Min Lillebror hade två låtsasvänner som liten. Man kan ju förstå att han behövde dem, med tanke på att han var sist i skaran och ganska mycket yngre än Storasyster och jag. I och för sig hade jag ibland mera gemensamt med honom än med Storasyster som helt enkelt inte kunde leka. Tog man fram dockor så satt hon bara och kammade deras hår och bytte kläder på dem, men de gjorde ingenting. Då var det mera givande att klättra i träd med Lillebror eller bygga lego.
Hursomhelst, jag kom att tänka på låtsasvänner häromdagen, och det var det jag skulle skriva om. Lillebrors bästa låtsasvän hette Klikkå och den mer avlägsne vännen var Supakakka. Klikkå gjorde förstås alla fanstyg och ibland satt han med vid middagsbordet. Vad som hände med honom eller när han försvann, det har jag glömt, medan Supakakka lär ha åkt till månen och dött.
Kanske det var i det skedet Klikkå försvann som Lillebror började med den irriterande vanan att visk-upprepa allt han hade sagt. "Tack för maten", sa han påföljt av ett mycket tyst: "Tack för maten." Jag tror han har slutat med det nu.
Själv hade jag inga riktiga låtsasvänner, i alla fall ingen som någon visste om. (Påminner farligt mycket om mitt vuxenliv, där det funnits en och annan hemlig vän som varit låtsas såtillvida att jag tillskrivit hen egenskaper som hen kanske aldrig på riktigt besatt, men det var inte det vi nu skulle tala om.) Men på vår lilla toalett i barndomshemmet fanns det några skråmor och hack i golvlisten som bildade formen av två ögonpar med mun; en liten och en stor. Knappast någon annan som lade märke till detta, de var delvis gömda bakom en pall som jag alltid flyttade lite på, men för mig var de självklara. Dem brukade jag prata med - eller snarare lyssna på - när jag satt där. Jag kallade dem Stora Trollet och Lilla Trollet. Har ett minne av att det oftast gick ut på att Stora Trollet grälade på det Lilla Trollet som varit mycket styggt och skämdes oerhört. År ut och år in fördes diskussioner mellan de här två trollen.
Hej psykologerna, var så vänliga och analysera.
Det andra jag minns ur min fantasivärld var mina funderingar under den två kilometer långa promenaden hem från bussen. Jag hade en lek jag upprepade gång på gång och den gick ut på att jag mötte en trollkarl som lovade mig ett piller med vilken som helst egenskap jag önskade mig. Varje gång önskade jag mig att jag skulle kunna sjunga. I leken fick jag pillret , sjöng som en gudinna och blev världsberömd till allas stora förvåning.
I verkligheten promenerade jag återstoden av vägen sjungandes för mig själv; det måtte ha låtit fruktansvärt, men oftast mötte jag ju inte en själ.
Och så minns jag att jag några år senare - detta är sådant man aldrig borde berätta men gör det i alla fall - hade för vana att plocka upp gamla tobaksfimpar på hemvägen och suga på dem. Inget under att jag blev nikotinist senare i livet. På tal om låtsasvänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar