tisdag 30 oktober 2018

Oktober

När det är en dag kvar av oktober fick jag månadens kalenderbild gjord; det blev snarast en skiss för tiden så knapp, men nu finns inte rum för perfektionism.


Började dagen med ett core-pass mellan sju och åtta och avslutade med styrelserunda i husbolaget och bastu på. (Ingen styrelse med där, lyckligtvis.)

Läste en skrivelse idag som började: "Välillä leikin ajatuksella, mitä tekisin, jos elämässä vallitisisi täydellinen vapaus ja kaikki olisi mahdollista?"

Allt ÄR ju möjligt? Vuxna människor ÄR fria att välja själva. Alltså lönar det sig inte att gnälla över knapp fritid eller astidiga core-pass. Som man bäddar får man ligga. Vilket jag snart ska göra.

Gonatt. (Eller gune som vi brukar säja, efter en ritad film vi såg som barn. Minns inget annat än att två tunna ritade pojkar övernattade hos den ena och så pratade de i mörkret tills den ena sa "gune" - eller så lät det åtminstone - och så försökte de sova men då började den andra prata tills de igen sa "gune" och det blev tyst en stund igen. Detta fortsatte i en oändlighet.)

Gune.

söndag 28 oktober 2018

Inspirational Parental Quotes

Idag försökte jag nyfiknas på min nittonårings kärleksliv. Där han tittade på mej ur sin huva med en Saarioisten pizza intryckt i kinden slog det mig plötsligt att jag i hans ålder träffade hans far. Som var nio år äldre än jag.

Mina föräldrar måtte ha varit ganska storsinta, inser jag nu.

(Minns dock inga chockreaktioner eller förmaningar vad gällde åldersskillnaden, men kommer vagt ihåg att min far sa: "Hördu du - om ditt liv varit jobbigt hittills, så inte blev det ju lättare med den här karln." Det kan han ha haft rätt i. Men man lär så länge man lever. En del tycks dessutom behöva fler lektioner än andra.)

När detta gick upp för mig så skakade nittonåringen på huvudet och undrade vad jag skulle säga om han släpade hem en tjugoåttaårig dam? 

"Tja", sa jag, "vet inte med tjuguåtta, men jag är ju lite sugen på bebisar, så nog vore det ju trevligt om du träffade någon och, ja, du vet."
 "Jeesus Christ!" utbrast nittonåringen. "Vad är ni för föräldrar? Samma söndag som du ringde mej till Uppsala och frågade om jag är asberusad så ringde pappa och frågade varför jag inte är på krogen. Och nu det här. Inspirational Parental Quotes."
 "Sorry", sa jag. "Har vi varit dåliga föräldrar säjer du? Hursomhelst, our job is done here, you're on your own. MEN: For the record, så menade jag inte allvar. Jag har INTE uppmanat dej att gå ut och laga någon dam på smällen, okej?"
"Okej."

lördag 27 oktober 2018

Tratten

Inatt drömde jag att var jag ute på en äng där ett flygplan landat, eller störtat, jag vet inte. En enorm grupp asiater iklädda orange kom springande ut ut skogen. Det enda sättet att ta sig in i flyget var via rep som hängde ut genom fönstren. Likt asiaterna hävde jag mig upp med hjälp av repet, först genom tomma luften och sen klättrande längsmed flygplanskroppen. När jag hade benen och halva kroppen innanför fönstret ångrade jag mig och gick hem. Där satt en man på min soffa. Jag undrade hur han kommit in. Genom fönstret, sa han, vilket tycktes självklart. Han hade köpt vin och gjort middag. Vi pussades.

När jag vaknade imorse hade jag lika mycket huvudvärk som kvällen innan. 

Nittonåringen tog igår kväll ett nattåg till Kajana för att se en fotbollsmatch. Jamen, varför inte? Jag frågade min sextonåring om han kommer med mig till stugan på lördag.
"Om jag måste", sa han. "Måste jag?"
"Jo",
sa jag.
"Varför frågar du då?"

Touché.

Väckte honom milt efter elva när att jag själv fått kaffe, gröt och Burana. 
"Skönt att åka till landet", sa jag. 
"Nej", sa han.
"Oj vad skönt att åka bil, eller hur", sa jag, medan vi rattade på modulerna i mitt nya åkdon och lyssnade på musik.
"Nej", sa han.
"Kommer du med ut i svampskogen?", frågade jag när vi kom fram.
"Okej."
"Sätt mössa och vantar på; det är kallt."

Han hasade efter mig i skogen med uppdragna axlar.
"Vad kallt det är", sa jag, "varför tog du inte halsduk?"
"Du sa int."
"Titta här! Hjälp mej att plocka."
"Nej."
"Varför inte?"
"Tråkigt."


Är trots allt detta övertygad om att han trivs, lite, lite. Vi plockade en korg trattkantareller på nolltid. Kom att tänka på en medalj som utdelades under Hankentiden, den hette Tratten och gavs till den CN-it som druckit mest under CN-året. En annan utnämning var Den Lösfotade eller dylikt, minns inte precis. Var kallsvettig under medaljutdelnigen. Fick ingendera men hade säkert förtjänat båda.

