Dygnsrytmen

Visst är det konstigt. 

På morgonkvisten efter att jag vaknat är jag livet självt och gör saker av bara farten, skriver mail och ringer samtal och fixar undan både svåra och mindre svåra punkter på to-do-listan. Men dagtid kan jag sitta och stirra lite håglöst och höra klockan ticka och undra hur jag ska får tiden att gå och vilken mening mitt liv kan tänkas ha. Sitta som i seg sirap och tänka oj nej. Men när mörkret faller vaknar jag till och drabbas av inspiration och lust att ta tag i saker. Inte helt säker på vart den ljusa delen av dagen gick igår, men efter mörkrets inbrott vaknade jag till liv, tecknade och redigerade foton, drog på mig trikåer och knallade ut i blåsten, spenderade timmen mellan åtta och nio på gymet, promenerade hem via K-butikens salladsbar, ställde salladen i kylen, ordnade lite papper, gick i bastu klockan tio, åt min kvällsvard halv tolv, läste min bok till runt ett på natten och släckte lampan enbart för att människan "ska" vara vaken på dagarna och sova om nätterna.

Idag skrev jag i rasande fart jobbansökningar på morgonen och hade lyckligtvis lunchträff på stan så fick dygnets hopplösa tid att gå i gott sällskap och trevlig miljö på Roasberg. Tog en sväng via Kaserngatan på hemvägen och mitt kök var halvvägs uppe! Sjukt spännande. Hoppas så att det blir bra. Över lägenheten låg en stark doft av nymålat och dörrar och garderober glänste; jag är full av förväntan. 

"Saatiin aamulla parkkisakot", sa köksmontörerna muntert och jag funderade i mitt stilla sinne om jag borde erbjuda dem att betala böterna.

"Työniloa", sa jag i stället - vilket kändes onödigt, de två montörerna var ena riktiga solstrålar och energiknippen i novembermörkret, trots bötern -  innan jag tog tag i hatten och promenerade vidare genom stormen.

Här hemma får jag glögg, klockan är över åtta och jag börjar så småningom komma igång.

Home is where the wine is.