Häromdagen körde vi förbi Svenska Handelshögskolan.
"Där är Hanken", nickade jag åt femtonåringen. "Tänk om jag i tiderna vågat välja något annat...."
"Liksom vadå, något artsy-fartsy?"
"Kanske det", sa jag. "Undrar bara ibland hur livet blivit då?"
"Då skulle jag inte ha funnits!" sa femtonåringen med spelat darr på rösten.
Och det har han ju så rätt i.
Håller förresten med Sting som i en intervju citerade någon klok person som sagt: "You're only ever as happy as your least happy child." Lyckan och lättnaden i att min femtonåring äntligen hittat ett spår som tycks motivera honom? Obeskrivlig. Jag sa det åt honom igår kväll, att jag är så glad över att han äntligen verkar nöjd och glad, att det är det enda som betyder något.
"Jaha-ja", sa han i det obekväma och ovana strålkastarljuset (ändå märkbart nöjd). "Bryr du dej inte alls om min bror?"
Av vem har han lärt sig att ta allt så bokstavligt? (Krhm.)
Hans bror? Ränner omkring mellan körlektioner, studentskrivningar, Halloweenfester, fotbollsmatcher, Londonresor, FIFA-turneringar, etkot, jatkot och futsalmatcher. Imorse hade jag den sällsamma lyckan att ha en pratstund med honom - (iklädd en hos Lidl inhandlad Halloweendräkt bestående av en bloddränkt operationssalsdräkt som han nu tar i bruk som pyjamas) - medan han slängde i sig några mandariner och berättade om gårdagskvällen. "Sjukt gott med kall rostbiff på natten, förresten", sa han innan han gav mig en kram och försvann mot nästa programpunkt.