Jag lever så i nuet nuförtiden att jag knappt kan tro det själv. Det resulterar i att jag inte just planerar längre, nej, det är en lögn; jag har mina rutiner och mina fasta punkter - konserter och resor och bastuturer och morgongröten och kulturevenemang och fester i kalendern - men utöver det? Kliver in i en stad utan att veta vad jag ska göra där. Lägger mig på bastulaven utan att minnas vad som hände dagen innan eller vad som ska hända dagen efter. Svarar jo när någon föreslår träff samma dag, ändrar planen som inte fanns för att göra det som dyker upp.
Det låter kanske inte så konstigt, men själv blir jag förvånad varje gång. Det fanns en tid när jag oroade mig konstant. För det som varit och det som komma skulle. Nuet hade jag ingen aning om; det gick mig förbi. Livet var planerat i minsta detalj och när man avvek från planen var jag förstörd; allt var förstört. Ju sämre jag mår, dess mera kontroll försöker jag ha. Ju mer jag försöker, dess värre blir det.
Hösten passar mig, det har den alltid gjort. Luften är lätt att andas, solen ligger så lågt att belysningen skriker fotografera, mörkret lägger sig som en trygg filt om kvällarna, jag önskar att kvällarna aldrig tog slut men när de gör det sover jag så djupt som jag inte trott var möjligt. Får lust att drämma till alla klagoandar som vill skippa de här månaderna; jag vill bara svepa in mig i dem.
