torsdag 30 juli 2015

Ett moln på himlen i Halmstad

Från Göteborg körde vi söderut i vår lilla hyr-Honda och checkade in på Halmstad Grand Hotel på eftermiddagen. Jag undrade om pojkarna ville hänga med och investigera stan, men de ville de inte.

"Vi har gjort så mycket idag redan", sa femtonåringen.
"Som vad?"
"Kört hit från Göteborg?"

Må vara att jag är fyrtiotre men jag känner fortfarande en barnslig upptäckarglädje på varje ny plats. Lite som när man kom till Påsalöstranden som barn. Först ett evighetslångt puttrande med Puck över ett spegelblankt hav under gassande sol och sen iland på vänstra kanten av stranden vid klippknallen, om den ännu var ledig. Där började äventyret! Det fanns kilometervis med strandkant, fina stenar och slät drivved, skrämmande och stickig skog med gömda tuppapper under mossan och så den "hemliga" stranden med brännhet vit sand bakom vasskanten. Hur mycket som helst nytt att upptäcka.

Alltså lämnade jag pojkarna på rummet med mobilerna och wifin och tog en titt på stan och det lokala livet och levernet.









En charmig stad, men å andra sidan är jag easy to please. Ge mej några trånga promenadgränder, gott kaffe, sol och kallt vin mot kvällskvisten, allt detta i närhet av ett vattendrag och jag är snudd på lyrisk. 

På kvällen frågade jag pojkarna vad de ville göra och de valde att gå på bio. Sagt och gjort, vi såg Ted2 som de hört reklam för på Sveriges radio under bilresan. 

(Vi gick på biografen Röda Kvarn, men fotografiet är från systerbion i Lund.)
Efter bion slog vi oss ner på en mycket enkel restaurang nära kanalen och upptäckte att vi glömt spelkorten hemma. Ända sen vi började resa på tremanhand för flera år sedan har vi haft som tradition att spela ett parti kort eller Yatzy innan middagen. När jag beställde in vår mat frågade jag alltså servitrisen om hon möjligtvis hade en kortpacke. Det hade hon inte. Och pojkarna slog händerna i pannorna och nästan grät av skam över mitt beteende.

fredag 24 juli 2015

Göteborgsstämningar

För lite tid, för många viljor, hann bara se en bråkdel av Göteborg. 

Några snapshots dock. 

Den erfarne resenären bokar ett hotell med takterrass som hen kan ta vin på i kvällssolen och som ligger på huvudgatan att strosa upp och ner längs medan tonåringarna surfar på complimentary wifi - prio nummer ett i såväl hemland som utland.





Stämningen i staden verkade avslappnad.



Urban Dictionary:
Photobomb (verb)- to drop in a photo unexpectedly...to hop in a picture right before it is taken.

sarah: hey why is jimmy in the background of our prom picture?
ryan: idk, he must have photobombed it at the last second.


Vår enda hela dag i staden spenderade vi på Liseberg där vi övervann olika sorters rädslor.
Spökhuset var fanimej det mest skrämmande jag någonsin upplevt. Femtonåringen som oroat sig mest av oss alla på förhand kunde referera varenda gast och varenda vrå efteråt medan jag själv har blockerat allt för jag var bara helt livrädd hela tiden. Spöktåget är en fars efter att man besökt Spökhotellet Gasten.


Bergochdalbanan var en bit av en kaka jämfört med detta. Sen kände vi oss så härdade att vi köade i fyrtio minuter till vattenbanan bara för att bli motade vid porten precis när vi var längst fram i kön. Stopp i banan, slut för idag. Kanske lika bra det. 

Den här bergochdalbanan övervägde vi inte ens.

Men som vanligt kan svenskana det här med att skapa gemytlighet. (Då menar jag inte banan, utan husen, kvarteren, hela området).

Allra sist lurade tonåringarna mig med i det sextio meter höga Göteborgshjulet trots min höjdskräck. Pojkarna var kolugna - femtonåringen kanske lite orolig att jag skulle få en panikattack som jag hotat med, men det gick bra. (Litelite kallsvettig bara.)

Fantastisk utsikt! Tryggare att se den geonom kameralinsen, faktiskt, då glömde jag hur högt jag var.








Och vill man verkligen testa sin höjdskräck så kan man ju ta sig et dopp i poolen på utsidan av Gothia Towers......



 Hrr. Det gjorde vi inte, vi drog vidare mot Halmstad i stället.

onsdag 22 juli 2015

At the End of the Roadtrip

Borde man bli produktiv när man är ledig? Jag är allt annat. Dagarna rinner iväg, ingenting hinner jag göra så är det kväll igen. 

