Att kanske ha tagit sig vatten över huvudet.

Nu kan det hända att jag har varit litet av en tidsoptimist. 

Men jag hittade någonstans mina egna anteckningar om att Det Nya Livet utöver det nya jobbet skulle innebära mera resor, mera ritande och mera skrivande. Av dessa tre har endast resandet förverkligats under det gångna året - där kan jag verkligen inte klaga. Under 2022 besökte jag Teneriffa, Tallinn, Örebro, Santorini, Nådendal, Tavastehus, Mariehamn, New York, Paris och Budapest. Nästan så jag klimatskäms när jag ser listan!  

Hursomhelst, fick för mig att detta är året då jag tar itu även med den kreativa sidan. Utöver skrivklubben tycks jag också ha anmält mig till en illustrationskurs på distans. Den är svensk, alltså Sverige-svensk, och jag hade första sammankomsten idag. Vi kommer att bli indelade i grupper och träffas online i gensomsnitt en gång i veckan under vårterminen och jobba på något projekt som vi själva definierar. (Ännu något oklart vad mitt eget kommer att vara - har nog en gryende idé.) 

Till saken hur ju att jag också har en timme spanska i veckan. Och ett jobb, där jag hela tiden bara ber om mera jobb. Och en hyreslägenhet att renovera. Och en stuga som ska tas om hand. Och så ska jag ju läsa femtio böcker!

Har eventuellt överskattat mina superkrafter.

Hade förresten min första spanskalektion efter tre veckor paus för en stund sen. Är helt kallsvettig fortfarande, men man vänjer sig väl. Min spanskalärarinna är i trettioårsåldern och hemma från Andalusien, men bor på mexicanska västkusten. För en vecka sedan hade hon vurpat med sin skateboard och brutit armen, men var inte särskilt dyster trots det. Om ett par veckor ska hon flytta till Colombia på några månader, och jobba därifrån istället, så mina lektioner fortsätter, om jag bara hinner och orkar. Men trots kallsvetten är jag efter varje timme så energiserad och nöjd att jag överlevde, så det är definitivt värt det.

Hann idag även med ett bankbesök och ett apoteksbesök varefter jag slirade ut till Volkswagen i Esbo för att dumpa mina sommardäck, som jag avhämtade för länge sen i tron att jag skulle få min "nopean toimituksen 4WD T-Roc" vid årsskiftet och ge min Audi i utbyte. Senare visade det sig att T-Rocen ingalunda var i Jyväskylä, som jag lät mig berättas, utan på ett lastfartyg från Portugal. Jag får den tydligen i mitten av februari, så innan dess är det bara att slira omkring med framhjulsdrift.

Saker som händer i januari

Har en vag känla av att vissa saker upprepar sig år efter år i januari.

Dels vill jag läsa en massa och knallade därför till Akademen i lördags och köpte tre böcker. Jo skäms! Man kunde ju reservera dem på biblioteket har jag låtit mig berättas, men kaikkimullenytheti, så det var inte ett alternativ.

Första boken på g är Märta Tikkanens memoarer i brevformat. Kan definitivt relatera, både till brevskrivandet, skrivtvånget och trubblet med familj och karlar. 

För det andra börjar jag plötsligt tillreda vintermåltider. Jag, som fullkomligt avskyr matlagning, tillredde under weekenden en vansinnigt god maletköttsoppa på hjort och en stek av samma djur ( - eller nåja, samma art, knappast samma djur - ) och serverade den med svampstuvning och ungnstomater. 

För det tredje gör jag upp med mitt liv, besluter vad jag ska ändra på men genomför det aldrig. Därmed har jag till exempel inte sagt upp mig från jobbet och hyrt en butikslokal på Lilla Robertsgatan och grundat en pappers-, bok- eller annan handel där jag kan sitta i bakrummet och rita och skriva dagen lång tills det  eventuellt klingar på dörrklockan fastän jag stod med näsan tryckt mot rutan både igår och idag och drömde. Men någon dag, någon dag. 

För det fjärde vill jag bara skapa; bilder, text, fotografier, stilleben, you name it. Dagens bild blev föga januari då jag hoppade på en Instagram-utmaning där första uppgiften gick ut på att rita en blomsteräng. 

Ja och så lovar jag mig varje år att följa med vad som händer ute i vida världen. Varje år får jag ändå kommentarer som etkö seuraa uutisia ollenkaan och sitten olet kyllä ollut aika lailla pimennossa, jos et sitä tiedä. Alltid skäms jag lika mycket, alltid förblir jag lika ointresserad. 

Men nu ska jag se på nyheterna. För vem vet - kanske det här är året då jag plötsligt började hänga med?

Granhelvetet

Har vaga minnen av hur Syster försökte avråda mig från att skaffa en julgran för två år sedan men jag vägrade lyssna på det örat. Hur det gick kan man läsa om här:

https://mariaehrnrooth.blogspot.com/2016/12/planeringsmissen.html

Avrundade den bloggposten med att konstatera: Teneriffa nästa år igen, kanske? (Vilket förverkligades.) Eller Mexico? (Bucket list still.)

