Plockade upp min femtonåring efter jobbet. Han såg ut att ha vuxit flera centimeter sen senast och var dessutom iklädd snygg tröja och chinos i stället för sin sedvanliga munkjacka (om du är finlandssvensk, läs: huppare).
"Du ser mycket äldre ut än när jag såg dig för en vecka sen!" utbrast jag.
"Du också", sa han.
Fällde instinktivt ner spegeln i bilens solskydd och försökte släta ut påsarna under ögonen; de bredde bara ut sig.
"Snygg i håret är du också", fortsatte jag.
"Inte du", sa han.
Han hade glimten i ögat trots allt och förhörde sig senare - efter läkargranskingen där det visade sig att han vuxit åtta centimeter på ungefär lika många månader - om en massa saker som jag inte kunde svara på; googla det, sa jag. Och lite svårt att tro att denna leende, närapå pratsamma kille är den samma som bodde här i våras. Häromveckan överhörde jag en diskussion han hade med sin bror när de var på väg ut för att köpa kvällsglass.
"Vi måste gå nu", sa femtonåringen, "för jag ska hinna se en serie och då måste jag börja i tid för att kunna gå och sova klockan elva."
Jag kunde inte tro mina öron. Och om morgnarna - förutom några enstaka - står ögonen som tappar i huvudet på mig när jag möts av femtonåringen i köket klockan sju dit han tagit sig helt själv, efter en väckarklockssignal. EN! Detta efter att halva grannskapet i våras var här och stängde hans klockor (i pluralis) medan han själv sov som en stock.
Idag kom han dessutom hem och suckade över dammlagret i sitt rum; torkade och sprejade och putsade och blåste dammhundar ur datorn innan han slog sig ner, tryckte på sig hörlurarna, drog igång spelet och sa med sin Skype-röst; "Hey guys, I eat people for breakfast."