"Pappa är i Kemi och köper pengar"

Häromnatten drömde jag att jag packade min paketbil full med grejer för att fly den fruktade kartellmördaren Nelson. Han lyckades ändå genskjuta mig och tvinga mig ut ur bilen just som jag trodde jag hade mitt på det torra. Var redan beredd på att sätta livet till, då två av "mina egna" dök upp som från ingenstans och klubbade ner kartellmördaren så att jag kunde fortsätta min resa.

För likande dröminspiration, titta här: https://www.netflix.com/fi-en/title/80117552

A financial adviser drags his family from Chicago to the Missouri Ozarks, where he must launder $500 million in five years to appease a drug boss.

P.S. Citatet är Storasysters, då min Far var på arbetsresa någon gång på sjuttiotalet.

Mycket händer här i trakten eller Fett kul på ICA

Mycket händer här i trakten är ett uttyck från vår barndom. Det har sitt ursprung i kassetten syskonskaran bandade in när vi var sju, fem och ett. På bandet sa ettåringen mest mmmmäää i bakgrunden då han härmade en ko. Jag läste högt ut Rasmus Nalle utan att andas emellan och blev bryskt avbruten av Storasyster som sa att bandet ödades av att jag läste. Hon fortsatte mässa med Storasysteraktig röst: "Och imorse när vi körde förbi portstolparna sa Mompis att hon såg en kamel med två pucklar och då sa mamma att hon sett en ljusröd elefant. Så att mycket händer här i trakten!"

Men det som på riktigt hänt här i trakten är att tjugoettåringen (som blir tjugotvå om en vecka) har tagit emot en studieplats på Filmprogramlinjen i Örebro och hux flux tagit sitt pick och pack och flyttat iväg ditåt igår.

"Jag förstår ju att du behöver tre fotbollar", chattade jag.

"Fyra", svarte han.

Eftersom han ärvt sin fars läggning (allt ordnar sig) har han inget boende utan hans mamma (som tenderar att ordna det mesta så att folk omkring henne upplever att nemen se allt ordnar sej!) har bekostat honom aparthotellboende för de kommande tio dagarna, inom vilka han lovat att ordna sig permanent boende. Till hans försvar måste sägas att studieplatsen fixerades först i början av augusti och till råga på allt är hyresbostadsmarknaden i Sverige lite knepig - du ska ha svenskt personnummer och bankkonto innan du får hyra och för att få dessa måste du ha en fast address i landet. Hm.

Men vi utgår från att allt ordnar sig. 

Han har kommit väl fram, kört omkring på stan och bekantat sig så han vet i vilket hörn han helst skulle bo ("sjuuuukt liten stad med bil 😂"), ätit en nostalgisk måltid på Subway där han åt senast på en fortbollsturnering för sådär tio år sedan, samt bongat sin nya hem-golfbana söder om stan. Dessutom ska han träffa fellow students på en krog imorgon kväll och hans tutorer har lovat hjälpa till med letandet efter ett hem. Om någon undrade hur han installerat sig, alltså.

Jag frågade om han hunnit köpa mat och han svarade: "Har precis handlat på ICA; fett kul asså." Han anpassar sig med rasande fart.

Denna logistiska vändning inom familjen frigör en etta i Berghäll dit nittonåringen kommer att flytta i oktober, om allt går som planerat. Ettan bebos i september av en kompis till tjugoettåringen. Med tanke på att vi öppnar den nya butiken nästa onsdag - mycket händer här i trakten! - så är det ganska skönt att inte behöva koordinera en flytt i september. 

Dessutom behöver bloggaren kanske lite tid att vänja sig vid tanken på att bo helt ensam - för första gången i sitt närapå femtioåriga liv! 

Bitarna som faller på plats.

Eftersom det tycks stört omöjligt att författa något efter arbetsdagen så gör jag ett försök så här innan. Är på landet och fördriver min sista arbetsvecka innan min två veckors megasemester, som jag är i ett skriande behov av. Visserligen är det ju lite som semester att sitta här och kliva ut i det gröna efter jobbet, men somnade nästan på verandan med Tove Janssons brev igår kväll när jag egentligen hade tänkt göra en massa nyttigt som att bygga myggnätsdörrar eller öva golfchippar. 

Tjugoåringen och hans kompis sover nere i bastun - de var och golfade igår och åker hem idag. Honom hade jag inte sett på en månad! Slog mig på natten att han rakat av sig sitt röda skägg. Han var lång som attan. För övrigt har han kommit in på universitetet i Malmö för att studera kriminologi* i höst; han köar ännu till Lund som låg högre på önskelistan, men Skåne ser det hursomhelst ut att bli. Mycket spännande, även detta med boende och när man ska fixa det om man får veta sin slutliga stuideplats en knapp månad innan flytten. Men de första månaderna blir väl distansstudier i alla fall på grund av koronan - återstår att se.