Idag avfärd till Lingonskogen, för aika kultaa muistot. Avfärden började med att jag fick skrapa rutorna fria från illvillig is och trots att jag på grund av detta var försenad tio minuter från upplockningen av söner så fick jag vänta på dem i en kvart. Sedan köade vi i Sandviken i ytterligare en kvart innan vi kom iväg på riktigt och Far ringde och undrade om vi glömt koden till porten eller nåt. Hann fram lagom för att slänga i oss en glögg - återställande för nittonåringen som varit på vift till fem på morgonen - innan det blev julgransjakt. Syster och jag var de enda som skulle ha en gran så syskonskaran plus medhavd avkomma begav oss ut i skogen. Valde första bästa som såg fin ut tills den hamnade bredvid Systers och det blev klart att min var spygrön när systers var djupt skogsgrön.

Nå, kaffet och bakverken smakade och umgänget angenämt.

I kvällsmörkret började jag sedan resa granen. Ganska snabbt visade det sig att den var en halv meter för hög, "vart ska granen med vardagsrummet"-tyyppisesti, vilket jag sagt åt Bror redan i skogen men han trodde mig inte, så jag fick skruva loss den ut foten igen och börja leta efter en såg. Tassade till sist uppgiven ner till grannen i strumplästen och lånade en. Samtidigt återlämnade hen min vante som legat utanför dörren. Sågade vips till granen till rätt storlek, återlämnade sågen och tryckte in granen i foten igen. I alla sagoböcker och kanske också i vår barndom var granklädningen en lugn och sävlig stund där man smuttade på glögg och var klädd i små veckade kjolar och åt jultårtor och alla hängde i tur och ordning små prylar i granen medan Bjällerklang spelades i bakgrunden och alla var lugna och älskvärda. Själv hade jag håret på ända och iklädd trikåer, hällde i mig glögg med ena handen medan jag rafsade ut prylar ur jullådan med den andra, vadade i glitter och barr och tappade ut en skål med russin och mandlar under det att, fick kliande utslag upp till armbågarna av granen och trasslade in mig i julgransljusen.

Lyckligtvis finns Instagram, där man kan få allt att se ut som i Elsa Beskows böcker.

 Mexico nästa år, kanske?

(Sjukt mysigt ändå!)

Semester i stan

När jag på söndag berättade åt femtonåringen att vi åker till stan på måndag sken han upp som en sol och jag trodde faktiskt han skulle sätta väckarklockan och ringa och stå och vänta vid bilen vid soluppgången. Det gjorde han ändå inte, utan jag fick väcka honom vid tolvsnåret. 

Jag beslöt bocka av en sak från min mentala bucketlist och tog båten ut till Lonna och Skanslandet på tisdag.

På Lonnas uteservering åt jag deras delikata röding med ett glas vittvin. 

På Skanslandet promenerade jag Alexandersrutten som bland annat gick gick förbi Gustavvsvärdssundet. En fin dag att vara till havs.

Igår några till kryss på bucketlistan. Jag badade först bastu med väninna på Löyly. Sedan försökte vi oss på ett bord på Baskeri&Basso, men det var fullsatt. Lyckligtvis hade de en vinbar i nedre våningen som också serverade läckra små tapasportioner, så vi åt några sådana per man medan vi hällde i oss kopiösa mängder rosevin. Mycket trevligt ställe, värt ett återbesök. Men den riktiga restaurangen måste man tydligen boka i mycket god tid.

 

Hoppade sedan i en taxi som tog oss till Mummotunneli där vi dansade och minglade i obestämt antal timmar innan förnuftet tog vid och vi gick hem.

"Hur kan du få darra så lätt?" frågade min sjuttonåring idag när jag inte alls var en lika bra version av mig själv som igår kväll.

"Vadå lätt!" sa jag sårat. "Jag jobbade verkligen hårt för den."

Senare idag promenerade jag med min femtonåring till barberaren och en stärkande sushimåltid. Han var närapå pratsam efter några dagar framför datorn och vi hade en trevlig stund tillsammans. Sjuttonåringen å sin sida har åkt av och an mellan hemmet och Brändö i flera dagar för olika former av umgänge. 

Passade häromdagen även på att köpa en hög med böcker. Började underifrån med Anna-Leena Härkönens roman om hur hon försöker hitta en vän som kan hjälpa henne att ta livet av sig. Nästa blir säkert Alex Schulmans berättelse om hans mamma.

Rivieran

Ojentajanaiseksiko?

Seuraava työpaikkani - mikäli nykyinen amerikkalainen työnantajani keksisi amerikkalaisittain hankkiutua minusta eroon esimerkiksi jonkun heikon kvarttaalituloksen seurauksena - tuli uutisvirrassa vastaan:

"Helsingin Harjukadulla sijaitseva leffabaari Riviera avaa niin sanotun parklet-terassin ravintolan edessä sijaitsevaan parkkiruutuun.

