Balansen.

Sergej må ha luktat illa, men herregud så skönt att inte behöva använda weekenden till att städa. Eller jo, det gjorde jag ju, sorterade skåp och lådor och bykade och ordnade strumpor, men själva basstädningen var gjord. Städfirman har fått tydlig men välformulerad feedback trots att jag gärna varit med om att trygga Sergejs framtid. 

Igår kväll middag, rödvin och terapeutisk pratstund med Syssling från Öriket. Imorse ordnade jag prylar och tvättade byke och dansade omkring i mitt hem mellan varven. Tog en sväng till Georgsgatans simhall och sam en kilometer med bastu efteråt; himmelskt. Senare tog jag bilen till det stora varuhuset och släpade hem en matta som jag spanat in igår och som man helst bara vill tassa omkring på barfota. 

Efter en weekend som denna - lagom med vila, egentid, fuldans, motion och sällskap och när en trygg mörkerridå slutligen sänkt sig över allt och jag kan slå mej ner på soffan med ett glas rödvin och Zadie Smiths Swing Time - känns livet rätt fint.

P.S. Senaste Spotify-fynden: Put Your Money On Me (Arcade Fire), Ring Ring (Jax Jones, Mabel, Rich The Kid)och My Blood (Twenty One Pilots)

Ojentajanaiseksiko?

Seuraava työpaikkani - mikäli nykyinen amerikkalainen työnantajani keksisi amerikkalaisittain hankkiutua minusta eroon esimerkiksi jonkun heikon kvarttaalituloksen seurauksena - tuli uutisvirrassa vastaan:

"Helsingin Harjukadulla sijaitseva leffabaari Riviera avaa niin sanotun parklet-terassin ravintolan edessä sijaitsevaan parkkiruutuun.

Alkoholilainsäädännön vuoksi asiakkaat eivät saa itse kantaa alkoholijuomiaan terassille jalkakäytävän yli, koska jalkakäytävä ei ole anniskelualuetta. Siksi ravintola hakeekin nyt työhön niin sanottua ojentajamiestä, jonka tehtävänä on ojentaa alkoholijuomat jalkakäytävän yli terassille meneville asiakkaille.

Vaatimuksena työhön on vähintään kaksi vuotta baarikokemusta, pitkät raajat katsotaan eduksi.  Tittelistä huolimatta ojentajamies voi siis olla sukupuoleltaan myös nainen."*

Raajat - check

Baarikokemus - check  

(Baarikokemusta on jo lähes kolmenkymmenen vuoden ajalta. Aloitin seitsemäntoistavuotiaana Manskulla sijaitsevassa baarissa nimeltään Kolme Kreiviä. Pientä taukoa uraan tuli kun jäin KYn jonossa kiinni käyttämästä siskoni papereita. Ei mennyt läpi, koska valehtelu ei kerta kaikkiaan minulta sujunut tuolloin eikä edelleenkään, mutta sain antaa sormenjäljet hermostuneelle poliisikonstaappelille PikkuRoban poliisiasemalla. Joskus myöhemmin baariurallani kävin pissalla heidän rappusillaan mutta eivät tainneet kameroista tunnistaa minua; jos olisivat, istuisin kai kakkua.  Lisäbonuksena on baarimikkokokemus. Tarjoilin  yhdeksänkymmentäluvun alussa erittäin vaativille asiakkaille ja hyvin vaativissa ja epämääräisissä olosuhteissa juomia Hankenin juhlapaikan, CASAn, baaritiskin yli).

Tässä tulisi kaksi kärpästä yhdellä iskulla, sillä viiniä tarjoileva elokuvateatteri Riviera sattuu olemaan mukana bucket listallani.

* Lähde: HS ja Helsingin Uutiset. Lisää tästä linkistä, klik.

Det Vanliga Lifvet eller En Skrift Om Avfallshantering

Har idag druckit morgonkaffe, sorterat byke, varit i matbutiken, avhämtat en dator från reparation samt skrivit på ett arbetskontrakt och har dessutom en makaronilåda i ugnen. 

Känner mig för första gången på länge som en normal, samhällsduglig och levnadsberättigad individ; dessutom oförskämt lyckligt lottad på alla sätt och vis.

Påminn mig om denna eufori när jag senare i höst knypplar på mina komponentfyllda Excelfiler i ljusrörens sken, okej? 

PS En nygammal kollega välkomnade mig (tillbaka) på firman (som visserligen blir en annan småningom om allt går som tänkt) och konstaterade att "tämä nyt on tällainen kaatopaikka johon me kaikki lopulta päädytään, tervetuloa sinäkin". Ännu låter jag mig inte nedslås.

Kärnan

Tillbaka i stan sedan måndag.
Tar tag i saker som stuvats undan under de senaste veckorna, månaderna.

Konfirmationsfest, jobbsök, dammhundar. 
Gymet igår, magmusklerna påminner idag om sin existens. 
Återkopplar till mina barn. Köper böcker på Akademen och sextonåringen skäms ögonen ur sig över mitt högljudda lantliga beteende.
Senare frågar jag: Hur gick skolstarten? 
Ingen svarar. De måtte vara traumatiserade.
Bloggandet, kanske? Bokstäverna, texterna, bilderna.

"Oj kan det inte bli höst snart så får jag gå på bio och ta itu med saker och läsa riktiga böcker i mörkret!", utbrister jag.
"Är du inte klok", får jag till svar.

"Of course, don't you worry."

Hämtade hem fjortonåringen från skribalägret. Han hade trivats och bakat trehundratjuogotre oblater. När vi kom fram till landet sov han i tre timmar i ett sträck. När han vaknade sa han åt sin bror att han till och med hellre skulle vara på finskaläger än här på landet.

Blir en mysig vecka.

Själv vaknade jag i morse vid sju och började fundera på min egen, fullständigt outstakade framtid. Blev lite kallsvettig vid tanken och somnade om. Drömde att jag satt på ett flygplan som tvingades nödlanda på en åker. Vi samlade vårt pick och pack och skidade ut genom flygets bakdel som saknades helt. När vi skidat en bit insåg jag att jag glömt min dator i flygplanskadavret. Där finns hela mitt förflutna i form av text och bilder så jag skidade tillbaka för att leta efter den. 

På vägen tillbaka hann det bli sommar och jag stötte på mina söner och deras kusiner som satt vid flygplansvraket och spelade kort. 

"Blev ni rädda?" frågade jag. "När vi störtade."

"Juju", sa yngsta kusinen. 

Jag sökte igenom resterna av flygplanet men hittade inte min datorväska någonstans. När jag gett upp letandet insåg jag att jag inte alls befann mig i planet längre utan på ett litet, tuffande tåg som backade med vild fart längs skenorna. Jag gick igenom hela tåget tills jag kom till ändan där det fanns en liten kolvagn full med kvistar. Att döma av vägskyltarna vi passerade befann vi oss i något östblocksland. 

Jag knackade en mörkhårig tågvärdinna iklädd svart klänning och vitt förkläde på axeln.

"Will this train return to where we came from?"

"Of course", ljög hon, "don't you worry." 

Catch & Release

Intensiv dag på Helsinki Design School där vi presenterade våra portfolios i tur och ordning. Min egen - som ständigt lever och som fokuserar på illustration; rita bör man annars dör man - hittar ni i högra kanten av bloggen eller här: www.bopo.fi. Sista kursdagen är imorgon och sen borde jag styra kosan mot nya utmaningar. Mest av allt önskar jag att ett jobb flyger in genom mitt öppna fönster någon solig morgon så att jag kunde tillåta mej en mental semester. Fysisk eller konkret semester har jag ju hela tiden men håller på att bli knäpp av frustration och dåligt samvete när jag dillar omkring på stan dagarna i ända utan målsättningar. Hört detta förr?

Vill inte bli påmind om dessa tankar om och när jag någon gång igen sitter med axlarna vid öronen under ett lysrör i någon överluftkonditionerad kontorsbyggnad och beaebetar Excel-filer och önskar att jag kunde dilla omkring på stan utan målsättningar.

Tidiga kvällen spenderade jag på trappbalkongen i gassande värme och slutet av kvällen i soldis på Cock's terrass med Syster samt Bror och Svägerska som dök upp från ingenstans. Catching up, as we had not met for days. Staden är liten. 