Artonåringen ringde häromdagen ( -redan detta är värt att nämna, men han gjorde det under påtryckning av sin Far med vilken han bogserat en segelbåt nångonstansifrån någon annanstans -) och nämnde i förbifarten att han kommit in på Arcadas IT-ingenjörslinje. Som om det inte skulle vara helt fantastiskt! Alla bitarna faller på plats, barnen flyger ut och placeras och hittar spår. Vad ska jag nu oroa mig för? (Att tjugoåringen ska bli nerskjuten av krimgängen i Malmö när han kliver omkring på taken i gryningen? Att Artonåringen inte ska klara finskakursen på Arcada? Någpt hittar jag nog på!)

I övrigt har jag spelat alldeles för lite golf, jobbat alldeles för mycket, varit på Olavi Uusivirtas konsert i Södervik ( - var tvungen att googla honom innan - ), gjort en utmattande runda i Mummotunneli där vakter i gula västar gick omkring och övervakade att ingen dansade annat än bredvid sin egen stol samt motade oss tillbaka till bordet om vi försökte annat, badat bastu, fått tillbaka min mönkijä som Far tuunat samt nya blomlådor som han byggt åt mig, planerat remppa i min lilla etta på Drumsö där det blir rörrenovering i augusti. Random mobilbilder följer.

*Wikipedia säger: Kriminologi = en tvärvetenskaplig samhällsvetenskap om brott, dess orsaker, omständigheter, samband och följder, samt samhällets reaktioner på brott.

PS När jag läser detta själv, inser jag nog också varför jag inte hunnit skriva. Allt har sin tid. En kväll var det regningt och mörkt - då fick jag nästan lust att skriva en rad och rita en bild. Men i solsken går det bara inte; livet tar över, så får det väl vara. 

Biljakter

Sushi med båda sönerna ikväll; den äldre något utmattad efter att ha tittat på SuperBowl hela natten och kört hem sina vänner klockan sex på morgonen. 

Han berättade om en sensommarkväll då han kört ikapp med någon sjukt cool bil på Mechelingatan på väg mot Obbnäs. Sida vid sida stannade bilarna i trafikljuset; min 195 centimeter långa drasut i sin lilla VW Polo med knäna i öronen och - vilket visade sig när han vred på huvudet - bredvid honom Cheek i sin vita Rolls Royce.

Tjogoåringen la i en växel - eller nej, det gjorde han inte, för hans tjugoåriga bil är ju faktiskt automatväxlad - och lämnade Cheek långt bakom sig.

Så löd åtminstone historien.

Spanskan och de sju åren

Hemma från Mexico måndag morgon vid niotiden. Sov som vanligt inte en blund på flyget utan såg i stället tre filmer; Stockholm (absurd men bra), The Sun is also a Star (vill åka till New York) samt Bohemian Rhapsody (för andra gången, nästan ännu bättre. Musiken!)

Väl hemma fick jag syn på madrassen som tjugoåringen sovit på natten innan resan. Chattade: "Saknar dej!" och fick som svar en bild av hans PlayStation-tv-skärm och tummen upp ("Saknar INTE dej", fri översättning.)

Fick hemkomstangst och spenderade en del av måndagen med att googla resor till  spanska öar i Medelhavet; Menorca och Ibiza. Bokade inget. Ännu. Vilket Facebook påminner mig om alla dagar.

Minns inte när jag senast existerat utan en bokad resa. Få se hur länge det varar. Med tanke på det gångna året borde väl reskvoten vara full. (Enligt Instagram har jag i år besökt Warsava, Dubrovnik, Palma, Paris, Madeira och Mexico.) (Lillajulskryssningen till Tallinn kan inte räknas.) Men det är den nog aldrig. 

