Mompis enkelgadd....

 ...kallade min Far mej när jag var i sexårsåldern och tappade en av mina framtänder. Det hände de facto två gånger. 

Den första - då var jag väl lite yngre -  var när Syster tvingade mej att gunga trots att jag inte ville, vilket ledde till att jag hoppade av i farten och fick gungan i ansiktet och mjölktanden rök. Jag vill minnas att jag då fick hålla den i munnen fastknuten i ett snöre och så åkte vi till tandläkaren som limmade fast den.

Andra gången var i förskolan, eller nollklassen som det hette på den tiden. (Det var långt innan det gjordes analyser av hur förskolan påverkar individens akademiska utveckling.) Vi kröp runt under bordet och i mitt försök att pussa J på rumpan så slog jag tanden i Rs huvud och där rök den. Den gången fick jag väl klara mej utan den tills en permanent växte ut och det var väl den gången jag fick öknamnet Mompis Engelgadd.

Mompis var alltså vad jag kallades tills Lillebror började prata och förvrängde det till Bopo.

Hursomhelst kom jag att tänka på det här när jag häromveckan var hos tandhygienisten som fann att en av mina tänder har en märkbar spricka. Hon kallade på tandläkaren från rummet bredvid och han tittade in och sa "Sidu sidu, jo jo, förr eller senare går den mitt i tu. Du kan vänta på det eller låta dra ut den."  

Modfälld gick jag hem och värmde en soppa som jag åt med vänster mun.

Efter ett par dagar av soppätande bokade jag tid annorstädes för second opinion och kom i skrivande stund precis från ett betydligt mindre dramatiskt besök där jag fick lite förstahjälp som vi hoppas håller ihop tanden en tid till. Jag borde kanske ha tagit den tandläkaren på allvar som ordinerade mej en (skitdyr) bettskena för över tio år sedan, eftersom jag tydligen biter ihop tänderna av alla krafter under nätterna*. Jag använde skenan plikttroget i några månader - det var INTE hyvä - och glömde den sen på stugan där den torkade och sprack och sagan var all.

Smile while you can!

* Den som vet hur mitt drömliv ser ut förstår säkert varför jag är sammanbiten om nätterna. (T ex Ziti och maskingeväret)

Hur svårt kan det vara?

Vill minnas att jag föresatte mig att skriva 100 blogginlägg 2025.

Jag skrev två. Kanske kan jag ha som målsättning att skriva tre i år?

Men året passerade trots uteblivna blogginlägg och innehöll både höjder och dalar, som livet brukar.

Jag började året med en sväng till Estepona där jag golfade med Mor och Styvfar. Därefter några lyckade dagar med Kusinen i Malaga varefter jag spenderade ett tiotal dagar på Lanzarote och Fuerteventura med bara mig själv. 

När jag återvände som en ny människa men utan jobb eller mening med lifvet stötte jag på en liten butikslokal till uthyrning på hemgatan. I samma veva höll jag på att skapa mej en liten webbutik för min illustrationsbusiness och var trött på produktlagren som fyllde mitt hem. Jag har inte för vana att jäädä tuleen makaamaan så det dröjde inte länge innan hyrestavtalet var påskrivet och lokalen inredd till illustrationsstudio, webbutikslager och minishop.

Allt var annars på topp men i samma veva började jag få fasligt ont i ryggen. Diagnosen med kotor som rörde på sej och klämde nerverna satte lite sordin på sommaren och golfsäsongen då jag knaprade Burana som godis. (Eller nåja, inte som godis i mitt fall, för jag äter inte så mycket av det, men som vin eller chips, kanske). Därför blev det heller inga golfresor eller andra resor att tala om - jo en sväng till Tavastehus med tjugofyraåringen (som for the record är den yngre, ve och fasa så tiden går), men annars mest olika försök att bli smärtfri.

Därav blev intet, så efter många om och men beslöt jag ganska hux flux operera ryggen i oktober för att hinna repa mej med promenader innan snö och halka och dessutom eventuellt hinna med på Lillebrors femtioårsresa vid årsskiftet. Det hela skedde inte helt utan dramatik då jag blev nedsövd i onödan på första operationsförsöket fastän kirurgen inte var på plats. 

Smått traumatiskt att efter månader av ältande och veckor av nervositet inför operationen vakna upp och inse att inget gjorts. Nå, fick kaffe och smörgås och skickades hem för att komma på nytt en vecka senare och den gången gick allt som det skulle. Eller nåja - "vähäverinen leikkaus" betydde för min del ca 1,3 liter och därmed fem timmars operation istället för dryga tre, och nerven som frigjordes tog ju lite illa upp av att det tog så länge så jag var ju lite medtagen nog ganska länge. 

Hursomhelst fick jag grönt ljus att åka med till Mauritius över julen med Brors familj, sönerna samt en systerson, och det var ju nog årets räddning. Att ligga på soffan i höstmörkret började bli lite deprimerande (trots att jag hade mycket sällskap och hjälp hela tiden, lyckligtvis, annars hade jag nog tappat greppet.) 

I skrivande stund är det snart tre månader sedan operationen. Lever redan ganska som vanligt men det tar upp till ett år innan man kan återgå till golf och annan större belastning, då kotorna ska hinna växa ihop i lugn och ro. Sakta men säkert får jag nu börja konditionscykla, simma och lyfta mindre tyngder. 

Det hände säkert en massa annat under året också, men minns inte vad, eftersom jag inte skrev ner det. Vad lära vi härav?

Laszlo och lastbilen

Efter att ha varit på gymet två gånger i veckan sedan början av januari och yogat tjugofyra gånger utöver det samt varit nästan en hel månad utan vin* så har jag sovit som en stock. Därmed även drömt så tusan.

