Det här med att resa på tremanhand.... mycket angenämt, men också tre viljor. (Eller den yngsta utrycker inte sin särkilt klart, förutom då den är nej. Vilket den är rätt ofta.)
Detta har vi dock hunnit med, kompromisser av tre viljor:
Linbaneåkning i Pazin i norra delen av Istria. Banan lågt sjukt högt över marken och bestod av fyra delar à 80+80+220+280 meter. Med tanke på att jag lider av höjdskräck är jag ganska stolt. Det konstiga är dessutom att jag inte var det minsta rädd under-det-att, utan bara före. En minnesvärd upplevelse.
Efter höjderna följden en droppstensgrotta på sextio meters djup. Den erbjöd välkommen svalka då det var endast fjorton grader i kontrast till trettiofem uppe över marken.
Följande dag körde vi ner till Premantura där vi blev tilltalade på tyska av en kypare och vidare till naturparken Kamenjak där vi tog oss ett dopp.
Tycker det är rörande at se dessa brorsor tillsammans. Den äldre blir myndig om mindre än en månad. De kommer fortfarande bra överens trots att de på hemmaplan knappt umgås alls.
(För att inte tala om underläget jag ligger i. Jag är det mest cringe* på hela jorden, allt jag gör är fel, allt jag säger är genant och fullständig idioti eller mitt beteende allt för uppseendeväckande. I dessa stunder saknar jag ibland lite flankstöd. Tänk att jag tills jag var sådär trettiofem ägnade majoriteten av mitt liv åt att undra varför jag sagt si eller varför jag gjort så. Nu, när jag äntligen struntar blankt i vad folk tycker och tänker om mig så får jag denna feedback av min avkomma. The irony, liksom?)
Idag klev vi i bilen och körde till grannlandet Slovenien. Skulle gärna säga att det var en idyllisk tripp men det var det inte. Vi köade i ca en timme vid gränsen och någon - jag säger inte vem - flippade ur pga värmeslag, hunger, hormonstorm och överdos av ansvar och betedde sig eventuellt som en tvååring tills vi äntligen kom över gränsen. Där kunde vi konstatera att naturen som i ett trollslag bytte från gul, låg och torr till grön och varierande med palmer och pinjeträd. Vi åt lunch i skuggan i trettiåtta grader i Portoroz och körde sedan till Izola för snabbt dopp, glass och jakt på ett shotglas åt sjuttonåringen som ska ha ett sådant ur varje land han besöker.
Hemresan tog bara lite på en timme i motsats till två och en halv på vägen dit. Tonåringarna slocknade som ljus i den luftkonditionerade Opeln medan jag rattade mellan olika kroatiska musikkanaler. Ikväll efter middagen vann jag dem båda i biljard.