Första dagen på jobbet var det bara roligt att ta itu med allt, träffa folk och inse att jag forfarande kom ihåg mitt lösenord och kunde använda Excel. Kändes tveksamt på morgonen; i synnerhet så jag av misstag klättrade upp en våning för mycket och för en stund undrade om firman gått omkull medan jag var borta. (SÅ oersättelig var jag dock inte.) Andra dagen blev jag lite matt när jag insåg allt jag borde göra och få gjort. Idag, tredje dagen, var jag ganska trött och arg. Fullmånen kanske eller veckor av sol och vin eller jetlagen som gör sig påmind, fast jag nog inte känt av den nämnvärt. Efter jobbet halvsprang jag till vårens första spanskatimme som visade sig infalla först nästa vecka. Lommade snopen ut igen och ringde till Mor och sa att hon kunde komma lite tidigare än tänkt. Det gjorde hon, men medan hon stod utanför och ringde på den söndriga summern och till min telefon som var på ljudlöst söndrade jag en liten handspegel och förstörde därmed det första sju åren av det färska årtiondet. Kom plötsligt ihåg summern och Mor men då hördes hon redan i trappan dit hon blivit insläppt av någon vänlig själ. Vi gick igenom lite gemensamt pappersarbete och utbytte senaste nytt över en kopp kaffe.

Efter allt detta en yogasession på vardagsrumsgolvet, halleluja. Tänk om jag som barn och ung hade lärt mig att all argelse och frustration sätter sig i kroppen och att jag måste röra på mig för att hållas i balans. Kanske jag då hade kastat mindre stenar mot mina föräldrar och haft mindre ångest i de tidiga tjugo; vem vet. Men bra att hitta verktygen ens i något skede av livet.

Vi rörde ju på oss i Mexico; det blev tre golfrundor, en tenniskväll, bodysurfing, snorkling, SUP-paddling, simhopp och många promenader längs vattenbrynet men eftersom vi oftast hävde i oss vin antingen före, efter eller under det att, så var effekten ganska plus minus noll.

Inga nyårslöften, men vad jag skulle vilja detta år: läsa mera, skriva mera, rita mera ( - trycka upp lite kort och en kalender för fösäljning kanske? -), fotografera mera, resa mycket, röra på mig mera än dricka, dejta lite män för en gångs skull  ( - man blir lat när man har fungerande arrangemang och trivs bäst ensam, men kommer ibland på mig själv med att vara nyfiken på andra alternativ - ) samt äta mycket färggrann mat.

Will be a busy year. 

Mera zen-övningar eller Kanske är jag en ängel.

Inatt låg jag vaken mellan fyra och halv sju - det kanske jag förtjänade, rytmen gick lite åt pipan under weekenden på landet, men hade nog mera med illvilliga hormoner att göra. När jag till slut började bli sömnig ställde jag om min klocka till åtta och fick väl en timmes sömn på slutrakan som tillägg till de fyra jag fått i början av natten. Till jobbet hann jag vimmelkantig lite efter nio men hade intalat mig att låta det bli en bra dag trots allt. Och ser man på; på jobbet väntade glögg och pepparkakor och "julgatan" som traditionellt öppnas vid första advent och dessutom hade en av mina skolningar för dagen avbokats. Tala om flow.

Efter jobbet tog jag mig till matbutiken där jag omsorgsfullt fyllde min korg till brädden. Under det att kom en dam fram till mig som nog såg bekant ut men som jag inte i all världen kunde placera. Det märkte hon såklart och presenterade sig som min granne på Skeppsredaregatan för flera år sedan under min rörremppa. Vi brukade pratas vid i damernas länkbastu, mindes jag nu. Vad jag inte kom ihåg var att hon legat mitt i en jobbig skilsmässa och att jag tipsat henne om lägenheten jag hyrt, så att hon fick ta över den när jag flyttade ut. Även detta upplyste hon mig tacksamt om. Hon undrade också hur mina studier i grafisk design gått och huruvida jag fått jobb inom den branschen. Det hade jag ju inte, men mera oroade det mig att hon kom ihåg precis allt om mig medan jag inte ens nu riktigt minns vad hon pysslade med fastän hon upplyste mig om det också. 

In genom ena örat, ut genom det andra, jag är en usel lyssnare, fråga fast min Mor. Berättade historien åt min artonåring ikväll och han tröstade mig med att grannen såklart kom ihåg mig om jag varit hennes räddande ängel. En rörande tanke i och för sig, men tyvärr berättar detta nog mer om mitt minne och intresse för andra människor än om min änglalikhet.

Efter detta kom jag fram till snabbkassan och började gräva i min handväska bara för att inse att min plånbok IGEN hade blivit på jobbet - får man hoppas åtminstone. Eftersom jag fortfarande inte lyckats få Google Pay att fungera på min mobil vände jag mig om till kassan och sa rahat jäi kotiin, niin tää jää nyt tähän och knallade iväg. Utanför dörren fick jag en förstående blick av Iso Numero-försäljaren som säkert var och varannan dag upplever att inte ha råd att betala dagens mat. (Fast en gång gav jag hen faktiskt alla mina tomflaskor, så kanske hen bara tittade på mig som på any passerande ängel.)