***

En natt sprang jag ikapp med en främmande karl av orsaker som drömmen inte förtäljde, mot en parkeringsplats där min Volkswagen väntade. När jag nådde fram hade TRocen förvandlats till en Sunbeam. Nå, det brydde jag mig inte om och inte heller det faktum att min nyckel samtidigt öppnade dörrarna till fyra andra bilar däromkring på vid gavel. Körde iväg i Sunbeamen och lämnade den främmande mannen och de gapande bilarna på parkeringsplatsen. 

En bit in på skogsvägen jag körde immade plötsligt alla fönster igen och airbagen aktiverades. Den var dock i trasor, så jag körde vidare med sjok av lakan flaxande kring öronen och såg därmed inte ett dyft. Det hela slutade ändå tryggt med att jag var ute på motorvägen och min Sunbeam hade förvandlats till en enorm lastbil. Jag hängde hack i häl på en ungersk långtradare som jag körde om precis innan vi svängde in på små, snöiga skogsvägar igen. Min glädje över att jag kört om ungraren dämpades av att min lastbil fastnade i första uppförsbacken och ungraren satt alltså också fast bakom mig. Uppe på toppen av backen låg av någon outgrundlig anledning ett litet flygplan utan pilot. Tillsammans med ungraren, som föga oväntat presenterade sig som Laszlo, kom vi fram till att vi båda kommer vidare om vi kan skuffa planet en bit åt sidan. Jag fick i uppdrag att fästa ett rep runt flygplanskroppen och dra allt vad jag orkade. Ungraren tittade på. 

Efter en stunds kamp med repet rasade både jag, planet, lastbilen och långtradaren ner längs backen i en enda villervalla och allt hopp om att någon av oss någonsin skulle komma vidare var förlorat.

Vi ryckte på axlarna och Laszlo dukade upp en läcker måltid under trädkronorna i skenet av några stearinljus. 

***

Lite fatigt att det enda jag kan komma med efter en månads skrivpaus är en dröm utan huvud och fötter. Men bättre det än ingenting. Kanske nästa gång något ur mitt riktiga liv.

* Detta ovanliga tillstånd åtgärdade jag igår kväll med att dricka champagne och äta blinier med kolleger ur mitt förflutna, numera vänner. Sov uruselt och drömlöst inatt. 

"Hela världen luktar skit", sa han som hade skit i mustaschen.

Igår kväll tillredde jag pasta bolognese för flera dagar framåt. Annars allt bra, men trots att fläkten var på för fulla muggar ( - även om jag AVSKYR ljudet och helst skulle strunta i den - ) och jag hade dörren stängd till tamburen och sovrummet så luktade alla mina kläder och hela mitt hem matos så till den grad att jag vaknade av det på natten. När jag kom hem från jobbet ikväll var det som att kliva in i ett italienskt restaurangkök under rush hour.

Tar gärna emot tips. (WOLT känner jag redan till.)

På tal om att vakna på natten, så hade jag på morgonen en så spännade dröm när väckarklockan ringde att jag ställde den en halv timme framåt för att få se hur det gick. Tills min stora förargelse har jag nu inget som helst minne av drömmens innehåll, eller om den fortsatte när jag somnat om.

Använde arbetsdagen främst till att försöka komma underfund med nya verktyg för web och sociala medier, bland annat Bitly och Google Analytics. En djungel, och jag är lite för gammal för att svinga mig i lianer. Men skam den som ger sig.

Väl hemma lyssnade jag på ett webinar med Hanna Brotherus om hennes skrivande. Det var så där lagom inspirerande, men jag var kanske inte i rätt sinnesstämning. Slängde mig sedan på yogamattan - dag 20 av 30 stod i turen. Det var en mycket kort och avkopplande Restore-session, till skillnad från många andra. Det känns nästan som att det hänt något positivt med huvud och kropp under de här tjugo dagarna, men kanske jag inbillar mig. Tjugo minuter yoga per dag kan väl knappast räcka för att hålla en i form? Men skadar gör det ju knappast heller och till min  stora förvåning har jag ofta börjat dagen med yogasessionen redan innan morgonmålet. Vem skulle ha trott det? De dagarna har blivit de allra bästa, känns det som.

Hämtade förresten mina ungerska tavlor från inramningen. Jag måtte snart vara stamkund hos Life Art på Fredriksgatan. När jag förde de här senaste fick till min stora fasa ett mummukuume-skov av värsta sorten precis när jag klev in genom dörren och måste klä av mig alla ytterkläder och stå och torka mig i fejan med en näsduk samtidigt som jag vände försäljaren ryggen och låtsades titta på hans tavlor för att tillståndet skulle undgå honom. I samma ögonblick som jag fick en känsla av att exakt samma sak hände senast jag var där, så utbrast han: 

"Taisit käydä tässä jokin aikaa sitten?"

Min tavla fick sin plats i arbetsrummet. Beklagar den dåliga bildkvalitén, men det var lite mörkt när jag knäppte den och jag orkar inte fixa till den.

Pojkarnas tavlor ser ut så här:

Den vänstra "Digital Comedy of the Universe" är åt tjugoettåringen - tyckte den var precis han - och den högra är åt tjugotreåringen, som var i Budapest för några år sedan.

Nu ska jag gå och sätta min huppare från igår i tvättmaskinen, för får kväljningar av att sitta här med den på mig.

Död åt skrivkrampen!

Under min maniska period, som jag hamnade i efter min resa och som fortgår, anmälde jag mig bland annat till en online skrivklubb. Lyckligtvis är det snarast en inspirationskurs med webinar en gång i månaden och små inspirerande tips och övningar där emellan. Tanken är alltså inte att plötsligt skriva en bok utan hålla igång skrivandet på ett eller annat sätt. I mitt fall betyder det bloggen. 

Slutar troligen tvärt när jag hamnar i nästa svacka, men bara att njuta så länge det varar.

Dagens lärdom var att det aldrig är rätt tillfälle att skriva, men paradoxalt nog aldrig heller fel. Det är bara att ta i pennan och börja skriva. Hence, femminutersregeln.

