ni vill, men jag vill inte dejta en karl som kommer på dejting med skit under naglarna och iklädd en rutig flanellskjorta och som helst av allt vill ta mig med ut och pilka.

2) Ska man nöja sig med någon eller får jag eventuellt önska att förhållandet och mannen i fråga ska höja min livskvalitet för att bli aktuell?  Det får jag.

Ovanstående berättade jag åt dem som undrade, fast jag kanske bara borde ha hållit klaffen. Det som kanske förvånar mig mest är detta, att det är helt okej att ifrågasätta singelkvinnans livsval och leverne. Jag har svårt att tro att singelmännen - om det finns några; verkar som att singelstatusen bland män i min ålder oftast varar mellan 30 och 60 sekunder -  drabbas av dessa taktlösa frågor. Och jag skulle väl aldrig fråga min bordsgranne varför i helvete hen är gift när det syns på miltals avstånd att kärleken inte längre bor där den kanske någon gång bott. 

Går kanske att jämföra det här med att det är helt okej att utbrista åt en annan att Herregud så du är mager! men aldrig i världen att Jesus Amalia så du har blivit fet!

Samhällets normer. 

För övrigt allt väl och ett mycket innehållsrikt, givande och inspirerande veckoslut. Vill plötsligt både rita och skriva igen. Har dock ett day job och tre bolagsstämmor inkommande vecka så lugnet lär inte infinna sig åtminstone riktigt ännu.

Havaintoja Kalliosta

Full rulle

Ett och annat projekt på g som tagit min tid. 

Hux flux beslöt vi häromveckan att nittonåringen flyttar hemifrån. Alltså tog vi hans pick och pack förra söndagen - en teve, en högtalare, en halare, en stol och några klädesplagg -  och förde det till hans nya hem i Berghäll innan han åkte tillbaka till Obbnäs. 

"Du inser att det är du som får sköta den här flytten" sa han, "för jag är i armén. Inte som att jag skulle orka använda mina lediga weekender till att fylla i någå blanketter eller skaffa någå stuff."

Tacksamheten bland min avkomma?

Hursomhelst, blir ju mycket lycklig av att inreda och har fått fria händer, så kan leva med detta. Tillbringade torsdag kväll med att hänga upp gardiner och vänta på soffa och bord som jag beställt från det blågula varuhuset. De kom på utsatt tid och jag föll bara en gång på rygg medan jag packade upp soffan. Landade på papplådan med bordet i. Klarade mig dock oskadd. 

Känslan i en annan lägenhet, i en annan del av stan med nästan inga möbler och inget förflutet? Fick en närapå oemotståndlig lust att ta mitt pick och pack och dra iväg någonstans där jag kan börja från noll.

Fick även häromveckan beställning på några illustrationer, vilket förstås gör mej urlycklig, men kreativitet kräver ju både tid och sysslolöshet, vilket inte precis funnit i överflöd på sistone. Men man gör ju sina val. Har med andra ord tillbringat denna soliga dag framför Photoshop i sonens f d rum som jag gjorde om till arbetsrum samma kväll han flyttat. (Alla sörjer på sitt sätt.)

Även slängt i mej ett lass sushi som Foodora hämtade när jag befunnit mej i flowtillstånd och plötsligt byggt upp en galen hunger. När det ringde på dörren hade jag närapå glömt att jag beställt mat.

Fem timmar ritjobb må räcka för en lördag. Nu måste jag avrunda och ta dagens första dusch innan det blir skumppa och middag och gud vet vad.

Kaviaren

Med risk för att jinxa så säger jag att oj så gott jag sovit de senaste nätterna! Känner mig som en människa igen.

Helt på kartan är jag dock inte ännu heller; man kan väl säga att hårdskivan är full. Mor fick påminna mig om en grej igår och när jag väl utförde den så hade jag ändå missat pudelns kärna p g a okapabel att ta in information ur ett mejl klockan tio på kvällen. Idag kväll letade jag förgäves i kylskåpet efter Kalles romkräm ( - den som ännu i min barndom fick heta Kalles Kaviar -) som jag trodde jag köpt igår. 

