Den tröga återkomsten.

Ju längre jag är borta härifrån, desto svårare blir det att komma tillbaka.

Jag hade en vecka semster där jag tänkt hinna med tusen saker; bland annat uppdatera min blogg typ varje dag. Det hände inte. Jag spenderade hela veckan på landet och upplevde en sådan enorm motvilja mot alla elektroniska apparater att jag knappt kunde skriva ett whatsappmeddelande.  (Det var jag tvungen att göra i alla fall; bland annat för att utvärdera koronarisken med en Tallinnresa och avboka den för att ersätta den med en flick-kräftmiddag på stugan istället. Men you get the point.)

Nu har jag jobbat fyra dagar sedan semestern och inte är jag särskilt mycket mer förtjust i elektroniska mojänger efter arbetsdagen än efter en dag i skogen eller med målarpenseln i högsta hugg. I skrivande stund borde jag väl egentligen göra en ansökning om muddringstillstånd eller skriva ett styrelseprotokoll, men det får vänta (ytterligare.) Det förra kanske till ett annat år; det senare till en annan dag eller vecka.

Vad koronan anbelangar så har tjugoettåringen utsatts för viruset på olika festligheter han närvarat vid och är följaktligen i karantän tillsammans med sin tillfälliga rumskompis som han inkvarterat efter dennes breakup. Herrarna är ytterst samvetsgranna och har spelat fotboll på tomma planer på senkvällen men annars hållit sig inomhus och studerat på distans. Tjuogoettåringen borde ju förr eller senare flytta till Malmö, men att hitta lägenhet på distans är förhållandevis utmanande och i nuläget blir det knappast aktuellt med närstudier under den här hösten. Han bor i första våningen så jag dumpade två kassar med mat genom fönstret åt dem i måndags då jag annars också befann mig i Berghäll på en bolagsstämma. Artonåringen studerar på distans hemifrån mig och gillar läget. 

Nymålat golv på glasverandan.

Kolmörker. 

Då det blev färg över från golvmålandet fick sej badrumsskåpen också ett ansiktslyft.
De var tidigare mörkbruna. 

Svampskörd.

Svampplockaren iförd älgflugespärr (som inte fungerade; saldo kring tio).
Ögonpåsarna efter kräftskivan. Fast vi gick och lade oss vid midnatt! Åldern.....

Tillbaka i stan. Inte så dumt det heller. 

Om hösten kan jag säga: Helt bästa årstiden! Kvällsmörkret, nattmörkret ( - man kan sova! -), färgerna, den krispiga luften (som visserligen lyste med sin frånvaro idag när vi tog en tur till stan med artonåringen och blev helt svaga och dehydrerade p g a felberäknad klädsel i värmeböljan). 

P.S. Har gnavat på Kjell Westös nyaste, Tritonus, i över en vecka. Minns att jag tyckte jättemycket om Svavelgula Himlen, den förra, men den här är ofantligt tråkig. "Vad trodde du", sa artonåringen när jag beskrivit innehållet. "En medelålders dirigent i skärgården liksom, hur bra kan det vara?" Men det KUNDE det vara, om han  skulle skriva mindre "på näsan" eller ens sätta lite fjång på saker och ting.