Här hemma är det så tyst att jag hör bara klockan ticka.

Samvete, check.

Vart denna soliga dag gick: 
- en videointervju med tiotals tagningar, varför glasögonen på sned, varför ögonen på olika höjd och varför det finlandssvenska s:et?*
- påbörjade två utlovade illustrationer jag gjorde skisserna till igår kväll*
- åt lunch på en brännsolig terrass i pratsamt sällskap
- drack et glas vittvin på densamma, endast sällskapet bytte*
- promenerade hem för att inse att jag glömt min cykel vid ett träd
- hamnade på en solblåsig terrass med utsikt över en modevisning i en lummig esplanad
- slog mig ner på annan kvällssolig terrass med cappuccino och ångest över ogjord to-do-lista
- avhämtade min cykel, trampade hem och fortsatte med illustrationerna*
- vakande till liv ur min flow två timmar senare och insåg vrålhungrig
- kokade sparris och ägg i en och samma kastrull och vräkte dem i mig med gravlax på två röda sekunder
- illustrerade vidare och korrigerade enligt anvisningar*
- avrundade dagen med en klockan-tio-espresso

* Alla programpunkter märkta med asterisk är antingen jobbsöknings- eller kurs/illustrationsrelaterade och kan därmed anses nyttiga; sammanlagt åtta timmar -> jag stryker mitt dåliga samvete från to-do-listan och försöker landa i kvällen. (Som redan gick.)

dammhundarna

Tiden bara rinner iväg. De senaste dagarna har jag koncentrerat mig på fjortonåringen och hans utmaningar samt jobbsökning, eftersom jag slagits av insikten att jag inte jobbat på ett år och sommaren har praktiskt taget börjat. Borde även koncentrera mig på veckans uppgifter till Helsinki Design School, dammhundarna i hemmets alla hörn, bykhögarna i mitt sovrum, den möglande maten i mitt kylskåp, illustrationerna jag lovat göra samt planeringen av en sommar som är ett kaotiskt sammelsurium av tid och lösryckta bitar. 

Jag ska, jag ska. Men allra först måste jag äta någonting.

tremble little lion man

Upp halv sju, skuffade iväg sönerna till skolan, drog på mig trikåer och en asful hjälm på bångstyriga lockar och cyklade runt södra Helsingfors på splitterny Nishiki, hem i duschen, åt morgonmål nummer två, ordnade byke, sorterade mina papper, gjorde utkast till en hemsida, åt lunch, skrev en arbetsansökan, hoppade på cykeln och drack en kopp kaffe i solen, cyklade hem och lagade middag åt sönerna samt ett minimatteprov åt fjortonåringen, hoppade på cykeln och trampade till gymet, sprang en stund, lyfte grejer, njöt oerhört efter paus på över en vecka, lyssnade på repeat på Little Lion Man som fastande från någon radiokanal igår, kan inte få nog av den, cyklade hem, badade bastu, plockade med mig den sure fjortonåringen och promenerade med honom till hans far efter saknade böcker, han torrhostade dramatiskt hela vägen och deklarerade i hissen varför han varit så grinig ända sedan igår (- "för att sextonåringen alltid får stanna hemma från skolan fastän han bara har snuva och jag får inte stanna hemma fast jag har lungcancer" - "säg inte så guldgubben" sa jag, "Riki Sorsa dog idag" - ) vi stack oss in i kvartersbutiken, blev vänner på hemvägen liksom tanken varit, fnissade åt sextonåringen som stod dubbelvikt i köket och skar jordgubbskivor till sin päronfil, slängde i mig kalla hönsfileer och sparris medan lagade glass och chokladsås åt sönerna (- "du måste också börja äta något grönt", sa jag åt sextonåringen, "något annat än grön fil, vad kan du tänka dig?" - "Gurka", svarade han) - städade köket, pratade i telefon med mat i mun, satte på diskmaskinen, pussade sönerna gonatt.