Senare råkade jag på den av en slump.

Lyckligtvis delade en kompis häromdagen en länk på Facebook som påstod att glömska tyder på oerhörd intelligens. 

I am a freakin' genius! 

Geniet får till all lycka tillbringa weekenden helt själv, som det heter i Sverige, för nittonåringen är visserligen på permis men han checkade in hos sin Far, som å sin sida kidnappade sjuttonåringen och åkte till Spanien. 

"Högarn 💙"

När det ösregnar i februari.

Helt slut efter arbetsveckan. Lika slut var rekryten som klev in hos mig igår kväll för att avhämta prylar innan han åkte till sin Far.

"Åh fan!" sa ha  när han fick syn på mig. "Jag anade att du skulle var hemma. Hade hoppats att jag skulle få ens en liten stunds lugn och ro."

Undertecknad som saknat honom brast nästan i gråt, vilket han ju snart insåg och mjuknade lite. Innan han åkte vidare satt vi en halv timme och pratade på tamburbänken. Veckans bästa stund. (Min alltså, kanske inte hans.) Fattar ju att efter en vecka 24/7 omgiven av människor han inte själv valt att vara omgiven av, påföljd av hemkörning av diverse vänner till diverse olika stadsdelar medan vrålhungrig och tvungen att samla prylar från olika adresser så hade han klarat sig utan en utmattad Mor med håret på ända efter galen jobbvecka, men slutligen blev det bra i alla fall.

Jag sov tio timmar inatt men var allt annat än utvilad när jag vaknade. Vad jobbet anbelangar så syns ljuset i tunneln, men det är fotfarande långt borta. Började gråta när jag läste på Facebook om en rullstolsbunden kille vars alla vänner fanns på nätet och kom på hans begravning från olika håll i världen när han oväntat dog. Är så asocial nu att inte en chans att träffa folk, men kände mig trots allt tvungen att ta mig ut ut hemmet. Halkvadade genom regnet till Ode där jag drack kaffe, tittade på folk utan att behöva umgås med dem och läste om Michelle och Barack Obama. Började gråta av deras kärlekshistoria också. (Inte på biblioteket dock.) Lite överkänslig nu.

Gick hem till ett tomt kylskåp, vände om på tröskeln och halkade till Krog Roba där jag fick risotto, ost och rödvin.

Ode - kanske inte så mycket ett bibliotek som en samlingsplats, men visst var tredje våningen fin. Själv hade jag säkert satt böckerna mera i fokus men det kändes bra att se unga och gamla, turister och lokalisar trivas, chilla och studera.

Love my job, men ganska glad nu att det är bara söndag imorgon. Och att här hemma är knäpptyst och att jag kan lägga mig på soffan med min bok och ett glas rödvin och repa mig från lifvet.

Rebel Heart

Härligt vinterväder idag gjorde mig sugen på borsjtjsoppa. Ville minnas att K-butikerna har en frusen version men besökte två och hittade ingen. 

För övrigt har jag under veckan jobbat, promenerat, utövat pilates, varit på konsert ( - svenska folk/country systerduon First Aid Kit - ), besökt ett farewell party och suttit fonduekväll. 

Levt mer än skrivit, synes det.

Norskt näringsintag.

Häromkvällen begav jag mig mot Spindelparken och letade rätt på nittonåringens bil i snödrivorna med avsikten att putsa upp den och kolla om den startar. Därav blev intet eftersom dörrlåsen frusit så jag inte ens kom in i bilen. Promenerade i stället hem efter min kamera och tog ett varv runt Brunnsparken och knäppte fingrarna stelfrusna. Det är så fint med all snö och så tyst och dämpat att jag nästan börjat gilla januari.