För övrigt hann mitt maniska jag idag beställa installation av innerdörrar till två av familjeföretagets hyresbostäder och en renoveringssyn till min egen. Därefter tog jag mig genom snöyran till en läkare för medelålders damer som skrev ut diverse recept då inte gröna bönor och salviapreparat riktigt tycks räcka för att hålla klimakteriet i schack. Pulsade tillbaka hem för ett tretimmars Teams-möte med mina kära kollegor.

(I det här skedet googlar jag kollegor eller kolleger, rädd för att min Far annars ringer och upplyser mig. 

"Båda formerna är korrekta. Tidigare ansågs formen kolleger vara den rätta, men i dag kan det heta på båda sätten. I den nya upplagan av Svenska Akademiens ordlista, SAOL 14, står kollegor som första form: pl. kollegor el. kolleger.")

På dagens agenda fanns också att föra planscherna jag köpte i Budapest för inramning - en åt mig själv och en åt vardera sonen. Därav blev intet, för timmarna tog slut. 

Den här blir åt mig, "Dinner in Budapest"

https://citygraph.net/

I'm back!

Ha! Vem skulle ha trott det? Men nu är det höst och dags att ta tag i rutiner och kreativitet igen.

Gäller att sätta ribban lågt dock. Varje gång jag tittat in här har jag tänkt att nästa bloggpost måste vara en rapport från resten av sommaren, men blivit helt kallsvettig av blotta tanken för kommer ju knappt ihåg vad jag gjort, så det får vara. Kanske lite bilder från Santorini en annan dag, eller varför inte några varje dag, för jag har typ tusen. (Som jag lyckligtvis hittade på min Onedrive efter att på någon vänster lyckats deleta fyratusen bilder från min telefon.)

Vingård på Santorini.

Vinprovning på Santorini.

Så, ribban lågt - rapport från weekenden, så länge jag minns vad som hänt. Efter att ha annonserat ut min etta på Drumsö och fått en massa förfrågningar ordnade jag visning för fyra personer förra lördagen. Under metroresan dit avbokade tre av dessa. Suck! Den fjärde var en ung kvinna från norr som kört med sin väninna halva natten. Needless to say skrev vi kontrakt två dagar senare. Lördag kväll firade jag väninnas femtioårsdag först i Aplhyddan med snacks och bål och Tahiti-tema och lekar sådär lagom passliga för en introvert och sen i tunneln för pumatanter. 

Introvert pumatant.

På söndag skippade jag släktens golftävling - tur det, eftersom Bror-vinnaren hade 45 poäng, tror inte jag haft en chans - och körde i stället till landet för att spela golf med ny golfväninna på måndag i stället i lite mindre krävande förhållanden. Vädret kastade om så vi flyttade spelet till tisdag i stället, varpå måndagen blev mer av en slow-dag. På tisdag var det växlande sol och uppehåll men ganska blåsigt. Väninnan A hittade jag i en singelgrupp ( - med singel syftar jag på förhållandestatus, inte hcp - ) där jag efterlyste kvinnliga medspelare. Två intressenter anmälde sig, vilken lycka! A och jag spelade första gången i Tuusula för en dryg vecka sedan och nu då på Rönnäs. Den första rundan gick sådär, eftersom vi måste lära känna varandra och berätta våra livshistorier under det att, så fokusen på golfen var minimal. I tisdags gick det lite bättre (30p). Hur som helst, roligt med ny bekantskap med förvånansvärt mycket annat gemensamt också, utöver golfen.

Sammetslik solnedång i Fira, Santorini.

För övrigt har jag inlett höstsäsongen med att börja gå på gymet igen. Okej, hunnit dit två gånger 🙈 och känns snudd på omöjligt att få sessionerna att rymmas i kalendern, men senast nästa vecka tar jag mig i nackskarven. Ikväll blir det gårdsfest som jag känner mig tvungen att delta i. Torsdag morgnar har jag bokat in privata spanskalektioner online -  nå det är nästan som att gå på gymmet för är alltid helt gensomsvettig efter dem för det är så jobbigt. Förstår ju det mesta av vad profesoran säger - en ung dam från Andalusien - men att själv försöka producera meningar under timmens gång, puuust! Roligt i alla fall att ha hjärnan att jobba med någonting nytt. 

I byn Megalochori, Santorini.

Igår kväll efter jobbet var det manikyr och sedan sushi och catchup med tjugoåringen, vars studier på Arcada börjar idag och han får äntligen studera on-site, flera gånger i veckan, efter två år av distansstudier.

Oia, Santorini.

Två rader

Herregud, höll på att glömma. Jag och mina jevfla utmaningar. 

Har lust att göra som tjugoåringen då jag för ett antal år sedan bad honom skriva två rader i gästboken på landet inan han gav sig iväg. Han skrev, givetvis, "två rader".

Är nu vrålhungrig efter att jag besökt mitt nya gym; en miniliten sal praktiskt taget i nedre våningen av mitt hus. Närmare bestämt i grannhuset, men det tar mig en minut att gå dit. Det gjorde mycket gott, men blev litet sent eftersom jag jobbade till sex och sedan var tvungen att äta ett mellanmål för att alls orka gå - eftersom jag bara ätit morgonmål, mellanmål, lunch och mellanmål tidigare under dagen - och sedan måste jag naturligtvis vänta på att mellanmålet lade sig och var inte på gymet förrän närmare åtta. Måste alltså nu slänga i mig ytterligare ett mål som kanske inte kan kallas middag men ej heller kvällsmål, för det brukar jag äta vid elvasnåret. 

Nuförtiden är det inte bara min Mor och min yngre son som undrar om jag har binnikemask när jag äter åtta gånger om dagen. (Midjemåttet bevisar dock att det inte är fallet.)

Bring it on!

För några veckor sedan ringde de från Ruokaboksi och undrade om jag vill börja prenumerera på deras matbox. Eftersom jag sedan tjugoåringen flyttade ut och sedan butiksarbetet började mest har ätit färdigmat i olika former beslöt jag mig för att pröva. Jag kanske blir en hejare på matlagning, vem vet?