Efter svamputfykten har vi sysselsatt oss på valfritt vis.




Mellan varven fick vi höna, rucolaris, ugnstomat och svampstuvning. Lite rödvin också, faktiskt. 

Hälsningar,
den Lösfotade Tratten.

söndag 21 oktober 2018

Elfte timmen.

Arbetsveckan avrundades med styrelsemöte på fredag klockan fem, icke att rekommendera. Natten mot lördag sov jag elva timmar nästan i ett sträck och vaknade även då till min väckarklocka (!). När jag fick upp ögonen på lördag fick jag syn på dammhundarna som samlats under veckornas lopp (eller månadernas, när vi talar om nittonåringens rum). Tog till dammsugaren och golvmoppen och utförde en frenetisk storstädning. Den blev jag lycklig av. Drog iväg på fest i förorterna där jag lyckligtvis tog mitt förnuft till fånga och klev på sista tåget 01.35 i stället för att börja sjunga i karaokebaren. Tåget gjorde en liten lov via flygfältet så jag klev in på McDonald's först vid halv tresnåret och köpte mig ett nattmål.

Idag avslutade jag storstädningen med att tvätta fönstren i nittonåringens rum och städa hans klädskåp. Normalt utanför mitt ansvarsområde men nu kunde jag inte längre titta på röran och riskera att det som snart skulle börja leva där bland soporna skulle komma vandrande ut i övriga hemmet.  Själv är nittonåringen i Uppsala och skriver högskoleprovet och i övrigt är han ju en arbetande ung man, så jag tyckte jag kunde ge honom en hjälpande hand. (Han kanske inte ser det så, men.) Min förhoppning är att han nu kan upprätthålla någon form av ordning tills han rycker in i armén efter årsskiftet.

Promenerade efter detta ut på stan, åt lite sushi, shoppade ditt och datt,  vadade i lövhögar och gick och såg Bradley Coopers film med Lady Gaga. Fin musik, perfekt söndagsunderhållning. 

Lyssna....
I'll Never Love Again
I'll Always Remember Us this Way
Shallow 

För att inte denna skrivelse ska bli alltför smörig så avslutar jag med hälsningen jag fick från nittonåringen igår. 



torsdag 18 oktober 2018

Återhämtad

Avhämtat min bil som fått några tilläggsinstallationer, varit hos frissan, tvättat byke och badrum inklusive duschskåp och toaletter, betalat alla mina räkningar på hög, sorterat papper och prylar. Vad ska jag nu hitta på?

Tycks ha tillfrisknat. 

tisdag 16 oktober 2018

måndag 15 oktober 2018

The End of an Era...

...kunde man tro, vad gäller mitt bloggande. Men jag hoppas fortfarande att det bara är en tillfällig svacka, liksom i mitt ritande, där oktober månads kalenderbild fortfarande lyser med sin frånvaro.

Påbörjade helgen med att bekämpa en annalkande förkylning med hjälp av ex-kollegas farewell-party inklusive shots med rötterna i nittiotalet samt musik som jag själv valde på Pub Gaselli genom att skriva långa önskelistor som jag överräckte vid bardisken i samband med varje beställning, eftersom bartendrarna annars envisades med att spela Kirka och annat outhärdligt. 

Var lite som att dansa i sitt vardagsrum alltså, fast med shottar, och sällskap.

Sov långt in på lördagen varefter jag tog min yngste son på sushi och ännu senare på filmen om den första månvandringen. En smått ångestskapande film. 

På söndag stämde jag ex tempore träff med god vän på IKEA. Vi chattade när vi kom fram, tycks ha kurvat in på parkeringen precis samtidigt och stämde träff vid restaurangen. En stund senare ringde jag henne.

"Oon nyt tässä, mutten näe sua. Missä oot?"
"Tässä ravintolan edustalla, miss on ne vessat."
"Niin minäkin."
"...."
"Oothan sä Vantaalla?"
"En...vaan Espoossa."

Åt ensam köttbullar och potatismos med lingonröra och gjorde en runda bland fåtöljerna jag spanat in, bara för att konstatera att jag inte ville ha dem. Köpte för syns skull några paket servietter och en grönväxt innan jag körde hem igen. Kände mig ensammast i världen; ibland blir det så. Funderade var jag ska söka tröst och fann den i Georgsgatans simhall i form av långa, trygga simtag och ett efterlängtat bastubad. 

Den sorgsna läggningen fick sin förklaring senast idag då förkylningen äntligen bröt ut. Får väl bara se sanningen i vitögat och medge att längst in i den här tuffa singelkvinnan som inte behöver något, än mindre någon, bor ett litet knytt som gärna skulle bli omhändertaget. Ens någon enstaka gång. 

Men nu kan man inte få allt här i livet, och väljer man att leva så här så får man nöja sig med bastubad. Sluta gnöla kvinna, titta i spegeln.

