måndag 27 maj 2019

Att nästan bo med Ed Sheeran.

Vi har en granne - ovanför eller bredvid, svårt att placera - som sedan några månader tillbaka plinkar helt olidligt på ett piano. 

"Hade du velat lära dig spela piano?" frågade jag sjuttonåringen.
"Jo", sa han dystert, "men du slängde bort vår syntetisator."
"Va, gjorde jag?"
"Jo. Jag kunde annars ha varit typ Ed Sheeran nu."

Senare stod jag vrålhungrig efter gymet och fixade mat åt oss. Samma mat som jag fixat alla dagar de senaste veckorna om vi inte ätit sushi eller hämtmat: hönsbitar, sallad, sparris och parmesan.

"Alltså jag HATAR att laga mat." 
"Va, hur kan man hata det?", undrade sjuttonåringen.
"Vadå, tycker DU muka om matlagning?"
"Vet inte", ryckte han på axlarna. "Vi har ju aldrig lagat mat." 

När det ännu senare på kvällen framgick att jag tappat bort hans kallelse till armén stod det klart för mig att det kanske finns bättre mammor out there.