Man får sin låda varje måndag mellan klockan 14 och 22 och kan bestämma tisdagen innan om man vill ha den eller hålla paus. Jag har beställt den med tre recept som rekommenderas för 1-2 personers hushåll och min första leverans ska komma idag. Sjukt spännande! I fredag fick jag ett sms där de uppskattade leveransen med Bring till mellan 19-21. Passar utmärkt. Idag fick jag ett nytt sms där tiden uppskattades till 20-22. Jo men okej. När jag sedan loggade in för att tracka min leverans var den nya gissningen 21-23. 

I skrivande stund står det att den kommer senast 23.20. Det är ju tur att man inte är den kvällssömniga typen. 

Återkommer med rapport om hur det gick.

För övrigt har jag ont i varendaste en muskel efter att ha yogat i åtta dagar - och då talar vi inte ooooommmmm-stretching-yoga utan magmuskler och plankor och fan och hans mormor - och dessutom skidat sju kilometer på Hagalunds golfbana igår. 

I lördags promenerade jag till tjugoåringen  i Berghäll genom snöyra och förbi lite Lux-ljusfenomen. Jag övertalade ynglingen att möta mig halvvägs med löfte om sushi när vi kom fram. Han hade till och med mössa på när jag mötte honom vid Operan, ser man på! (Annat kan man säga om Syster som jag träffade på gården idag i minus tolv. "Håret kan pilas!" antar jag.)

Idag eftermiddag promenerade jag Brunnsparken runt och ut på Ugnsholmen, en fröjd för ögat och sinnet.

Nytt År, Nya Moves

Någonstans i mitt some-flöde stod det att åttio procent av alla nyårslöften kraschar senast i mitten av februari. Kan relatera, alltså gör jag inga. Men en januarirutin har jag sedan ett par år illbaka och det är Adrienes årliga 30-days-of -yoga-challenge. I år heter den Move och började idag. 

Ingen säger ju att man måste göra den trettio dagar i ett sträck, men det är nog min avsikt.

Värmde upp med att promenera till Drumsö för en tekopp hos Mor, varefter jag promenerade tillbaka till stan och HAM-museet för att se paret Sipiläs målningar; mycket fina. Strosade igenom de andra utställningarna också, men bortsett från Tove Jansson var det inte mycket att se.

Denna motionsspurt var mycket välkommen efter nyårsfirandet som började med att jag bjöd pojkarna på middag redan klockan fem. Detta för att tjugotvå-åringen skulle fortsätta fira med sina vänner redan vid åttasnåret. Han och hans bror drack till min fasa stora glas med Baileys med mjölk till middagen, trots att jag öppnat en hyfsad Pinot Noir. Vi stöpte också ekologiska nyårslyckor av socker. Detta efter att jag googlat var man kan köpa riktig nyårslyckor, men låtit mig informeras om att de varit förbjudna sedan 2018 på grund av sitt stora blyinnehåll. (Hemskt förbjudna kan de inte vara, då det fanns av dem till försäljning i min lokala K-butik idag.) Lyckorna fräste och bubblade vildsint när man slängde dem i vatten, och var oerhört klibbiga. 

När den äldre knallade iväg på sina festligheter med en stor ryggsäck full med alkohol (och en rulle tuppapper stulen av mig, eftersom förrådet hos hans Far där han bor under sin vistelse hade sinat) följde jag tjugoåringen till spårvagnen och gick själv ett varv runt stan. Blev därefter bjuden på kaffe och sambuca hos syster i andra ändan av huset. Traskade dit vid tiosnåret och var hemma närmare fyra. Så kan det gå.

"The bad news is time flies, the good news is you are the pilot."

Nu återstår endast frågan: hur har jag någonsin hunnit jobba 8-10 timmar per dag?

Svaret är väl helt enkelt att jag har lämnat oskött allt det jag nu använt min tid till och dessutom levt på stressavgrundens brant.  

Helt sysslolös (= utan arbete) går jag inte nu heller då jag denna vecka bland annat deltagit i ett lunchmöte, ett kvällsmöte i nya butikslokalen, en tretimmars systemskolning, ett besök på lagret samt spenderat en handfull timmar med våra nya webbsidor och fortsätter med det imorgon. Utöver detta har jag skött pappersarbete för andra familjeföretaget.

Det som inte är arbetsrelaterat och som upptagit min tid är googling och aktivering av finskakurser för min nittonåring (efter att det blev klart att han fallit av den kälken på högskolan för länge sedan; vem är förvånad), städning av vinden, förnyandet av mitt Plussa-kort (det tog en timme), diskussion med skattebyrån om obegripliga skatter (det tog också över timme inklusive köandet och visade sig att jag ingalunda hade obetalda skatter som jag trott utan i stället betalat dem för tidigt - lyckligt så), avhämtning av nycklar till olika läghenheter, ommöblering i vardagsrummet, intag av punkar-vaccin, inköp av diverse möbler för bastukammaren på landet, undanstädning av hundratals mejl ur min privata inbox, betalning borttappade räkningar. Med mera med mera. 

Det absolut bästa är att inte behöva sitta på sin ända dagarna i ända utan man får gå omkring, åka omkring, klä på sig riktiga kläder och röra på sig. Vilken lycka!

Nittonåringen huserade ensam här i stan i närmare tio dagar och hade under den tiden lyckats fylla diskmaskinen men bara just så mycket att han inte behövt sätta igång den. (Jag upplyste honom om att det kan löna sig att diska med några dagars mellanrum oberoende.) Att tallrikarna tog slut brydde han sig heller inte om utan började använda av finporslinet.