Gick hem, värmde den burgundiska grytan jag levt på sen i fredags och lånade en sedelbunt av min krösus till son och gick till Alepa nere på gatan.

Allt detta lugn som en filbunke.

(Detta medan jag fortfarande är övertygad om att plånboken ligger under lådan med solglasögon på mitt skrivbord.) 

Bilderna från min nyss påbörjade digitala julkalender.

when the lights go out

I Palma var det hett. Men det var semester och rosevin och sand och hav och jazz och tapas och det fanns luftkonditionering och belysning. 

Hemma i stan slocknar den ena lampan efter den andra - endel med explosiva puffar, andra bara slutar lysa. Leverantörerna av lamporna rycker på axlarna och lallar om ledteknik som inte går att byta eller lampfästen som inte går att förnya. 

Tur att jag gillar höstmörkret.

Den tropiska värmen i vår lägenhet har jag svårare att godta. Tog mig en extra halvtimme att komma iväg till jobbet idag då alla morgonbestyr resulterade i såna värmevallningar att jag omöjligt kunde klä på mig. 

Imorgon blir det att välja mellan att gå till jobbet antingen naken eller med ofriserat hår.

Var dessutom så trött och jetlagged eller vad det nu kallas när man försöker vrida sin semesterklocka till jobbtid att jag tvangs stanna vid apoteket på vägen för att köpa Berocca. Needless to say att jag bevärdigade min chef med endast ett argt bläng när han undrade om jag var full av energi och flow.

Men den goda nyheten är väl att jag lyckades klämma ur mig ett blogginlägg. Vi går mot bättre tider, om än mörkare.

 

 

Anyway the wind blows

Var på Maxim och såg Bohemian Rhapsody accompanjerad av ett glas rödvin. Grät floder den sista halvtimmen, av nostalgin, av det sorgsna, av minnena, av livets förgänglighet, av männsikans feghet, av musikens kraft. 

Too late, my time has come
Sends shivers down my spine, body's aching all the time
Goodbye, everybody, I've got to go
Gotta leave you all behind and face the truth
Mama, ooh, (Any way the wind blows)
I don't wanna die
I sometimes wish I'd never been born at all

- Freddy Mercury 1975

Cirkeln

En kväll när jag kom hem från jobbet, måtte ha varit onsdag, möttes jag av ljudet av tvättmaskinen. Rätt så hemtrevligt. Jag tror nittonåringen har tvättat fyra satser byke vid det här laget. Idag när jag kom hem och vände efter förmiddagens gymbesök var nittonåringen ute på vift och sjuttonåringen stod och kokade ravioli och rev parmesanost. Jag slås med häpnad varje gång jag inser att de står på tröskeln till vuxenlivet och att jag själv därmed står på tröskeln till en helt ny fas i mitt eget liv.

Känns som ett under att man någon gång i tiden klarat av att sköta jobb och barn och hela faderullan 24/7. Diskuterade detta vid matbordet ikväll med husets dagisfarbror, som beskrev pottstunder med fyra barn på en gång och parkpass i duggregn och måltider med ett- och treåringar som hostar en upp i ansiktet och breder tre centimeters smörlager på knäckebrödet. Han börjar småningom inse varför man ibland tappar nerven på sina barn - en del iofs lättare än andra - men vidhåller fortfarande att han alltid behåller fattningen och kommer att göra det också med eventuell egen avkomma. Jag försökte förklara att egna barn triggar lite andra känslor i en än andras och att man lever rätt nära gränsen av sin fysiska och mentala kapacitet i ganska många år när barnen är små vilket bidrar till att tålamodet ibland tryter. 

När jag nu ser mammor eller pappor skrika åt sina barn eller ta för hårt i dem någon kväll i matbutiken får jag lust att gå fram och trösta barnet och fråga hur det är fatt, ge det en banan i handen och klä av det dess kliande mössa. Men hade jag denna närvaro för femton år sedan efter en intensiv arbetsdag påföljd av mötet med ett barn som inte ville bli upplockat från dagis och vägrade ta på sig sitt säkerhetsbälte och skrek som en mistlur i butiken då hen inte fick ta godis från lösviktshyllan (- om inte hen var i matbutiken med sin pappa såklart -) när där hemma väntade ett oundanstädat morgonmål, bykberg, middagslagning, sängdags där barnen flippade ur och betedde sig som vilddjur...bara för att nästa dag börja om allt från början?

Nej verkligen inte. 

Men trots alla brister i föräldraskapet står de två odjuren nu här och kokar ravioli eller tvättar byke och kramar hej och hejdå ( - okej, bara den ena -) och droppar ur sig livsvisdomar och klokheter så att man tappar hakan.