Livspusslet

Här på stugan brukar pusselbitarna falla på plats, problemen lösa sig själva. Även den här gången kändes luften lättare att andas och utmaningarna mindre när jag körde över krönet i torsdags. Bastubad i solnedgång, golfrundor med svordomar och långa skuggor, middagar med nära och kära samt cykelturer med Spotify och varma vindar i ansiktet hämtade som vanligt lugn, lycka och balans. Ändå har jag legat vaken om nätterna och funderat på hur jag ska få struktur på mitt liv igen. Hur ska jag kunna landa och koppla av i sommar när hela mitt liv är en enda oönskad avkoppling? När avsaknaden av målsättningar och rutiner är det enda som orsakar stress och huvudbry, hur kopplar man då av? 

några ord om bouncebackability

Människans förmåga att rycka upp sig? När man har en skrivbordslåda full av ratade jobbansökningar och ändå lyckas intala sig själv om så gott som varje jobb man söker att den här gången går det säkert vägen.

Tycks även ha överskattat kroppens bounce(back)ability och skaffade mig ett högst ovälkommet ryggskott i fredags på gymet. Kurerar med ibuprofen och självbedrägeri. Känslan tar mig ganska många år tillbaka i tiden, då jag senast råkade ut för motsvarande.

Och på tal om minnen: har slut på Nespressokapslar och beslöt pröva på snabbkaffe i stället. Vips, så var jag tillbaka på Costa Adeje, Teneriffa där jag senast drack pulverkaffe i brist på espressokokare i lägenheten. (Bryggkaffe är inte ett alternativ, blir av det först hyperaktiv och argsint, sedermera nedstämd, so I'd rather not.)

Kramatoriet

Knäpptyst på jobbfronten. För gammal, rostig och girig helt enkelt.

Slog mig häromdagen att jag kanske borde grunda en kramförsäljningsfirma. Win-win, liksom. Presenterade nyss idén för fjortonåringen som drabbades av en kramsvada när han klev in här idag. 

Han tyckte - föga överraskande - att idén sög.

Googlade för skojs skull 'hugs for sale' och visade sig att idén inte var ny alls och det finns till och med folk som lever på den. 

Kan ju dock eventuellt förväxlas med övriga, betydligt äldre yrken så jag fortsätter med sökandet av mer traditionella jobb.

det kommer annat emellan och det är bra

Dagens kulturupplevelse: Suomen Valokuvataiteen Museo. Inget Fotografiska precis, men några fantastiska bilder och perspektiv på tillvaron.

Dagens motion: Sjuttio knäböj, sju kilometer promenad och en timme golf.

Dagens föräldraskap: Hjälpt fjortonåringen med finska översättningsmeningar (och blivit kastad på med radergummi och hört anklagelser typ are u fuckin RETARDED or what) samt hjälpt sextonåringen med Libre Draw (och blivit bombarderad med svordomar).

Dagens rörd till tårar: Melissa Horn (Tack Syster för tipset. Hälsningar en tårögd flanör i leopardmönstrad mössa).

Dagens måltid: Gazpacho ur tetrapak och argentinsk sparris med olivolja och flingsalt.

Dagens längtan: En plats med mera ljus, gränder, hav och vin. Att fotografera mera. Jogga längs havsstranden. Att få några pusselbitar på plats för att frigöra energi. Kvällssol på stugverandan.
 
Dagens lycka: Att stiga innanför dörren och mötas av denna hemtrevliga syn. 

Dagens saknad: Någon, att luta sig mot och få släppa ansvaret en liten, liten stund.

om ej om i vägen vore

En gammal bekant skickade mig en hälsning söderifrån och var på väg mot Palma. Jag blev tvungen att gräva fram några gamla bilder och längta tillbaka lite.

Så många nya ställen jag skulle vilja resa till, så många gamla ställen jag skulle vilja återse. 

Och i stället så sitter jag här - min dåre! - och söker jobb. Idag en full arbetsdag med två jobbansökningar, ett protokoll, hundra knäböj och några jobbsökningsrelaterade telefonsamtal, närapå euforisk av känslan av att göra något vettigt hela dagen.

En annan bekant sa för en tid sen över ett två glas vittvin att om hen var i mitt ställe skulle hen hyra ett hus någonstans och resa bort en tid.