Kanske även annat funnes att rapportera, men ska nu packa mina landegrejor för att styra kosan tillbaka ditåt efter morgondagens möten. Jag har visst varit i stan sedan lördag? Jo, för spelade Hirsala golf med Bror och Svägerska i söndags, det var en fars och tung sådan dessutom. Jag tappade så gott som alla bollarna jag köpte (12) och medan vi var och köpa kaffe i pausen rullade min vagn med bag ner i ett dike och ut trillade alla klubbor och tillbehör eftersom varenda ficka i bagen var öppen. Man måste ju göra skäl för uttrycket Bopo-move. Dessutom höll klubborna, ingen såg fadäsen och det var vackert väder och utmärkt lunch innan på Hirsala Verde så klagar inte.

På den här par 3an gjorde jag söndagens enda par.

Skidturen

Årets första skidtur! Jag köpte skin-skidor för ett par år sedan efter att mössen ätit upp kängorna till mina traditionella skidor på landet. Jag hann väl skida ungefär två varv runt Hagalunds golfbana det året innan snön smalt.

Idag tog jag mig till Svedängen, trots tidningarnas skriverier om spårilskan, eftersom jag hade en lokal guide. Vilket var tur, för med mitt lokalsinne hade jag troligen tappat bort mig bland de olika förgreningarna. Där var tusen gubbar som vi brukar säga med hänvsining till de första Nintendo-spelen vi hade som barn, där man skulle fånga fallskärmshoppare i en båt som man rodde av och an, vilket vanligtvis gick bra tills det blev tusen gubbar och helt omöjligt.

Min guide påstod att vi skidade kring åtta kilometer, men med tanke på att vi var ute i omkring en och en halv timme och skidade om fler än de som skidade om oss, så måste det väl ha rört sig om lite mer. Hursomhelst, känns i kroppen och jag slängde nyss i mig en stor tallrik (Pirkkas färdiga djupfrysta) bortstjsoppa som min Far i tiderna tipsat mig om. Perfekt för en dag som denna. 

I kakelugnen knastrar nu en mysig brasa, om man lyckas bortse från att det trots bra drag ryker in och ligger ett grått dis över hela vardagsrummet.....

Yogabluffen

Det blev lite klent med mikropauserna idag och jag slutade jobba arton trettio. Så kan det gå. Vid det laget var jag så hungrig att jag höll på att trilla av stolen.

"Kan du fixa middag?" ropade jag åt nittonåringen.

"JAG?" utbrast han chockerad. 

"Just du", sa jag, "som har studerat en halv timme till skillnad från mig som jobbat i tio timmar."

"Du får betalt", sa han, som om det hade något med saken att göra, men fixade faktiskt middagen och dukade medan jag instruerade från arbetsrummet. Efter middagen föreslog jag en promenad liksom igår kväll och han protesterade inte ens. Vi gick till Clas Ohlson och köpte småprylar till hemmet och återvände via matbutiken där han - i stället för att svara det sedvanliga inte vet jag på min fråga om vad i helsike vi ska äta under de kommande dagarna - föreslog att vi skulle köpa ingredienser till ham and cheese-sandwichar.

Sedan dags för dagens yoga och det var den största blåsningen någonsin. Dagens session hette Burn och var bland annat en rad brutala magmuskelövningar. Aldrig i livet att jag orkat om jag vetat, men lyckligtvis visste jag inte.

P.S.Trumpen och hans anhängare alltså. Vad kan man säga. Narcissistens fall; reaktionen borde knappast vara en överrskning, men visst blir man förbluffad.

Empowered.

Min Instagraminspiratör har inte ännu postat dagens citat, men jag skriver ändå.

Jag hade tänkt att jag skulle hinna av och an ner till stranden idag medan det var dagsljus, men icke. Fem timmar möten, mellan varven lite "riktigt jobb"och äta bör man annars dör man. 

Men en bra dag - jag anammade mottot do it and it's done och ringde ett jobbsamtal jag bävat för; helt i onödan visade det sig. Känslan av empowerment när man tar itu med något och det lyckas över förväntan. Yes!

Som pricken över i:et hette dagens yogasession Empower. Det fina med Adrienes yoga är att det finns så många program och sessioner att välja på och man vet aldrig precis vad som väntar. Hade jag vetat att det skulle bli yoga-squads och crow-pose idag så hade jag kanske skippat. (Har ju nog gjort den här Revolution-utmaningen en gång tidigare, men minns ju lyckligtvis inte vad den innehöll.) Bläddrade bakåt i min yogakalender och konstaterade att jag yogat så gott som varje dag i tre månader, efter sommarens paus. Det kräver en viss självdisciplin men med tanke på hur huvud och kropp mår nu jämfört med en eller två månader tillbaka; trots arbetstakten - så värt det! 

Avrundar dagen med lite bastu, glögg och mys.

Minutprogrammet.

Att jag inte skriver/skrivit så mycket nuförtiden kan ju ha något att göra med min vardagstidtabell.

7.20-7.45 Morgonbestyr.

7.45-8.15 Morgonmål & nyheter.

8.15-16.30 Jobb (inkl. fem möten som tog sammanlagt fem timmar; åt lunch under ett av dem). 

16.30-18.00 Matlagning, middag, upphängning av julljus samt ommöblering av nittonåringens rum pga hans dator som värmde upp luften vid batteriets termostat så mycket att det knäppte av, så vi tvangs flytta runt alla möbler till nya ställen.

18.00-19.30 Jobb, pga hann inte göra något som krävde fokus under dagen pga alla möten som avlöste varanda.

19.45-20.15 Dagens yoga (Adriene True day 30 - "Be You").

20.15-20.43 Matbutiken med nittonåringen. Jag måste tvinga honom att köpa en choklad-julkalender.

20.49-21.02 Bloggpost!

"Awaken the Artist within"....

...hette dagens yogasession som var fyrtio minuter lång. Började igår med ett tjugominuters pass för att inte skrämma min vinimpregnerade semesterlekamen.  Dagens session var ytterst ansträngande; testa den som tror att yoga bara är "ooooommmm" och väsande andning. Meningen är att återgå till mina dagliga rutiner eftersom jobbet börjar imorgon SAMT väcka min inre konstnär till liv eftersom sommaren med sitt ljus och sina aktiviteter fullständigt tagit kål på kreativiteten.

