"När vi ses nästa gång är jag aderton", sa sjuttonåringen med en kram när han klev ut genom dörren nyss.
Hans plan är att grunda med några kompisar hos far sin där det är KäTy (Kämppä Tyhjänä, lärde jag mig idag) och därefter ta sig till Brunnshuset vid tolvsnåret då han fyllt år. Hans efterforskningar visar att chansen att han blir insläppt är fifty-fifty eftersom "bardagen" fortfarande är 2.9. även efter midnatt. Jag sa att nog vore det lite helvetes småpetigt att inte släppa in honom och sa att han kan berätta åt portsaren att han gick tio dagar över beräknad tid så egentligen är han nog redan långt över aderton.
Tidigare ikväll när vi åt pre-födelsedagsiddag på Central frågade jag om hans studieplaner. "Vad som helst utom Hanken", sa han först, varefter hans specificerade att det nog lutar mot psykologi eller journalistik.
Jag drog en nostalgisk suck.
Få saker ångrar jag. Det är ju inte lönt, gjort är gjort och hänt är hänt och man gjorde väl sitt bästa i stunden då, precis som nu. Men detta tänker jag på ibland - tänk om jag valt helt annorlunda inrikting då, hur skulle livet se ut? Tänk om jag lyssnat på den i mig som använde dagar, timmar, veckor och år till att rita och skriva och fundera över människans nycker, i stället för att välja den "vettiga och trygga" vägen? Fast detta lönar sig knappast att älta. Hellre fundera vad jag kan göra idag, för att slippa ångersucka i framtiden.
Och framförallt hoppas jag ju att sönerna hittar sitt, så att de slipper titta tillbaka och undra.