Men med tonåringarna hann vi ta en tripp genom Sverige till Köpenhamn där deras solbrända seglarfar plockade upp dem. Vår resa gick till Göteborg via Halmstad och Lund över Öresundsbron till Danmark. Jag har en räcka fotografier att gå igenom och ett självförtroende att bygga upp igen efter att ha rest med två personer som mestadels har skämmats så mycket för mig att de har blåmärken i ansiktet av alla facepalms. Det tar även några dagar att vänja sig vid att inte ha ansvar för någon annan än mig själv. Därmed ingen annan att laga mat åt, eller väcka om morgnarna för att släpa runt i städer och gränder de i längtan efter trådlöst nätverk inte kunde bry sig mycket mindre om.

När jag måndag kväll landade här hemma och körde rakt ut till landet sänkte sig lugnet. Så här såg det ut då, innan regnet som nu smattrar på plåttaket.


Återkommer. När jag hinner.

onsdag 8 juli 2015

Go West, Life Is Peaceful There*

Tjenare bloggen! 

Skribenten tog en sväng västerut och hade annat för sig än att skriva. Som att bränna näsan i solen och dricka mer eller mindre avkylt vin, till exempel.

Skribenten började med att infinna sig på Ruisrockfestivalen. Detta trots att hon är fyrtioplus och med facit på hand antagligen borde sitta hemma och lyssna på LP-skivor i stället. Skämt åsido, vädret var fantastiskt och utbudet på festivalen var mångsidigt. Jenni Vartiainen, Haloo Helsinki, Veronica Maggio och framförallt Ellie Goulding var artisterna som fick skribenten att en sen lördagkväll i våras boka hotell och biljetter utan att ha varken barnvakt eller sällskap. Dessa ordnade sig dock, precis som saker har en tendens att.

Nåväl. Solen gassade, shortsen var korta och solglasögonen stora när skribenten och väninnan steg in på festivalområdet. 



Det faktum att Ruissalo låg åtta kilometer från det trygga hotellet och taxin avlämnade skribenten och väninnan och trettiofyratusenniohundranittioåtta andra personer ytterligare två kilometer från själva festivalområdet lade en viss sordin på stämningen, eftersom en snabb uträkning gav vid handen att alla dessa personer nattetid, typ samtidigt, skulle bli tvungna att söka sig tillbaka samma väg. 


Kanske var det ovannämnda omständigheter som gjorde att skribenten - som vanligtvis inte spottar i glaset utan tvärtom - drack mera vatten än vin och även i övrigt kände sig mer som en iakttagare av än en deltagare i festivalen. Även om banden var lysande och festivalstämningen i topp hade skribenten svårigheter att nå den eufori hon hoppats på. 

Hon trivdes bäst i champagne- och vinbaren där åldersfördelningen var mindre smärtsam än på den större sandplanen (där en tonårsflicka puffade henne på axeln och frågade "onks sull nuuskaa" och först sedan tittade upp på den rynkiga skribenten och sa "oi anteeks" och där för övrigt sandstormen tills sist fick skribenten att ge upp sin fåfänga och trycka in de grusiga kontaktlinserna i en pappersserviett och byta till glasögon.) Området kring champagnebaren motsvarade bättre skribentens förväntningar.


Här kunde skribenten uppleva det mäktiga i en passerande färja där varenda passagerare hade klivit ut på däck för at bekåda spektaklet. 


Det var för övrigt här som Veronica Maggio blev tvungen att be publiken sluta kissa i havet. 


(Veronica hade dock säkert tillgång till andra toalettförhållanden än de svajande BajaMajor till vilka skribenten och övriga festivalgäster var tvungna att köa i evighet för att sedan snabbt försöka sätta sig utan att titta. Niissähän on paskaa! utbrast väninnan som innan festivalen trott att det värsta som kunde hända var att hon spiller rödvin på skjortan under kvällen och måste åka till hotellet och byta. Det scräckscenariot byttes senare ut mot scenariet av en rad vältande BajaMajor medan du sitter och gör ditt.)

För en introvert kan det bli lite utmattande att omges av människor, mycket människor, massvis med människor, oavbrutet i två dagars tid. Nedanstående bild av folk (- finländare, faktiskt -) köande efter vatten må denna gång illustrera den ofantliga folkmängden.




Lyckligtvis förstod folk att dricka mycket vatten och lyckligtvis kunde skribenten också bevittna att ungdomarna tog väl hand om varandra. På vägen tillbaka till rockbussen (där skribenten plus sällskap på någon vänster lyckades smita från slutet av en kö till början av en annan, åtföljda av ilskna "who just cut the line, show me your hands everybody, you fagots, get back in the line!"-svador som skribenten och väninnan ignorerade eftersom de p g a hög ålder hade rätt till sittplats i bussen) stod en ung kille och svajade och spydde över broräcket. Hans kompis stod tätt intill och pratade i mobilen. "Ei me voida nyt tulla kun en voi jättää Gussea, se tekee kuolemaa tässä."

Vad lära vi härav? Drick mycket vatten och ta hand om dina nära och kära.

* Pet Shop Boys (1993) besökte uppenbarligen aldrig Ruisrock.