På fredag avhämtade jag rekryten och två av hans kompisar i Obbnäs. Det var ett kärt återseende och rekrytens farhågor som han beskrivit för sina kollegor ( - "kun pääsen kotiin niin äiti on varmaan vastassa huutamassa että mun pitää siivota mun huone tai jotain" - ) besannades inte utan han serverades en varm måltid och ett nyinrett rum.

Idag vaknade han före mig (!) som nog öppnade ögonen vid åtta men somnade om och steg upp närmare tio. Drog iväg på spaduppköp och synkontroll. Senare luddag på Penelope med Bror och Svägerska innan vi tog oss till resemässan, som snarast tog kål på all eventuell resfeber. Dock hjälpte ytterligare ett glas vin att återuppliva den.

Googlade på skoj ordet luddag som jag trodde jag uppfunnit helt själv, men nej!

Urban Dictionary: Luddag is the Norwegian name for the meal between lunch and dinner. (Lunch and middag.) 

Great minds think alike, som min Far brukar säga. 

På kvällskvisten innan nittonåringen sökte sig till det andra hemmet för att dricka brännvin grävde vi fram hans bil med min nya spade och tinade upp låset med hjälp av en påse hett vatten. Bilen startade som ingenting. Vem skulle ha trott det?

På äventyr österut.

Hoppade på metron österut för att besöka Teurastamos jultorg för att insupa julstämning och köpa en dörrkrans, bara för att upptäcka att det infaller först nästa veckoslut.

Beslöt bekanta mig med köpcentret Redi i stället. Att hitta runt var inte så svårt som jag låtit mig berättas, men medger att jag tog mobilen till hjälp eftersom skyltningen var usel. Det som dock var värst med stället var det orange färgtemat. Köpcentrets logo är något av det fulaste jag sett. Jag antar att den orange färgen har med närheten till metron att göra, men det är en totalmiss. Orange signalerar billigt och dessutom försvinner ju metrologot i havet av annan orange skyltning. Förstår inte heller varför inte de två sidorna av centret (Sköne och Stadi) har fått sina egna färger så man alltid skulle veta på vilken sida man irrar omkring. Tvärtom, allt är identiskt och synnerligen otrivsamt. Eller nej, inte allt - restaurangerna och caféerna är mysiga och utbudet så bra att det överskrider all eventuell efterfrågan i alla fall tillsvidare. De låga taken kunde ha tillfört mera mysfaktor, men eftersom de är vita blir intrycket bara asigt och halvfärdigt. Helt och hållet verkade allting halvfärdigt; alla butiker ser ut som pop-ups eller lagerutförsäljning, oberoende om de är det eller inte.

Inte förtjust med andra ord och inget särskilt imponerande utbud av butiker, men tillgängligheten är toppklass; man är ju där med metron på två orange sekunder och bara att kliva rakt in i centret.

 

Motsatserna

Vilken tur att man haft lyckan att få två barn, i motsats till bara ett (eller inget, men detta alternativ inte relevant för just den här iakttagelsen).

Hade man "bara" ett barn så kunde man ju leva i tron att man lyckats utomordentligt i sin uppfostran:

 

Eller...misslyckats fatalt:

Skickade bilderna åt barnens Far eftersom det i söndags råkade vara tal om våra söners olika städpersonligheter. Fadern svarte: "Skicka genast hit den rödhårige. Den där andra typen får du behålla."

(Luv them both.) 

Med facit (= två barn) på hand, vet man att de mestadels bara är en oförutsägbar mix av gener och personlighet; en eventuell effekt av försök till uppfostran omöjlig att urskilja.

Sextonåringen ska imorgon spendera natten på LAN-Party-Bootcamp* med fyrtiofem andra E-Sportare på Prakticum, så vi förde hans dator, kablar och monitor till skolan ikväll. Han fick alltså för sig att städa sitt rum när ytorna en gång var frigjorda. I mean, really?

Jag följde hans exempel och städade hela hemmet i en handvändning. När jag förde upp golfbägar och gamla mattor på vinden fick jag syn på denna solnedgång. Finns väl knappast något som går upp mot höst? Är så lycklig av hösten - svalkan, mörkret, sömnen, nystarten, rutinerna, luften, färgerna - att jag sjunger i bilen om morgnarna.