Livet har sin gång.

I torsdags tog jag flyget till Oslo i ottan och besökte vårt kontor i Ensjö. Hade gjort misstaget att skriva till kollegorna på svenska i stället för engelska så dagen gick på norska som jag förstod med varierande framgång. Blev i alla fall klart att mannen till en av mina kollegor sågat av sig pekfingret med en cirkelsåg och låg på operationsbordet när jag klev in. Blev också klart att man inte går ut och äter lunch i Oslo utan i stället brer sig en smörgås av gemensamt virke i köket och firar lillajul med firman på en lördag. Snappade också upp en del om businessen men redogör inte för det här. Var rätt utmattad i slutet av dagen kan jag lova. 

För övrigt härligt att resa ensam. Hade på morgonkvisten sinnesnärvaro nog att plocka med mig min bok att läsa på flyget - finns ju inget bättre sätt att spendera flygtid, den tid-till-spillo som för tio år fick det att krypa i kroppen men som nu mottages med tacksam närvaro. Också härligt att ha bilen väntande på flygfältet och slippa åka taxi med någon pratsam chaufför utan människokännedom. 

Dessa små lyckliga stunder i vardagen.

Att lämna festen.

Mina farhågor om att jag skulle bli uttråkad på herrgården besannades inte. Första veckan förlöpte visst ganska lugnt med pojkar och golf, men efter det har gäster och bortbjudningar avlöst varandra. Så till den grad att när min Mor en förmiddag klev in och meddelade att vinbären är färdiga att plockas, borde du inte.... så exploderade jag och snäste att tror du verkligen att jag behöver fler saker på min to-do-lista? 

Eget fel dock, som Systersonen skulle säga. Men klart man vill passa på att bjuda folk när man har den unika chansen att bo här och så har jag ju tendensen att boka in lite mer program än min ensamvargiga själ egentligen skulle klara av. Mitt eget val är ju också att vara ensamlevande som måste göra allt själv. Det betyder att allting tar lite mer tid då det aldrig finns någon som påbörjat middagen när man avslutar trädgårdsarbetet och aldrig någon annan som tar hand om butiksrundan. 

(Inte helt sant, artonåringen tog faktiskt hand om den en kväll förra veckan, men sedermera har man bara sett röken av honom.)

Saldot av två veckor här är i alla fall mycket positivt och kan bara konstatera att hade behövt lite längre tid här för att hinna få balans på allting. Kommer till min förvåning att sakna stället; klädrummet, balkongen, tystnaden, luftigheten, estetiken....

Under min sista kväll här bjöd Syster och Sambo på medhavd jordgubbs-GT på altanen. Middag åt jag på balkongen i duggregn och varvar nu bloggandet med fuldans till Spotify i köket. Steg ett till att återfinna livsbalansen.

Att flytta härifrån imorgon? Måste väl säga som mina föräldrar sa när jag var barn: Det är bäst att lämna festen när man fortfarande har roligt.

Sommaren är inte närapå slut, men innan den började hoppades jag att den skulle bli minnesvärd.  Det har varit en helt fantastisk sommar och den känns längre än någon annan sommar jag minns....nå nej, eventuellt var barndomens somrar ännu litet längre och ännu litet varmare. 

Bildkavalkad följer, kameran älskar det här huset.

elfte timmen

Dagarna, veckorna passerar, jag hinner inte med. Igår, efter korta nätter och långa dagar plockade jag upp mina prylar och min sextonåring och körde ut till stugan via en hamburgare som man nuförtiden beställer på en skärm. Vi konstaterade med sextonåringen att sönerna valt rätt bransch; sextonåringen får programmera dessa skärmar i framtiden och om artonåringen någonsin påbörjar psykologistudierna han drömmer om - vilket nu verkar osannolikt, då han bara dräller omkring i världen, Hangö för stunden -  så kan han ta hand om alla dem som sextonåringen gjort arbetslösa.

När vi kom fram drog vi djupa suckar av lycka och placerade oss på våra favoritställen. Sextonåringen kröp under ett täcke med chips, dator och en fotbollsmatch medan jag lade mig i bastun med cider och damtidningar. Fladdermössen lyste lyckligtvis med sin frånvaro.

