Klev in genom dörren idag och sa åt den andra vuxna i hemmet, det vill säga artonåringen:
"Jag är helt satans hungrig. När blir det mat?"
Han bara skakade på huvudet och gick ut för att äta med en kompis. Jag insåg att mitt liv trots allt fortsätter som förr och slängde ihop en makaronilåda.
Tidigare under dagen hade jag meddelat sönernas far att hans avkomma valt att stanna en natt till hos mig innan de byter hem. "Du är väl hemma denna vecka?" tillade jag som en pur artighetsfras eftersom veckan är hans. Han svarade sent omsider att han är på resa tills fredag. Mina söner klarar sig (numera) utmärkt oberoende av deras föräldrars varande eller icke-varande. Men ändå. Detta med kommunikation, alltså?
Livets fråga: Are my expectations really too high?
"Jaha, ok", svarade jag och sprang ut i blåsten. Detsamma gjorde jag igår kväll eftersom höstluften har så mycket syre att jag bara måste. Huvudbonaderna främst till för att hörlurarna ska hållas i öronen, men var ganska tacksam över dem i blåsten nere vid havet där det gick gäss på vågorna.