* Urban Dictionary om LAN-Party: A LAN party is where a large number of albinos, almost always male, gather in darkened rooms to protect them from the harshness of the sun and the corrosive effects of oxygen, and the bears, which as we all know, live "outside", and can only be guarded against by being inside. They engage in various mental exercises, most often simulated battle, to prepare them for any possible future hostile action taken by "others". These simulations are loaded into computers, which are usually owned and brought by the participants. There is often a small supply of sustenance available at the start, though it is ignored by most of the participants for the first many hours. In fact, many of the participants subsit solely on the copious amounts of stimulants that are available, usually dissolved into liquids with ahigh energy content. The event usually occurs until the participants are drawn away to other pursuits, most often infiltration missions into the general population.

Hajanaisia Havaintoja

Kolmatta viikkoa töissä ja sellaiset käsitteet kuin "loma" ja "oma aika" ovat hepreaa. Ei millään pahalla, hyvinkin mielenkiintoista ja mukaansatempaavaa, mutta kun myös vapaa-aika täyttyy kaikenlaisesta puuhasta, niin... on ollut intensiivistä.

Hajanaisia havaintoja ja niihin täysin liittymättömiä kuvia menneen viikon tapahtumista:

Oli yhdet rapujuhlat, yhden nurmikon leikkuu ja mökin kaikkien ikkunoiden pesu.

Kahdeksantoistavuotiaasta tuli yhdeksäntoistavuotias ja sai kakuksi kaksi mokkapalaa ja kaapista löytyneen tuoksukynttilän jonka sytytin kakun viereen. Kassillisen lahjoja joista puolet menee vaihtoon.

Osallistuin hallituksen kokoukseen jota onneksi seurasi oma hetki saunassa ja yöpyminen mökillä ennen saapumista kiharatukkaisena toimistolle keskiviikkoaamuna koska hiusharja jäänyt kaupunkiin.

Yhdeksäntoistavuotiaasta tuli uuden iän myötä kunnollinen kansalainen joka työskentelee nyt assistenttina Etelä-Helsingin eri päiväkodeissa ja esikouluissa. Olen erittäin ylpeä ja kertomansa tarinat aivan hilpeitä. (Joskin aikamoisia Anna-selityksiä, no offense, Sis.)

Kävin katsomassa Mamma Mia kakkosen ja selvisin tällä kertaa ilman suuria henkisiä traumoja Pierce Brosnanin laulusta, luultavasi siksi että suurin osa siitä oli leikattu elokuvasta pois.

Palattuani elokuvista sain viestin yhdeksäntoistavuotiaalta jossa hän kertoi jääneensä minun autoni kanssa jumiin isänsä porttigongiin koska pihassa yllätti huonoon kohtaan pinottu lautaläjä ja autossa kuulemma nyt ihan hirveät naarmut ja kolhut molemmin puolin. ("Helt förfärlit".) Purskahdin itkuun - olin ihan hivenen väsynyt - ja menin nukkumaan.

Vein tänään auton korjaamoon näytille ja sain alustavan laskun joka oli suuruudessaan samankokoinen kuin jo seitsemän vuotta vanhan autoni arvo. Tämä tarkoittanee että se menee lunastukseen. Nauroin epäuskoista naurua - muutama hassu naarmu! - mutta sopeuduin ajatukseen jo kotimatkalla. Vakuutusyhtiön päätöstä odotellessa surffailen nyt netissä uusia autoja. Auton vaihdon mietintäprosessi oli jo meneillään mutta tarvitsi pienen tönäisyn. (Pun intended.)

PS Ja jos nyt tässä jotain hyvää (mahdollisen uuden auton lisäksi) niin onhan se helpottavaa, että vaikka auto on lunastuskunnossa niin kukaan ei ole loukkaantunut ja itse omassa porttigongissa aiheuttamani naarmut eivät enää näy.

Öitä!