Semestern började med tre avkopplande dagar med Syssling på Åland; god mat, cykeltur, strandliv, djupsömn på hotell Park och världsförbättrande över vin. 

Sedan en sväng via stadshemmet där jag pckade om, bunkrade upp mat åt artonåringen och åkte vidare till landet. Golf, bastubad, skumppa här och där, en minikräftskiva, utomhuspyssel och några böcker (innan det bar av på minigolfresa med Bror och Svägerska. Vi bodde i en nymodig lägenhet på Hotell Saimaa där vi badade bastu och åt chips och drack vin innanför regnet på vår glasade balkong. Första dagen golf på Etelä-Saimaa (Viipurin Golf) som var vacker och kuperad (25 poäng...) och dagen efter Imatra golf; halva backer och kantad av björkar (22 poäng....). Sista kvällen tog vi oss in till Imatra, med vad som kanske var stans enda taxi med tanke på hur länge det tog innan den anlände, där vi beundrade den stängda Imatraforsen, tog ett glas skumppa på en terrass och åt middag på Imatran Valtionhotelli. 

På vägen hem tog vi vad som skulle vara en bonusrunda på Iitti Golf, men tyvärr började regnet ösa ner precis när vi öppnade. Blöta, arga, hungriga och okoncentrerade på grund av hett-kallt-vått-paraply-stritt-jacka-på-jacka-av gav vi upp efter nio hål.

Bilderna är från Etelä-Saimaan golf.

Tillbaka på egen stuga sent torsdag kväll efter bastu och middag hos Mor. Ägnade resten av semestern - tre dagar närmare bestämt - åt fullständigt ingenting och introvert återhämtning. En halva golf, fyra liter blåbär, två reparerade myggnätsdörrar, liten storstädning, en list här, ett penseldrag där, två gånger bastu inklusive fyra dopp per bad, inte tillstymmelsen till kantarell på min tomt. 

Hem till stan ikväll söndag. Tog med mig artonåringen på sushi och matuppköp, betalade räkningar och tvättade byke. Ser fram emot augusti med mörka kvällar och nätter. Ser inte precis fram emot jobbet, men rutinerna nog. Hur den nu sen ser ut i The New Normal återstår att se.

Glassdags

Förflyttningen från slow life till speed life var markant. Förra veckan satt jag i telefonmöten från morgon till kväll och bearbetade däremellan Excelfiler av olika slag.  Lunch intogs nästan på stående fot och däremellan hällde jag i mig smoothies eller tuggade russin och annat mellanmål med möteskameran och mikrofonen avstängd. På tisdag sprang jag till frissan klockan 18 rakt från ett möte, bara för att inse att hon och jag missförstått varandra i ett textmeddelande och min tid var på onsdag. 

Onsdag morgon släppte jag in min städare Sergej och körde till kontoret för att sätta mig ensam i ett bokat ett mötesrum inför förmiddagens möten. Vilken hemvan känsla att köra till kontoret, nästan som vanligt! Bortsett då från att jag inte längre har ett rum eller en plats, utan kommer i det nya normala att jobba mestadels distans och vid tillfälliga besök på kontoret får jag boka ett rum eller en sittplats. Detta i alla fall i nuläget; framtiden vet väl ingen mycket om.

Efter mina möten satte jag mig i bilen för att hinna hem och ta emot min nya säng från Unikulma mellan ett och fem. Jag satt i Sörnäs trafikljus 12.50 när de ringde och sa att de var utanför min dörr. Släppte in dem när jag kom fram och på nolltid hade de fått ut min gamla säng och in min nya. Lite tveksam till om den är värd sitt (skyhöga) pris, men med tanke på att min sömnkvalitet efter anskaffningen legat på 96-98% så måste jag väl tro att den duger. 

Weekenden har gått till återhämtning efter intensiv arbetsvecka. Lördag tog jag mig in till stan för att köpa kosmetik och böcker. Har laddat appen Goodreads (finns också på nätet https://www.goodreads.com/) där jag lägger in böcker som jag vill läsa och såklart också vilka jag läst. Lade som mål att läsa femtio böcker under 2020 - vilket ju inte ens är en bok i veckan men nog så utmanande - och är nu uppe i 16. Igår plockade jag med mig Ångestgudinnan av Sofia Torvalds (den här jag nästan läst ut och den gav mig nästan lite ångest som råga på hormonångesten jag redan drabbats av, men det var ju bara att vänta) och Perintötekijät av Vigdis Hjort. Lite synd att den senare blev på finska; originalet är på norska och jag skulle ju gärna läsa skandinaviska böcker på svenska, men den fanns inte att få.

Idag cyklade jag knappa tjugo kilometer, hälften av dessa tillsammans med en bekant. Längs Norra kajen till Arabiastranden och Gammelstaden - fina trakter! - och hem via Vallgård och Tölö. Där solen sken var det varmt och jag råkade bara ut för en mindre regnskur på hemvägen. Härligt att cykla! Sedan dagens yogasession och avrundade dagen med en promenad till stranden med artonåringen där vi fick oss årets första kioskglass.

För övrigt har jag totalt tappat lusten att tillreda mat, så i fredags när artonåringen fick bestämma så beställde vi hem pizza, och igår när det var min tur blev det sushi. Inte så dumt med hemleverans av mat. Idag kände jag mig tvungen att "tillreda" något. Det blev färdigköpta fiskfärsbiffar med potatismos, och detta kommer aldrig att upprepas. 

Tjugoåringen å sin sida gladdes igår åt att han fått lön från ett av tidiga vårens jobb, att hans futsalsäsong snart börjar och att det börjat dyka upp endel arbetsturer på diverse dagisar och att han är behörig att söka till de olika studielinjer han sökt till på andra sidan Bottenviken. 