Absolut. Om jag bara visste att mina barn hade en far (aj jo men det har de ju) och om jag bara visste om och att och när jag får ett jobb så skulle jag ta mitt pick och pack (läs pennor och papper och kamera) och flytta söderut någonstans bland kullerstenar och vin(rankor) och smidjärnsbalkonger. 

I detta läge? Förmår inte. 

I annat läge? Kan inte.

*stupid is as stupid does*

Olika sorters flow

Var idag inbjuden till en workshop om hur man ska lyckas på arbetsintervjuer - om man mot förmodan blir kallad till en. 

(Hittills är min hit-ratio ungefär en intervju på tolv ansökningar). 

Hursomhelst, vilken lycka!

Att ha en tid att passa! Att få sätta på sig hyfsat snygga kläder! Att ha högklackade stövlar i stället för yllesockor! Att få köra bil! Att få ta kaffe ur en automat! Att sitta i ett konferensrum! Att få se en PowerPoint presentation! Att få se andra, vuxna människor! Lysrör! Stolar med hjul! Att bli tvungen att tänka! Att få prata med andra, vuxna människor om arbetsrelaterade ämnen!

Blev så ivrig att jag - inbiten folkskygg introvert som befunnit mig i en asocialiserande grotta i veckor - ställde en massa dumma frågor till och med. Blev galet sugen på att få ett jobb!

Efteråt körde jag tillbaka till mitt knäpptysta hem. Övervägde att gå på sushi men insåg att jag är arbetslös och inte har råd med sushi till lunch. Tillredde et halvt kilo bolognesesås som väl ska räcka åt mig i ett par dagar och åt den med ett lass rucola. Tänkte dystert på alla dessa människor som inget hellre vill än att ha ett jobb och problem att lösa och en samhörighet att gå till, men de sitter hemma och stirrar i väggen och håller på att go bananas.

Senare tog jag tag i ett projekt jag skjutit upp hur länge som helst. Satt som klistrad vid datorn i närmare tre timmar och hamnade i ett flowtillstånd där jag glömde dricka upp mitt kaffe, för att inte tala om att hämta nytt. 

Dagens iakttagelser: 1) Do it and it is done.  2) Go do something, anything, every day. 3) Wear high heels.

 

Vad bra att någon i den här familjen har en plan.

Satt vid middagsbordet och pratade om arbetslöshet med sönerna. Jag känner mej som en hushållsapparat och inget annat, klagade jag.

"Nu kom jag på en sak!" sa sextonåringen. "En chattdiskussion vi hade idag som jag måste läsa för dej."
"Är det något jag kommer att börja gråta och göra självmord av?"
"Om allt går som planerat."

den magiska gränsen går vid 1300 meter

Fortfarande rastlös och lite nedstämd. Kanske mörkret, kanske hormonerna, säkert arbetslösheten, såklart ovissheten, det jobbiga i att vara en jobbig person i renoveringssammanhang, fasan över en sysslolös vår. Oro över saker jag egentligen inte kan påverka, vet ju att det är lönlöst att grubbla på sånt, men svårt att låta bli med all den här tiden jag har. Och om nätterna drömmer jag oväntat till liv sådana minnen jag allra helst skulle glömma. 

Motarbetar den krypande olusten med hjälp av hälsosam mat - glöm alla sugar highs eftersom de åtföljs av sugar lows, både fysiskt och mentalt - och motion. Det var vid 1,3 kilometer på löpmattan ikväll som tankarna ljusnade. Pling, kände jag, och blev så lättad att jag lade i en extra växel och fem minuter till på mina vanliga femton.

Note to self: Det är omöjligt att komma hem från gymet nedstämd.

Men bra saker också! Blev bjuden på teater mitt på dagen. (Fick visserligen en pensionärsbiljett plus att när Suosalo vände sig till publiken och sa "Eihän kenellekään teistä tulisi koskaan mieleen tappaa ketään tai edes lyödä vähän?" så var jag nära att stiga upp och bekänna, men höll mig.) Fick också hem min nya tavla som jag bar under armen till spårvagnen och upp på vinden i väntan på vår hemkomst. (Den positiva gorillakvoten är inte bara ett plus då det utlyses banantävling utan också när man bär stora tavlor i armhålan.) Renoveringen framskrider och flytten hem närmar sig. Den förbereder jag med att tömma skåpen och städa lite i taget här. Så lite mat som vi har i köksskåpen nu har jag nog aldrig levt med. Något enstaka paket spaghetti här, en tonfiskburk där. Ämnar flytta lätt.