Kröp sedan i säng med min bok - en lysande roman av isländskan Audur Ava Olafsdottir; "Den sista kvinnan", som jag köpte en kväll när jag gick ut för att skaffa glödlampor men hamnade i bokhandeln. Minns knappt att jag släckt lampan men när jag vaknade insåg jag att jag sovit nästan elva timmar. Under dessa drömde jag bland annat att jag påbörjade ett nytt jobb som servitris på en nyöppnad restaurang. I verkligheten byter jag visserligen jobb i augusti, men servitris blir jag ännu inte. Mitt avsked firades i onsdags - "Kippis ja kiitti vitusti", sa min närmsta kollega kärleksfullt  - med middag på Neighbour Bistro vid Allas och påföljande frenetiskt dansande på stans tunnelkrog. Två veckor jobb kvar innan jag påbörjar min fyraveckors semester före nystart i östra Helsingfors.

Nu har jag precis fått gräsmattan klippt i varma sommarvindar och läst några kapitel på farstutrappan. Till kvällen blir det fest, igen.

Mycket händer här i trakten, som vi brukar säga. Ett citat av lillgamla Storasyster kanske, från kassetten vi spelade in när jag var fem och hon var sju? Samma kassett där jag andlös deklamerade pratbubblor ur en Rasmus Nalle serietidning och Syster knuffade undan mig med orden: "Maria, nu får du sluta, bandet ödas av att du läser."

Sigmund och gänget

Eventuellt varit lite på krigsstigen med min artonåring eftersom våra prioriteringar inte riktigt tycks mötas. Jag tycker ju att han eventuellt kunde söka sommarjobb och studieplats och läsa till skrivningarna, men han själv tycks tycka att han ska leva på chokladglass, spela FIFA och titta på fotbollsmatcher och ränna omkring med sina vänner på stan in på nattkvisten. (På en måndag.)

Nå, nu flyttade jag dem till sin Far och droppar ansvaret (som ju i abiturientens fall inte är mitt hursomhelst). 

Chattade till artonåringen på eftermiddagen när jag antog att han var klar med psykologiexamen.

"Hej Freud, skriver du ännu?"

"Nej Sigmund, inte längre." 

Han tyckte det gått hyfsat och vid närmare eftertanke var väl också min Mor orolig för mitt läsande i tiden. Detta minns jag inte annars, men hittade en gång bland gamla dagboksanteckningar en lapp jag lämnat åt henne under skrivningarna. Den löd ungefär så här:

"Jag är på kaffe med en långhårig kille - nej, knappast någon svärmorsdröm - och far sedan med flickorna till KY. P.S. Var inte orolig, jag har läst en geografibok idag."

Det blev tyvärr inget mer kaffe med den långhårige - och på KY hade alla killar collegetröjan intryckt i byxlinningen - men nog fem L och ett M.

Now, gotta go. 

P.S. Var inte oroliga, jag går till jobbet på dagarna.

Tidens gång, äpplet och trädet.

"När vi ses nästa gång är jag aderton", sa sjuttonåringen med en kram när han klev ut genom dörren nyss. 

Hans plan är att grunda med några kompisar hos far sin där det är KäTy (Kämppä Tyhjänä, lärde jag mig idag) och därefter ta sig till Brunnshuset vid tolvsnåret då han fyllt år. Hans efterforskningar visar att chansen att han blir insläppt är fifty-fifty eftersom "bardagen" fortfarande är 2.9. även efter midnatt. Jag sa att nog vore det lite helvetes småpetigt att inte släppa in honom och sa att han kan berätta åt portsaren att han gick tio dagar över beräknad tid så egentligen är han nog redan långt över aderton.

Tidigare ikväll när vi åt pre-födelsedagsiddag på Central frågade jag om hans studieplaner. "Vad som helst utom Hanken", sa han först, varefter hans specificerade att det nog lutar mot psykologi eller journalistik. 

Jag drog en nostalgisk suck.

Få saker ångrar jag. Det är ju inte lönt, gjort är gjort och hänt är hänt och man gjorde väl sitt bästa i stunden då, precis som nu. Men detta tänker jag på ibland - tänk om jag valt helt annorlunda inrikting då, hur skulle livet se ut? Tänk om jag lyssnat på den i mig som använde dagar, timmar, veckor och år till att rita och skriva och fundera över människans nycker, i stället för att välja den "vettiga och trygga" vägen? Fast detta lönar sig knappast att älta. Hellre fundera vad jag kan göra idag, för att slippa ångersucka i framtiden.

Och framförallt hoppas jag ju att sönerna hittar sitt, så att de slipper titta tillbaka och undra.

"Allt ordnar sig nog"

Min käre ex-make hade den irriterande vanan att - medan jag sprang omkring med håret på ända och "vauhko" - luta sig tillbaka och säga "Allt ordnar sig nog".

Det gjorde mig rabiat, för jag upplevde att ingenting ordnade sig av sig självt, utan det var jag (den oumbärliga martyren) som ordnade allting.

