"Hela världen luktar skit", sa han som hade skit i mustaschen.

Igår kväll tillredde jag pasta bolognese för flera dagar framåt. Annars allt bra, men trots att fläkten var på för fulla muggar ( - även om jag AVSKYR ljudet och helst skulle strunta i den - ) och jag hade dörren stängd till tamburen och sovrummet så luktade alla mina kläder och hela mitt hem matos så till den grad att jag vaknade av det på natten. När jag kom hem från jobbet ikväll var det som att kliva in i ett italienskt restaurangkök under rush hour.

Tar gärna emot tips. (WOLT känner jag redan till.)

På tal om att vakna på natten, så hade jag på morgonen en så spännade dröm när väckarklockan ringde att jag ställde den en halv timme framåt för att få se hur det gick. Tills min stora förargelse har jag nu inget som helst minne av drömmens innehåll, eller om den fortsatte när jag somnat om.

Använde arbetsdagen främst till att försöka komma underfund med nya verktyg för web och sociala medier, bland annat Bitly och Google Analytics. En djungel, och jag är lite för gammal för att svinga mig i lianer. Men skam den som ger sig.

Väl hemma lyssnade jag på ett webinar med Hanna Brotherus om hennes skrivande. Det var så där lagom inspirerande, men jag var kanske inte i rätt sinnesstämning. Slängde mig sedan på yogamattan - dag 20 av 30 stod i turen. Det var en mycket kort och avkopplande Restore-session, till skillnad från många andra. Det känns nästan som att det hänt något positivt med huvud och kropp under de här tjugo dagarna, men kanske jag inbillar mig. Tjugo minuter yoga per dag kan väl knappast räcka för att hålla en i form? Men skadar gör det ju knappast heller och till min  stora förvåning har jag ofta börjat dagen med yogasessionen redan innan morgonmålet. Vem skulle ha trott det? De dagarna har blivit de allra bästa, känns det som.

Hämtade förresten mina ungerska tavlor från inramningen. Jag måtte snart vara stamkund hos Life Art på Fredriksgatan. När jag förde de här senaste fick till min stora fasa ett mummukuume-skov av värsta sorten precis när jag klev in genom dörren och måste klä av mig alla ytterkläder och stå och torka mig i fejan med en näsduk samtidigt som jag vände försäljaren ryggen och låtsades titta på hans tavlor för att tillståndet skulle undgå honom. I samma ögonblick som jag fick en känsla av att exakt samma sak hände senast jag var där, så utbrast han: 

"Taisit käydä tässä jokin aikaa sitten?"

Min tavla fick sin plats i arbetsrummet. Beklagar den dåliga bildkvalitén, men det var lite mörkt när jag knäppte den och jag orkar inte fixa till den.

Pojkarnas tavlor ser ut så här:

Den vänstra "Digital Comedy of the Universe" är åt tjugoettåringen - tyckte den var precis han - och den högra är åt tjugotreåringen, som var i Budapest för några år sedan.

Nu ska jag gå och sätta min huppare från igår i tvättmaskinen, för får kväljningar av att sitta här med den på mig.