Lite ljus i olika tunnlar med andra ord.

Domen och paradoxen

Domen: Permitterad från 4 maj till sista juni (förutsatt att jag inte blir kallad tillbaka innan dess, vilket är högst osannolikt.)

Paradoxen: Ju mer tid man har, dess mindre får man gjort. Inte en bild har jag ritat, knappt en text har jag skrivit fast distansarbetet och den märkbart minskade arbetsmängden har lett till massvis mer fritid redan nu innan permitteringen. 

En orsak till oföretagsamheten kan ju ha varit den överhängande osäkerheten visavi både permitteringar och hela undantagstillståndet som sådant. Få se hur det går med företagsamheten och kreativiteten nu när det blev fastslaget att jag har två hela månader enbart tid. (I wouldn't hold my breath.)

Något har jag i alla fall fått gjort under den här underliga tiden. 

1. Läst boken om Jonas Gardell och hans mamma, boken om tatueraren i Auschwitz och snart även uppföljaren om Cilka. Den första av dessa tre blev bättre mot slutet - eller kanske jag bara vande mig? - och de två senare är fascinerande berättelser men tyvärr väldigt dåligt skrivna. Tror till exempel inte författaren hört om begreppet gestaltning (= show, don't tell, dvs "hennes läppar var blå och hon skakade som ett asplöv" gestaltar "hon frös fruktansvärt", och då använder sig Heather Morris sig huvudsakligen av det senare, vilket gör storyn ganska platt och färglös.  Men det kan bero på att hon väl före romanerna snarast skrivit filmmanus, vilket säkert är en helt annan teknik än romanförfattande, då gestaltingen görs av skådelspelarna och regissören, kan jag tänka).

Hursomhelt, härligt att komma in i läs-flow och använda kvällen till läsning i stället för huvudlöst surfande eller frossande i sjuhundra motstridiga koronanyheter.

2. Återvänt från landet till stan. Detta skedde faktiskt redan för över en vecka sedan på påskmåndagen. Artonåringen påbörjade förra tisdagen sin praktik, vilken inte är riktig arbetspraktik för sådan fanns inte att finna, men som kompensation deltar han i ett projekt för skolan. Han ska tydligen skapa en virtuell tredimensionell karta över Prakticum för nya elever. Detta sker till 90% på distans, vilket oroade mig en del, men helt i onödan. Visserligen har han sovit halva dagen och spelat halva natten, men också använt halva dagen till att programmera, forografera och bekanta sig med appen och programmen genom att göra kartor över vårt hem. Denna vecka börjar projektet på riktigt. 

3. Dragit en lättnades suck över ovan beskrivna plötsliga initiativförmåga hos artonåringen. Även över det att han efter två månader under samma tak nu flyttade till sin Far på obestämd tid. Jag kommer antagligen att sakna honom redan imorgon - (nåja, i övermorgon) - men säkert bra för oss båda. 

4. Cyklat! Vilken lycka! (Kan hända att detta föregicks av en incident där däcken tömdes på luft i stället för fylldes och undertecknad satt sig på tamburmattan och grät för att dagen varit full av mindre upplyftande händelser och jag mitt uppe i hormonell obalans och under ständigt permitteringshot upplevde att jag var ändan på en nedåtgående spiral och det var så synd om mig och fanns ingen som brydde sig. Och att jag dagen efter detta ledde min cykel till Fillarikellari precis som förra året och sa tämä on tosi noloa och fick dem att fylla mina däck på nolltid. Men detta är inte relevant.)

5. Jogat varje dag. Finns liksom ingen ursäkt. Man hittar alltid 20-40 minuter i vardagen, i synnerhet om man jobbar hemifrån och inte har fullt upp. Okej, någon enstaka dag har blivit emellan när jag spelade golf, men i princip har jag jogat alla dagar sedan januari. Och det känns, i kropp och huvud! (Utom på måndag då, jfr cykelpumpsepisoden.)

6. Köpt nya kökshanddukar i stället för dem som tjugoåringen meddelat att han och hans vänner använt till att torka upp rödvin med på landet. 

7. Beställt en ny säng. Varje gång jag återvänt från landet till stan har det känts som att lägga sig på en fängelsebrits och jag vaknar var och varannan natt av att armarna domnat från armbågarna neråt. Klev in i Unikulma idag 18.45 och när jag betalade (minus permitterings-, singel- och koronarabatt) klockan sju då butiken stängde sa försäljaren att "oli kyllä nopeimpia ikinä tekemiäni kauppoja". Trodde han ja; jag har ju funderat på en ny säng i flera år. Men jo, besluten jag fattar brukar tyvärr (?) vara av den här kalibern. Först en evighet av enten tenten, ältan tältan och sen nä satan, nu tar jag bara någå!

Återkommer, men när, det kan man inte veta.

Spanskan och de sju åren

Hemma från Mexico måndag morgon vid niotiden. Sov som vanligt inte en blund på flyget utan såg i stället tre filmer; Stockholm (absurd men bra), The Sun is also a Star (vill åka till New York) samt Bohemian Rhapsody (för andra gången, nästan ännu bättre. Musiken!)

Väl hemma fick jag syn på madrassen som tjugoåringen sovit på natten innan resan. Chattade: "Saknar dej!" och fick som svar en bild av hans PlayStation-tv-skärm och tummen upp ("Saknar INTE dej", fri översättning.)

Fick hemkomstangst och spenderade en del av måndagen med att googla resor till  spanska öar i Medelhavet; Menorca och Ibiza. Bokade inget. Ännu. Vilket Facebook påminner mig om alla dagar.

Minns inte när jag senast existerat utan en bokad resa. Få se hur länge det varar. Med tanke på det gångna året borde väl reskvoten vara full. (Enligt Instagram har jag i år besökt Warsava, Dubrovnik, Palma, Paris, Madeira och Mexico.) (Lillajulskryssningen till Tallinn kan inte räknas.) Men det är den nog aldrig. 