Senare, när jag vid rara tillfällen lärt mig att bara luta mig tillbaka och låta saker ske, så märker jag till min stora överraskning att saker och ting faktiskt bara ordnar sig.*

*Vissa saker. Ibland. Men minns även dagen då min ex-make klev in i mitt nya hem och spärrade upp ögonen: "Hur kan det alltid vara så STÄDIGT här?"  

Ja-a du, det kanske bara "ordnade sig"?

 

Ojentajanaiseksiko?

Seuraava työpaikkani - mikäli nykyinen amerikkalainen työnantajani keksisi amerikkalaisittain hankkiutua minusta eroon esimerkiksi jonkun heikon kvarttaalituloksen seurauksena - tuli uutisvirrassa vastaan:

"Helsingin Harjukadulla sijaitseva leffabaari Riviera avaa niin sanotun parklet-terassin ravintolan edessä sijaitsevaan parkkiruutuun.

Alkoholilainsäädännön vuoksi asiakkaat eivät saa itse kantaa alkoholijuomiaan terassille jalkakäytävän yli, koska jalkakäytävä ei ole anniskelualuetta. Siksi ravintola hakeekin nyt työhön niin sanottua ojentajamiestä, jonka tehtävänä on ojentaa alkoholijuomat jalkakäytävän yli terassille meneville asiakkaille.

Vaatimuksena työhön on vähintään kaksi vuotta baarikokemusta, pitkät raajat katsotaan eduksi.  Tittelistä huolimatta ojentajamies voi siis olla sukupuoleltaan myös nainen."*

Raajat - check

Baarikokemus - check  

(Baarikokemusta on jo lähes kolmenkymmenen vuoden ajalta. Aloitin seitsemäntoistavuotiaana Manskulla sijaitsevassa baarissa nimeltään Kolme Kreiviä. Pientä taukoa uraan tuli kun jäin KYn jonossa kiinni käyttämästä siskoni papereita. Ei mennyt läpi, koska valehtelu ei kerta kaikkiaan minulta sujunut tuolloin eikä edelleenkään, mutta sain antaa sormenjäljet hermostuneelle poliisikonstaappelille PikkuRoban poliisiasemalla. Joskus myöhemmin baariurallani kävin pissalla heidän rappusillaan mutta eivät tainneet kameroista tunnistaa minua; jos olisivat, istuisin kai kakkua.  Lisäbonuksena on baarimikkokokemus. Tarjoilin  yhdeksänkymmentäluvun alussa erittäin vaativille asiakkaille ja hyvin vaativissa ja epämääräisissä olosuhteissa juomia Hankenin juhlapaikan, CASAn, baaritiskin yli).

Tässä tulisi kaksi kärpästä yhdellä iskulla, sillä viiniä tarjoileva elokuvateatteri Riviera sattuu olemaan mukana bucket listallani.

* Lähde: HS ja Helsingin Uutiset. Lisää tästä linkistä, klik.

"Jag har så bra blod; jag skramlar av järn."

När jag var fem, Storasyster sju och Lillebror ett så bandade vi in en del prat på en C-kassett. Bland annat minns jag att Syster sa att jag ju kunde berätta hur det hade varit hos doktorn.

"Jag hal så bla blod; jag sklamlar av jäln!", sa jag. Utan att kunna uttala s eller r.

Det var på samma kassett som Syster berättade att vi trott vi sett en kamel med två pucklar nere vid portstolparna och mamma konstaterat att det nog bara var en ljusröd elefant. (Var gång vi ville ha något när vi var små sa mamma ja ja och jag vill ha en ljusröd elefant, och sen var saken slutdiskuterad.) Helt och hållet var det Syster som höll låda på kassetten förutom när Lillebror fick inflika med olika djurläten. Grisen fnös och kossan råmade mmm-äää. I något skede lyckades jag faktiskt läsa några ovidkommande stycken ur Rasmus Nalle med en sådan iver att jag totalt glömde andas emellan och läsandet avbröts med ett gulp när luften tog slut. Syster suckade djupt och sa: "Maria, bandet ödas av att du läser. Nu pratar jag."

Hursomhelst, kom ihåg detta idag när jag var på hälsogranskning. Fick grönt ljus med bravur för att fortsätta jobba. Mina värden var helt lysande. Visserligen kändes det inte så idag - januari måtte vara min värsta fiende. Somliga dagar så trött och dimmig att knappast hålls på stolen. Men som vanligt pigg som en lärka mot kvällskvisten.