Confession, på tal om mat: Har inte tillrett en enda maträtt i ugn på sju månader. Gasspisen är härlig, men den gången jag öppnade ugnsluckan och tryckte på diverse knappar medan jag viftade med en tändsticka i luften och ingenting hände slängde jag franskisarna och kokade spaghetti i stället.

På min mållista för 2016 finns bland andra en punkt som heter pröva nya recept. (Den kan ha funnits på mållistorna också år 2012, 2013 och 2014, men.)

Igår på min promenad visualiserade jag en teckning av celbriteter på väg på slottsbal i storm och regn. Av den blev intet, så dagens juliga bild får bli ett enkelt fotografi. 

Dygnsrytmen

Visst är det konstigt. 

På morgonkvisten efter att jag vaknat är jag livet självt och gör saker av bara farten, skriver mail och ringer samtal och fixar undan både svåra och mindre svåra punkter på to-do-listan. Men dagtid kan jag sitta och stirra lite håglöst och höra klockan ticka och undra hur jag ska får tiden att gå och vilken mening mitt liv kan tänkas ha. Sitta som i seg sirap och tänka oj nej. Men när mörkret faller vaknar jag till och drabbas av inspiration och lust att ta tag i saker. Inte helt säker på vart den ljusa delen av dagen gick igår, men efter mörkrets inbrott vaknade jag till liv, tecknade och redigerade foton, drog på mig trikåer och knallade ut i blåsten, spenderade timmen mellan åtta och nio på gymet, promenerade hem via K-butikens salladsbar, ställde salladen i kylen, ordnade lite papper, gick i bastu klockan tio, åt min kvällsvard halv tolv, läste min bok till runt ett på natten och släckte lampan enbart för att människan "ska" vara vaken på dagarna och sova om nätterna.

Idag skrev jag i rasande fart jobbansökningar på morgonen och hade lyckligtvis lunchträff på stan så fick dygnets hopplösa tid att gå i gott sällskap och trevlig miljö på Roasberg. Tog en sväng via Kaserngatan på hemvägen och mitt kök var halvvägs uppe! Sjukt spännande. Hoppas så att det blir bra. Över lägenheten låg en stark doft av nymålat och dörrar och garderober glänste; jag är full av förväntan. 

"Saatiin aamulla parkkisakot", sa köksmontörerna muntert och jag funderade i mitt stilla sinne om jag borde erbjuda dem att betala böterna.

"Työniloa", sa jag i stället - vilket kändes onödigt, de två montörerna var ena riktiga solstrålar och energiknippen i novembermörkret, trots bötern -  innan jag tog tag i hatten och promenerade vidare genom stormen.

Här hemma får jag glögg, klockan är över åtta och jag börjar så småningom komma igång.

Home is where the wine is.

fok it

"Varför vill du egentligen ha ett jobb?" undrade sextonåringen. "Du får ju arbetslöshetsunderstöd."

"Ja-a," sa jag, "man frågar sig. Jag vill väl ha något vettigt att göra och någonstans att gå. En grupp att tillhöra."

"Du hör ju till facket?" 

Att jag inte tänkt på det!

Satt och pratade om jobbsökning med barnen häromkvällen vid middagsbordet.

"Men varför vill du ha ett kontorsjobb?" undrade sextonåringen. "Vill du inte göra något konkret?"
"Jo, här sitter jag ju och ritar dagarna i ända", sa jag. "Men kan man leva på det?"

"Bara typ tre procent av alla artists blir successful", sa fjortonåringen. 

"Där ser du", kontrade jag åt den äldre. "Man kanske dessutom borde ha börjat liite tidigare och kanske utbildat sig också."

Fjortonåringen lyfte blicken och tittade på mig som vore jag förståndshandikappad.

"Men varför anlitar du inte en assassin? Du betalar honom tjugufemtusen och sen tar han livet av nån och så säljer du alla hens organs på typ EBay och så får du fyrahundrasjuttifemtusen."