Första dagen på jobbet var det bara roligt att ta itu med allt, träffa folk och inse att jag forfarande kom ihåg mitt lösenord och kunde använda Excel. Kändes tveksamt på morgonen; i synnerhet så jag av misstag klättrade upp en våning för mycket och för en stund undrade om firman gått omkull medan jag var borta. (SÅ oersättelig var jag dock inte.) Andra dagen blev jag lite matt när jag insåg allt jag borde göra och få gjort. Idag, tredje dagen, var jag ganska trött och arg. Fullmånen kanske eller veckor av sol och vin eller jetlagen som gör sig påmind, fast jag nog inte känt av den nämnvärt. Efter jobbet halvsprang jag till vårens första spanskatimme som visade sig infalla först nästa vecka. Lommade snopen ut igen och ringde till Mor och sa att hon kunde komma lite tidigare än tänkt. Det gjorde hon, men medan hon stod utanför och ringde på den söndriga summern och till min telefon som var på ljudlöst söndrade jag en liten handspegel och förstörde därmed det första sju åren av det färska årtiondet. Kom plötsligt ihåg summern och Mor men då hördes hon redan i trappan dit hon blivit insläppt av någon vänlig själ. Vi gick igenom lite gemensamt pappersarbete och utbytte senaste nytt över en kopp kaffe.

Efter allt detta en yogasession på vardagsrumsgolvet, halleluja. Tänk om jag som barn och ung hade lärt mig att all argelse och frustration sätter sig i kroppen och att jag måste röra på mig för att hållas i balans. Kanske jag då hade kastat mindre stenar mot mina föräldrar och haft mindre ångest i de tidiga tjugo; vem vet. Men bra att hitta verktygen ens i något skede av livet.

Vi rörde ju på oss i Mexico; det blev tre golfrundor, en tenniskväll, bodysurfing, snorkling, SUP-paddling, simhopp och många promenader längs vattenbrynet men eftersom vi oftast hävde i oss vin antingen före, efter eller under det att, så var effekten ganska plus minus noll.

Inga nyårslöften, men vad jag skulle vilja detta år: läsa mera, skriva mera, rita mera ( - trycka upp lite kort och en kalender för fösäljning kanske? -), fotografera mera, resa mycket, röra på mig mera än dricka, dejta lite män för en gångs skull  ( - man blir lat när man har fungerande arrangemang och trivs bäst ensam, men kommer ibland på mig själv med att vara nyfiken på andra alternativ - ) samt äta mycket färggrann mat.

Will be a busy year. 

Mid-week-mini-week-end

Man kan inte precis påstå att mitt bloggande tagit fart. Nå, allt har väl sin tid.

Min egen tid nådde 48 år igår. Firade med att gå igenom familjeföretagets bokföring med Mor, bjuda henne på färdig tomatsoppa och karelska piroger samt försöka installera Mobile Pay på hennes telefon men misslyckas. Därpå följde bastu och min nya kvällsrutin, yogan. Jag som aldrig i livet trott att jag någonsin skulle utföra någon form av gymnastik i mitt eget vardagsrum har nu hållit fast vi den här rutinen varje kväll sedan tillbaka från Madeira. Helt ypperligt för kropp och själ, i synnerhet som det tycks omöjligt att släpa sig till gymet genom höstmörkret. 

För den som vill pröva finns det en massa inspirerande och dessutom gratis YouTube-lektioner och 30-dagarsutmaningar här: https://yogawithadriene.com/ (Tackar Syster för livsräddande tips.)

Imorse släppte jag in min städare Sergej (som på riktigt heter något annat) efter åtta - söndrig summer betyder extra spring i trappan, men detta även välkommet med tanke på utebliven övrig träning - och körde sedan ut till landet för att skämma bort mig med distansdag och kvällsbastu. 

Vilket jag nu gjort; i ösregn, men vad gör det när jag ändå suttit framför datorn sen jag kom. Utom då en halv timme yoga och en timme i bastun som jag i min iver eldade till hundra grader och  därmed var ganska glad över regnet som man kunde gå ut i mellan varven. Man lär så länge man lever och lyxproblem att bastun kan bli för varm; har inte precis lidit av den utmaningen tidigare. 

Imorgon bitti till kontoret härifrån. Känns nästan som att ha haft en miniweekend.

Namaste.

Hade tänkt mig till landet över Kristi Flygare och weekenden men ändrade mig i sista stund. Åt på onsdag kväll middag meds några kollegor på Holiday och tog påföljande drinks på båten Relandersgrund insvepta i filtar. Pedade hem på en citycykel. Torsdagen bjöd på finfint väder så jag tog mig till Gäddvik på lunch, kaffe och promenad med Syster. Brände nästippen lite.

Fredag blev inte den tänkta distansdagen utan i stället en högeffektiv kontorsdag. "Hann" inte till gymet på grund av olika ärenden som måste uträttas under kvällen men påbörjade inspirerad av Syster en Youtube-30-days-with-Yoga i stället. Så effektivt och bra för kropp och själ och rygg; är helt såld på detta! 

Igår räddade jag min cykel från källardöden, skruvade fast stänkskärmen samt förde till Fillarikellari för att pumpas eftersom kunde inte själv, hur genant? 

"Olithan avannut venttiilin ennenkuin yritit?" frågade fillarikellarikillen tålmodigt.

No enpäs ollut avannut. Trodde ju det räckte med att skruva av locket och pumpa på som förritiden, men nej. 

Drack kaffe med god vän i solen varpå körde till studentfest västerut. Annan god vän avbokade planerad middag i sista stund men jag fick haka på Syster med Sambos middag på restaurang Pontus i stället. Efter detta en sväng i en regnig tunnel men hemma i hyfsat god tid. Såg idag färdigt serien What If på Netflix och strövade sedan omkring i ett somrigt centrum och köpte en yogamatta eftersom lagt min förra på något bra ställe. Avrundade  söndagen med att inviga mattan.