Kom precis hem från högstadieskolan på andra sidan gatan från vad jag trodde var ett föräldramöte men i själva verket var en föreläsning om rusmedel. Inte helt aktuellt i den här familjen där jag snarare skulle behöva en föreläsning om spelberoende. Allra mest önskar jag att skolan skulle rycka upp sig och norpa mobiltelefonerna av eleverna i början av lektionerna, men nej, detta har jag tagit upp för döva öron i tre års tid. Det lyckades tydligen i Lovisa (https://svenska.yle.fi/artikel/2017/01/10/lovisa-hogstadium-inforde-telefonparkering) men i femtonåringens skola tycks det totalt omöjligt. Varför? För att ungdomarna måste få söka information på mobilerna ibland eller vi prövade och ibland tog de av misstag varandras mobiler i slutet av timmen. Jepp, jepp. Har också fått höra att när det varit oroligt i klassen så har man separerat vissa personer men det blev ännu värre för då kunde de inte spela tillsammans utan satt och ropade åt varandra över klassrummet i stället, så vi måste flytta dem tillbaka.

Kan inte tro mina öron. Men kanske jag bara har glömt vilket zoo högstadiet var?

Ombytta roller eller Min fjortonåriga Mormor

Fjortonåringen återgäldade femtio euro som jag tillfälligt lagt ut för uppgradering av hans dator. 

"Don't spend it all at once", förmanade han.

Det påminde mig om julklappspengarna jag fick av min Mormor i tonåren.  
"God Jul, Maria. Använd inte på sprit och tobak!"

(På syskonens kort stod det enbart God Jul. Detta berättar kanske ber om mig än om min Mormor.) 

Troll och låtsasvänner

Min Lillebror hade två låtsasvänner som liten. Man kan ju förstå att han behövde dem, med tanke på att han var sist i skaran och ganska mycket yngre än Storasyster och jag. I och för sig hade jag ibland mera gemensamt med honom än med Storasyster som helt enkelt inte kunde leka. Tog man fram dockor så satt hon bara och kammade deras hår och bytte kläder på dem, men de gjorde ingenting. Då var det mera givande att klättra i träd med Lillebror eller bygga lego.

Hursomhelst, jag kom att tänka på låtsasvänner häromdagen, och det var det jag skulle skriva om. Lillebrors bästa låtsasvän hette Klikkå och den mer avlägsne vännen var Supakakka. Klikkå gjorde förstås alla fanstyg och ibland satt han med vid middagsbordet. Vad som hände med honom eller när han försvann, det har jag glömt, medan Supakakka lär ha åkt till månen och dött. 

Kanske det var i det skedet Klikkå försvann som Lillebror började med den irriterande vanan att visk-upprepa allt han hade sagt. "Tack för maten", sa han påföljt av ett mycket tyst: "Tack för maten."  Jag tror han har slutat med det nu. 

Själv hade jag inga riktiga låtsasvänner, i alla fall ingen som någon visste om. (Påminner farligt mycket om mitt vuxenliv, där det funnits en och annan hemlig vän som varit låtsas såtillvida att jag tillskrivit hen egenskaper som hen kanske aldrig på riktigt besatt, men det var inte det vi nu skulle tala om.) Men på vår lilla toalett i barndomshemmet fanns det några skråmor och hack i golvlisten som bildade formen av två ögonpar med mun; en liten och en stor. Knappast någon annan som lade märke till detta, de var delvis gömda bakom en pall som jag alltid flyttade lite på, men för mig var de självklara. Dem brukade jag prata med - eller snarare lyssna på - när jag satt där. Jag kallade dem Stora Trollet och Lilla Trollet. Har ett minne av att det oftast gick ut på att Stora Trollet grälade på det Lilla Trollet som varit mycket styggt och skämdes oerhört. År ut och år in fördes diskussioner mellan de här två trollen.

Hej psykologerna, var så vänliga och analysera.

Det andra jag minns ur min fantasivärld var mina funderingar under den två kilometer långa promenaden hem från bussen. Jag hade en lek jag upprepade gång på gång och den gick ut på att jag mötte en trollkarl som lovade mig ett piller med vilken som helst egenskap jag önskade mig. Varje gång önskade jag mig att jag skulle kunna sjunga. I leken fick jag pillret , sjöng som en gudinna och blev världsberömd till allas stora förvåning. 

I verkligheten promenerade jag återstoden av vägen sjungandes för mig själv; det måtte ha låtit fruktansvärt, men oftast mötte jag ju inte en själ.

Och så minns jag att jag några år senare - detta är sådant man aldrig borde berätta men gör det i alla fall - hade för vana att plocka upp gamla tobaksfimpar på hemvägen och suga på dem. Inget under att jag blev nikotinist senare i livet. På tal om låtsasvänner.