Det gjorde mig rabiat, för jag upplevde att ingenting ordnade sig av sig självt, utan det var jag (den oumbärliga martyren) som ordnade allting.
Senare, när jag vid rara tillfällen lärt mig att bara luta mig tillbaka och låta saker ske, så märker jag till min stora överraskning att saker och ting faktiskt bara ordnar sig.*
*Vissa saker. Ibland. Men minns även dagen då min ex-make klev in i mitt nya hem och spärrade upp ögonen: "Hur kan det alltid vara så STÄDIGT här?"
Ja-a du, det kanske bara "ordnade sig"?