Alkoholilainsäädännön vuoksi asiakkaat eivät saa itse kantaa alkoholijuomiaan terassille jalkakäytävän yli, koska jalkakäytävä ei ole anniskelualuetta. Siksi ravintola hakeekin nyt työhön niin sanottua ojentajamiestä, jonka tehtävänä on ojentaa alkoholijuomat jalkakäytävän yli terassille meneville asiakkaille.

Vaatimuksena työhön on vähintään kaksi vuotta baarikokemusta, pitkät raajat katsotaan eduksi.  Tittelistä huolimatta ojentajamies voi siis olla sukupuoleltaan myös nainen."*

Raajat - check

Baarikokemus - check  

(Baarikokemusta on jo lähes kolmenkymmenen vuoden ajalta. Aloitin seitsemäntoistavuotiaana Manskulla sijaitsevassa baarissa nimeltään Kolme Kreiviä. Pientä taukoa uraan tuli kun jäin KYn jonossa kiinni käyttämästä siskoni papereita. Ei mennyt läpi, koska valehtelu ei kerta kaikkiaan minulta sujunut tuolloin eikä edelleenkään, mutta sain antaa sormenjäljet hermostuneelle poliisikonstaappelille PikkuRoban poliisiasemalla. Joskus myöhemmin baariurallani kävin pissalla heidän rappusillaan mutta eivät tainneet kameroista tunnistaa minua; jos olisivat, istuisin kai kakkua.  Lisäbonuksena on baarimikkokokemus. Tarjoilin  yhdeksänkymmentäluvun alussa erittäin vaativille asiakkaille ja hyvin vaativissa ja epämääräisissä olosuhteissa juomia Hankenin juhlapaikan, CASAn, baaritiskin yli).

Tässä tulisi kaksi kärpästä yhdellä iskulla, sillä viiniä tarjoileva elokuvateatteri Riviera sattuu olemaan mukana bucket listallani.

* Lähde: HS ja Helsingin Uutiset. Lisää tästä linkistä, klik.

The Bucket List

Elämä on kyllä eriskummallinen. En nyt tarkoita mitään tiettyä, vaan kaiken kaikkiaan. Ne kaikki pienet ja suuret asiat joista päivät ja elämä rakentuu.

Kuten se, että tämä kirjoitus jyskytti päähäni suomeksi vaikka en ole kirjoittanut kuukausiin toisella kotimaisella. Ylipäätään se, että tulin saunasta ja tuli niin pakottava tarve kirjoittaa; jotain, tätä, mitä tahansa - että kompastuin ovimattoon kiirehtiessäni.

Kaikkeen on syynsä; joskus tiedän, usein en. 

Eräänä iltana juuri ennen nukahtamistani näin edessäni oman piirrustukseni, jota en ole koskaan kyllä piirtänyt: Muodoton, ruma, harmaa otilus kulki vähän sivuttain, panta roikkuen kaulasta pitkin jalkakäytävää. Alla oli teksti "Tänään kadulla tuli vastaan lihava, hymyilevä koira joka oli kadottanut isäntänsä."

Joskus, kun suunta on hukassa, rakennan elämälleni kehykset. Harvemmin pysyn niiden sisällä, mutta kuvitelma antaa minulle sisäistä rauhaa. Sitten herään jonakin kauniina päivänä siihen että kaikki on loksahtanut kohdilleen, kuin huomaamatta, ja kehykset unohtuneet. Ehkä tämä on juuri se, mikä kutsutaan elämäksi.

Tänään yllättäen mieleeni tullut kehyksen tapainen oli oman elämäni bucket list. Tosin bucket listin ei tarvitse olla mahtipontinen: nyt siihen ei laiteta kirjan kirjoittamista tai lastenkirjan kuvittamista tai pientä takorautaparvekkeellistä asuntoa eteläaurinkoon päin, vaikka sellaiset kenties löytyvätkin salaisista haaveistani. 

Tämä bucket list on sellainen, johon kirjaan ne pienet arkeen mahtuvat haaveet; paikat joissa käydä, elokuvat joita katsoa, kirjat joita lukea, ravintolat joissa syödä. Nämä jotka tulevat vastaan päivittäisissä dialogeissa tai somevirrassa mutta unohtuvat helposti samantien. Jos kirjaan ne ylös, voin aina klikata itseni omaan bucket listiin ja poimia siitä jonkun kohdan toteutettavaksi.

Tämän päivän bucketlist bongaus on kirja, joka tuli netissä vastaan: Geir Gulliksen: Kertomus eräästä avioliitosta.

Mutta ennen sitä luen loppuun tarinan Ernest ja Hadley Hemingwaysta. Nyt se on vasta aluillaan; vain kutkuttavaa ihanuutta; mikään ei ole heidän väliltään ehtinyt vielä kuolla.