(Okej okej, det hänger inte BARA på mej att jag lever ensam, men tror i mitt förkylda övermod att jag nog kunde hitta någon att hålla hand med på söndagarna, om jag riktigt försökte.)

Till råga på allt fick jag sent igår kväll perspektiv på saker och ting på ett abrupt vis, men det hör inte hit för det gäller inte mig. Slutsatsen i alla fall; bäst att vara tacksam över det man har, så länge man har det.

(Utom då jeansen jag beställde från nelly.com som luktar skit. Bokstavligen. Skit. Hade dem en dag på jobbet och let me put it this way; det blev inte en av de dagar då jag sjöng i bilen av lycka och framgång på hemvägen.)

Med skrifter som denna är det vid närmare eftertanke kanske bättre om jag pausar från bloggandet?

onsdag 10 oktober 2018

Mörbultad och utsvulten.

Började gårdagen med ett bodypump-pass med kollegorna mellan sju och åtta på morgonen. Kanske inte helt min grej? Var helt utmattad och svag och förstörd resten av dagen, men kanske var det inte alls morgonträningen utan vädret, vem vet. Idag så ont i alla muskler att kan knappast gå, än mindre resa mig från en stol. Släpade mig ändå till det gula varuhuset och tröstade mig med nya skor, för har bara ett fyrtiotal par från tidigare.  

Två barn bor hos mig, men mycket ser man inte av dem. Den ene jobbar och kommer hem och säger att han verkligen inte orkar gå och shoppa parkkläder eller prata eller ens delta i middagen genast efter jobbet. Den andre är oftast mitt i ett spel när maten blir klar så jag äter ensam.

På tal om äta, måste snart ta mitt kvällsmål eftersom ska på työhöntulotarkastus-labaratorieprov imorgon bitti och borde fasta i 10-12 timmar. Kommer antagligen att dö svältdöden på morgonnatten. Mitt kvällsmål infaller normalt efter klockan tio. Säkert helt regelvidrigt, men funkar för mig. 

söndag 7 oktober 2018

Helgen i en blinkning

Har...

- deltagit i talko där vi packade ihop en herrgård inför vintern
- badat bastu, druckit skumppa, förbättrat världen och spelat ordspel med god vän
- doppat mig i ett kallt och ovanligt vattenrikt hav 
- läst ut en bok (Doften av en Man, Agneta Pleijel) och köpt en annan (Rouva C, Minna Rytisalo)
- trampat i ett jordgetingsbo och sprungit över stock och sten med svampkorgen i näven (primitivreaktion) för att sedan plocka getingar i halvdvala ur ärm och huva och blivit stungen av endast en (i handleden, det kliar nu infernaliskt)
- bevittnat gässenas årsmöte i min vik där de kontemplerar när de ska resa söderut, kan jag tänka mig
- troligen fått fortkörningsböter med min nya bil på Sörnäs strandväg, men hej, kan ju glädja mig åt att någon blinkar öga åt mig ännu i den här åldern
- sett filmen om den unga Astrid Lindgren med annan god vän och gråtit så tårarna rann

(Detta är inte någondera av nämnda vänner.)







onsdag 3 oktober 2018

Fniss

Äntligen börjar livet te sig lite normalare. 

Arbetsdagarna är fortfarande minst sagt intensiva men åtminstone orkar jag ta mig för saker efter jobbet. Samtidigt börjar det äntligen dyka upp kvällar där jag inte har förpliktelser eller förbokade planer eller styrelsemöten eller självpåtvingad motion eller andra oundvikliga måsten, typ matlagning och annan markservice. Följaktligen tog jag mig ikväll till närliggande varuhus på shopping genast efter jobbet. Var vrålhungrig redan från början och stack mig därför på hemvägen in efter takeway sushi, på ett nytt ställe dock eftersom knappast täcks visa mig på mina kvarterssushihak längre eftersom de hälsar mig med fniss och välkomnande utrop.

Nå, inte blev det mycket bättre på det nya stället där den lilla damen i kassan med ett fniss konstaterade att "Eating sushi alone can be vely dly". Jag var nära att ta illa upp av att hon kritiserade mitt liv, tills jag insåg att hon syftade på misosoppan som hon övertalat mig att ta som tilltugg till den ensamma sushin.

Resten av hösten tränar jag med jobbet en gång i veckan - på tisdag morgnar mellan sju och åtta. Första gången var igår, då jag typiskt nog av olika anledningar sovit uruselt tre nätter i rad trots att jag annars sovit som en stock efter höstens och nya jobbets början. Körde korsögd och dimmig till gymet i ottan och svor över att jag gått med på den här urusla idén. Men mot alla odds var det ypperligt att börja dagen med Body Balance - vi har olika tema varje gång - och dessutom frigör det en kväll i veckan i stället.

Kan dock inte för mitt liv föreställa mig att ta mig till ett gym till klockan sju på morgonen utan grupptryck. Men vem vet, kanske tre månaders milt tvång leder till överraskande resultat. (Yea right.)